Det är fredagkväll, brasan sprakar i kaminen i ljusen lyser varmt i vardagsrummet. Barnen äter popcorn, tittar på tecknat och kör leksaksbilar över golvet så det visslar om det. En lugn och harmonisk kväll, med andra ord.

Lugn och harmonisk är inga ord jag skulle använda för att sammanfatta tiden sedan min senaste blogg, men det är en annan historia. Har i alla fall förstått att Änglar finns, mitt ibland oss och de har varken vingar eller gloria, men ett mycket stort hjärta och en massa erfarenhet som de gärna delar av sig med om man ber om det. Låter kanske en aning kryptiskt, men det är det inte. Ibland kommer hjälpen från håll man inte kunnat ana.

I dag var en av de bästa på skolan- att ett påstående som "Den lyckligaste dagen var när……." kan bli ett sånt bra tillfälle att få träna svenska och samtidigt prata om något som alla kan relatera till, blev bättre än jag vågat drömma om. Svaren skrev jag upp på tavlan så alla kunde läsa:

• ….Jag gifte mig med min man.
• ….Jag fick mina barn.
• ….Jag fick komma till Sverige.
• ….Jag fick börja på High School i Kenya.
• ….Jag får åka tillbaka till Eritrea.
• ….Jag fick mitt första barn.
• ….Jag fick börja på SFI och lära mig svenska.
• ….Jag får träffa min mamma igen.
• ….Jag fick PUT- Permanent Uppehållstillstånd.

Den sista tog extra mycket, eftersom han under denna vecka fått veta att han får stanna i Sverige med sin fru. Jag kan inte förstå vilken lättnad det måste vara, men jag förstår att det är stort. Alla svar är stora, och diskussionerna som följde blev väldigt bra. Ödmjuk blir man många gånger när man jobbar med dessa människor och jag slås ständigt av deras glada leenden när de förstått uppgiften man gett dem eller när de förstår hur fel deras svar blev men ändå kan bjuda på ett skratt åt sig själva. Ibland kan det hetta till ordentligt när man tror att den andre sagt något helt annat och då får man agera fredsmäklare, och lugnt och tydligt förklara hur det ligger till. Såna här dagar lever jag länge på, och tro mig de behövs.

Att vara på jobbet är lugnt om man jämför tillvaron med en tvärarg fyraåring som börjar dagen med att säga nej till allt, vägrar klä på sig och som inte har något annat intresse än att göra tillvaron svår. Jag kan inte annat än hoppas det är en övergående fas. Nu måste jag lägga på ved i kaminen och sedan blir det "Let´s dance" på tv.

Ha det bra där ute!

Det roligaste och pirrigaste med att man nu får redigera sina egna kommentarer här på vk.se är att man aldrig vet vad det står förrän man klickat för att läsa dom. Ska det stå något bra eller är någon sur på mig….? Oavsett vilka kommentarer jag får så är de hemskt välkomna. Diggaknappen och kommentarerna är det enda som ger en hint om att någon faktiskt läser det jag skriver, annars har man som bloggare faktiskt ingen aning.

Den senaste tiden har jag stångats med många tankar, kommit till några insikter och fölorat några illusioner. Jag antar att det är det som är livet- som en god vän till mig brukar säga: Det händer då åtminstone nåt hos dig! Vilket jag kanske ska vara tacksam för. Sedan kan man ju undra varför vissa saker händer just mig……

" Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan och

förstånd att inse skillnaden "

Nej, jag har inte gått och blivit religiös, men jag kan förstå om ni tror det. Den här bönen som kallas Sinnesrobönen brukar jag tänka på ibland och den har hjälpt mig många gånger i livet. Just nu har den behövts lite mer än vanligt. En av de förlorade illusionerna jag pratar om är att den polititker jag röstade på i senaste kommunvalet visade sig vara en helt annan person än jag trott, och jag kan med gott samvete säga att hon aldrig mer kommer att få min röst.

