2008 är med alla dess vedermödor snart slut. Granö Beckasin har meddelat att nya tag kommer på nya året. Vissa lägger krutet i att vi ska se det från kyrktornets perspektiv.

Varför inte, nya vinklar kanske kan öppna möjligheten för nytänkande.

Jag har förvånar mig storligen, att ekologisk odlingsmark saknar värde, för denna projekt grupp inom Granö Beckasin. En dam från bygden med Granö i sitt hjärta, förslog att kanske placeringen kunde bli bättre, mitt emot ’Ol Nings’ 10-knuting. Där är berget fläckvis i öppen dager, istället för den genom tiderna betydligt värdefullare odlingsmark som finns mellan det aktuella området mellan Kyrkvägen och Karlavägen. Kostnaden för uppförande av detta fågel museum bör bli lägre om grunden för fastigheten inte enbart kräver pålning för att ge stabilitet.

Kanske projektgruppen är redigt stadd i kassan, då är det bara principer som gäller vid placeringen av attraktions området. Damens förslag ter sig intressant i hänsyn av Ol Nings väl bevarade byggnader och dess intressanta historia. I stället för att slå undan benen på ekonomiska fungerande företag som odlar ekologisk basföda.

Solsken på företag som tar miljöansvar, även om andra måste upp i kyrktorn för att eventuellt förnimma konsekvenserna.

I måndags satt jag och väntade utanför ALMA-gården på parkeringen. Dottern hoppar in ibland och hjälper till. Det var inte kallt ute och snön föll vackert. Det lyser i alla fönster och tankarna går tio år tillbaka när jag själv arbetade på ALMA. Tänker på alla de människor jag mötte och deras egenheter.

Natten då åskan slog ner i ALMA-gården, den natten blev det mer än vanligt. På den tiden var man ensam på natten och hissen fick som vanligt inte användas. Vid strömavbrott skulle nattens enda personal kunna bli stående i hissen. Bara att bruka trappen. Efter åskan slagit ner och att huset saknade elförsörjning, så kom personal från dåvarande Carlsgården. Det underlättade då inte ens larmen fungerade. Det var då det.

Sitter och minns i godan ro. Då kommer en Finsk Spets in på andra infarten. Trippar lätt över parkdelen. Hm, vad är det, är det en Finsk Spets? Kommer närmare och viker mot kökets lastkaj.

Nä, det är en vacker Mickel Räv med präktigt yvig svans. Tjusig på min ära. Mitt inne i Vindeln. Det var trevligt att se.

Solsken på Mickel Räv och alla som är vänliga mot våra gamla.

Vädrets makter rår ingen på. Helt klart. Vattenfall gör säkert vad de kan för att åtgärda felen efter linjen. Problemet återstår då skogen är lika nertyngd av tung snö. Det behövs så lite, så kommer det en ny natt utan elektricitet till andningsapparaten.

Antagligen har vi för få prominenta och inflytelserika invånare i Granö – Örträsk – Knaften området. Kvar finns ett genuint livsdugligt folk, som för det mesta, klarar upp alla svårigheter. Vi är van vid det mesta. Regnar det ordentligt och en längre tid. Ja, då lägger fasta telefon av. Det är någon nickande tjänstehjon som deltagande tillstår att det är mycket med bly kabel inom Granö området och då blir det problem med telefontrafiken. Mobiltelefonerna var det si och så med. Tills det inte gick att ringa 112 när bastun brann vid Ume-älvens kant. Då var det någon som vaknade.

Vad krävs för att Vattenfall skall vakna? De ställer upp nya stolpar efter linjer, senast i Norrfors, Tegsnäset i höstas. Varför inte gräva ner ledningen och det blir lugnt. Då kan även de som behöver andningsapparater bo kvar med lugn i sinnet.

Men vad beror det på, att det blir strömavbrott lite nu och då, här där det är så vackert att bo. I Vindeln hör man sällan talas om strömavbrott och i Umeå är strömavbrott en raritet.

Solsken på nedgrävda ledningar, ingen elektricitet fast det är över 10 vattenkraftverk i Umeälven, ett stenkast från elmätaren.

Carl blev 13 år idag. Tiden har bråttom. Det var inte länge sedan han lärde sig gå, bara drygt 12 år sedan. Nu är han längre än mig och klart starkare i händerna. Det är suveränt med barn. Tårtan var fin, det var Vindelbagarens bakverk.

Jag tänkte i går kväll på natten när sonen föddes, det var snö bus då med. Men igår slutade det med strömavbrott. Förunderligt att det är strömavbrott lite nu och då här hemma i Granö. Det är inte lika vanligt i Vindeln och definitivt inte i Umeå. Vad kan det bero på?

Efter några timmar kom elektriciteten tillbaka. Bra, det var en film med Eddie Murphy, han som skrattar så läckert. Jag blir glad av att se de denne Eddie M. Säg den glädje som varar, det var lämpligt spännande, då är det kört igen. Bara att lägga igen de blå.

På morgonen är det fortfarande strömlöst. Konsum får en dålig dag. Otroligt så sårbara vi har blivit. De som eldar ved, är utan elförsörjning till cirkulationspumpen. Affären har ingen reservkraft till frysarna. Ledningarna i moderna hus har dessutom mindre dimension och då blir det mycket dåligt självtryck.

