O som i Orättvist, Ofattbart och Otäckt.

Jag brukar oftast vara en positiv person som ser en mening med allt som händer i livet, men den här gången är det svårt att hitta någon mening. För en vecka sedan var vi mitt uppe i förberedelser för vår stora dag- mat skulle lagas, gäster skulle hämtas och lokalen skulle fixas. Det var så mycket roligt som skulle hända!

På bara några minuter slogs plötsligt allt i spillror, spillror som vi nu försöker skrapa ihop och limma fast i en tillvaro som trots allt måste fortsätta. Jag var gravid i vecka 18 och hade sökt hjälp för smärtor i buken på sjukstugan någon dag innan. Läkaren klämde mig lite på magen och konstaterade att det nog var UVI- Urinvägsinfektion, tog prover och skickade hem mig för att vila. Lydig som jag är så gjorde jag som hon sa och gick hem. Nästa dag var det nya prover, mer vila, mer alvedon.

På torsdag mådde jag bra och kände mig lugn eftersom läkaren sagt att det inte var livmodern det var fel på. Några timmar senare blev smärtan outhärdlig och ännu ett besök på sjukstugan resulterade i ett samtal på telefon med en annan läkare i Malå, som sa till mig att gå hem och vila, ta Alvedon och lägga något varmt på magen. Jag hann aldrig komma hem. På parkeringen utanför huset var det något som brast och jag började blöda.

Dagarna som vi skulle ha till att förbereda för bröllop blev istället helikopterfärd till Umeå, blodtransfusion, operation och djupaste sorg. Vi förlorade ett barn och kom hem till ett regnigt och kallt Sorsele. Vädret passade vår sinnesstämning perfekt, och allt vi ville var att sova för att slippa tänka.

Nu har nästan en vecka gått och förutom den sorg vi känner över det vi förlorat så gör det nästan ont att dagligen behöva se sjukstugan där jag trodde jag skulle få hjälp! Den trygghet jag förut känt i att bo här är borta. Att inte ha en barnmorska på plats på nästan hela sommaren övergår mitt förstånd och hur en läkare som kommer hit från något "bättre ställe" i världen och gör oss den stora tjänsten att jobba här i några veckor ens ids göra det förstår jag inte heller. Förmodligen har de en väldigt bra lön. 

Hon som undersökte mig kan lämna Sorsele utan att bry sig om hur det gick för mig, och om jag vill att någon ska följa upp mig får jag ta tag i det själv. Nu är jag hänvisad till vila och järntabletter, och ett nummer till en kurator i Umeå om jag skulle behöva prata.

Ambulanspersonalen var underbar, och särskilt glad är jag för chuffören som gjorde allt för att jag skulle komma fram till helikoptern i Gunnarn så fort som möjligt. Där fick jag äntligen morfin och kunde slappna av lite. Personalen på Akuten i Umeå var underbar och att få ha samma läkare från ankomsten till operation och följande morgon var tryggt. För att inte tala om sköterskan som tog hand om oss hela den första natten, visade sån värme och omtanke att jag får tårar i ögonen när jag tänker på henne. Att få höra ord som "här kommer en blek men ljuvlig varelse" när man blir inrullad på operationssalen kan få den mest svaga att le mitt i allt elände.

Detta blev en lång blogg och jag har delat med mig av det mest traumatiska jag upplevt. Jag hoppas ingen ska behöva gå igenom detta och jag skulle vilja ställa frågan till de som bestämmer i sjukvården här i Sorsele: Ingen av er som jobbar kan  ha missat  att det är 15 mil till närmaste sjukhus, läkare saknas helt ibland och ändå ges rådet att "avvakta"???? Vore det inte bättre att skicka patienter en gång för mycket än chansa på att det ska gå över av sig själv. Jag vet att vårt barn förmodligen inte kunde räddas men det hade inte behövt bli så här. Ingen mamma ska i en helikopter behöva undra om hon någonsin kommer hem igen, och vem som då ska ta hand om hennes barn….

Ta hand om varandra där ute.

20 kommentarer

  1. Inger

    Blir fruktansvärt berörd när jag läser din blogg. Fy sjutton för kvacksalvare som tror att allt ska botas med Alvedon och vila. Hur kan de överhuvudtaget sova när de vet vilka råd du fått och vilka konsekvenser dessa råd medförde. Jag känner verkligen med dej och gråter en stund för ditt ofödda barn.

  2. Carola Persson

    Svar till Inger (2011-08-10 16:13)
    Tack för din kommentar och din omtanke. Visst blir man arg men det värsta är att de förmodligen sover lika gott om natten som alltid, för de behöver inte bry sig.

  3. eirin

    läser ofta dina rader och tycker du uttrycker dej så fantastiskt och hur du värnar om de svaga i smmhället dit sissta inlägg har rört till tårar tänker på er och hoppas trots allt att ni kan finna tröst i varann kram

  4. Carola Persson

    Svar till eirin (2011-08-10 19:12)
    Tack för din fina kommentar, den värmer mycket. Vi försöker läka ihop tillsammans men det kommer att ta tid, kanske blir vi aldrig hela igen.

  5. Sara

    Så hemskt och jag beklagar verkligen sorgen. All smärta lindras inte av alvedon och vila. Tycker dom borde ha insett att något var fel då ni kom tillbaka en andra gång.
    Vet vad det innebär att förlora ett barn och lider med er. Sköt om er och tillåt er själva att verkligen sörja ert barn.

  6. Lena

    Jag håller med Eirin, du skriver så bra! Man blir rädd när sånt här händer, det kanske inte gått förhindra men att bli hemskickad i v 18 med ordinationen 2 alvedon och vila är inkompetent, den ordinationen skulle inte ens jag ha gett trots min ynka usk utbildning. Magsmärtor hos en gravid kvinna måste man ta på allvar. Jag lider med er, att mista ett barn, att inte kunna få det barn man vill ha är nog så jobbigt att dessutom behöva gå igenom ett sånt trauma som ni gjort ska ingen behöva göra. Kramar till er!

  7. Carola Persson

    Svar till Sara (2011-08-10 21:59)
    Tack för din omtanke. Man kan tycka att de skulle tagit mig på allvar, men tyvärr så gjorde de inte det. Jag är så ledsen för att du också behövt gå igenom detta. Vi försöker läka ihop tillsammans.

  8. ingela

    Men åh så jobbigt och tråkigt för er! Som sjuksköterska så vet jag att en UVI hos gravida kan ge väldiga symton, sammandragningar och ont, men det ska ALLTID kollas upp. Det kan ju faktiskt vara något annat. Oftast är det ju just bara UVI-symtom, men för de som det är något annat med är inte det till någon tröst.
    Jag läste någonstans nån gång att det är HUR man blir bemött som ger den varaktiga minnesbilden av en händelse, och det är nåt jag försöker tänka på i mitt arbete med svårt sjuka och döende patienter. Så att ni fick ett fint och omtänksamt bemötande åtminstone delvis kan lindra i ett senare skede. Just nu förstår jag att det bara känns svart och svårt. En timme i taget….
    Kramar till dig och hela din familj.

  9. Carola Persson

    Svar till ingela (2011-08-11 18:33)
    Tack för din kommentar Ingela. Vi frågade redan vid första beöket om vi inte skulle åka till Lycksele, men det var inte nödvändigt enligt läkaren. Du har helt rätt när det gäller bemötande och det är det vi kommer att komma ihåg när vi tänker tillbaka på det här tror jag. Det är SÅ viktigt hur man blir bemött i sjukvården och jag är glad att du är en av dem som tänker på det. Kram tillbaka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>