Hittade detta klipp på YouTube och fick mig ett gott skratt. Tänk om jag skulle få för mig att bli så här när vi står där framme i kyrkan…..hemska tanke! Ska nog se till att äta en stadig frukost den morgonen, för om det är nåt som kan få mig ur balans så är det att inte vara mätt i magen!

Jag är en person som blir riktigt effektiv först när det är lite tid kvar innan saker måste bli färdiga, till mångas stora förskräckelse. Mina systrar är mer nervösa än vad jag är, vilket är helt onödigt eftersom jag nu har koll på allt…….Tror jag? I dag regnar det ute så det blir perfekt att stanna inne och fortsätta förbereda mat, festprogram, tårtbak och musik till festen. Och lite annat.

Ha det bra där ute!

Har haft prestationsångest över vad jag ska skriva i min blogg länge nu, vad kan lilla jag skriva som andra kan finna intressant, roligt och engagerande? Men så kom jag fram till att en blogg ska baseras på ens eget liv, sina egna tankar och erfarenheter för att bli bra. Jag bor "bara" i lilla Sorsele där man kan tro det inte händer så mycket, jobbar som alla andra, har barn och familj och lever väl som folk gör mest. Men vem har sagt att livet är ointressant för det…..?

Just nu sitter jag med alla ytterdörrar öppna, njuter av solen där ute och lyssnar till ljudet av vår gräsklippare. Min sambo gillar verkligen att klippa gräset! Och en himla tur är väl det när vi har rätt mycket gräs att klippa numera. Börjar komma i ordning nu i nya huset och kan inte säga annat än att vi trivs, nej stortrivs! Att titta ut på vattnet och solnedgången genom de stora fönstren en sensommarkväll är som terapi för själen. Vem behöver tv…?

Två semsterveckor har redan gått men jag försöker att inte tänka på det. Tar dagarna som de kommer och det är inte så att jag saknar något att göra. Om tre veckor gifter vi oss och ingen av oss hade väl kunnat tro att det är så mycket man ska tänka på för att få säga "ja" till varandra! Ibland har jag blivit nästan förlamad och totalt saknat handlingsförmåga när jag tittat på listorna på "Att göra", för att nästa dag full av tillförsikt tagit tag i alla måsten. 

I dag är nog en sån dag, så nu ska jag fortsätta med matplaneringen.

Ha det bra där ute!

,

Värmen får oss att smälta som glassar och det är helt underbart! Som vi väntat…..

Jag vet inte om det är ett tecken på att man blivit äldre, men jag har tänkt på hur mycket som förändrats  sedan jag själv var barn. Jag hade turen att växa upp med båda mina föräldrar i ett lugnt villaområde som kryllade av barn att leka med. Jag kan inte minnas att jag en enda gång hängde mamma i kjolarna och frågade "vad ska jag göööra?" Möjligheterna var oändliga och jag hade inte tråkigt många minuter. När jag ville leka med någon tog jag cykeln och drog i väg och kollade om de var hemma .När jag hade åldern inne tog jag handduk och baddräkt med mig och gick för att bada i badsjön med mina kompisar. Utan mamma och pappa.

När en av mina vänner berättade hur det var för henne när hon badade i ån fick jag mig ett gott skratt. Mamma stack ut huvudet genom fönstret ibland och ropade "Lev je?" (lever ni) och så länge de svarade var det ju lugnt, eller hur.

Nu har jag två pojkar på 5 och 7 år som växer upp i ett område med få barn och de får förlita sig på varandra mycket. Sjuåringen har till min stora glädje börjat vara med egna kompisar efter skolan, men innan han kan cykla till dem måste jag ringa till deras mamma eller pappa och höra om det går bra att han kommer. Fantasin vet jag inte vart den tagit vägen för det kan vara väldigt svårt att komma på vad man kan göra utomhus. Man har lust att säga "spring i väg och lek kurragömma, indianer och cowboys eller bygg en koja!" Men det är nog lekar ingen vet hur man leker längre?

När man ska bada ska barnen ha badringar, flytväst och flytkuddar runt mage och armar. Annars kan de ju drunkna. Visst är det bra att vi skyddar våra barn, men någonstans undrar jag om vi skyddar lite för mycket och servar dem med uppslag om vad de ska leka så de inte behöver tänka själva?

Låter säkert väldigt gammeldags, men jag tänker inte säga  "det var bättre förr". Det var bara annorlunda……

Ha det bra där ute!

Skulle ju blogga på måndagar hade jag sagt men av det blev det inget. Livet bjuder på så mycket just nu så bloggen kommer ganska långt ned på listan, men nu tar jag en paus i packandet och skriver några rader.

