Carola Svanberg Granö E12

Vindelns församling inbjöd till information om besöks och användnings frekvensen inom församlingens kyrkor. Byggnadsingenjören från Luleå stift var duktig som informatör. Egentligen ett ypperligt präst-ämne som med berättarglädje gav stiftets syn på själarnas trohet till sin kyrka.

Åmseles kyrka var tydligen mycket fördelaktig att både sänka till +5grader och kallställa. Så innerligt bittert. Vår herre har det inte enkelt. Först ett kämpande för att bygga kyrkorummen och därefter en reklamdrive för att sänka uppvärmningen.

Granö kyrka var också så enkel att sänka temperaturen i, +5 grader var inget problem. Men nog känns det förunderligt. Sänka ner till +5 vill inte ens en vanlig fastighetsägare. De flesta vet att fastigheten far illa.

Fara illa, det får mig osökt att påminnas om hur Granö Kyrka mår. Hur kan denna Vindelns församling, försumma normal skötsel, som att det saknas hängrännor med tillhörande stuprör på vissa delar av  kyrkan mot Umeå. Regnvattnet har doppat ner och stänkt uppför rappet. Blöt rappad vägg har farit illa, frusit sönder och fortsätter att frysa sönder. Ställ dig vid stora kyrkdörren och titta upp. Se hur hängrännan nedanför tornet är avslutad. Mer som oavslutad. Stenarna framför stora dörren fryser upp och besökare får åla sig in senare delen av den kalla perioden av året. Karmar och fönsterbågar saknar färgunderhåll. Elmonteringen på vägg mot Umeå är ej färgförseglad för att hindra fukt att krypa in. 

Hur blev det så här? 60 år tog det från uppgång till förfall. Granö kyrka började byggas 1953, till mångas glädje. Min farfar Karl Svanberg f1881 var heders kyrkvärd. Min söndagsskola var i Granö kyrka, jo jag hann med en söndagsskola på frikyrkan också. Min mor har varit präst i Granö kyrka.

Fast speciellt kyrklig blir jag aldrig. Jag förstår inte upplägget, be om botgöring med förlåtelse och därefter göra samma misstag nästkommande dag för att ånyo be om förlåtelse vid nästa förrättning. Jag önskar att vår herres hantlangare anlagstestades innan examensbrev skrivs ut. Förr var prästen och pastorn ett kall. Nu är det bara kyrkorna som är "kall".

Hör jag nyheterna så blir jag inte heller upprymd. Det smäller och försåt mineras lite här och var, det mesta i religioners tecken. Sanningen är en icke alltför brukad variant, det är möjligen den aldrig sinande önskan om syndernas förlåtelse som florerar, istället för att lära sig av felen och göra om och göra rätt.

Vår kristna grundkultur är trygg, tryggare kan ingen vara än guds barnaskara, den bygger broar. Någon sa att det går bra att leva utan gud men inte att dö utan. Så sant, så sant. Det är dags att tänka till, göra om och göra rätt. Inte att dra ner värmen till +5 och sen beklaga att tesen inte fungerade och därmed avsluta med att kallställa, för evigt. Dessutom var det någon som visade på två olika vigselfotografier från senare delen av 1950-talet, med samma säregna vackra brudkrona. Undrar vart den finns nu? Kall-ställd den med.

Solsken på den som hjälper vår herre att hitta någon som lockar tillbaka glädjen till kyrkan.