En insikt jag fått är att man helst ska rätta in sig i ledet, le och se glad ut. Men se, det tänker inte jag göra! Jag är i grunden en glad och positiv person, men jag är också en som säger ifrån när något är fel. Min mamma och pappa lärde mig att behandla alla lika och ställa upp för de som har det sämre än en själv. Det är jag mycket tacksam för, och för de som tycker att den sidan av mig är obekväm eller opassande så får den vara det.

Nu ska lyssna på lite "Längesen" med Petter och Veronica Maggio innan jag går till hotellet och lyssnar på Lars-Göran Waden. Det är bara att ta honom på orden:

"Livet rullar vidare"

Ha det bra där ute!

Det blev lite långtråkigt och ensamt under korkeken och blommorna luktar inte så gott längre, så jag har klivit upp och börjat blicka ut över vidderna. Kanske finns det något annat där borta i horisonten….? Ibland måste man tänka utanför gränserna och fråga sig själv om det här är vad jag vill. Låter kanske lite djupt men den här tiden har bara bekräftat de tankar jag haft tidigare och uttryckt i mina tidigare blogginlägg. Att jobba med människor kräver ett visst engagemang och när man känner att det kanske är FEL att engagera sig måste man tänka efter.

I dag har varit en av de bästa på jobbet och jag vet att jag gör skillnad för dessa människor. Att få dem att förstå skillnader i språket, höra skillnaderna i uttalet, förklara så att de förstår orden och få dem motiverade till att fortsätta komma till skolan trots att tillvaron är jobbig tycker jag är en bra känsla. Det är det som får mig att vilja fortsätta med det jag gör.

Att andra sedan tror att lösningen på problemen är att hämta upp barnen med bussar och ordna aktiviteter efter skolan i stället för att se till att föräldrarna mår bra, så att barnen VILL gå hem istället för att leka i snödrivan tills Gulan öppnar är en annan sak. Att det inte finns en beredskap för människor i akuta situationer och att inte bli tagen på allvar av de som borde lyssna är en annan sak. Sådana gånger är det tur att det finns människor med skinn på näsan och ett stort hjärta som kan ställa saker till rätta. Att blunda för saker som händer ligger inte i min natur, men för att överleva kanske man måste göra det……? Jag vet verkligen inte.

Ute är det svidande kallt men ljuset kommer lite tidigare och försvinner lite senare. Solen värmer inte mycket ännu och ännu ett tag får vi fortsätta gömma benen i täckbyxor och händerna i vantar medan vi väntar på våren.

Insåg att det är evigheters evigheter sedan jag skrivit här och har inte ens varit inne för att kolla eventuella kommentarer! Till min fasa hittade jag en i min inkorg från en nöjd läsare som önskade mig och min familj en god jul…….det var så dags nu, men tack detsamma!

Jul och nyår är över liksom första arbetsveckan. Känns bra att vara tillbaka i vardagen tycker både jag och mina elever. När jag stod där framme i klassrummet en dag slogs jag plötsligt av vilken makt jag har! Här sitter 12 individer som lyssnar på allt jag säger och antecknar allt jag säger. Utan att veta om det är rätt eller fel. Jisses! Men jag antar att det handlar om tillit. Om man är lärare så säger man sanningen, man kan det där med grammatik och uttal och man är där för att lära dem ett nytt språk. Men visst är det speciellt att bli lyssnad på och tagen på största allvar.

Det är med viss stolthet jag har låtit två av mina elever göra första delen av alla test de måste göra innan de blir utskrivna från SFI, del B av D. Båda har varit i Sverige ungefär ett år och hade knappt några fel. Man blir glad av sånt. Glad blir man också när en av eleverna berättar att han hittat min blogg här på VK och läser den med stort intresse. I dag frågade han mig om jag kan cykla? Hmmmm…..ja, det kan jag väl tyckte jag. Hurså? Då hade han läst min presentation här på bloggen och menade mitt första minne, när jag lärde mig cykla och slog i knät så jag fortfarande har ärr efter den färden. Vi skrattade gott båda två och nu funderar han på att själv börja blogga. Det hoppas jag verkligen han gör, för den killen har en historia att berätta.

