allt som är fast förflyktigas och omvänd…

Av , , 1 kommentar 1

 

Allt som är fast förflyktigas och omvänd.

Betänk att då och då gör vi oss de flesta, skyldiga till kategoriskresoluta feltolkningar.

Betydelsefulla människor gör sig som bekant skyldiga till betydande fel och omdömen. Och dialektiskt sätt omvänd.

På 70talet hyllade vänster reservationslös, dubiösa figurer som sedan historien (kanske den enda stora mästare för övrigt) skulle visa sig oss var simpla diktatorer, massmördare med sedvanliga dysfunktionella beteenden. Mao, Castro, Lenin, Stalin m.fl., tillhör denna inte alls hedervärda kategori av maktförvrängda individer.

Senare, klev fram andra hjältar i den politiska nyliberala hegemonin. Det var inte för alltför länge sedan Carl Bild och moderaterna hyllade G Bush. Visserligen påpekade Bild med sedvanligt arrogant gamlärarstämma, målar han (Bush), med en palett med alltför många starka färger, men vi talar dock om en stor politiker. Medan små moderater i Bildts efterföljd bar en omogen dekal med beteckning; ”I hjärta Bush”. Inte många idag skulle vilja ansluta sig till den typen av ovan nämnda hyllnings förvillelser. Eller?

Vidare påstod andra nyliberaler kategorisk och med stort gensvar att historien hade en slut och att nyliberalismen hade kommit för att stanna och frälsa världen. Hur det gick med den tanken och vidare med den kategoriska principen om att staten var problemet snarare än lösningen som Reagan och Thatcher förkunnade, vet vi idag alltför väl vad det har betyd i svalvågorna efter den aktuella marknadsliberala fundamentalistiska finansiella krisen.

Ytterligare finansminister Borg är kategorisk för-borgad i den alltför optimistiska, vackra, utopiska och en smula naiva tanken på den ”Fulla sysselsättningen” som han ivrigt pläderade för i lördags intervjun. Vacker postsosse retorik och mantra (vi lever i ett mimetisk imitativ politisktillstånd där vänster imiterar höger och tvärtom), men föga realiserbar under överskådlig tid i den megaautomatiseringens tid vi nu lever i. Kanske!

Det finns för att framföra en betydande nutidstänkare, U Eco ett ”modus ponens” i varje epok och kontext, som evaluerar vad som är bra och exkluderar det som inte är det . Varje tid, individer och grupper styrs av dessa sociala koder för att dechiffrera och därmed orientera sig tillfällig i sin samtid. Detta gäller så väl för konsten, maten, moralen, politiken och i stort sätt alla områden av vår gemensamma sociala varat. Det så kallade livsvärlden är med andra ord inte fast förankrad och väl cementerade utan flytande.

Vad kan vi lära av detta?

Att man ska tro på något för att kunna leva. Men glöm inte för den skull att även vetande vajar. Att dock, man ska akta sig alltid för dogmatiker ty de är kusiner till fundamentalisterna.

Att få saker är beständiga är en truism som vi sällan erinrar oss om.

Och att allt som är fast förflyktigas… men det omvända gäller kanske också. Vilket vi även det glömmer ofta. Sådan är dialektikens föränderliga värld, där det enda som inte förändras är förändringen själv.

En eftertänksam far emellertid, påpekade en gång för sin dotter om tvivlens nödvändighet för att undvika halka i dogmatismens statiska och frusna träsk. Förstår du väsentligheten att inte hålla sig alltför fast vid tankar och vägledande principer, framför allt om de är dikterade av andra?

Ja, KANSKE pappa, svarade med omedelbar verkan, den läraktiga kloka flickan…

Praktiska och opraktiska ämnen.

Av , , 1 kommentar 2

 

Praktiska och opraktiska ämnen.
 
Den aktuella skolpolitiska diskussionen sker tyvärr inte så sällan numera i osäkerhetens och stressens tidevarv i termer av, populismen och antiintellektualismen.
Ett exempel bland många ur högen av retroytligheter, är den föråldrade och tudelade tanke som separerar ämnena i praktiska och teoretiska som för övrigt är en grov missuppfattning om vad teorier handlar om. Samt ett arv från 1600 (Descartes), och 1800-talets mekaniska vilja att tolka livsvärlden i oförenlig motsats enheter.
Vad som skiljer ämnena åt i skolan är emellertid inte att de olika ämnena är praktiska eller teoretiska par definition. Att ämnena kan vara praktiska eller teoretiska har att göra med om undervisningen är enbart fakta baserad och reproduktiv eller om den är problem inriktade och insatt i ett bestämd begreppslig system.
Teoretiserande innebär ett arbete som grundar sin verksamhet i en
redan tolkad värld, livsvärlden, (dvs., hur människor uppfattar och upplever den så kallade ”verkligheten”). Utifrån den skapar man verktyg i form av begrepp för att bringa förståelse åt det materialet man vill undersöka, dvs. man problematiserar. Och därefter vilka metoder som tillämpas.
Av detta följer att alla ämnen i skolan kan vara teoretiska eller praktiska beroende på HUR man undervisar, inte som man oftast tror att det handlar om ämnen där man läser texter (språkliga sådana). Att inte arbeta med händerna innebär inte att man är automatiskt en teoretiker och tvärtom. Vore så enkel då borde vi betrakta genast, sportjournalister, byråkrater, revisorer osv. som utpräglade teoretiker. Av detta följer också att alla akademiker inte är per automatik teoretiker.
Alla verksamheter är emellertid, en blandning av teori och praktik. Det har påvisatsmed stor tydlighet av bland andra Howard Gardner, men i vår sällan präglad lagom kultur, där vi laborerar med antingen eller dikotomier istället för både och (Jing och Jang) tänker man annorlunda.
 
Alla ämnen kan följaktligen vara praktiska eller teoretiska, beroende på om undervisning är problematiserande (teoretiskt), eller inte (praktiskt). För tydlighetens skull: Språkämnen i skolorna fungerar ibland som teoretiska ämnen och ibland som utpräglad praktiska. Och så förhåller sig med alla andra ämnen i skolan.
Detta är särskilt viktigt att uppmärksamma i dessa dagar då risken för införandet av ett otidsenligt treämnes skola är påtagligt.
Enligt semiotiken, (vetenskapens om tecken och betydelsen), livsvärlden består av texter (från latinet väv). Det finns emellertid verbala så väl som visuella, kulinariska, matematiska, osv., texter. Och texter som bekant kan vara meningsproducerande företeelser under förutsättning att man problematiserar dem. Det finns dock som bekant många meningslösa texter också…
 
Filosofen Ludvig Wittgenstein påpekade emellertid, att fakta allena utan problematiseringen, inte producerar teorier, dvs. vetenskap och mening. Utan blott information, inte kunskap.
I den immateriella produktionsvärld vi nu lever i ter sig sådana otidsenligheter ännu mer överflödiga och enfaldiga än i tider av manuell präglad arbete. Att på 2000 talet ägna sig åt detta tarvliga ämnes apartheid, ter sig helt enkel ännu mer absurd i ljuset av arbetslivs och socialforskning där prominenta forskare som M Castells, Z Bauman, R Sennett R Florida, m.fl. pekar på det kreativa arbetets dominerande roll i västvärlden.
Folke Fridells värld bestående av en övervägande del av reproduktiva maskinbetjänter avdunstar snabbare än dagens glaciärer.
En logisk slutsats också av denna förvirrade diskussion, är att om vissa ämnen betecknas som praktiska i skolan ska vi betrakta de resterande de så kallade ”teoretiska” för opraktiska?
 
 
 
 
 

LIBERAL SKOLPOLITIK?

Av , , 2 kommentarer 1

 

LIBERAL SKOLPOLITIK? Eller antiliberal och otidsenligt
 
 
Folkpartiet konstaterat att den svenska skolan tappar mark gentemot andra nationer. För att komma tillrätta med problemen vill FP ”återinföra” ordning och reda i en mer kunskapsorienterad skola. En återgång till de gamla välkända tyska dygderna där honnörsorden är: lag, ordning och underkastelse är att driva den skolpolitiska klockan tillbaka.
Vi menar att FP: s skolpolitik är otvivelaktigt otidsenligt och retrovisionen är en skola a´la 30-. Konsekvenserna av en sådan pedagogik i praktiken skulle innebära på sikt negativa effekter för samhället som helhet. Antiliberala lösningar med en stank av bruksortens auktoritära kapitalism och en unken sovjetisk samhällstextur fungerar varken i arbetslivet, uppfostran eller i skolan.
 
Att mycket måste förändras i dagens skola är det få bevandrade existenser som betvivlar. Men att i desperation söka sig till gamla beprövade lösningar är ingen positiv recept på problemen.
Dagens skola är inte i behov av mindre modernitet, utan tvärtom. Mer autonomisk och själständig styrning, nya pedagogiska metoder, mer konsekvent implementering av elevdemokrati, mer kreativitet bland utövarna, mindre av konsensus nivellerande kollektiviserings tvång. Mer samarbete bland alla aktörer, personal och elever emellan. Mindre mainstream tänkande och mindre byråkratisering. Samt självfallet mer teknologi och lite mer pengar på vissa ställen är några av de akuta behoven.
Den Svenska skolan är idag ett pedagogiskt lapptäcke, ett sammelsurium av alltför skilda idéer och syften, där de pedagogiska koncepten inte längre är tydliga, delvis beroende på en bitvis alltför generaliserande läroplan och en mållös rekrytering av personalen. Den svenska skolan är som t.ex. en möbelfabrik som anställer snickare i största allmänhet i avsaknad av en egeninriktning.
Detta samtidigt med ett stort utrymme för tolkningar av läroplanens centralaste begrepp, bidrar till en konservering av de gamla pedagogiska principerna och konsekvent bidrar till tankestagnation.
Ett tydligt exempel, bland många andra, är begreppet elevdemokrati som med helt olika tolkningar leder till helt skilda uppfattningar.För somliga lärare betyder att eleverna ensamma skall bestämma och att lärarrollen skall annulleras, för andra att tillsammans på demokratiskt grund och i kontinuerligt dialogmed de inblandade,bestämma uttryck, form och innehåll i skolan. Andra uttrycker sig slarvigt med klyschan att eleverna skall placeras i centrum, vilket skämtsamt kan leda tankarna till att eleverna skall vara på stan.
Eleverna går igenom grundskolan och gymnasium där de föses mellan olika klassrum och möter lärare med totalt väsensskilda åsikter om hur undervisning skall bedrivas. Detta sammelsurium av metoder och förhållningssätt utmynnar i en ofrånkomlig medelmåttighet, kompromissernas rike är ett faktum. Och en minst sagt splittrat tillvaro för de arma eleverna. Resultatet blir den välkända ljumma soppan som dagens skola kan betecknas som. Här ger vi FP rätt i att något måste göras men deras förslag skickar Sverige flera decennier bakåt i tiden, sett ur ett pedagogiskt perspektiv. Det är pedagogiskt primitivismen.
I dag saknas det en röd tråd, ett gemensamt mål. Under Sveriges tid som industrination var målet tydligt för skolan. Sveriges industrier behövde en trogen, lojal och inte ifrågasättande skara arbetare som mekaniskt kunde reproducera varor dag ut och dag in. Folkskolan fullgjorde sitt uppdrag och realskolan fortsatte med övriga dvs. en elit som tänkte och en majoritet som utförde. Många av de metoder som tillämpades då används än idag och skulle få ytterligare fotfäste med FP: s skolpolitik. En ögonblicksbild av det moderna samhället visar att FP: s skolpolitiska program är en anakronism!
Att de liberala, dvs. frihetsliga partierna verkar för en hierarkiserande skola där baskunskaper och ordning och reda är det förhärskande begreppen är motsägelsefullt. Kunskap, på det sättet som FP menar, är idag en otidsenlig kvarleva från en redan svunnen tid. Att ha en skola där eleverna lär sig att reproducera färdigtuggad kunskap för att sedan haspla ur sig detta på ett mätbart nationellt prov tjänar ingen nytta. I t.ex. FP: s skolpolitiska program går följande att läsa:
”En del menar att det är förlegat med att lära eleverna kunskaper….Vår gemensamma allmänbildning i form av regentlängder, huvudstäder, satsdelar, inälvor och författare blir det nät av allmänbildning på vilket vi kan klistra annan information”
Om detta är den ”bildningsskola” som Folkpartiet vill skapa så är vi rädda för att vi hamnar än längre bak sett ur ett internationellt perspektiv. Det är samtidigt en ekivok tolkning av det gamla bildningsidealet.
Faktum är att i FP: s skolpolitiska program så nämns orden ”återinföra/återskapa” hela 16 gånger.
 