Har just kommit hem från en arbetsdag som bjöd på något så ovanligt som ett besök utifrån! Våra elever blir så glada när de får se något annat ansikte än våra gamla invanda. Två damer från Luleå kom för att informera om HIV och AIDS. Ett inte helt okomplicerat ämne, och många förstod nog inte hälften av vad de sa, men satt ändå tålmodigt kvar och lyssnade. Damerna var snälla nog att hänvisa till oss lärare om de hade frågor, så nästa veckas planering är redan klar.

Min underbara kollega tycker inte man ska krångla till saker så hon trädde en kondom på fingret, sa "använd kondom så blir du inte sjuk"! Några av kvinnornas kinder skiftade i rött och rosa och de gömde sig bakom sjalen medan kollegan obehindrat fortsatte undervisningen. Ibland måste man förenkla saker och handgripligen förklara för att alla ska förstå.

I veckan fick jag en mycket vacker sari av en av mina vänner, och under muntra skratt och mycket fnitter virade de in mig i den efter alla konstens regler. Blev väldigt tjusig men vet inte riktigt när jag ska använda den? Skulle helst göra gardiner av den så jag kan titta på den varje dag. Men det kanske vore dumt….? Det  är så intressant att få ta del av andra kulturer och ju mer öppen man är själv ju mer får man tillbaka. Det är fantastiskt att kunna umgås, skratta, skämta och ha trevligt fast man inte förstår varandra helt. Och ibland kan just missförstånden bli en källa till glada skratt.

Nu är det långhelg och jag frågade en av killarna från Kenya om han köpt en grill än, för det måste man ha när man bor i Sverige! Till min stora fasa sa han nej och undrade vad man ska med en sån till!? Så nu blir nästa projekt "grillkurs". Får lägga in den mellan sexualundervisningen, grammatiken och pratövningarna. Puh! Tur det är sommarlov snart…..

Ha det bra där ute!

Ännu en måndag har passerat, i regnets och kylans tecken. Värmen som gjorde oss glada några dagar drog vidare och lämnade oss huttrande kvar. Måndagar har blivit en bra dag  för reflektioner, och att skriva ned dem i en blogg passar ganska bra en kväll som denna.

Förra inlägget handlade om att vara duktig eller inte. Alla ser vi olika på var gränserna för detta går och det är inget jag kan göra något åt- alla ska göra som de vill bara de mår bra av det. I dag funderar jag på vilka roller vi människor har och om vi alltid måste skilja på dem? Ska försöka förklara hur jag tänker. När jag var mamma och jobbade som lärare på samma skola som min son gick fick jag ständigt höra att "jag måste skija på min roll som lärare och som mamma". Därmed blev problemen mina, ingen annans. Himla smidigt för vissa. 

Nu får jag höra kommentarer som "du måste skilja på din roll som privatperson och lärare". Detta kanske för att andra är rädda för att bli ifrågasatta eller indragna i saker de inte är beredda att engagera sig i, vilket är förståeligt och något jag respekterar till fullo. Att bli ifrågasatt är aldrig roligt för någon men det handlar mycket om att kunna ge svar på tal och kunna prata för sig. Något jag jobbar på just nu. Jag blir så trött på detta resonemang och undrar om jag bara inte kan få vara Carola- en medmänniska som tycker det är viktigt att lyssna på andra och försöka hjälpa när jag kan? 

Hoppas någon förstår vad jag menar…..:-)

Ha det bra där ute!

Det är morgon, den andra maj och utanför är det grått och jag tror det är ganska kallt. Jag har just druckit mitt kaffe och ätit en mycket god frukost. På radion berättar de att Usama Bin Ladin är död, och folket i USA jublar. Bra eller dåligt, you tell me. Världen är full av dårar som säkerligen står på kö för att få ta hans plats och för mig gör det ingen större skillnad att han är borta. Livet går vidare.

Har under helgen förstått hur djupt det är rotat hur man ska vara som kvinna- hus och hem kommer före allt annat och att engagera sig i andra människor är inget som ger en stjärna i himlen. Att höra att man är duktig tror jag är något alla behöver, och jag har alltid försökt att leva upp till bilden av hur man "ska" vara. Nu förstår jag att bilden jag har av att vara duktig skiljer sig från andras, och det är inget jag kan göra något åt. Jag tänker fortsätta göra saker jag tycker är viktiga och sånt jag mår bra av, att vara andra till lags ger mig huvudvärk! De som inte gillar det jag gör behöver inte göra det.