"Carl Tiger och Spå-Klemmet", av folkskollärare Artur Olofsson.
Umebladet Nr 92, 20 april 1935.
"Invid en gård i Tegsnäsets by ligga resterna av en gammal husgrund. För en generation sedan hade byns ungar där en omtyckt lekplats. Invid södra knutstenen växte ett frodigt hallonsnår och den för länge sedan igengrodda kryddgården var ett bra smultronställe. Och just här åt ”kläppsidan” till hade Spå-Klemmet blivit ihjälslagen. Med bävan i rösten talade ännu äldre personer om honom.
Här hade byns soldatstuga stått från elfte Karls dagar tills den på 1860-talet flyttades till annan plats. I den hade en lång rad knektar bott. Och alla hade de hetat Tiger. Flera av dem stupat i krig. Den som deltog i 1757-1762 års krig mot Preussen kom dock efter fredsslutet oskadd hem. Han hade då med sig några små potatisar, som han för vinterkylans skull bar i en ullvante i fickan. På så sätt kom potatisen för första gången till Tegsnäset.
Mest bekant i bygdens folkminne var dock den jätte-starke Carl Tiger. Han hade deltagit i 1788-1790 års ryska krig och dog i Finland 1789, enligt traditionen, i fältsjukan. På Gumboda hed har funnits och finns antagligen än en väldig sten, Tigerstenen. Den har fått sitt namn efter just denne Tiger. Han lär ha burit den ett gott stycke fast ingen efter honom förmått ens lyfta den från marken. Mer än hundra årgångar exercerande Västerbottens pojkar ha dock sedan dess hunnit pröva sina krafter på den.
Samtidigt med Carl Tiger bodde i Tegsnäset, tidvis åtminstone, den för sina konster fruktade tiggarlappen Spå-Klemmet. Han hade en näverkåta ”uti lönn”, skogslunden i byns södra utkant, helt nära soldattorpet. För ett par mansåldrar sedan syntes ännu resterna av kåtan mycket väl, och då marken på 1890-talet uppodlades, var nedtecknaren av dessa rader med om, att plocka bort den ring brända stenen, som utgjort härd i Klemmets kåta. Spå-Klemmet var känd vida omkring och ännu leva många sägner om honom i folkets mun. Några av de mest kända följa här nedan.
I sin ungdom hade Klemmet ingått förbund med djävulen och av honom i utbyte mot sin själ fått konsten och makten att spå. Vid samma tillfälle hade han också passat på att göra sig hård. Han hade betingat sig, att intet av alla möjliga uppräknade ting skulle bita på honom. En enda sak, grynstampen, hade han dock råkat glömma. Sina hemliga konster använde Klemmet till sin fördel men behövde inte därför alltid göra andra människor ont. Flera somrar var han getare i Tegsnäset, och en bättre hade man aldrig haft. Han gjorde sig dock föga omak. Aldrig följde han med korna till skogen. Var det vackert väder, låg han i någon skuggig skogsbacke, åt ur näverkonten och mådde gott. Regnade det, mojade han sig hemma i kåtan. Kreaturen betade dock aldrig på slåtterängarna, och då kvinnfolken på kvällen kommo för att mjölka, stod varenda ko utanför ladugårdsdörren och väntade. Det hände inte, att ett djur låg borta över natten. Korna mjölkade bra och björnen gjorde ingen skada. Med hjälp av sin spådomskonst skötte lappen utan möda getartjänsten förträffligt.
En annan liknade historia är denna: En dag höll Per Jonsa jämte sitt husfolk på med att lada hö på Nötesänget. Ett åskmoln hotade på avstånd. Alla arbetade för brinnande livet för att hinna få så mycket som möjligt under tak, innan det brakade löst. Då kom Spå-Klemmet knäande efter kyrkvägen. Han tycktes vara vid gott lynne. ”Hördu Pret, kom hit” hojtade lappen. ”Vill du, att jag ska hjälpa dig?” ”Jaa, kom du, och hugg i bara!” skrek Per Jonsa tillbaka. ”Om jag får ett halvt stop brännvin, så ska jag lada alltihop ensam”, fortfor Klemmet. ”Jaha, kör till!” blev svaret.
”Två och två om vart strå” mumlade lappen. Höet började röra på sig. Det lyfte sig som ett moln över myren. Det delade på sig och försvann med ett ljud likt bruset av en storm in i de olika ladorna. Om några ögonblick var vartenda strå under tak. Lappen strök vida omkring. Överallt, där han for fram, tiggde han mat och framför allt brännvin. Hans rykte som nära nog allsmäktig trollkarl var så stadgat, att nästan ingen vågade neka att ge honom, det han begärde. Kom inte välfägnaden tillräckligt hastigt på bordet, gick han sin väg mumlande rysliga lapska trollformler. Detta brukade hjälpa. Han ropades nästan alltid hastigt tillbaka och undfägnades med allt, vad huset förmådde.
I Tegsnäset fanns dock en, som inte darrade, då han hörde Klemmets hotelser och besvärjelser. Det var Carl Tiger. På den som svurit fanan, biter ingen trolldom. Soldatens hustru Anna skyddades av en liten flaska kvicksilver, som hon ständigt bar i ett snöre om halsen. I förlitande på detta var Tiger till och med så djärv, att han ibland kastade ut lappen, då denne på sitt vanliga sätt ”truserade” och tiggde.
Vid ett sådant tillfälle skrek Klemmet: ”Jag ska spå ell´n på gård´n din”.