Vilka krav ställs då på våra unga när de om några år kommer ut på arbetsmarknaden och vad görs i skolan för att förbereda eleverna?
En av många som studerat detta är Bengt Wahlström som är en av Europas ledande experter inom omvärldsbevakning och framtidsstrategi, menar att vi står inför en utbildnings- och kunskapsrevolution som kommer att förändra hela vår tillvaro i grunden. Det nya vi ser skulle kunna beskrivas som det ”komplicerade samhället. Tydligast märks detta i arbetslivet där traditionella reproduktiva, manuella och okomplicerade arbeten i snabb taktförsvinner. Kunskapsbegreppet blir centralt i det nya samhället, men inte som reproduktiv kunskapsinhämtning utan snarare metodologisk vägledning för produktion snarare än reproduktion av färdigförpackad kunskapEn kreativ och skapande läroprocess. Mer om Wahlströms tankar finns att läsa i hans bok Europé 2002.
Richard Florida, amerikansk professor i ekonomi, menar att det tydligaste kännetecknet för den nya arbetsprocessen är behovet av kreativa människor. Det är kreativiteten som driver samhället framåt och kännetecknar de nya produktionsförhållanden pga. av teknologins otyglade utveckling avklingar det icke kreativa dvs. reproduktiva arbetet. Konsekvenserna av detta är bland annat att det i västvärlden uppstått en ny klass: den kreativa klassen som numera utgör en majoritet av befolkningen. Dom blir snabbt oersättliga och skapar sina egna förutsättningar och är konsekvent oumbärliga för de nya arbetsprocesserna.Det är folk som befinner sig ljusår ifrån de tyska dygderna och FP: s ”löpandebandsundervisning”.
Enligt R Florida kännetecknas kreativa människor av individualism, mångfald, tolerans, rastlöshet, flexibilitet och omställningsförmåga. Eftersom kreativiteten är den vitalaste faktorn som driver fram samhällsekonomin, borde framgångsrika samhällen organiseras efter sådana kriterier. Det är inte pengar allena som motiverar människor i arbetslivet, fortsätter Florida, utmaningar, ansvar, flexibilitet och erkännande är också viktiga komponenter vad beträffar motivationen i arbetslivet. Dessa egenskaper är viktiga beståndsdelar för att individer ska kunna agera kreativ och därmed känna tillfredställelse med sitt arbetsliv. Ungdomarna har pga. sin ungdomliga instinkt, känt av de otidsenliga arbetsförhållanden som råder i skolan, med brist på medbestämmande och allmänt föråldrade relationer (inga mössor etc.) och många av ”disciplinproblemen” bottnar i dessa otidsenliga problem. I klarspråk kan man säga att unga människor inte accepterar att undervisas i, och leva efter, gamla normer och värderingar. Skolan är följaktligen inte uppdaterad och en generation som inte är förberedda för arbetslivet är på väg att utexamineras.
Inte endast forskare av världsformat är medvetna om skolans anakronism. Även
Näringslivet ÄR bevisligen intresserat av en samtidsuppdateradskola. Bl.a. Har västsvenska handelskammaren, Anders Källman, påpekat att ”vare sig skolan eller högskolan förbereder för den framtida arbetsmarknaden”.
En slutsats, dragen för länge sedan av forskaren Madeleine Von Heland, och som från helt andra utgångspunkter pekar åt samma håll som Wahlström m.fl., är att den svenska skolan av idag förbereder eleverna för en verklighet som inte längre finns.
Och kören av skoluppdaterings krävande samhälls grubblare kan göras långt.
 
Den framtida skolan måste alstra både kreativa lärare och elever med förmågan attutveckla, förfina, uppfinna, konstruera, skapa mm. I dagens skola borde kreativitetsträningen stå i fokus. Ämnen som skall fungera som kreativitetskatalysatorer (slöjd, bild, teknik m fl.) för en alltmer marginaliserad tillvaro och ”kärnämnena” prioriteras upp till förmån för en mainstream-präglad och anakront löpandebandsundervisning som konsekvent inte hör vår tid till.
Nu, mer än någonsin, är det nödvändigt att kunskapen problematiseras och införlivas i en mer tidsaktuell kunskapsproduktion.Kreativitet kan inte beställas på kommando och går inte att skapa i (ickeliberala!) ofria miljöer. Likt många andra av våra föråldrade institutioner måste skolans organisation och förhållningssätt gentemot de unga och personalen genomgå stora förändringar
Begreppet demokrati, och för skolans del elevdemokrati, är av fundamental betydelse. Eleverna är mycket medvetna om att ansvar utan maktbefogenheter är ett simpelt utnyttjande. Författaren till den utmärkta boken ”läraren i det postmoderna samhället”, den kanadensiske pedagogen Andy Heargreves talar om ansvar utan makt som rent förtryckt. I det postmoderna samhället borde liberala åsikter ha en stark position. Därför kan Folkpartiets skolpolitik inte annat än betraktas som motsägelsefull och vara en extrem motpol till det som liberalismen står för!
 
Vi håller med FP om att det finns en hel del flum i den svenska skolan (i mening verklighets frånvänd, vuxen mässighet, rädsla för konflikter, låt gå pedagogik, osv.), men samtidigt betackar vi oss för otidsenliga reformer som vrider klockan tillbaka till en verklighet som inte längre är relevant för dagens kreativitets präglade samhälle.
Informationssamhällets nya kunskapskrav kan inte tillgodoses med dåtidens kunskapsverktyg.
 
Det är som att istället för att lära ungdomar datorkunskap skulle man tvinga de att lära sig maskinskrivning.
Den som idag vaknar med drömmen om att återgå till den gamla skolan har antingen haft en mardröm eller försovit sig.
 
 
 
 
 

INTEgration och INTEgritet?

Av , , Bli först att kommentera 0

 

INTEgration och INTEgritet?
 
I kultursemiotiska sammanhang (vetenskapen om hur betydelsen, skapas, omformas och medieras), talar man om att varje samhälle placerar sina individer i det sociala rummet anordnat som en samhällelig hierarkisk kontext. Individerna antingen befinner sig i ett privilegierat socialt centrum eller i en socialt marginaliserad periferi.
 
Centrum betraktar sig alltid själv som normen, kanon för det normala. Och konsekvent betraktas det som avviker från sig självt, dvs. från centrumet, som onormalt, exotiskt och perifert. Periferins medlemmar konstitueras av invandrarna eller med ett korrektare uttryck; annanläningar. Kvinnor, sexualpolitiskt inkorrekta individer såsom queers, homosexuella osv. tillhör också och tills vidare denna underprivilegierade kategori,
eftersom de avviker från en mainstream dikterade av specifika centriska kulturella koder. Majoritetskulturen är centrumet och representeras av den vite mannen (Wasparen = vit, anglosaxisk protestant). Medan periferins medlemmar är minoriteterna, med undantag för kvinnor som är de enda I majoriteten som behandlas som minoriteter.
 
Så även vår kultur är inordnad i ett sådan system medföljande en rad begrepp av mer eller mindre förvirrande komplexitet och motsägelsefullhet. Mot det enkelt definierbara, elaka och anakronistiska begreppet segregation, ställer välmenande politiker och även somliga forskare begreppen assimilation och integration.
 
Integration samt assimilation är välmenande, om man så vill goda och snälla begrepp. De vittnar om en vilja att utplåna orättvisa differenser och därmed skapa ett kulturellt icke dikotomiskt Vi. Men vid närmare betraktelse och med en smula reflexion och även en hel del egen praxis, inser man att dessa välmenande begrepp kräver ett alltför hög pris hos de perifera individerna. Begreppen i fråga är till sin grundläggande karaktär ”kränkande”. De implicerar att den ”andre” (periferin), måste ge upp sina kulturella koder för att integreras och assimileras i den ”nya sociala kroppen” (centrum), på bekostnad av de egna kulturella koderna. Enkelt uttryckt, en Annanlänning måste ge upp sina kulturella och sociala av tradition byggda koder för att bli accepterad av ”svensken”, Wasparen, centrum.
 
Genusforskarna är mycket väl medvetna om detta sociala spel, ty kvinnor har i tusentals år varit tvungna att ge upp sina nedvärderade sociala koder för att integreras och assimileras med män. Reproduktionen och även kärleken kräver en alltför hög pris hos mainstreams kvinnor.
 
Som annanläning själv har jag en stor erfarenhet av kulturell förträngnings – och förlustmekanismer till förmån för en snabbare, mer skonsam och enkel integrering i det svenska samhället. Och det premieras med kommentarer från min omgivning om att det som är bra med mig är att jag är så svensk. Underförstått, det icke-svenska är negativt. Att vara svensk, turk osv. är emellertid lika bra eller dåligt som att vara något annat. Men inte ur ett centristiskt perspektiv.
 
I en alltmer globaliserad värld blir emellertid att stipulera dikotomiska distinktioner av typen svensk/icke svensk allt mer dysfunktionellt och otidsenligt. Globaliseringen skapar en rotlöshet och instabilitet som kan frammana ett visst begär efter trygghet, ofta uttryckt som en efterbliven tribalism (känsla av att tillhöra en stam, nationalism).
Men om integrationen inte grundar sig och praktiseras på ett ömsesidigt fundament, dvs. att både centrumet (svensken, wasparen) och periferin (den andre, annanläningen), är benägna att ge upp något av sina egna kulturella koder och förmåner), vilket majoritetskulturer historiskt sätt sällan gör, är trots de goda intentionerna, integrationen en mycket stor förlust samt ett alltför högt pris att betala och helt enkelt en kränkning av den andre.
 
