Måste dö först…

Granö minneslund verkar mer som en ökenhägring. Framföranden av minneslundsbehov och därtill åtskilliga namnunderskrifter som knappt ger avtryck, fast medlemmarna i Svenska kyrkan återkommande framfört sin önskan. Då är det dags att ta reda på vad som gäller. Spridning av aska, det är Länsstyrelsen som är tillståndsgivare. Nja, inte i Västerbotten, nä det är Länsstyrelsen i Norrbotten som sköter den uppgiften.

Jaha, det är på gång att smyga oss in i ”stor”-tänket. Region Norr på försök troligen. Norrbotten har trevlig personal, helt klart. Informerade att askan skall spridas under barmarksperioden och 500 meter ifrån det mesta, vandringsled och badplats med mera. OCH intyg ifrån Skattemyndigheten på att man är död. Svårt att uppfylla sa jag.

Hur kan det komma sig? Jag är myndig och bär ansvar för mina handlingar, men att ta ansvar för hädanfärden det går inte. Känns osmakligt att lämpa över hädanfärden på de som jag verkligen uppskattar, mina barn. Före jag blev kasserad, så var mitt stora intresse transporter. Vad vore livet utan dieselavgaserna från en SCANIA-VABIS. Jag var 2,5 år och min bror 9 mån när modern fick andra intressen och dagis fanns inte på den tiden. det var lite av och till innan relationskonstellationen var klar. Då var det hushållerskor som gällde. Vissa exemplar minns jag än, tyvärr.

Tryggheten var att följa far i timmerbilen. Det luktade tryggt och gott, skog, diesel och hydraulolja. I unikaboxen fanns mat till hungriga småparvlar. En ypperligt bra uppväxt med far. Ville man tjäna en slant så fanns det möjlighet att bära bakaved på sågen. Vi var det bästa han hade. Så far och lastbilar var allt som behövdes i livet. Sen blev det trafikkort och därefter transportledarutbildning i Örebro. Lastbilen går, dit spår inte når. Igår passerade Jan Fasths Åkeri Lammhult, på väg till Lycksele. Kompressorhornets signal ljuder än i huvudet. Så roligt. Transporter innebär att leda och fördela. Det gör att man blir van att klara sig själv.

Jag vill klara mig själv. Söka erforderliga tillstånd på det som är kvar.

Solsken på accepterad aktiv dödshjälp och rätt att sprida aska.

2 kommentarer

  1. ingemar hörnelid

    Hej Carola, Jag mins inte säkert om det 1977 eller 1978 jag var på en fastevecka i Ersmark skogsbruksskola genom Umeå hälsofrämjande Där fans en man som jag tror hette Anskar eller Assar
    Svanberg. Han hade fått i present av sina barn en veckas fasta där. Han berättade om då barnen var små bäddade han dom i lastbilen medan han jobbade, och han var så tacksam till er för denna vecka
    Jag var även inom entepradbrancen så vi pratade mycket. Var du inte i Vilhelmina på bilfrakt en gång i tiden H-liga hälsningar Ingemar

    • Carola Svanberg (inläggsförfattare)

      Hej Ingemar, tack för att du skriver. Min far hette Assar Svanberg och han blev ensam ansvarig försommaren 1954. Jag är 2,5år och min bror är 9 månader när modern fick andra intressen och påbörjade en prova på period i Stockholm. Det här var före Dagisvärlden och det var huspigor som gällde. Huspigor i all ära, men pappa var bäst. Det blev många mil i Scania-hytt. Barndomsminnen då de är som bäst. Diesel på den tiden var rena parfymen. Far luktade alltid gott, kåda, skog med diesel och hydraulolja. Transporter har genom tiderna varit mitt stora intresse. Troligen min trygghet. Tack för att många gamla minnen kom till mig igen. Far var vårt allt. Önskar att han känner mina tankar, ty far fattas mig fortfarande. Hälsningar Carola

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>