Käre Kyrkoherden,

livets resumé närmar sig och jag dristar mig att vördsamt be om seriöst handläggande. Bäst jag lever så ska jag dö. Så är det för alla. Ja visst, men nu hittade NUS en 30 mm onödig ingrediens i mitt huvud, som de remitterar ner till Uppsala. Uppsala är en trevlig stad och det är bara att hoppas att varmkorvsgubben står på Fyristorg, fast han målade korvarna svarta för han hade sorg.

På tal om sorg, min farfar Karl A Svanberg var hederskyrkvärd i Granö Kyrka när den 1954 var ny. Året därpå blev det fel på pannan nere på hans sågverk. Han förgiftades och somnade in under natten. Det minns jag, ett av mina första minnen, det var jag och min far, som var ner och tittade till honom på morgonen, han låg där så stilla men var mer som blå på undersidan där nattskjortan glipade. Far sa att farfar farit upp till himlen, tror jag det, han hade alltid hemkokta karameller i vedlådan.

Jag har försökt att påtala intresset av en minneslund vid Granö kyrka. Det finns i Vindeln k:a och Åmsele k:a. Jag gick ut en(1) vårdag, den 2015-03-18 och samlade in fyra (4) ark namnunderskrifter från intresserade ortsbor. Lämnade in listorna med vördsam förhoppning. Jag vet inte hur många gånger jag tagit kontakt för att få hjälp till anordnandet av minneslund vid Granö kyrka.

”Man skull kunna säj: Va sitt e ti…   Jett va missönna.”

Är det nu så att Uppsala inte klarar biffen ”å man jett ställ op stövlen”. Då är goda råd dyra. Hur i denna värld ska jag se fram till hädanfärden då? Ett vet jag, jag kommer inte att ligga och damma i Vindeln eller Åmsele. Då blir det olyckshändelse i handhavandet av askurna. Den faller plötsligt på Granön 2 och får damma till i fädernes jorden. Det finns aska i öppenspisen i reserv, det är ändå jag som kapat, kluvit, staplat och bränt, de är nästan jag.

Min högsta önskan är en minneslund vid Granö kyrka och en energismart slutvinjett på livet. Jag förespråkar att de mina höjer volymen vid  Amasing grace  och då Elvis Presley framför How Great Thou Art ur ett gospelalbum från 1967. Elvis låt heter ”O store Gud” på svenska.

Fast ser man till hur jag framfört mitt liv, så har jag inte stor förhoppning. Min mor blev visserligen prästvigd i Linköping, dessvärre blev jag inte döpt, inte konfirmerad och inte gift, men jag har tre trevliga och självgående barn. Och jag har betalat kyrkoskatten varje år.

Solsken på Uppsala och på den som får till minneslunden.