Dessutom misstror jag att problemet med segregationen och integrationen kommer att finna en adekvat lösning i Sverige som leder till jämställda relationer mellan centrumet och periferin på kort sikt. Det social kulturella paradigmet med sina dikotomisk polära enheter kommer att bestå ett bra tag till misstänker jag. Sådana kulturella tillstånd har en mycket retarderande effekt, är mycket komplicerade och konsekvent tidskrävande, men på sikt finner alltid problemet integration lösningar. Centrumets kultur kan utplåna periferins (som i Sydamerika där den spanska kulturen (centrum) detroniserade den inhemska indianska (periferin). Mer lyckade exempel är Spanien där den moriska och den spanska kulturen är i det närmast en olöslig syntes – ”Convivencia” samlevnad, samverkan, ungefär, enligt den spanske filosofen Miguel de Unamuno (samtidigt som den sefarditiska judendomen blev i det närmast avvisad från landet).
Globaliseringskultur och homogeniserande effekter kan förmodligen accelerera dessa processer i opredestinerade riktningar. Men slutligen är det förmodligen endast tiden (att flera generationer av den andre uppstår, lever, förökas, och sammanblandas), som kommer att lösa frågan. Och med en god portion politisk klokhet och även ”tur” (gynnsamma omständigheter), kan den ömsesidiga integrationen uppnås.
 
Att uppnå social interaktion på lika villkor (som i ett jämställt äktenskap), istället för ensidigt integration är en mycket mödosam process. Och här som likt i många andra sammanhang gäller författaren Julio Cortazars ord: Tiden är den största av alla mästare. Eller uttryckt på mer svenskt milt sätt: Tiden läker alla sår.
 
Vår extremomhändertagande kultur har en rad ansträngningar och lagar som trots de välmenande intentionerna leder rakt in i dess obehagliga motsats.
 
Sverige är inte i behov av färre karriäristkvinnor, annanläningar, bögar och andra social perifera individer, utan tvärtom av fler eftersom ingen kultur gynnas och framför allt inte nu, i den nuvarande kreativitetens tidevarv av att en del av befolkningen består av individer som likt den svarta slaven Onkel Tom (á la Mauricio Rojas), ödmjukt, underdånigt och förnedrade tjänar sina vita herrar!
 
Till motsägelsefulla lagar och välmenande men kontraproduktiva sociala intentioner säger vi tills vidare nej tack till enkel riktad integration till förmån för integriteten.
Annars är det risk att det uppstår INTEgration och INTEgritet.                                                                        
 
 

Andy Hargreaves (2004) Läraren i kunskapssamhället – i osäkerhetens tidevarv

Av , , Bli först att kommentera 0

 

 
Andy Hargreaves (2004) Läraren i kunskapssamhället – i osäkerhetens tidevarv, Lund Studentlitteratur.
 
En oumbärlig bok för kreativa lärare som ännu inte har gett upp trots dagens påtagliga administrativa styrnings faror.
I boken diskuterar Hargreaves i ett internationellt perspektiv vad han kallar standardiseringen i skolor; obligatoriska test i ämneskunskaper och högre krav på vilka prestationsstandards lanseras skapar större avstånd mellan lärarkollegor. Överdriven fokus läggs på läs- och skrivutveckling och matematik. En insnävning mot baskunskaper ger mindre utrymme för kreativiteten och val. En minskad professionalisering skapar vantrivsel hos lärarna, eftersom deras handlingsutrymme minskar när en alltför stor fokus läggs på träning inför prov och examina. Skärpta inspektionssystem, resultatorienterade löner, reformer som minskar friheten, topdown metoder lanseras. Top-downprocesser försvagar lärarnas identitet och engagemang. Konkurrens mellan skolor genom resultatmätning skapar föreställningar om att i realiteten likvärdiga skolor kan vara bättre eller sämre. Alltför stark fokus på träning inför standardprov tenderar att rasera den redan befintliga kreativa pedagogiken och den integrerade kursplanen. Ständiga utvärderingar och inspektioner, resultatkrav, kritik mot lärare, ofta inte baserat på forskning, kan fungera kontraproduktivt; då de utsätts för kritik försvagas deras professionella status. Hans forskning visar att svaga elever, de som inte passar in i standardiseringen, t.ex. särskolans elever, kan slås ut i standardiseringen. Standards kan ge resultat i svaga skolor, men är trots det inte bra då skolorna erhåller dåliga resultat Valla fall. På väl fungerande skolor är programmen inte heller relevanta, då de uppfyller kraven. Standardiseringen fungerar bäst för en mellangrupp av elever.
 
I Sverige har den s.k. treämnesskolan, föreställningen om fokus på s.k. kärnämnen, och aviserade skolreformer väckt frågor om att liknande processer pågår även i Sverige.
 
Skolans utveckling är ofta inte i fas med samhällets utveckling och dess behov av kreativitet. Flexibilitet, risktagande, samarbetsförmåga etc. Hargreaves rekommenderar lärandekulturer bland lärare, lärande organisationer, samt lärare som kontroller sin egen fortbildning, inte arbetsgivarna.
 
Presentationer från boken:
 
Kommunerna penetrerar alltmer skolvardagen med, sina utvärderingar och de vänder sig mera till andra intressenter än lärarna för att söka legitimitet. ”
Hargreaves ser en skola och ett samhälle, som allt mindre bekymrar sig om karaktärsdaning och social och emotionell utveckling av de unga och istället stimulerar dem till strömlinjeformad anpassning och plugg av baskunskaper.
 
Till de värre utslagen av kontroll räknar Hargreaves ”standardiseringen/’ eller ”standards-based reform”. Standardiseringen innebar fler obligatoriska test i ämneskunskaper och högre krav på vilka standards (nivåer) som skall nås for genomgången utbildning. Det genomförs ofta samtidigt med nedskärningar i skolornas basresurser.
 
Effekterna av detta var, åskådliggör han med hjälp av kanadensiska och amerikanska fall, en ökande utslagning av svaga elever, en insnävning av den faktiskt studerade läroplanen med större tonvikt på baskunskaper och minskat utrymme för valfrihet och tematiska studier. Mera plugg och mindre kreativitet, kan man också sammanfatta effekten. För lärarna innebar detta minskad autonomi i undervisningen, vilket sänkte motivationen för arbetet hos många. De kände sig som övervakade operatörer av Standardiserade prestationer istället för som självständiga, kvalificerade yrkesmänniskor.
 
Men i stället för att främja kreativitet och genialitet har alltfler skolsystem blivit besatta av att införa enhetliga kursplaner och detaljstyra skolans verksamhet. I stället för ambitiösa uppdrag till fördel för medkänsla och gemenskap har skolor och lärare pressats in i en inskränkt vision av testpoäng, färdighetsmål och jämförande tabeller, som gör att ansvar kan utkrävas. Och i stället för att odla en kosmopolitisk identitet och den så viktiga medkänslan – som Adan Smith kallade demokratins emotionella grund – gynnar alltför många utbildningssystem en överdriven och självupptagen nationell identitetskänsla.
 
Om vi ger upp inför tanken att den allmänna skolan endast kan vara ett billigt system som drivs med lågt kvalificerade, dåligt betalda och överbelastade lärare, vars jobb är att upprätthålla ordning. Undervisa inför proven och följa standardiserade föreskrifter, kommer de närmaste 30 årens lärare att varken kunna eller vilja I mer i stället att bli viljelösa verkställare av politikernas blodfattiga ambitioner för vad underfinansierade system kan åstadkomma.
Vårt alternativ är att främja omfattande investeringar i ett utbildningssystem med hög kapacitet, där högkompetenta lärare har förmåga att generera kreativitet och genialitet hos sina elever genom att själva uppleva kreativitet och flexibilitet i hur de behandlas och utvecklas som kunskapssamhällets professionella arbetare, I detta andra scenario kommer undervisningen och lärarna att nå mycket längre, och inte endast utföra den tekniska uppgiften att producera godtagbara provresultat. De kommer återigen att göra undervisning till ett livsformande och världsomvälvande socialt uppdrag.
Ett kunskapssamhälle är i själva verket ett lärande samhälle.
 
I sina yrkesförberedelser, yrkesutveckling och arbetsliv måste dagens lärare få en uppfattning och ett grepp om kunskapssamhället, där deras elever lever och kommer att arbeta. Om lärare inte förstår kunskapssamhället kan de inte förbereda sina elever för det. Som ett traditionellt irländskt ordspråk säger: ”För att fånga forellen måste man lyssna till floden.
 
Lärare måste på nytt ta plats bland samhällets mest respekterade intellektuella. De måste lämna sin tillflyktsort i klassrummen, bli medborgare i världen och förbereda sina elever för att bli detsamma .
 Genom att förbättra standarderna i form av ämnesbaserade, eller genom att lägga överdriven tonvikt på matematik och läs- och skrivkunnighet, . Tränger man ut intresset för personlig och social utveckling, som är samhällets grund, och tar bort den ämnesövergripande globala utbildningen, som är hjärtat i den kosmopolitiska identiteten.
 
Lärare med överkontrollerade arbetsliv klagar på urholkad självständighet, förlorad kreativitet, inskränkt flexibilitet och begränsad kapacitet att använda sig av sin professionella omdömesförmåga. De går med sänkt huvud, kämpar på ensamma och drar sig undan från arbete tillsammans med kollegerna. Arbetsgemenskapen klappar ihop, tiden för reflektioner går upp i rök och kärleken till lärandet försvinner. Lärare förlorar tilltron till sina regeringar, tar tag i möjligheter att begära avsked och gå i pension och uppmanar till och med sina barn att inte följa i deras fotspår., Den standardbaserade reformen av utbildningen är lika värdefull för en livskraftig kunskapsekonomi och ett starkt civilt samhälle som gräshoppor är för ett majsfält.
 Skolan är både en lärande och en omtänksam gemenskap – familjen, relationer och en kosmopolitisk omsorg om andra i världen prioriteras högst. Men standardreformen hotar också denna skola för kunskapssamhället, eftersom förändringar kommer tillbaka till skolan genom politisk ”återvinning”, dvs. att skolan först genomför en ny ordning och politikerna sedan återinför den i ett stelt format som gör den omöjlig att följa. Den själlösa standardiseringen hotar också de få skolor för kunskapssamhället som redan finns.  

Den nya ”sköna” konstvärlden

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Den nya ”sköna” konstvärlden
 
– När jag läste konstvetenskap kunde vi av läraren få ett utsnitt på bara några centimeter från en tavla. Utifrån det skulle vi avgöra vem konstnären var. Men med den digitala tekniken som nu kommer in i konstvärlden blir förutsättningarna helt annorlunda. En ny konstnärsroll föds fram där det kreativa blir viktigare än hantverket.
 
Den gamla bilden av konstnären som ett geni, inlåst i en sluten stängd ateljé, en ensamvarg med kraftiga manliga särdrag, luckras upp. Övningen där eleverna utifrån några penseldrag på en centimeterstor yta skulle kunna se vem konstnären var blir svårare att genomföra när det handfasta måleriet får konkurrens av det digitalt skapande.
 