Hurra, för att det är inmonterat en gjutjärnskamin KEDDDY i öppen spisen. Kedddy med 3 stycken d, då dröjer det innan någon fryser. Riktig go-värme. Sedan kom det genuin go-värme ifrån Tegsnäset. Där finns det, de som har spritkök. Födelsedagsfika med nykokt kaffe och te i termos. Det var både gott och omtänksamt.

Nu är min minsting på väg att bli en ½-deles vuxen ung man. Det är en förunderlig känsla och tecken på rikedom. Jag berikades med tre barn. Tre helt skilda personligheter. Ett rikt liv blev det men nu är det tätt på given. Sara den 6:e, Carl idag den 13:e, julafton den 24:e och Liv den 11:e januari.

Solsken på mina barn och de som uppskattar dem.

Årstiden är ypperlig. Några decimeter snö och lagon kallt. Om en dryg vecka vänder det och blir ljusare för varje dag. Min favorit blomma är Phalaenopsis. Jag tror vissa kallar den brud orkide. Verkligen vacker fast den lever mest bland barkbitar i krukan. Förunderligt att den får sådan blomlust när mörkret sluter sig runt om oss.

Jag fick en lila blommande, efter en god vän, den står full av knoppar. Något mindre kronblad sort, men desto mer blommar den.

Solsken på alla vackra växter och ren vit snö.

Barnhemspojken minns fru Eklund och hennes alltid vänliga ord. Skol lunchen på Eklunds Konditori var ett glas mjölk och några rejäla smörgåsar till. I tre år åt han skolbespisning på Eklunds Konditori. Bageriet låg inne på gården. Pojkens skolgång var vid Folkskolan i Vindeln. Det blev en god promenad från Barnhemmet Skogsbo, som låg uppe på Brånet och ner till Folkskolan. På Skogsbo fanns föreståndarinnan Anna Lisa. Drygt 70 år senare, finns minnet väl bevarat, om de vänliga människor, som en liten gosse möter, när mor 1933 gått bort i TBC. Hans lillebror, är kvar på barnhemmet, när han själv är i skolan.

Jag blir nyfiken på fru Eklund och tittar i Henning Larssons Handel och Vandel. Ellen är född 1874 i Malå socken och kom tillfälligt på besök till Vindeln. Hennes bror är Thure Larsson, hon tillhör ett driftigt folk. Ellen stannar och 1905 öppnade hon Cafe. 30 år senare, sitter denne Skogsbo barnhems pojke med kamrater och blir serverade skollunch. Den nu 80-årige mannen ler och nämner Fru Eklund med stor respekt för hennes vänliga ord.

Efter skol lunchen på Eklunds Konditori så fortsätter skoldagen och därefter återstår endast promenaden upp till Skogsbo. Föreståndarinna Anna Lisa var en minnesvärt bra människa, pratade på ett vänligt och omtänksamt sätt. Skogsbo var vackert beläget med suverän utsikt. Han påminner om den goda maten på barnhemmet. Det var ofta fisk till middag och havregrynsgröt till frukost.

På 1980-talet var denne man på genomresa och knackade på dörren till Skogsbo. En anställd ansade rabatter och klippte blommor. Dörren öppnades av en dam som varit med och arbetat på barnhemmet. Ett kort besök i pojkarnas sovrum gav många minnen. Fastän barndomsåren ibland varit svåra så minns besökaren all vänlighet han mött.

Det är tacksamt att få vara bekant med människor av denna kaliber. Varje måndag eller tisdag pratar vid någon timme om svunna tider. Hans hjärtliga skratt sitter kvar i mina tankar. Det var hans farfars far som grävde så utomordentligt fina djupkällor. Stod man på botten i källan och att det tyst i omgivningen, då kunde man höra skördetröskorna i Australien.
Solsken på rekorderligt folk med vänlighet i tanken.

Min fars liv var i sitt slutskede. Han bodde 1999 inom äldreomsorgen i Vindeln. Hälsan vacklade i februari och han blev inlagd på NUS. Där fick han blod och näringslösning via dropp. Far piggnade till så att han kände igen oss, men inte mer heller. Till sommaren 1999 skulle han ha fyllt 83. Ett långt liv. Vid ronden förklarade läkaren att det fanns inget mer att göra. Fars kropp orkade inte mer.

Jag undrade vad som skulle hända härnäst. Jo, en retur resa till dåvarande Carlsgården. Där skulle fars liv enda. Tänk, så minnesbilder etsar sig fast. Hur länge dröjer det, tills det är slut? Inom en vecka, fick jag till svar. Personalen vände, på fars stela och smärtande kropp, med jämna mellanrum. Allt, för att inte trycksår skulle utvecklas. De blötte en tuss och vattnade munhålan och läpparna. Efter helgen tog fars liv slut. Så långt, räckte näringen, som kom via droppet på NUS. Jag blir aldrig kvitt minnesbilderna.

Jag vill inte uppleva detta själv. Jag vill bli professionellt bedömd, om min livsduglighet. Är mitt liv, ett enda smärt tillstånd och kroppen slut. Då borde, två läkare gemensamt, kunna bedöma detta och tillsammans med representant för mina anhöriga, bestämma ett klockslag då livets låga släcks. Ett tillfälle som går att hantera. Ett ögonblick att minnas.

I levande livet, sägs det att det är kvalitén och inte kvantiteten som gäller. Varför, gäller det inte döden. Döden är en del av vår väg. Professionell dödshjälp, ja tack. Hellre än att livet, ska dunsta bort i ett töcken.

Solsken på Livet, en enorm gåva, som inte går i repris.