Vad jag bara kan hoppas på är att om jag någon dag skulle bli tvungen att fly med mina barn till ett annat land är att det där ska finnas människor som är beredda att hjälpa oss. Det är en stor tanke, jag vet, men tänk om man en dag kunde se förbi hudfärg och språk och ta sig tid att lära känna människan…

Djupa tankar en vanlig måndag. Får väl se vad denna dag har att bjuda på, djup eller inte. Kanske blir den bara helt vanlig.

Ha det bra där ute!

Tiden går allt för fort och jag har inte skrivit på länge. Till mångas stora lycka, kanske, men det är liksom svårt att låta bli. Efter de senaste inläggen har jag fått många reaktioner från människor som läst min blogg och telefonsamtal från personer som vill säga att jag har rätt i mycket av vad jag skriver, att de själva har upplevt det jag beskriver. Mycket har hänt i mitt liv och jag har förstått att jag behöver stanna upp och fundera. Har alltid haft tron att allt som händer har en mening, även om det ibland är väldigt svårt att hitta den.

Jag vet nu att i Sorsele är jag en person som kan göra skillnad i tillvaron för vissa. Jag vet att det jobb jag har är viktigt och att det jag gör är bra. Det jag får tillbaka en värme och glada leenden som gör att jag vill gå till jobbet varje morgon. Får förtroenden och vänner jag inte skulle fått om jag inte jobbat där jag gör och jag är väldigt glad för att jag fått göra detta, oavsett vad som händer i framtiden. Tycker fortfarande det är fel att blunda för problemen men tänker samtidigt att det som är fel kommer att komma fram en dag, kanske av andra än mig. De som tar besluten borde vara skyldiga att följa upp konsekvenserna, det är min åsikt och den står jag för.

Äldsta sonen har fyllt arton och den yngsta fem. Tyckte det var nyss de tog sina första steg!? Plötsligt behöver jag inte övningsköra längre och inte kan jag hjälpa till med att hålla reda på hur mycket pengar som finns på hans konto. Men tvätta hans kläder och glädjas över att han kommer hem ibland kan jag fortfarande. Femåringen kan jag fortfarande lämna på dagis och veta att han utvecklas men ändå är så liten att jag orkar bära honom nedför trappan på morgonen när han är trött. 

En promenad i kalla vårvindar eller en cykeltur på en röd cykel kan få en att tänka att livet är bra härligt ändå……

Ha det bra där ute!

I dag var det någon som tyckte att jag skulle skriva ett nytt blogginlägg snart och även om jag slits mellan valet att skriva eller låta bli, så får det bli några rader till.

Har funderat mycket på detta med bloggandet och vad syftet faktiskt är med mitt skrivande- jag kom fram till att det är ett sätt för mig att spegla den vardag jag lever i. Jag tycker om när människor frågar mig saker och uttrycker sina tankar och funderingar i kommentarer här eller i mötet med mig. Det som gör mig ledsen är att MÅNGA tjänstemän ser min blogg som ett problem, men det kan man inte säga direkt till mig, det ska helst tas upp inför mina kollegor i något konstigt försök att få mig i underläge- att be mig sluta vore att gå över gränsen för vad som är rätt och riktigt så istället går man som katten kring het gröt.

Vi blir tillsagda att vi måste "prata väl om vår verksamhet" och inte kritisera. Vad jag skulle vilja få alla att förstå är att så länge man inte erkänner problemen så behöver man inte göra något åt dom. Om det finns NÅGON som på fullaste allvar tror att jag skriver för att jag VILL att det inte ska fungera, för att jag VILL tala illa om andra så kan jag bara säga att ni har fel. Är innerligt trött på att höra att man "gnäller" och pratar illa om ALL verksamhet som har med flyktingmottagandet att göra. Jag kommer i kontakt med vissa och de som vet vilka de är kan ju ta åt sig av det jag skriver, resten behöver inte det och jag hoppas ni själva vet vilka ni är.

Jag står för att jag tycker att vi ska ha utbildad personal och att de som behöver hjälp i vardagen av handläggare och andra ska behandlas rättvist . Det känns en aning löjligt att vi ska lära flyktingarna att "livet är orättvist." Jag tror de har upptäckt det helt själva genom de livsöden de gått igenom…….

Jag vägrar ta på mig någon slags skuld för att jag bryr mig och lyssnar när de behöver prata- om det sedan är för att "söka sympati" hos mig eller andra struntar jag fullständigt i. Jag vägrar också att ta på mig all skulld för vad folk "pratar om på byn" som man uttrycker sig. Om man tog pratet på allvar och förstod att detta inte är något som BARA kommer från mig eller den verksamhet jag jobbar i, vi är inte de enda som kommer i kontakt med de här människorna och ser vad som fattas!!