Följande dag ämnade Klemmet göra allvar av hotelsen. Han for över till andra sidan älven. Därifrån hade han god utsikt över byn. Efter alla konstens regler gjorde han nu i ordning ett kraftigt trollskott. Med tillhjälp av detta skulle han sätta eld på Tigers stuga. Han skickade iväg skottet, men till hans förargelse vek det av från rätta riktningen och for rakt mot den gård som ägdes av Tigers närmaste granne König Jonsson. Spådomen bet inte på det, som hörde Tiger till. Ett avsänt trollskott kan emellertid inte återkallas. Någon drabbar det. Snart slogo också eldslågorna upp från nävertaket på König Jonssons storstuga. Det brann ner till grunden.
Klemmet hade misslyckats men han gav sig inte. Han grep till ännu kraftigare spådom och lyckades skicka en stor slagbjörn på Tigers boskap. Den rev soldatens dragoxe. Till på köpet gjorde Klemmet björnen hård, så att den inte kunde dödas med vanliga medel utan utgjorde ett ständigt hot mot byns boskap. Slutligen lyckades dock Tiger, som också kunde en del saker, fälla odjuret med en särskild tillverkad, korsmärkt silverkula. Hatet mellan de båda grannarna växte, och en dag då Klemmet kom in till soldaten i hans stuga och hånade honom för förlusten av oxen, grep knekten lappen kring fotlederna, svängde honom runt i luften, som om han varit en klubba, och slog med hela sin jättestyrka hans huvud mot kanten av spiselhällen. Då Tiger släppte sitt grepp, reste sig Klemmet oskadd från golvet, kliade sig ett tag i nacken och gick hånskrattande sin väg. Några dagar senare försökte Tiger klyva lappens huvud genom ett våldsamt hugg med en skarpslipad timmerbila. Yxans egg blånade, men huvudet höll. Det fick inte den minsta rispa. Så kom kriget och Tiger måste ut i fält. Då ordern därom kom, var han i Granön. Han arbetade på ett husbygge och stod just uppe på timmerställningen, då budet nådde honom. Han bleknade och tappade yxan. ”Jag kommer aldrig tillbaka” sade han och gick. Huset står ännu kvar. Överst på ena gaveln är årtalet 1788 inhugget.
Spå-Klemmet hade inte glömt, att Tiger försökte döda honom, och att denne nu var utom räckhåll ute i kriget, ämnade han ta hämnd på Anna, hustrun hans. Tidigt en morgon kom han, full och galen, in i stugan till henne. De fem små barnen sovo ännu. Han slet täljkniven ur slidan och sade, att han inte skulle gå, förrän han sett hennes hjärteblod. Den manhaftiga kvinnan lyckades emellertid avväpna och kasta ut honom samt bomma igen dörren. Lappen gav sig dock inte. Han slog in ett fönster och sökte under hotelser och vilda förbannelser taga sig in den vägen.
Nu blev Anna rädd och såg sig om efter ett tillhygge. I en vrå stod grynstampen. Ur den ryckte hon till sig den tunga, mer än meterlånga järnskodda trästöten och slog den med all sin kraft i huvudet på lappen, som redan var halvvägs inne i stugan. Utan att ge ett ljud ifrån sig sjönk han tillbaka tillbaka ut genom fönstret och föll tungt till marken.
Anna sprang nu för att hämta hjälp och fick tag i König Jonsson. Han följde henne hem. Lappen låg orörlig på marken. ”Han ligg no bara å lönskes” (gör sig till). ”Ska jag ge´n é drag dell?” sade kvinnan och höjde stöten, som hon fortfarande bar i handen. ”Nej, nej”, sade König Jonsson. ”Han behöver nog inte mer. Han är så vit i ansiktet”.
Soldathustrun hade, utan att hon visste av det, råkat få tag i det enda föremål, som bet på Klemmet, och han var verkligen död. Men han var så fruktad och avskydd, att ingen ville taga någon befattning med hans kropp. Till att börja med vågade man, inte heller tro, att han var död. Man väntade, att han när som helst skulle resa på sig igen, och då vore det säkrast att vara utom räckhåll för hans blickar.
Det var ruskigt att ha den den döda kroppen liggande utanför fönstret och då ingen ville hjälpa till, grep Anna den resolut vid fötterna och släpade den ungefär 75 meter bort till den branta backen ned mot älven och lade den där med huvudet nedåt sluttningen. Om spålappen kvicknade vid, skulle han ha en smula besvärligt att komma på fötterna. Där i skogsbacken fick den döda kroppen ligga, tills rackaren å ämbetets vägnar tog vara på den.
På Degerfors kyrkogård, norr om kyrkan, bland självspillningarna, begrovs Spå-Klemmet. Och än i dag växer inte ett grönt strå på graven. Detta är sant, ty den låg nära kyrkan tillbyggdes med sakristia, kom denna att stå över graven.
Anna Tiger blev åtalad för dråpet. Hon hade ju handlat i självförsvar och hade säkert blivit frikänd, om hon inte satt i fråga att ge lappen ett slag till. Emellertid slapp hon undan med några dygns vatten och bröd. På den duktiga soldathustrun avtjänat sitt straff, blev hon under hemfärden överallt firad som en hjältinna och överhopades av gåvor. När hon nådde hemmet, hade hon ett helt lass matvaror.
Så har jag (jag=Artur Olofsson) hört berättelser av Catharina Magdalena Andersdr, född 1811, död år 1900, gift med bonden och godemannen Olof Eriksson i Tegsnäset. Hon har hört den av sin mor Maria Königsdr, som från sin tidiga barndom mindes både Carl Tiger och Spå-Klemmet. Hon var dotter till König Jonsson och född 1781 samt död 1843."
Umebladet Nr 92, 20 april 1935 av folkskollärare Artur Olofsson.