Den nya teknologin förändrar konstvärlden på djupet. Den digitala transformationen av samhället påverkar också bildskapandet.
 
I och med den nya tekniken kan man inte längre legitimera ett ensam centrum i konstvärlden.
– Därigenom utmanas också utbildningssystemet och hela konstvärlden.
 
Det traditionella handverket blir med den nya tekniken mindre betydelsefullt och hegemonisk. Det kreativa arbetet blir istället mer viktigt.
 
– Datorn är idiotisk. Den kan inte göra något som människan inte sagt åt den att göra. Men den är fantastisk i reproduktiva processer. Den kan till och med slå Kasparov i schack men inte för att den själv kommit på dragen. En människa måste först ha programmerat den.
 
– Maskinerna gör det reproduktiva arbetet bättre. De är jämnare och starkare. Men de är inte alls kreativa.
 
Den framväxande filmens utveckling är ett exempel på människans kreativa övertag. – Det började med teaterscenen och att någon ställde upp en kamera framför och filmade. Men det krävs kreativitet för att komma på att man kan flytta kameran och röra den. Något sådant skulle datorn aldrig komma på själv.
 
Den digitala tekniken gör att utrymmet för det kreativa ökar. Konstnärens mentala och intellektuella insatser blir viktigare. Vi får en ny kontext för hela konstprocessen.
– Kontexten blir en helt annan när det gäller det tekniska, det geografiska, den intellektuella förståelsen och även det rent tidsmässiga.
 
Den tekniska kontexten blir annorlunda när pixlar kommer in i bilden. När kopian inte längre går att skilja från originalet händer något med konstverket. Det unika ligger då inte i själva tekniska framställningen utan i den kreativa processen bakom verket.
 
Rent geografiskt sker också förändringar. Vi går mot acentrism. Det blir många centra och Paris, London och New York blir inte lika betydelsefulla. Med ny teknik kan man lika gärna sitta i Umeå som i de gamla metropolerna.
 
Den intellektuella förståelsen förändras också. Idén blir det viktiga, inte hantverket. Lärjungarna lär sig inte härma hantverket som mästaren utför. Istället blir det idéerna och det kreativa som de inspireras av.
 
Den tidsmässiga kontexten förändras också. Men ny digital teknik kan man producera verk mycket fortare. Med några knapptryckningar kan man förändra ljusspel och färgtoner och på så sätt snabbt få fram alternativa gestaltningar.
 
En ny global och gränslös värld påverkar konstnärens situation.
 
– En globaliserad värld är en ”naturlig” del av historien. Utvecklingen går åt det hållet och det är positivt.
Den digitala tekniken gör det tydligare att ingen konstnär kan stå oberoende av sin samtid och den värld som finns runt omkring.
 
– Det finns en romantisk uppfattning om att konstnären börjar skapa från noll. Men det är flum! Man skapar alltid från en mall och sedan lägger man till sina egna kulturella koder.
 
– Själva processen i skapandet handlar om att ta något existerande och sedan förändra det. Man brukar säga att Miles Davis var så unik men lyssnar man kan man höra hur hans rötter finns i spirituals och söderns musik och mycket mer, och så förhåller sig med alla andra skapare.
 
– Det är som att laga mat. Alla kockar använder samma ingredienser men de kombinerar dem på olika sätt.
 
Datoriseringen och den digitala transformationen tränger in i konstvärlden och förändrar hela den grund som konstnären skapar sina verk utifrån. Ett nytt samhälle föder en ny konst.
 

Pixlar ur infosamhällets bildretorik

Av , , 1 kommentar 0

 

Pixlar ur infosamhällets bildretorik
Eller på spaning efter den logik som flytt
Infosamhällets bildretorik — datorer, mottagarinriktning, och ikonomani
 
Informationssamhället är som så mycket annat ingen ny skapelse i ordets absoluta bemärkelse: den har också sin intertextualitet, sin retorik och sina främmandegöringar, fenomen framsprungna ur andra redan väl etablerade entiteter. En av de egenskaper som karakteriserar vårt samhälle är bildtätheten. Därmed inte sagt att infosamhället är ett — som den gamla klyschan påstår — bildsamhälle. Orden har, som kunskapsförmedlare, fortfarande hegemoni över infoförmedlingen. Visserligen har de fått solid konkurrens av bilder. Bilden är en mycket begränsad kommunikationsform när den framställs för hand, skriver Göran Sonesson. Men :”…när TV-n och datorskärmen blir det centrum kring vilket familjen samlas /…/, då blir bilden en teckensystem att räkna med.”[1]
Det finns idag anledning att tala om vårt nuvarande samhälle som ett ikonomaniskt samhälle eller som en bildmässig ”heteroglossia”. Före andra världskriget var den som var intresserad av bilder teckningslärare eller konstnär och målare. Idag finns det ett tjugotal yrken med anknytning till bilder. Det är nuförtiden ganska allmänt accepterat att man arbetar med datorer även i skolans bildundervisning.
En annan betydande säregenhet i vår västerländska livsvärld är att kommunikationsakten sker på basis av en alltmer mottagarinriktad praxis, i motsats till tidigare epoker där det motsatta var normen, nämligen en sändarinriktad informationsförmedling.
Om hur dessa fenomen — ikonomani, ny teknologi och mottagarinriktning —formerar (eller bättre uttryckt, deformerar) dagens estetik och bildproduktion, samt om den osamtidighet som råder mellan dagens bilder å ena sidan, och semiotiken och poststrukturalismen å den andra, handlar denna text.
 
Det släckta rummet
Under fotografiets heroiska epok arbetade dess utövare för en stor publik med information om exotiska miljöer, avlägsna kulturer, och socialt sett marginaliserade individer. Fotografernas intentioner var att åstadkomma autentiska skildringar till förmån för en sanningsenlig visualisering av det främmande. Upplysning, autenticitet, optimism och kritik samt en modern sensibilitet var fundamentet i detta minst sagt ambitiösa samt naivt mimetiska projekt. Den tekniska grundförutsättningen var bärbara och lättanvända kameror.
Men idag i det nya infosamhället får den teknologiska utvecklingen långtgående konsekvenser för fotografiet, konsten och bildproduktionen överhuvudtaget. Föråldrandet av den hantverksbaserade och analoga traditionella konsten (kirografin) såväl som traditionell fotografi är påtagliga konsekvenser av denna utveckling. En museal skugga har redan fallit på de ovannämnda verksamheterna. De är automatiserade i den ryska formalismens mening.
”Den förbluffande tillväxt i anpassbarhet och precision, som våra verktyg har undergått, ställer i utsikt att de mest genomgripande förändringar inom en nära framtid kommer att äga rum i skönhetens gamla ärevördiga hantverk. I alla konster finns det en fysisk sida, som inte riktigt kan betraktas och behandlas på samma sätt som förut; den kan inte längre undandra sig följderna av den moderna vetenskapen och de moderna metoderna”… ”Man måste förutsätta att nyheterna av den storleksordningen kommer att förändra hela tekniken på konsternas område, vilket i sin tur kommer att återverka i form av nya uppfinningar, så att vi till slut kanske får uppleva den mest fabulösa förvandling av själva begreppet konst".[2]skrev Paul Valéry med visionärt patos för fler decennier sedan.
Diskettbaserade kameror med interaktiva möjligheter via tidningar, satelliter, TV och datorer är redan idag en realitet.[3] På sätt och vis är det bara bra att tilltron till fotografiet som verklighetsavtryck på grund av den teknologiska utvecklingen reduceras. Vi kommer att se på bilder med mindre naiva ögon än tidigare.[4]
Walter Benjamin skriver att: ”man hade tidigare ägnat mycket fåfängt skarpsinne åt frågan om huruvida fotografiet var en konstart utan att ha ställt sig den preliminära frågan: om inte konsten som helhet hade ändrat karaktär genom uppfinningen av fotografiet.” ”Men de svårigheter som fotografiet hade berett den hävdvunna estetiken var en barnlek mot vad som väntade den från filmens sida”.[5] (Jämför i dag datorns betydelse för dagens estetik).
Datorns mottagarinriktade, retoriska och interaktiva möjligheter försätter den traditionella konsten och det traditionella fotografiet i ett tillstånd av kris. Det frestar att tänka att om fotografiet under 1800-talet satte punkt för konstens gränsmarkerande autenticitetssträvanden, för porträttmåleriet och så vidare,[6] kommer kanske datorn att definitivt marginalisera inte endast måleriet (vilket redan det är ett statistiskt faktum, eftersom 70% av de verk som ställs ut på de stora internationella utställningarna inte består av målningar), — utan även den sändarinriktade och kirografiska konsten överhuvudtaget. Det är i varje fall en plausibel tanke när en mottagarinriktad anda dominerar de flesta strukturer i väst (endast diktaturer är sändarinriktade), och nya verktyg ersätter gamla.
Måleriet i sin nuvarande gestalt som utpräglad kirografisk praktik har existerat i nästan 500 år och som sändarinriktad praxis i 200 år. Därav anledningen till att dess produkter är svåra eller omöjliga att distribuera i större omfattning till andra mottagare än den sedvanliga lilla skaran av mer eller mindre ”kvalificerade” läsare.
Många fenomen har uppstått och försvunnit. Måleriet är en produkt av medeltiden, och ingenting kan garantera dess fortsatta existens. Det konstaterade Benjamin redan på 30-talet.
Och han fortsätter: ”Men hur man än har försökt att i gallerier och salonger visa måleri för massorna, så har man ändå inte visat massorna någon väg att själva organisera och kontrollera sin konstupplevelse. Där ligger förklaringen till att samma publik som reagerar progressivt på en filmgrotesk förvandlas till en efterbliven publik inför surrealismen.”.[7] För att nu inte tala om den positiva mottagningen som datorgrafiken har fått bland allmänheten och om de omfattande konsekvenserna som datorgrafikens nya retorik kommer att ha för den traditionella konsten. Med retorik menas här det som Grupp My lägger i begreppet, nämligen en brytning mot normen, vilket i viss mån kan likställas vid Lotmans definition. Men det kan även hänföras till V Sklovskijs vitt omtalade begrepp främmandegöring.
Dessutom detroniseras genom datorns dynamiska agerande det sanna, "det autentiska", "det individuell monolitiska", det vill säga alla centrala och heliga inpräntade egenskaper hos den tidiga irrationella modernismen. Narcissus, det traditionella måleriets uppfinnare enligt de gamla mytologierna, skulle idag inte ens känna igen sin spruckna spegel.
Simuleringar i form av presentationer av händelser som aldrig ägt rum har sedan en längre tid tillbaka redan åstadkommits genom ”det elektroniska mörkrummet”, i massmediala, fotografiska och även i andra skapande konstnärliga sammanhang. Allt detta innebär att många tidigare grundläggande värderingar revideras och nya etiska och estetiska frågeställningar aktualiseras. När inga negativ längre existerar kan exempelvis inte fotografiet vara garant för en yttre verklighet. Fotografiets trovärdighetskris är redan ett faktum. När negativen försvinner, försvinner samtidigt originaliteten och trovärdigheten.[8]
Fotografiet kommer att leva sitt eget liv, förändras till oigenkännlighet m.a.o. "hybridiseras”och ”nomadiseras”, bli något som från en klassisk utgångspunkt är orent. Någon upphovsman kommer i många fall inte att kunna identifieras. Något liknande har redan hänt så väl med konsten som med de övriga av infosamhällets bilder. Under en sådan belägenhet är gränsöverskridningen minst sagt omfattande. Man bör erinra sig att vi idag lever i ett postindustriellt samhälle, i inledningen till ett ”nätverk”, ett gränslöst tillstånd som i motsats till den industriella världen inte erkänner territoriella, ekonomiska eller kulturella gränser. Vi har hamnat i en informationsvärld, av somliga felbenämnd "postmodernism,[9]" där simulering förefaller ha ett lika stor värde som dess motsats, den naturliga världen (Greimas), den ekologiska (Gibson), eller livsvärlden (Husserl).
 