Det är lätt att ta på sig skulden och tänka att det är jag som gör fel, tänker fel och handlar fel. Jag har blivit tillsagd att gå den "rätta vägen" när jag vill hjälpa så vi genomgick en lång och omfattande utredning innan vi blev godkända som stödfamilj till en ensam mamma från ett annat land. Jag anmäler missförhållanden till sociala och jag tar upp problemen med alla möjliga ansvariga. Om jag såg att det blev förändringar till det bättre skulle jag inte ha några problem att släppa saker. Istället får jag skylla mig själv som mår dåligt. Det må vara så, men jag tycker det är sorgligt.

Ha det bra där ute!

Alla har vi olika sätt att klara svårigheter i livet. Mitt sätt har varit att alltid försöka göra mitt bästa, kämpa på och tänka positivt. Det har alltid fungerat innan, i alla fall till en viss gräns men den här gången var jag tvungen att dra i bromsen innan jag ramlade över kanten. Ett läkarbesök resulterade i två veckors sjukskrivning. Att få sänka garden och erkänna sig besegrad var både skönt och skrämmande, då jag aldrig förut varit sjukskriven från mitt arbete. Att det var en läkare som sa åt mig att gå hem och vila hjälpte, för själv hade jag inte gjort det.

Har skrivit detta förut men det tål att upprepas; att jobba med människor kräver mycket och ger mycket tillbaka. Jag saknar mina elever och de arbetsuppgifter jag har, men kaoset som finns runtomkring suger musten ur mig och hur gärna jag än vill kan jag inte stänga av och tänka att det inte är mitt problem. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här, och just därför skriver jag om det här. Mitt förra blogginlägg lästes av många till min stora glädje och jag tänker fortsätta skriva tills någon faktiskt reagerar.

Vi har tagit emot flyktingar sedan 1987 i Sorsele Kommun, och ledningens föklaring till att det är turbulent nu är att det måste få ta tid innan omorganistaionen är klar, men sedan kommer det att fungera bättre. Om man hade haft en plan att utgå ifrån från första början hade vi kanske sluppit få flyktingar som ska bli beroende av andra- för att kunna få rätt bostadsbidrag, rätt hjälp med studiemedel och annat som hjälper till att få vardagen att fungera bör man få hjälp av någon som KAN de här sakerna. Om jag behövde hjälp från sociala hoppas jag vid gudarna att den jag vänder mig till har socionomutbildning…….

Jag är inte ute efter att smutskasta någon, det är modigt att anta såna här arbetsuppgifter utan erfarenhet eller utbildning men jag tycker att det speglar människosynen som finns hos ledande personer i kommunen. Hur noga är det egentligen, handen på hjärtat, kommunalråd, tjänstemän och politiker, hur våra flyktingar mår…….?

Lyckliga slut i filmer vill vi alla ha. Jag inser att de underbara människor jag lärt känna från hela världen kommer att lämna Sorsele, hur vackert de än tycker att det är och hur trevliga människor än är här, för de vill precis som du och jag ha ett jobb, en meningsfull fritid, en vettig utbildning och inte vara beroende av andra. Detta verkar just nu allt för långt borta för de flesta, och jag ställer in mig på att ta farväl av många.

Ha det bra där ute!

Ja, vad kan man säga. Om det finns någon politiker som fortfarande lever i villfarelsen att den här kommunen är BÄST på att ta emot flyktingar i hela landet ska jag snabbt ta ned den eller dom på jorden.

När man som lärare måste börja arbetsdagen med att trösta en ung kvinna som säger att "om jag död kanske det blir bättre" och torka tårarna, och försöka intala henne att det kommer att bli bra fast man egentligen inte vet om det är så. Om man ska svara på frågor som "vad kan vi göra" och man inte har något svar att ge. Alla flyktingar är "vanliga" Sorselebor, heter det, men jag undrar………

Skulle någon säga till mig en vecka innan lönutbetalning att jag kommer att få 3000 kronor mindre i lön den här månaden men inte förklara varför så att jag förstår det skulle jag bli……upprörd. Om jag skulle bli tvungen att lägga lägga mitt  liv i andras händer skulle jag vilja vara säker på att dessa händer visste vad de gjorde och hade de kunskaper som behövs för att jag skulle vara trygg.

Förlåt min bittra ton, men ibland måste man få vara ärlig. Många läser min blogg och de som känner sig träffade får gärna göra det, vi andra gör så gott vi kan tills vi inte orkar längre.

Ha det bra där ute!