------------------------------------------------------------------------

Godeman Erik Olofsson f 1802-11-27 Granön är farfar till Artur Olofsson f 1879-07-20 Tegsnäset. Arturs farmor är ovan nämnda Catharina Magdalena Andersdr f 1811-12-20 Tegsnäset, som berättat minnen. Arturs farmors morfar är ovan nämnda König Jonsson f 1746-05-25 Tegsnäset, som fick eldklotet på sitt hus. Carl Eriksson Tiger f 1749-03-11 Djäkneböle Umeå lfs, timrade på Granön 2 när han fick kallelsen att gå ut i krig. Antingen timrade Tiger åt 61-årige Johan Jacobsson soldat Trast f 1727 i Lövånger d 1813-05-07 Granön 2, som antecknades för husförhör i Granön 1763 eller kanske till hans 19-årige son Jacob Johansson f 1759-10-08 på rota Nr 60 Trast i Kåsböle Lövånger som gifte sig 1788 och blev bonde i Granön med Magdalena Hansdr f 1770-12-25 Granön.
Tigers då 43-åriga hustru Anna Persdotter f 1746-03-05 Bösta 1 Umeå lfs, som enligt domprotokollet - år 1789 - dömdes att böta 75 daler silvermynt eller plikta med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd, för Spå-Klemmets död 23 september 1789, är om alla hållit sig inom hank och stör, min farfars farfars farfars syster. Den av Carl E Tiger timrade byggnadsdelen är numera riven, trästycket med årtalet 1788 säges vara sparad. Per Jonsson nämnd ovan i berättelsen är storebror till König Jonsson och född 1744-08-29 i Tegsnäset, död 1830-11-26 i Tegsnäset./ carola

Solsken på släktforskning och originalberättelser.

 Asfaltsträngen på ca 4 decimeter som lagts ut efter E12 från Tvärålund och upp mot Hednäs, ibland på höger och ibland på vänster sida, vad är det?

Är det en cykelbana projekterad i snåblåst tider till tacksamma norrlänningar?

Eller är det någon som tagit mått på vägbredden och insett att den inte håller standard mått för Europaväg?

Solsken på de som vet något och kan dela med sig information.

Vägskada skylt saknas. Väg AC 630 mellan Hednäs E12 och Vindeln väg 363 är bedrövlig. Någon sa att ojämnheterna nuförtiden kallas potthål.

Vadå potthål? Jo, för att Vägverket skiter i det.

Skylten Vägskada är nödvändig och inte blev det bättre av att ta bort skyltarna, utan att åtgärda vägsträckan. Ingen på Vägverket har satt upp vägsträckan AC 630 på reparationslista heller och absolut inte inom de närmaste åren. Trafikfarligt.