Eller bilder, bilder överallt bilder
Dagens informationsbemängda samhälle förmedlar sig tveklöst och av gigantisk omfattning via bilder. För närvarande råder det i världen ett ikonomaniskt tillstånd. En av USAs numera största exportprodukter är bilder. Dataföretagen Microsoft och Nintendos omsättningar är de överlägset största i USA. Och Microsofts skapare Bill Gates är idag världens mest solventa individ. Vårt samhälle är historiens bildtätaste samhället.[10]
Projektet har förverkligats huvudsakligen i sändarkulturen par preferens: i västvärlden. Med Sonessons stämningsfulla ord: ”Informationsvärldens hegemoni finns, i den anglosaxiska sfären, som är mediakonglomeratens eldorado, reklambranschens paradis och det förlovade landet för informationssamhällets profeter och andra medvetandets entreprenörer”.[11]
Den spanske semiotikern Juan Antonio Ramirez[12] har undersök västerlandets bildhistoria och kommit fram till att antalet bilder per person ständigt har ökat.[13]Åtminstone sedan fotografiet uppfanns har mängder av bildarter ständigt ökat. En fotografisk eller på annat sätt mekanografisk bild (maskinproducerad), upptar mindre plats i "tidsbudgeten" än en motsvarande kirografisk (handgjord) sådan, dvs det behövs mindre tid för att framställa den.[14]
Och detta har fått betydande konsekvenser vad beträffar framställningens tempo, vilket den franske urbanisten Paul Virilio med övertygande resultat har påvisat. Den långsamma produktionen konnoterar otidsenlighet för västerlänningar idag. Det är en av anledningarna till att dagens digitalmedvetna konstnärer också utnyttjar den grafiska teknologins senaste landvinningar, exempelvis datorer, fotografier etc., detta till förmån för en snabbare realiseringen av idéerna.
Det elektroniska rummet framträdde i konsten redan under mitten av 60-talet, då den icke centriske koreanen Nam June Paik visade ett videoband i New York. Det nya desautomatiserande mediets retoriska möjligheter ter sig gränslösa, och han förkunnar: ”Måleriet är dött, leve den elektroniska konsten!”.
Beträffande bildproduktionen kan vi tala om två typer av bilder. Kirografiska, dvs (handgjorda) och mekanografiska (maskintillverkade). Ursprungligen fanns endast de unika kirografiska bilderna. Senare har de mekanografiska bilderna tagit över mer och mer från de kirografiska som förbehållits konstens värld. Fresken var orörlig. Sen kom pannån och målarduken som var transportabla. Reproducerbarheten ökade med träsnittet, kopparsticket och fotografiet som följdes av den fotomekaniska reproduktionsprocessen, televisionen, och idag de digitala medierna med datorer etc. Mängden bildoriginal har ökat men också antalet kopior från originalen. Bilder kretsar kring oss i flera kanaler dygnet runt. Jämför med renässansens fasta väggmålningar i ett exemplar i ett palats avsett för en instängd elit. Informationssamhället och dess energiska reproduktionstekniker har sedermera demokratiserat bildens betydelse som kunskapsförmedlare[15].
Införandet av ny teknologi, de reproduktiva elektroniska medlen (datorer etc) innebär att de tidigare stabila strukturerna förändras starkt. Vi får ett ökande antal bildarter med allt stramare sociala funktioner. På 1700-talet t.ex. var konsten stundtals pornografisk (Boucher); idag har vi flera olika pornografiska genrer.[16] Angående demokratiseringsprocessen via ny teknologi skriver Benjamin: ”Möjligheten att tekniskt reproducera konstverk förändrar massans förhållande till konsten. Den totala förstockelse som möter till exempel en Picasso, slår om till en lika total progressivitet inför till exempel en Chaplin.”[17].
 
Den döende dandyn, eller konstens död.
Bilder riktas dynamiskt och i bestämda tider och i väl definierade kontexter mot oss p.g.a. de nya bildproduktivkrafternas framfart. Det sker en allmän bildförtätning.
Detta är en av orsakerna till att konsternas system sedan länge vacklar under den överflödande bildbördan. Frågan uppstår vilken roll de traditionella konstnärernas bilder ännu kan spela i det enorma bildbeståndet, när konstbilders förhållande till den totala bildproduktionen, är som kammarmusiken till det totala musikutbudet. Sändarorienterad kultur (den sk WASP kulturen eller finkulturen) i det mest sändarorienterade (i internationellt perspektiv) och mottagarorienterade (i nationellt perspektiv) landet i världen, USA, är hotad. Landets finkulturkonsumenter blir allt äldre. Yngre medborgare och särskilt ungdomar är inte längre intresserade av sändarorienterade verksamheter som finkultur, detta trots att medborgarnas inkomster och utbildning ökat markant under senare år. De gamla västerländska kulturyttringarna bemöts med likgiltighet eller aversion från ungdomarna. Även stödet från företagen till kulturen har minskat. Det sker även en nivellering mellan sändar- och mottagarorienterande kultur, dvs mellan finkulturens uttryck och populärkulturen. En målning av Rembrandt eller en aria anses inte ha större värde än en rockvideo, enligt flera forskarrapporter.[18]
Förmodligen kräver ungdomar större grad av delaktighet, dvs interaktivitet och mottagarinriktning, i de kulturella utbuden som de inte finner i finkulturen. Och finkulturen återspeglar sällan deras livsvärld[19]. Folk i allmänhet och ungdomar i synnerhet accepterar inte längre sändarkulturens auktoritära yttringar, vare sig det gäller kulturen, pedagogiken, politiken eller arbetslivet. Centrum har inte längre hegemoni över medborgarnas medvetande vad beträffar kulturella yttranden.[20] Detta ser vi idag i hela den västerländska kulturen.
Dessutom har det skett en vandring i omvänd riktning. Kvalificerade läsare börjar visa större intresse för instrumentella bilder än för poetiska. Och därmed har diskussionen om konstens värdekriterier överlevt sig själv. Konstbilderna idag liknar bilder ur en modetidning, reklaminslag o.s.v., vilka också är nog så komplicerade och följaktligen kräver att bli tagna på allvar, vilket gör den gamla dikotomin konst versus ickekonst överflödig-[21]. Detta kan också ge en förklaring till att datorframställda bilder är så pass flitigt använda idag. Och de bästa bildretoriska greppen åstadkoms idag inte av konstnärer utan av mer eller mindre anonyma bildproducenter.
Istället för att prata om måleriets död (som redan Benjamin gjorde på 30-talet och Paik på 60-talet) borde vi idag kanske tala om den kirografiska och sändarfokuserade konstens död. Det vore mer adekvat, då bl.a. de gamla dikotomierna konst och ickekonst inte längre förefaller vara operativa p.g.a. att konsten alltför länge har sysselsatt sig med traditionella verktyg och agerar i en alltför instängd och därmed anakronistisk sändarinriktad struktur och därmed har förlorat all sin retoriska potential.[22] Och detta i bjärt kontrast mot Jan Mukarovskjs uppfattning att endast konsten innehade den ”magiska förmågan” att åstadkomma retoriska grepp. Det är allmänt bekant att det instrumentella språket hämtade retoriska grepp från det poetiska. Magritte, Leonardo m.fl. har flitigt använts i reklamsyfte. Idag är det motsatta snarare normen. Jämför här med Marx dialektiska uppfattning om klassernas förintelse under förutsättning att någon av klasserna utplånade den andra.
Digitaltekniken håller inte endast på att erodera grunderna för dagens elitistiska (sändarinriktade), konstvärld- museet och gallerisystemet-, utan även grunderna i uppfattningen om konsten som handelsvara. Konstmarknaden i New York undersöker med påtaglig nervositet på vilket sätt kan man göra mervärde på den framväxande digitala konsten. En välkänd New York gallerist utbrister: ”I love all this new technology stuff, but how can I sell it? ”
Laura Trippi, kurator för The New Museum of Contemporary Art, i New York, hävdar att ”The art world is scared to death of this stuff” och senare fortsätter hon med att påpeka att ” We are seeing a breakdown of the art object which reflects the fact that the field of fine art is itself breaking down. The digital revolution may eventually blur the boundaries between radical and commercial art.”
Konstnären Ronald Jones framställer en intressant metafor när han påstår att ”There is a ever-growing gap between those disciplines that are comfortable with advanced computational tools and those that are not. It is like the separation between the First and the Third Worlds. I worry that the art world is going to be on the wrong side of the gap”.
Dagens digitalframställda konst ignoreras ofta av gallerierna. Direktören för Whitney Museum of American Art, David Ross, anför att: ”The art world maintains a bias toward the notion of handicrafts. People want to buy objects that are shaped in some way by the hand of the artist…galleries refuse to handle most digital projects- especially if the work lacks an analog component”.
Dagens digitaliserade konst, upplöser konstmarknadens ekonomiska system. Internets distributionsmöjligheter ger tillfälle för konstnärer att nå en stor mottagargrupp, under förutsättningen att de tar saken i egna händer.
Alltid har konstnärer varit tvungna att lära sig nya tekniker. Dagens konstnärer är inga undantag: de kommer att bli tvungna att handskas med digital teknik, säger författaren Daniel Peinchbeck, som har bidragit med den ovannämnda undersökningen av New Yorks konstvärld.[23]
 
De tre musketörerna
Göran Sonesson har delat bilder i tre kategorityper:[24] konstruktionsarter (dvs hur uttryck och innehåll är relaterade, olika i t.ex. foto, målning, och teckningar), funktionsarter (relaterar till bildernas olika användningsområden, som exempelvisreklam, infobilder etc) och cirkulationsartrer (handlar om vägar för cirkulationen mellan sändaren och mottagaren).
Det är mycket möjligt att de bildkategorier som Sonesson har karaktäriserat mer och mer kommer att sammanblandas i en enda produktions- och distributionskanal i dagens nya bildproduktion via datorer och internet. I motsats till gamla tiders konstruktionsarter (hur bilder är gjorda) är dagens bildproduktion betydlig mindre materiell. Konsekvenserna av detta är att bilderna blir svåra att utnyttja kommersiellt på liknande sätt som tidigare. Förmodligen kommer bilderna att spridas via CD skivor, internet etc, och för en större publik än hittills. Och inte som det fortfarande är brukligt, en unik bild som säljs i ett enda exemplar till en ekonomiskt stark individ eller i bästa fall en institution, med allt vad det innebär av tröga uppvisningsformer till en liten grupp av mer eller mindre kvalificerade läsare.
Sonesson anför vidare att det finns socialt grundade förväntningar på att vissa konstruktionsarter skall svara mot vissa funktions- och eller cirkulationsarter. Konsten är ett typexempel på detta. Före modernismen förväntades konstproduktionen svara mot bestämda produktionssätt (oljemåleriet, teckningar, grafik etc), och konstens cirkulationskanaler skulle lokaliseras till gallerier, museer osv, medan konstens primära funktionsart skulle vara ”skapandet av skönhetsupplevelser”. Alla dessa förväntningar har idag mer och mer övergivits. Konsten kan numera svårligen definieras som ett i huvudsak kiropraktiskt göromål. De traditionella utställningsplatserna (gallerier etc) är hotade av andra kanaler som gatan (den urbana miljön), internet etc. Ingen konstnär med självaktning eller självbevarelsedrift skulle idag våga manifestera att hans/hennes koncepts främsta mål är att alstra skönhetsupplevelser.
 
