Dödshjälp, ja tack…

Svältdöden har tagit bägge mina föräldrar. Far kom till sjukhuset för 13 år sedan. Han hade fyllt 82 år, så hans liv hade varat länge. Nu var orken och kroppen slut. Klarade inte av att äta, det fanns inget mer att göra. Returtransporten till åldersboendet verkställdes.

Sen då? Jo, då startar svältdöden. En fuktad tuss i munhålan och smärtstillande. Det förmodades ta cirka en vecka innan svältdöden gjort sitt. Stämde ganska väl.

Svältdöden tog min mor för en månad sedan. Mor hade fyllt 81 år, så hennes liv hade varat länge. Fick bröstsmärtor den 22 juli, visade klart förhöjda värden dagen efter, som påvisade hjärtinfarkt. Måndagens middag innehöll ägg och det går inte, så det erbjöds en sommarkräm, då ersättningssopporna innehöll ägg. Någon sked kräm förbrukas denna eftermiddag. På tisdag kör bröderna från mellansverige upp.

Sen då? Jo, nu är svältdöden igång. En fuktad tuss i munhålan och smärtstillande. Hmm, nu är sista veckan igång. Ödem i lungorna är trist. Jag hör rosslingar i minnet. Smärtstillande substans räcker inte. Dosen ökas. Måndag veckan efter, känner mor igen min äldsta dotter och svarar på fråga. Mors förlamade vänsterhand blir mer och mer avslappnad, efter 3 år halvsidesförlamning går fingrarna räta ut. Tisdag och onsdag finns inget tecken på medvetande. Inte en muskelryckning i den hållna handen och ej heller en tillstymmelse till blinkning av ett ögonlock. Onsdags kväll, en och en halv vecka efter bröstsmärtorna, klockan 19,40 den 1 augusti flyr livet till slut.

Snälla fundera, är detta respektfullt? Att tyna bort i klockrent morfin rus med ökande smärta i den nästan sönderfallna kroppen.

Nä, jag vill, att när det bara är svältdöden kvar, då ska tjänstgörande läkare tillsammans med närmaste anhöriga komma överens. Klockan 10 på onsdag kan barn samlas och ta ett lugnt, stilla och framför allt värdigt avsked.

Solsken på de som gör något åt svältdöden, jag vill inte uppleva den.