Ojämnheterna är tärande på trafiksäkerheten. I närområdet av avfart mot Kullfors är det rejält illa. Ojämna potthål kan nog påstås. Vårdlöshet i väghantering.

Solsken på de som prioriterar fram nämnda vägsträcka AC 630 till nödig reparation.

Egentligen var jag förvarnad den här gången. Minnet fanns polerat på bästa komihåg plats sedan 13 år tillbaka när far gick bort. Lilla pappa, vilken kamp. Jag flyttade hem för att underlätta för dig. I sex år kamperade vi ihop. Inte enkelt, men jag skulle göra om det, om nu livet skulle gå i repris. Med ett leende minns jag fars vädjan efter middagen att jag skulle skjutsa hem honom, jo men visst pappa, öppna garagedörrarna så far vi. Sagt och gjort, ett varv runt byn och tillbaka till samma gemensamma hem, som vanligt. Allt var inte enkelt, bland utbrast far att jag körde fel, för det var härifrån vi kom. Ja, då var det bara att göra en vidare runda och kanske stanna för att prata med någon. Då kunde det vara lättare att köra hem till samma hem och pappa tackade dessutom för skjutsen. Pappa fattas mig fortfarande.

Dagen innan far gått bort gick jag in i butiken i Vindeln, där de sålde kistor och där till hörande utrustning. Jag ville se vad som fanns, kanske försöka inse vad som stundade. Jo jo, det fanns det mesta för att underlätta dåligt samvete. Men när personal la ihop sina händer och framhöll hur bra min pappa var, då föll skynket. Jag såg bara rött. Jag som har levt större delen så nära min far och inte kände igen. Jag frågade om finaste kistan, största blomsterarrangemanget, tyngsta stenen och bestämde mig för att nog går det att ordna med begravning, men inte i denna butik.

Nu i augusti var det mors tur för sista färden till vila. Jag ringer de två lokala representanterna som jag läst om i bladet. Billigaste vita kistan och transport från kylrum på NUS till kyrkan, var det som jag behövde. Jag ringer damen och talar om att det inte blir något. Suverän dam, trevlig och vänlig och bestämmer mig för den andre som var 300kr billigare. Det mesta hade jag redan ordnat, utstädning på åldersboendet, annons, sten, minnesstund och samtalet med den helt ypperliga prästen Veronica. Bara kista och transport fattades.

Det kunde ha slutat fridsamt och enkelt. Kista och transport. Nä, dagen innan begravningen så har enligt samtalet arvode tillkommit. Jag undrar för vad arvodet utgår och känner att samtalet blir pinsamt. Det var bara kista och transport som beställdes. Får svaret att normalt tas ett arvode ut på 8 timmar gånger 720sek men nu skulle det bara kosta 3 timmar á 720sek. Jag utbrister, för vadå?

Jag blir så evinnerligt besviken, varför är det på detta vis. Pappa ogillade begravning, han sa att då sitter gamarna på kistkanten och talar om hur bra den döde var. Pappa körde likbil i yngre år, det kan ha inverkat på hans synsätt. En sak har jag insett, när jag väl har slutat jordelivet, då skall jag omvandlas till aska. Därefter bör mina anhöriga hämta urnan på bräneriet och strö för vinden. Enkelt och värdigt.

Tack till personal på Granö kyrka för ett mycket minnesvärt griftetal, gott fika och fin gravsättning. En av kyrkopersonalen byter arbete, lycka till i uppgiften.

Solsken på livets slut utan att det slås mynt av döden. 

30 dec 2005 hemma hos fd Åldermannen Sten Gottnersson, får jag läsa ett väl nött och tummat papper med följande berättelse:

Svältdöden har tagit bägge mina föräldrar. Far kom till sjukhuset för 13 år sedan. Han hade fyllt 82 år, så hans liv hade varat länge. Nu var orken och kroppen slut. Klarade inte av att äta, det fanns inget mer att göra. Returtransporten till åldersboendet verkställdes.

Sen då? Jo, då startar svältdöden. En fuktad tuss i munhålan och smärtstillande. Det förmodades ta cirka en vecka innan svältdöden gjort sitt. Stämde ganska väl.