Los olvidados eller periferins betydelse.
De marginaliserade (periferins medlemmar) har funnit nya medier att uttrycka sig i, skapade av de mekanografiska instrumenten, som på ett mer kongruent sätt speglar deras livsvärlds sociala belägenhet, än vad de traditionella kirografiska medlen kan erbjuda: exempelvis iscensättningen av fusioner mellan de höga och de låga kulturella uttrycken, förening av olika kulturella uttryck i ett och samma verk, en antielitistisk estetik. Sonesson skriver att: ”det mekanografiska sättet att tillverka bilder är dessutom tillgängligt för mycket större grupper av människor, eftersom ingen kompetens som fordrar lång inlärning eller medfödd begåvning behövs,…”[25]
Utnyttjandet av de profana mekanografiska medierna kan diagnosticeras som en reaktion mot postaristokraternas och postromantikernas rädsla för fusionen mellan den massindustriellt profana populärkulturen och det modernistiskt sakrala. Kvinnorna och de socialt sett marginaliserade individerna i västerlandet (los olvidados, dvs de glömda) är frikopplade från jagcentrerade och auktoritära patriarkala strukturer, eftersom de befinner sig i en perifer belägenhet i förhållandet till Makten, dvs centrum och/eller från det västerländska estetiska centrat, dvs, konsthistorien. Centrum domineras av en vit manlig medelklass av västerländskt "mainstream-inflytande", det som betecknas med maktbegreppet WASP (White Anglosaxon (Male) Protestant). Uttryckt i andra termer är "wasparen" direkt kopplad till den vite mannens postromantiska, elitistiska och subjektmonolitiska självmedvetande.
I dagens bildproduktion ser man sammanslagningar, gränsöverskridningar på alla möjliga plan istället för dåtidens "rena bilder". [26]Konsekvenserna blir bland andra att etniskt differentierade bildproducenters samverkar[27]. Högt och lågt, dåtid, nutid, verklighet och fiktion blandas i en samtidsverkande dimension bortom tidigare värdehierarkier (s.k. "Fusion” eller ”Transfer”).[28]. Gränsdragningen mellan högt (elitkultur) och lågt (populärkultur), eller mellan poetiska och instrumentella bilduttryck är, enligt kultursociologen Pierre Bordieu, ett effektivt sätt att upprätthålla makten och kontrollen över vad som är god och dålig smak, för att kunna fortsätta att legitimera rätten till maktutövandet, d.v.s för att kunna särskilja centrum från periferin.
Konsten men även andra bildstrukturer är inte längre rena utan får karaktären av nomadiska hopsättningar och hybrida produkter. Detta finns inte bara representerat i dagens konst utan även i modet, reklamen och i dumburkens desinformativa besjälade bildmaskin. När gränsöverskridning är ett faktum kan man fråga sig om konstbilderna kan kallas konst eller inte. Men som den amerikanske filosofen Nelson Goodman påpekar är den viktigaste frågan inte vad som är konst utan ”När är konst?” Dvs ingenting kan på förhand automatiskt betraktas som konst,[29] vilket kanoniseringen av Marcel Duchamps retoriska grepp med ready-mades (pissoarer och flasktorkare utställda på ett galleri) är ett tydligt exempel på. Enligt den italienske semiotikern Umberto Eco har de senaste årens kraftiga ökning av konstverk som sysselsätter sig med metainformation verkat provocerande. Värden som varit kanoniserade axiom under modernismen auratiska era, som till exempel autenticitet (”självutttryckande” äkthet) och extrem subjektivitet, utmanas av den massmediala och teknologipåverkade hållningen.
”Den fotografiska plåten till exempel möjliggör ett stort antal kopior; frågan om den äkta kopian är helt meningslös. Men i det ögonblick då äkthetskriteriet inte längre är tillämpligt på konstproduktionen har också konstens hela funktion undergått en omvälvning. Dess förankring i ritualen efterträds av en förankring i en annan sorts praxis: nämligen dess förankring i politiken”. skriver Benjamin.[30]
Bland många andra har Göran Sonesson och Umberto Eco visat på att införandet av ny teknik i bildproduktionen leder till att originaliteten förlorar en del av sitt tidigare majestätiska värde. Ingenting förefaller vara riktig nytt under elektronljuset, har G Sonesson hävdat. Detta gäller för grafitti-målarna, där fotografiet av målningen betraktas som ett legitimt original, men även också för mer socialt accepterade konstnärer.
Datorn är inget passivitetsskapande medium, den fungerar inte endast som en redigerings- och manipuleringsmaskin. Den är i allra högsta grad ett kreativitetsredskap. Det är ett interaktivt medium. Trots att tekniken först utvecklades i flygsimulatorer, används den nu av arkitekter, ingenjörer, läkare, konstnärer, filmskapare och i stort sätt av alla och i helt skiftande syften. Gränsöverskridningen bör emellertid även gälla mellan datorexpertens specifikt tekniska kunskaper och intellektuella som laborerar med övergripande teorier. Joseph Weizenbaum skriver: ”… den datorexpert som inte känner till någonting utom datorer (fackidioten) kan inte få ut någon bredare intellektuell näring av sin expertkunskap och är därför dömd att för alltid förbli en hacker”.[31]
 
Kiro vs mekano
I detta perspektiv kan vi inte längre tala om hantverksskicklighet (kirografi), som ett huvudsakligt kriterium för att bestämma bildernas kvalitet utan istället idérikedomen, till förmån för en snabbare realisering av fler betydande koncept än vad man kunde åstadkomma tidigare i perioder av kirografisk (manuell) framställning.
Om de mest progressiva dåtida konstnärer skriver Benjamin att ” De har vänt måleriet ryggen ”…”Ju mer känsligt deras sinne varit för tiden signatur, desto mer problematisk har deras utgångspunkt i måleriet kommit att te sig för dem. Ty än en gång liksom för åttio år sen har fotografiet övertagit stafetten från måleriet.” Och Benjamin fortsätter: ”…de utgör i dag avantgardet bland sina kollegor därför att de genom sin bakgrund i viss mån är garderade mot det moderna fotografiet största riskmoment, det konsthantverksmässiga inslaget.”[32] (jämför detta med datorns inverkan på det estetiska fältet).
Även den felbenämda ”postmoderna” konstens intertextuella inriktning och mediaintresse ligger väl till för datorgrafiken.[33] I själva verket är datorgrafik och samtidsmodernismens massmediala konst samma andas barn, eftersom båda befrämjar bildproduktionen och distributionen i en mottagarinriktad anda. Och det samma gäller för andra konstnärer som den senare Miles Davies, Ronald Jones, Jaron Lanier, Perry Hoberman, Laura Kurgan, Gregory Rukavina, Michael Joaquin Grey, Karl Sims, Laurie Andersson, @smo Info m.fl.
 
Konsten att grilla ett geni
Dagens massmediapåverkade och mottagarinriktade marginaliserade konst, handlar inte längre bara om konsten: den blir ett metaspråk som etablerar en dialog via fusionen mellan de olika flöden som emanerar från informationsvärlden. Inte metakonst (som det alltid har funnits), utan framför allt metainformation. Urvalen och kombinationerna är alltså inte godtyckliga, inget planlöst bricolage som Levi-Strauss hävdat och som strukturalisterna och poststrukturalisterna trodde. Här finns ett ordnande subjekt, dock inte nödvändigtvis ett suveränt sådant, som Sonesson har påpekat. De nya produktivkrafternas framfart, skriver Benjamin :”… sätter ett antal traditionella begrepp som skaparkraft och genialitet, evighetsvärde och hemlighet ur spel,…”[34]
Detta avlivande av det manliga geniet ser vi idag, bl.a. då den massmediainriktade och informationsteknologiskt medvetne konstnären uppträder betydligt nyktrare och intellektuellt än sin traditionellt berusade och irrationelle modernistiska kollega.[35] Bilden av ett självförbrännande geni, som blandade färgen med hjälp av spritångorna och därefter skapade MÄSTERVERK är främmande för en betydande del av dagens konstnärer. Geniets avantgardistiska gester betraktas numera som patetiska och patologiska anakronismer.
Nutidens konst, för att tala med Benjamin: ”…offrar alla intimiteter för att frilägga den signifikativa detaljen”.[36]
Det enhetliga subjektet-Geniet, den suveräna självförstörande och självproducerande konstnären, demonteras. De aktuella konstuttrycken kollektiviseras och demokratiseras, följaktligen krakelerar elitismens snäva ramar och spricker slutligen. Ett anammande av andra individers koder och produkter, en hybridisering, utesluter en monolitisk absolut och elitistisk ensam sändarinriktad producent. Vissa av dagens konstprojekt möjliggör dessutom, via interaktivitet, att den stabila sändar- och mottagarrelationen byter plats i kommunikationspelet. Exempel på detta är bland annat @smo Infos internetprojekt: ”Blowing in the wind”. Och MUD (”Multi-users dungeon”) där många individer kan kommunicera i realltid, om vilket Sonesson påpekar att : ”Till skillnad från vad som händer på TV är sändare och mottagare reellt närvarande och kan byta roller med varandra”.[37] Denna dialogism åstadkommer inte endast en splittring av den traditionella modernismens enhetliga diskurser utan omöjliggör även varje försök att återföra verken till ett enhetligt suveränt understödjande subjekt. Konsten upphör att vara ett extrem personlighetsuttryck i traditionell modernistisk anda. Detta innebär inte som poststrukturalisterna påstår, att det skapande subjektet total utplånas, att subjektet bara är en tom plats i diskursen. Michel Foucaults uttalanden om konstnären som en etikett för en serie diskurser och Roland Barthes postulat om författarens-konstnärens död har tyvärr oftast tolkats bokstavligt.
Visserligen kan det förekomma en viss idiolektal förminskning i meningen, att en subjektiv reducering äger rum i verk som integrerar andra verks delar, men ett enda beslut som bryter med väl etablerade förväntningsstrukturer kan väga tyngre för individualiteten. Så ett minimum av individualitet är nödvändig. Man får överge genialitetens otidsenliga gester men man kan inte uppge anspråken på individualitet om man vill tillhöra konstens diskursordning, som Sonesson har konstaterat.
Men så fort det finns ett system eller också bara en norm, så är subjektet inte ensamt ansvarigt, och inte bara hans/hennes avsikter kommer till uttryck. På bildkonstens område anställer många av dagens konstnärer andra producenter för att realisera sitt koncept. En utställning i Tyskland 1993, med titeln, "Binaera: Konst och Teknologi" där 13 konstnärer och ett japansk kollektiv bestående av programmerare, konstnärer och vetenskapsmän visade sina verk, är ett bland många exempel.
Demokratin kommer förmodligen att öka med interaktiva media. CD ROM med rätt hårdvara utgör förutsättningen för interaktiv "Multimedia" väl anpassad för t ex elevstyrd undervisning som kommer att bli en betydande komplement till den sedvanliga läroboken. En CD-skiva kan innehålla ca 10.000 bilder. Detta gör den passande som "bildbank". Tillsammans med den förestående högupplösnings TV-n (HDTV) som ökar bildkvaliteten, kan CDn bilda ett kreativt massmedium som på allvar hotar konstens unicitetssträvan. Detta är bara en grov exposé av vad som idag låter sig göras med den mest avancerade formen av elektronik.[38]
 
