Kirurgen Lycksele…

Av , , 1 kommentar 7

Sjukvårdsskräck tär, att känna hotet från Liemannen bryter ner all förhoppning. Sätta dropp och ta ett blodprov. Så enkelt tycker de flesta. Jag känner att golvet öppnar sig och förtvivlans famntag griper, men inte för att hjälpa. Varför…

För länge sedan, vid Granö Cafe & Pensionat under Axel i Bäcks tid. Vi lekte ”Polis och Tjyv”, någon får tag i min jackluva och jag faller bakåt vid betongfontänen. Slog upp ett sår i bakskallen. Inte bra, måste sys. In till Vindeln och få hjälp av doktor Bennet (kvar på Sjukstugan till 1961). Öppnade jag ögonen, så var det blod och öppnade jag munnen, så var det blod. Därmed var det klart, vitrocks skräcken var ett faktum.

Därefter gråter jag innan och under tandläkarbesök, fastän det är suveräna tandsköterskan Eva och tandläkaren Kerstin. Ont i knäna, virrigt i magen och armarna är som överkokt spagetti. Livet ger erfarenheter och jag har behövt vitrockarna. Fick min första dotter och insåg nära-döden-upplevelsen men lyckades ge henne en syster. Ändå när lillebror var på väg och barnmorskan uppmanade att krysta, så kontrade jag med: ”tror du jag är dum…?”. Ja ja, naturen har sin gilla gång, vilken tur.

Nä, jag är enbart och grundläggande livrädd. Liemannen stirrar fram ur mörkret.

Hamnade i maj på Akademiska i Uppsala. Endast de opererar Glomus-tumörer. Professor Martin Björck (borde klonas) har tidigare tjänstgjort i Skellefteå och hade hand om den här typen av tumörer. Jag frågade professorn, om han varit i kontakt med min hemby, innan han opererade, han undrade varför, jo men eftersom du tog Vagus-nerven, som styr ena stämbandet och det finns flera i byn, som tycker att jag sagt tillräckligt… Han log och sa, så var det inte och att med det synsättet, brukar man återhämta sig snabbt.

Ssk som stacks, var en fullkomlig ängel, hon kunde sin sak. Sådana skall klonas, ty en kopia behövs i Lycksele.

Tumören är borta och Vagus-nerven blev klippt. Vilket innebär, ena stämbandet ligger ointresserat och gör ingen nytta. Delar av svalget tog ledigt på samma sida, vilket innebar sväljproblem och sondmatning. Något tillstötte även kring hörseln vid operationen, jag hör varje antag som ett störande vindbrus och varje hjärtslag trummar. Hjärtat slog dubbelslag i några månader. Kvar blev ett hjärta som har lite bråttom. Svalgproblem gör att det är sämre att svälja föda och även saliv, vilket genererar slembildning, som medför hosta, hosta och mer hosta och lunginflammation. Hosta kan ge ljumskbråck, jo det vet jag, hosta och tarmen bluppar ut, pillra tillbaka den, hosta, pillra, hosta, pillra…

Sondmatning är mindre angenämnt, men livsnödvändigt, sitta fast i den där apparaten, gör ingen glad, men det var inte värst. Sondslangen de satte i Uppsala smög sig ner i tolvfingertarmen och där gör det ont att inta maten, med slangen på fel ställe. Umeå ÖNH drog upp, ära var Dr Elenor Blind, och nästa gång bytte hon ut den mot en tunnare som skulle ligga i magsäcken. Det är troligen jag som är fel konstruerad, för det blev så att det gjorde ont i alla fall. Sagt och gjort, då började min period med Blå Bands ”Västkustsoppa”. Fick tipset att vispa i ett ägg för att bättra på innehållet och en liten smörklick som underhåll till hjärnan. Suveränt måste jag säga, tre gånger per dag Västkustsoppa. Jag fick soppförslag av snälla bekanta, men inget slår Västkustsoppa. Sen var det bara att blunda och vara bestämd. Ta ett fast grepp om slangen och dra. Inte se, för nedersta två decimetrarna var mörkbruna. Så från mitten på juni, juli, augusti, september och oktober var det Västkustsoppa som gällde.

Allt bra, om det inte vore för slembildningen och hostan. Ljumskbråcket bara utvecklas, ibland gör det mer ont innan jag får tillbaka bråcket. Fick operationstid 22 december kl 11. Dottern och hennes son William var med. Skulle, som hela denna tumörresa, vara med. William var sju månader när vi var i Uppsala. Men det blev ingen bra dag i Lycksele. Att inte få äta eller dricka gör mig inget. Problemet att inte få besked om när, det förstorar känslan av Liemannen till storlek typ King-Kong. Den som satte droppet, skall absolut inte klonas. Så innerligt fult armvecket ser ut. Att det går att göra så smärtsamt. Jag minns ssk på Akademiska Uppsala, Liemannen tittade aldrig fram där.  Vid 14,30 undrar jag när får besked, att det inte blir. Ligga där, timme in och timme ut, med stick som verkligen gjorde ont. Jo jo, jag förstår, det var absolut mitt fel, för jag var rädd… Det kommer in en kirurg, ger besked om öppen operation (ej titthåll). Seriös och professionell, säker på handen. Det kändes tryggt. Sen kommer beskedet, inställt p g a operationen före blev extra tidkrävande och ett akutsnitt tog resten. Helt ok. Men, kallad kl 11.oo.

Ringer 23 december, dagen efter, stängt p g a personalbrist.
Ringer 27, nu på morgonen för att få ny op-tid. Telefontid från 07,30 mån-tors. Semester. Åter när då ????????????????

Nä det är klart, ni är inte rädd och gruvar, ni hostar inte och pillrar in bråcket, igen, igen, igen

Solsken på sjuksköterskan på Akademiska i Uppsala som kan stickas.
Solsken på den som talar in raka ärliga besked på telefonsvarare.