Svältdöden tog min mor för en månad sedan. Mor hade fyllt 81 år, så hennes liv hade varat länge. Fick bröstsmärtor den 22 juli, visade klart förhöjda värden dagen efter, som påvisade hjärtinfarkt. Måndagens middag innehöll ägg och det går inte, så det erbjöds en sommarkräm, då ersättningssopporna innehöll ägg. Någon sked kräm förbrukas denna eftermiddag. På tisdag kör bröderna från mellansverige upp.

Sen då? Jo, nu är svältdöden igång. En fuktad tuss i munhålan och smärtstillande. Hmm, nu är sista veckan igång. Ödem i lungorna är trist. Jag hör rosslingar i minnet. Smärtstillande substans räcker inte. Dosen ökas. Måndag veckan efter, känner mor igen min äldsta dotter och svarar på fråga. Mors förlamade vänsterhand blir mer och mer avslappnad, efter 3 år halvsidesförlamning går fingrarna räta ut. Tisdag och onsdag finns inget tecken på medvetande. Inte en muskelryckning i den hållna handen och ej heller en tillstymmelse till blinkning av ett ögonlock. Onsdags kväll, en och en halv vecka efter bröstsmärtorna, klockan 19,40 den 1 augusti flyr livet till slut.

Snälla fundera, är detta respektfullt? Att tyna bort i klockrent morfin rus med ökande smärta i den nästan sönderfallna kroppen.

Nä, jag vill, att när det bara är svältdöden kvar, då ska tjänstgörande läkare tillsammans med närmaste anhöriga komma överens. Klockan 10 på onsdag kan barn samlas och ta ett lugnt, stilla och framför allt värdigt avsked.

Solsken på de som gör något åt svältdöden, jag vill inte uppleva den.

Det moderna samhällets innersta väsen är skuld. Skuld utgör värdet på det som människan åtrår mest, pengar. Skuld syns inte och finns bara som en illusion i sinnet på människan, en illusion som kräver tro för att kunna leva vidare och som skyr verklighetens ljus.

Solsken på Bertil Ingerlund som skickade dessa tänkvärda rader...

Vila i frid, är ord som svider och minnen passerar revy.
Livets ekorrhjul rullar vidare, någon ser dagens ljus, som den lilla prinsessan igår och någon lämnar  jordelivet, som min favorit från Granö samma dag.

Tacksamt tittar jag i anteckningarna från svunna pratstunder. En genom tiderna mångsysslande och mycket kunnig person, fattas mig. Fattas bygden. Suveränt nog finns flera minnesvärde landmärken kvar. Du var drivfjäder angående sommarladugården på Löjta, återuppbyggnaden av Anners Ors kvarn i Kvarnbäcken, iordningställandet av tjärdal´n, ja listan är lång. En gedigen man har lämnat bygden och saknaden känns. Sankte Per har berikats med en rakryggad och självgående herre. En sällsynt och utrotningshotad art.

Solsken på gedigna människor med intresse för hembygden.

"Jag är inte dö än" sa Janne Vängman en gång för länge sedan. Fast hade han levt nu 2011 så hade det nog varit nära.

Norrtåg ändrar 11 december på ankomsttid för tåget  från Umeå till Vindeln. Under hösten ankom tåget 13,05 och Brändströms Buss ändrades med 5 minuter till avgång 13,05. Snällt. Min son kunde därmed ta tåget från Umeå C till Vindeln och hinna med Brändströms Buss 13,05 hem.

Allt, eftersom Landstinget/Länstrafiken dragit in bussen 12,10 från Umeå till Lycksele.

Nu accelererar problemen, med nya utvecklande ändringar. Norrtåg ändrar till ankomst Vindeln 13,30. OK, det är tätt mellan blåsningarna.

Brändströms Buss ska i första hand upprätthålla sin linje med vanliga resenärer och skolskjutsar, inte kan de rätta sig efter alla nya nycker.
Norrtåg gör sitt och ändrar i tabeller, det är fortfarande bara ETT spår.
Landstingets politiker lever och bor centralt, tydligen.

Snälla, vad planerar ni härnäst, säg bara INTE att ni förstår, för det gör ni inte.
Tåget är bra för de som har nytta av turerna.

Lämna tillbaka morgonturen Lycksele till Umeå och röj upp i möjligheten att ta sig hem efter E12.

Solsken på de som inser, tänker till och lyfter ett finger för att upprättat ordning.