Imagine all the people
Konsten sammanblandas alltmer med de övriga av informationssamhällets produkter. Det förefaller som om endast objektets placering i olika kontextuella sammanhang bestämmer dess kategorisering.
Det finns en inbillning om att konstvärlden är progressiv och nyskapande. Men den är istället automatiserad i förhållandet till andra av infosamhällets bildproduktioner. De intressantaste retoriska greppen, görs idag inte av konstnärer utan av andra aktörer i bildsamhällets vida flora. Konstvärlden är en konservativ värld (en elitistisk, postromantisk och postaristokratisk värld), där rädslan för användandet av nya instrument är påtaglig.
Sonesson skriver att det är inte alldeles uppenbart att strukturalisten Jan Mukarovskj har rätt i sin uppfattning om att konsten har ensamrätt när det gäller främmandegöringsförfarandet.[39] ”På sin höjd kan den gudomlige konstnären i den himmelska ingivelsens yra, i sina mest benådade ögonblick drista sig att återge de gudamänskliga dragen, trogen sin höga genius och utan alla maskinella hjälpmedel” skriver L Stadtanzeiger, romantisk författare. Och Walter Benjamin kommenterar: ”Här framträder med sin plumphets hela auktoritet den småborgerliga föreställningen om Konst som något som undandrar sig varje teknisk bedömning och som känner att dess tid är ute när den nya tekniken gör sin provokanta entré på scenen”.”[40]
Det råder idag en osamtidighetsfaktor mellan tidsandan som är mottagarinriktad och digitalt förmedlad, och konsten som är utpräglad sändarinriktad och hantverksbaserad.
En av de ledande personligheterna inom MIT (ett laboratorium för artificiell intelligens), Marvin Minsky skriver: ”(För att datorer) skall kunna komponera verkligt bra musik eller rita bilder som är rika på betydelse kommer det naturligtvis att krävas bättre semantiska modeller på dess områden. Att dessa inte finns tillgängliga är inte så mycket beroende på dagsläget i utvecklingen av heuristiska (dator) program som på det traditionellt bedrövliga tillståndet hos den analytiska kritiken inom konstarterna – en kulturell konsekvens av det faktum att de flesta estetiska analytiker blir indignerade när det antyds att det skulle vara möjligt att förstå det som de försöker att förstå”.[41]
Anders Marner, har skrivit om samtidskonstens underordnade position i förhållande till dagens instrumentella bilder. Hans argument går ut på att konsten är automatiserad vad beträffar förnyelse av dess konstruktionsarter, funktionsarter och cirkulationsarter och denna konservatism har försatt konsten i ett perifert tillstånd. Och följaktligen uppstår de nya retoriska greppen i den instrumentella bildproduktionen.[42]
Framtiden står i händerna på bejakande, integrerade och kritiska individer som själva med tiden kommer att skapa grundvalar för nya förväntningsstrukturer, som senare generationers konstnärer har att bryta mot när dessa har blivit automatiserade. Detta är modernismens rörelseschema. Det vill säga den flitigt förekommande vandringen från periferi till centrum.
 
Tartulogier
Vad beträffar den mänskliga kommunikationen finns det åtminstone två typer av samhällen. Avsändarsamhälle innebär att mottagaren försöker att anpassa sig till sändarens meddelanden. I mottagarkulturen har istället sändaren uppgiften att anpassa sig till mottagarens förståelsekoder. Diktaturer är sändarorienterade liksom den traditionella konstens värld. Underhållningskulturen, vitala delar av dagens marginaliserade konst och kanske den nuvarande västerländska kulturen överhuvudtaget är mottagarorienterade. Men också i förhållandet mellan länder kan vi tala om sändar respektive mottagarländer. USA är i förhållandet till Sverige ett utpräglat sändarsamhälle, eftersom Sverige tar emot betydligt mer information från USA än vad Sverige sänder till USA.
Bilder cirkulerar idag överallt. Reklambilder och vissa delar av den teknologiskt inspirerade konsten söker oftast upp betraktaren, bilderna finns där många människor samlas — på reklampelare och i media. Reklamen och delar av dagens konst kan därför sägas vara mottagarorienterad. Traditionell konst finns i hemmen, men också på bestämda platser, gallerier och museer, där den söks upp av intresserade människor. Traditionell konst kan därför sägas vara sändarorienterad.
Inom pedagogiken pågår en oavbruten debatt om sändar- respektive mottagarorientering.
Åtminstone teoretiskt är det idag möjligt att boende i Stockholm, Umeå, New York eller Mexico City, får tillgång till samma sorts information. Men inte utan avsaknad av komplikationer. Det meddelande som sänds från en kultur till en annan, deformeras och förvrängs av mottagarna i den andra kulturen. Den ryska kultursemiotiken laborerar med operativa och oppositionella begrepp som inneslutande/uteslutande, centrum/periferi, text/icke-text, sändare/mottagare, begrepp som är funktionella i förhållande till åsidosättandet av det som av en kultur betraktas som främmande. Varje kultur, påstår Tartuskolan [43], använder sig, mer eller mindre, av dessa mekanismer för att utesluta det som ligger i icke-texten, dvs de socialt sett marginaliserade individer som centrum vill skydda sig mot. En av många läsningar av 1900-talets estetik visar att en kontinuerlig maktförskjutning sker mellan centrum och periferi. Det som en gång betraktades som perifert (exempelvis Duchamp, Kubismen, Popart etc) assimileras (så småningom) av centrum och bildar en ny hegemonisk maktstruktur, som existerar oinskränkt och ren så länge inte ett annat perifert område gör sig gällande och hotar det nygamla centrum. Det är här vi befinner oss idag. Därför tar nutidens estetik ställning för det periferas betydelse. Idag råder därför en osamtidighet mellan den elitistiska konstoffentligheten som är centriskt fokuserad och praktiken som är periferiskt inriktad. Av den anledningen håller ett nytt maktcentrum på att konstitueras.
Den rådande konstoffentlighetens struktur försvarar sig med all tydlighet mot det perifert främmande, d.v.s., den andre, det mekanografiskt producerade, mottagarorienteringen, de nya produktivkrafterna, och i stort sätt alla dessa icke "inbjudna gäster", i enlighet med den ryska semiotikens modellbeskrivning av de separatistiska mekanismerna. ”Det konventionella avnjuts kritiklöst, det verkligt nya nagelfars med ovilja”.[44]
En av de väsentligaste orsakerna till denna kulturella apartheid är den kvardröjande postromantiska estetiken som idag förvaltas av poststrukturalister. Den romantiska estetiken med sin fixering i det nationellt ursprungliga, elitismen och hantverket, — till exempel Delacroix erkända förakt för maskiner —, sin förkärlek för genibegreppet (Geniet är alltid En(sam), Vit och Man), har fortfarande hegemonin i stora delar av konstoffentligheten. Sentimentala rester av en halvsvunnen automatiserad centraleuropeisk kultur spökar ännu i den sändarinriktade konstoffentligheten, trots informationssamhällets globaliserande realiteter. Hela detta "instängda" ideologiska paket gör det än så länge praktiskt taget omöjligt för periferins produkter att integreras i den elitistiska konstparnassen. Detta trots att den aktuella estetiken med all tydlighet framhäver "periferins" produkter såsom varande operativ praktik i dagens konstsfär. I korthet kan jag säga att den vänster och den konsten som inte tar hänsyn till de nya produktivkrafternas aktuella utveckling och som inte vill frigöra från den äldsta av de modernistiska koderna, dvs elitismen har sin bästa tid bakom sig. Vad konstnärer idag på sin höjd lyckats med är att provocera publiken "epater le bourgoise". Koderna är i teknisk, estetiskt och politiskt hänseende så fullkomligt nötta i konstvärlden att idé torka, deja vue effekten är milt sagt påtaglig. Och ingen av oss lyckats. För de flesta konstnärer är det sagda inte ens ett problem. Och de projicerar sin egen elitistiska och ankroniska alienation på publiken. Jag kan inte befatta mig med den mycket tvivelaktiga uppfattning – tyvärr alltför vanlig bland kritiker och konstnärer och även bland överklassvänster -, att folk är fördummade, alienerade. Av detta följer att konstnärer antingen föraktar folk eller tycker synd om dessa, för att de inte förmår uppskatta deras alster. Ack vilket arrogant naivitet i vår upplysta värld. Ett sådan åsikt är mycket dubiös. Och är snarare en projektion från en allt mer desperat situation från konstnärernas sidan då publikens intresse och pengarna krymper avsevärt. Att hylla elitismen och outsiderskap i estetiska sammanhang är en mycket gammal konstgrepp och som sådant obsolet, dömt att försvinna. Greppet fungerar än så länge som en exklusiv socialmarkör för särskiljande av oss – det utvalda folket – från den andre. Det är också ett uttryck från den halvbildade medelklassens patologiska rädsla för att bli bortkonkurrerad. Det är gammalmodigt att alla går omkring och tror att de är outsiders när de egentligen är insiders. I den extrema individualismen, solipsismen, är alla outsiders. Men det finns kulturer och gemenskap, något som förenar, om det så bara är en fredagspilsner eller ett radhusknull. I politiska termer vet vi vad ett sådan uppfattning innebär och för övrigt vad den leder till. Jag är fullkomligt övertygad att det borde gå att skapa en konst som bryter mot de gamla utnötta koderna och samtidigt uppskattas av de flesta, naturligtvis med olika premisser och under olika förutsättningar för olika individer. Sådan konst har historiskt sett funnits och ingenting kan garantera att det aktuella sändarinriktade elitismen ska fortleva för alltid. Lika lite som vår perverterade samhällsorganisation ska fortskrida för alltid. De som noggrant har läst Benjamin – och inte skönandar som endast mystifierar honom: Våra eminenta och arroganta kritiker, poststrukturalisterna m.fl.-, har förstått detta. Det är den mest radikala konstuppfattningen som har producerats under 1900-talet.
Jag kan inte längre – vilket jag i samklang med delar av intelligentsian har gjort mig skyldig till tidigare -, acceptera åsikten att folk är alienerade – som så det vackert heter hos den antiteknologiska -, makthungriga och elitistiska humanistiska vänster. Denna vänster som olyckligtvis har haft hegemonin i några eländiga länder runt om i världen med som bekant förödande konsekvenser. Den romantiska myten om att konsten t o m är större än livet är ett fascistisk synsätt som jag ogärna befattar mig med. Likaväl uppfattningen att konsten gör människan till en bättre varelse.[i] Det finns dessvärre gott om historiska exempel på detta.[ii]
 