Att jag jobbar med det jag gör leder till många retfulla kommentarer från människor i min närhet, som att det gärna ska stå en svensk flagga på köksbordet eller att det måste vara den lättaste saken i världen att lära andra svenska "Det är väl bara att peka på sakerna och säga vad de heter". Bjuder inte tillbaka genom att bli upprörd utan svarar bara med att det snart kommer att stå en flagga från Eritrea eller Sri Lanka på bordet eller så får de bara mat från Afrika nästa gång det vankas middag här.

Nu ligger ett helt år framför oss med helt orörda dagar att fylla. Tanken svindlar! Är full av förhoppningar om att detta ska bli ett bra år för alla. I kommunen får vi nya politiker, nytt kommunalråd, nya organisationer både här och där. Kan väl inte bli annat än bra, eller……?

Sköt om er till nästa gång vi hörs eller ses.

Har legat vaken sedan fem i morse och tänkt på allt som borde göras i dag, men några timmar senare har jag kommit fram till att julen kommer även om jag inte gör allt det där jag tänkte…….

I går bakade jag jullimpa och mjuk pepparkaka. Julkola och julgodis ligger i frysen, paketen är nästan inslagna och den ROSA julgranen glittrar vackert i hörnet. Nu återstår väl bara lite städning och ett sista julklappsprojekt innan jag kan luta mig tillbaka och njuta av julefriden.

I går var vår sista dag i skolan före jullovet och på vanligt svenskt manér bjöd vi på lussebullar, pepparkakor och Råstrandsglögg. Sedan skulle vi leka käcka lekar som de flesta deltog i med många glada skratt, medan vissa intog en mycket avvaktande attityd och tyckte vi var lite tokiga. Det kändes naturligtvis skönt att veta att det blir några dagars ledighet, men långt ifrån alla av våra elever känner så. Har sagt det förut, SFI är det enda många av dem har och att sitta ensam i en lägenhet är inget roligt alternativ.

Skolans personal blev i går bjudna på jullunch och vår skolchef höll ett vackert tal och nämnde bland annat det arbete som BUN gjort under de gågna åren. Mycket av det han sa stämmer säkert, men vad jag inte kände igen mig i var det att nämnden haft så bra kontakt med verksamheten…….?? Jag kan inte annat än hålla med Carl-Axel som i sin blogg skriver om detta. EN gång har politikerna besökt SFI, de lovade komma tillbaka under hösten för att besvara frågor eleverna hade, men glömde nog bort det under det stressiga valarbetet.

Flyktingmottagandet är en komplex fråga, när politikerna tog beslutet att ta emot 100 kvotflyktingar per år förstod man inte vad det skulle innebära i verkligheten. Att ta emot information från chefer och nämnder är en sak, att besöka verksamheten och PRATA med människorna de tagit hit och med personalen som jobbar med dem är en annan. Någon plan för mottagandet har aldrig funnits och jag undrar om det någonsin kommer att finnas någon.

Jag tycker det är så spännande med andra kulturer och önskar fler fick ta del av de bitar av världen som kommit till lilla Sorsele. Blev i går bjuden på mat hemma hos en av mina elever, som ägnat hela dagen åt att tillreda den och tillsammans med fem män från Somalia åt vi den sittandes på golvet, "Just like home" som en av dem sa. De hade tidigare läst i Koranen tillsammans och förklarade lite hur den ska läsas och varför. Man blir ödmjuk när man träffar människor som levt i flyktingläger tillsammans med 25.000 andra, tvingats springa över landsgränser och klarat sig medan vännerna skjutits av poliser eller sett på när båtar vält och medmänniskor drunknat.

Julen är ju en tid när vi ska ägna våra medmänniskor en extra tanke. Jag hoppas alla får en så bra jul det är möjligt att ha och kom ihåg att vara tacksam för det ni har. Julen kommer även om du inte bakat, städat och fejat. Passar med detta på att önska er alla en riktigt

GOD JUL

Snön lyser vit på fur och gran

Snön lyser vit på taken

Endast tomten och Carola är vaken.

Har legat vaken sedan klockan tre och kunde inte få stopp på alla tankar som far omkring i mitt huvud. Efter gårdagen insåg jag att det är lönlöst att försöka ändra på någonting. Att slösa energi på människor som inte lyssnar tar på krafterna och från och med nu kommer jag bara att hålla med de som tycker att vi har ett bra flyktingmottagande, att människorna som kommit hit mår superbra, att vi har de resurser vi behöver, att det finns pengar i kommunen till personal, att de har en framtid i Sorsele och att

 Allt är frid och fröjd.

Om jag sedan likt Ferdinand kan sitta under korkeken och lukta på blommorna……återstår att se.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är svenska språket fullt av underbara uttryck man kan ta till när man vill få fram sin åsikt, och här kommer några till:

"Att tala är silver, att tiga är guld"

"Har man tagit fan i båten får man ro honom i land"

"Bättre brödlös än rådlös"

"Att sitta med skägget i brevlådan"

Visst är de bra?! Jag skulle kunna räkna upp många fler men sparar dom till ett senare tillfälle. Man kan välja att tiga eller så kan man skriva precis vad man tycker och känner- det är det som är så fantastiskt med Sverige! Jag valde att börja blogga för ett bra tag sedan och för mig har det varit ett väldigt bra sätt att uttrycka mina åsikter på. Det är med stort intresse jag följer de kommentarer, de bloggar och tankar om Sorsele som finns här på vk.se, och jag tycker det är ett sådant bra forum som jag tror de flesta läser.

Jag finner det mycket intressant att min blogg nämns på möten med tjänstemän och politiker. Det är ett bevis på att vissa inom kommunen läser den och inte tycker allt jag skriver är så lämpligt, och kanske har jag trampat på några tår eller hittat några ömma punkter, jag vet inte. Men jag lovar att jag skulle kunna skriva så mycket mer än vad jag gör och jag är mycket snäll i mina inlägg, kanske för snäll många gånger. Ibland måste man välja- och när man arbetar med människor kommer de valen oftare än för andra yrkesgrupper. Antingen tiger man och lider, gör sitt bästa för att överleva och blundar de gånger du egentligen inte ska det, eller så ryter man ifrån!

Jag vill verkligen veta hur fördelningen av resurser ser ut när det gäller flyktingmottagandet- vad är det som kostar och hur mycket får mottagandet kosta?

Är det förvaring vi sysslar med eller är det ett värdigt liv vi vill ge dem som kommer hit? Har vi lyckats bra när det finns de som längtar tillbaka till flyktinglägren? Är det någon inom kommunen som tagit reda på kvotflyktingarnas mentala hälsa- hur mår de egentligen?

Vem har bestämt att det ska bo upp till åtta personer i en trea, men bara ha sängar så det räcker till hälften? Borde inte de som tar besluten ha koll på hur många som kommer hit, hur många lägenheter som behövs, hur många extra lärare, barnskötare och förskollärare som behövs för att göra tillvaron bättre för ALLA??

Tror man på fullaste allvar att dessa människor ska stanna kvar i Sorsele för att ta över efter de som går i pension när det knappt finns några jobb för oss infödda, inflyttade med svenska som första språk?? Tro mig, de vill precis som du och jag ha en vettig sysselsättning med en vettig ersättning istället för att gå hem till en lägenhet efter tre timmar i skolan.

Nåja, nu har jag säkerligen retat upp någon igen och om det skulle vara så kan du alltid hälsa på oss på SFI, vi finns i källaren i Folkets Hus, alla dagar utom lördag och söndag. Välkommen!

På torsdagar brukar luften liksom gå ur oss alla på jobbet, hos lärare och elever och det är en himla tur att det bara är en arbetsdag kvar efter just torsdag….

Det är inte lätt att vara människa.

Vem har sagt att livet ska vara lätt.

En olycka kommer sällan ensam.

Du ska inte ropa hej förrän du är över bäcken….

Ett helt gäng med kloka ord. Jag är ingen lapp och jag har inga renar, jag har inte sålt smöret och tappat pengarna men jag är inte heller tappad bakom en vagn. Vilken tur att vi bor i Sverige där vi får tycka och tänka och uttrycka oss precis som vi vill och använda det vackra språket svenska språket som vi vill.

Nu fattar ni förmodligen ingenting- det behöver ni inte heller. "Man ska inte förstå allt här i världen" som min kloka kollega brukar säga.

Ha en bra helg där ute i verkligheten!

Snart är det jul och ute är det kallt. Vinter är det också, tänka sig…….

Tiden går fort och visst är det vackert med de isklädda, gnistrande grenarna på träden? Har ni lagt märke till att de tänt belysningen på Vattentornet, till alla barns förtjusning, och fixat granen vid Lillåbron har de också gjort. Kul!

Vore synd att klaga; som en mycket positiv Sorselebo sa: "Vilken j-vla tur att jag inte har en massa renar att hålla reda på i den här kylan" Och vips gick det mycket lättare att kliva upp den där morgonen när termometern visade på -32 grader. Det gäller att sätta saker i rätt perspektiv, eller hur.

Vid ett besök i stora staden Umeå förra veckan kunde jag inte motstå denna underbara bok! Att bara titta i den gör mig glad, och när man sedan hittar ordpsråk som:

"Bättre rådlös än tårtlös" och

"Lagom är bäst! (bullshit)"

gör inte förtjusningen mindre…….

I dag skiner solen på ett vintervitt Sorsele och här slipper vi ringa en firma som kommer och sprutar konstgjord snö på våra granar för att få den där julkänslan alla vill ha, oavsett var i Sverige vi bor. Såg ett reportage om detta på nyheterna och tänkte glatt att det problemet har vi inte här i alla fall. Här gnistrar snön hänförande vackert och termometern visar på -18 grader. 

I går när jag handlade på en av våra affärer i byn pratade jag med en kvinna som sa att hon följer min blogg med stort intresse och tycker att det jag skriver om våra flyktingar är bra. Hon sa även blygsamt att hon själv försöker göra det lilla hon kan genom att visa hur en tvättmaskin fungerar eller bjuda på en bit bröd när hon bakat. Det gjorde mig väldigt glad och sa att vi alla måste göra det vi kan, och även om vi tycker det är lite kan det vara väldigt stort i deras värld.

Frågan om någon tänkt på våra nya invånare som råkar bo på Sorselegården när man bestämde att dagis ska flyttas till Blåhakevägen är intressant. Som det är nu har vi flyktingar som kommer direkt från varma Somalia och från Asien där klimatet är varmt och fuktigt. Minst två av mammorna i gruppen har fått astma och att tro att det inte är en svår omställning till kylan i norrland är bara dumt. När mina elever säger att de tycker det är svårt att lämna barnen och hämta dem på dagis och fritids förstår jag dem! Jag har en bil som är varm efter en natt i motorvärmaren, och det är jag tacksam för.  Det har inte de.

Allting går, det vet jag men när man inte orkar med vardagen måste det finnas hjälp att få. Att få ventilera sina tankar med någon på sitt språk, att få ge uttryck för sin sorg och saknad och oro borde vara en mänsklig rättighet. Jag kan inte göra mer än lyssna och försöka förstå, jag kan torka tårar och försöka stärka deras självkänsla genom att få dem att tänka på vad de faktiskt klarat av i livet och vad de är duktiga på. Brukar be dem skriva dagbok, vilket visat sig vara bra, men hur gör man det när man aldrig lärt sig skriva på sitt modersmål…..?

Funderar mycket på vad man ska skriva, säga och tycka. Är det okej att tycka vad som helst? Får man vara kritisk och säga hur man upplever situationer eller ska man hålla skenet uppe och hålla med alla som säger "Det är bra" när någon frågar?

Jag vet faktiskt inte. Nu ska jag ta itu med dagens problem- ska jag baka något och i såna fall vad?? Ha en bra dag där ute.