David och Goliat, centripetal vs centrifugal
Göran Sonesson har fastställt två operativt verkande tendenser i den moderna konsten. Den första är essentiell i den meningen att den försöker reducera konsten till konst. Den strävar efter att åstadkomma maximalt renhet dvs abstraktion i konstproduktionen och den utesluter följaktligen populärkulturen och informationssamhällets bilder. Den strävar efter en tautologisering av konsten. Den strävar även efter att nå kärnan eller centrum i konsten. De kanske tydligaste exponenterna för detta är det abstrakta expressionismen och minimalismen (vilken Pop art är en reaktion mot).
Den andra tendensen i modernismen är dess motsats. Den strävar efter att vidga centrum (dvs konstvärlden), genom att införa utanförliggande fenomen i den. Exempel på det sista är Duchamp, Pop art och vissa slag av så kallad postmodernistisk konst. Anders Marner har döpt dessa tendenser till ”centripetal” respektive ”centrifugal estetik”.
Men i och med datorernas intrång i dagens bildproduktion och en mottagarinriktad tidsanda i samtidens bildframställning borde man införa en ny kategori som täcker den praxis som utgår från att avbryta den sedvanliga vandringen från periferin till centrum, dvs som vägrar inordna sig i konstens otidsenliga konstruktionsarter och cirkulationskanaler och konsekvent söker sig utanför konstens diskurser. I brist på bättre begrepp skulle vi kanske kunna benämna detta fenomen med begreppet ”acentrisk” eller mångcentrisk uttryck. Exempel på detta ser vi idag då en mängd ungdomar producerar datorbilder med otydlig funktionsart vilka varken kan karakteriseras såsom varande poetiska bilder eller instrumentella, dvs varken konstbilder, reklam, eller propagandabilder. Andra exempel är konstnärer, som några av de ovan citerade, som försöker fly konstvärldens centrum, eller helt enkelt bildproducenter som arbetar med Internet, TV, datorer etc, med avsikt att blir mer mottagarinriktade, strävar efter interaktivitet, så till vida att sändaren och mottagaren ständigt byter plats och med intentionen att finna andra cirkulationsarter och publik än de sedvanliga av konstvärldens sedan länge bestämda.
I detta perspektiv är Duchamps välkända retoriska grepp inte så revolutionerande som det tidigare har framhållits (utom naturligtvis för det begränsade område som konstvärlden konstituerar), eftersom han endast vidgade ett redan då marginellt centrum, nämligen konststrukturen. Av datorernas intrång i bildproduktionen och därmed följande mottagarinriktad estetik kan följa inrättande av ett nytt system. Som nationalrätten "köttbullar" (som härstammar från Turkiet) och nu även "pizza", men ännu ej "Kebab", vilket vi förmodligen kommer att äta tillsammans med lingonsylt i framtiden.
Man kan säga att Marshall MacLuhan i viss mån har haft rätt i att TV har fört oss mer samman in i en global by. Och idag, kan man tillägga, befäster och utvidgar, datorer och Internet MacLuhans profetia.
 
Semiotikens frånvaro och poststrukturalismens osamtidighet.
Under den tidiga 1900-talets heroiska epok, löpte semiotiken och modernismen parallellt. Den ryska formalismen (Sklovskij m.fl.), den tjeckiska strukturalismen (Roman Jakobson, Jan Mukarovskij, m.fl.), m.fl. är teoretiker direkt framsprungna ur den estetiska modernismens sköte. Dessvärre är så inte fallet idag.
Det är emellertid beklagligt att av de mest betydande bildsemiotiska skolorna (Québec-skolan med Fernande Saint Martin i spetsen, Grupp My från Liege, Greimasskolan, Perthskolan och Lundaskolan med Göran Sonesson som företrädare), har endast den sistnämnde visat ett explicit intresse för att behandla infosamhällets bildproduktion. Inte heller andra betydande semiotiker som Eco (som dock har en särskild känsla för mottagarinriktade fenomen. Han har ex viss skrivit om James Bond) eller någon representant från Tartuskolan, har visat nämnvärt intresse för detta angelägna äventyr. Och detta trots att dagens bildpraxis lämpar sig utomordentlig väl för bildsemiotiska undersökningar.
Dagens estetik i motsats till gårdagens traditionellt modernistiska laborerar med mentala kategorier. Den sysselsätter sig med förmedling och metainformation. Den avvisar gårdagens kirografiska verksamhet. Likt semiotiken arbetar den med övergripande temata och överskrider de snäva kulturella gränserna. Och betydelseintresset har ersatt den rena estetiken. 
Semiotiken är info-samhällets teori som Eco (1977), påpekat.[45] Dessvärre har vi idag hamnat i den paradoxala situationen att semiotikerna, som producerar nya redskap i form av nya analysmodeller och begrepp för att handskas med infosamhällets produkter, föredrar att sysselsätta sig nästan uteslutande med gårdagens automatiserade bildkonst. Å andra sidan har poststrukturalisterna, som de facto inga andra begrepp har än postromantiska, eller kanske bara suddiga föreställningar, för tillfället hegemonin över konstanalys och konstkritik. Då uppstår emellertid den bisarra situationen att semiotiker applicerar nya verktyg på gamla föremål, medan poststrukturalister gör det motsatta, nämligen behandlar nya företeelser med gamla verktyg. Konsekvenserna av detta besynnerliga handlande är bl.a. att det för tillfälle råder en utomordentlig förvirring i dagens konstanalytiska sfär. Dagens konstanalys liknar antingen den kaotiska och atomistiska enklav som Jürgen Habermas betecknade med begreppet "decisionism" (ett samhälleligt tillstånd som uppstår när positivismen och marknadskarfternas definitivt har splittrat förnuftet). Eller så sysselsätter den sig huvudsakligen med otidsenliga meningsfrånvända kåserier dekorerade med språkliga ekvilibrismer av det slag som Roman Jakobson en gång för flera decennier så pejorativt uttalade sig om.
Den lilla uppvaktning som poststrukturalister har bestått semiotiken har varit grundat i missförståelser. Som ett bland många exempel kan åberopas att Julia Kristevas världsberömda intertextuppfattning inte endast är en omdöpning av Michail Bachtins dialogicitetsbegrepp utan även en missförstånd av begreppet. Ty hennes tolkning utesluter en dialog mellan konsten och andra strukturer i samhället, vilket Bachtin definitivt inte hade för avsikt. Jaques Derridas postulat om att det ingenting finns utanför texten, dvs att konsten likt andra strukturer bör inordnas i en tautologisk ram, går inte endast stick i stäv med de gränsöverskridande momenten som dagens centrifugala estetik strävar efter, utan även med Bachtins dialogicitet.
En gång i tiden behövdes en Ferdinand de Saussure för att bringa lite ordning i lingvistiken. Idag uppstår samma behov av semiotiskt intresserade tänkare för att bildpraktiken och dess metafysik skall löpa parallellt i ett rationell sammansatt rum. En semiotisk retorik på dagens bildanalys efterlyses.
Hur som helst tror jag att till den rena estetiska oskulden finns det ingen återvändo!
 



[i] Georg Steiner påpekar att:" Den som inte har sinne för konstnärlig och intellektuell kvalitet förlorar förmågan att förstå ondskan". Johnsson S. Platonsk anarkist. DN: 28.9.1997:3.
[ii] " Hitlers välde upprättades på humanismens och renässanskulturens egen mark". Johnsson S. Platonsk anarkist. DN: 28.9.1997:3.



[1]Se Sonesson, G. ”Livsvärldens mediering” i Medietexter och medietolkningar. Red.: Holmberg C-G & Svensson J. Nya Doxa, Norge 1995.
[2]Paul Valéry: i ”Pièces sur l´art”, citerad av W Benjamin i inledningen till ”Konstverket i reproduktionsåldern”. Se Benjamin W, Bild och dialektik. Uddevalla 1969..”
4 Se Marner, Anders: ”Bilder inte längre att lita på”, i Västerbotten Kuriren: 29.01.1992.
[4]”Jämförelse med måleriet är givande också på annat sätt. Målningen hade alltid ett speciellt anspråk på att bli betraktad av en enda eller ett fåtal personer. En stor publik som samtidigt betraktar målningar, så som det börjar bli vanligt på 1800-talet, är ett tidigt symtom på måleriets kris som ingalunda kan skyllas på fotografiet ensamt utan relativt oberoende av detta utlöstes av de anspråk som konstverket börjar ställa på massan. ”Saken är ju helt enkelt den att måleriet inte är i stånd att erbjuda föremål för samtidig kollektiv konsumtion, så som arkitekturen alltid kunnat och en gång eposet, och i våra dagar också filmen”. (för att inte tala om dagens datorer m.a.) Se W Benjamins. Bild och dialektik. Uddevalla 1969.
[5]Se W Benjamins klassiska uppsats; ”Liten fotografihistoria” i Benjamin W, Bild och dialektik. Uddevalla 1969.
[6]Se a.a..
[7]a.a.[7]
9Med fotografiet, skriver Benjamin, ”…hade handen för första gången avbördats de viktigaste konstnärliga åliggandena i bildreproduktionsprocessen,…”. Se W Benjamins Bild och dialektik. Uddevalla 1969.
[9]Benämningen postmodern är felaktig av minst två skäl som G Sonesson påpekat. Lingvistikt /ontologiskt kan ingen vara mer modern än modern. Samt för att det som karakteriserar grunden i modernismen är det ständiga kodbrytningen, så till vida att den som bryter mot modernismen är par definition modernist. Sedan modernismens tidigare början befinner vi oss i ett tillstånd som kan karakteriseras som en perpetuum mobile. Se Sonesson 1992, samt Octavio Paz. Los hijos del limo. México:1974.
[10]Semiotikern Göran Sonesson, hävdar att: "det betyder föga hur vi väljer att utforma de kriterier som skall skilja en bild och dess kopior från varianterna av en annan bild; för oavsett hur vi räknar kan det inte råda något tvivel om att vi idag lever i historiens bildtätaste samhälle”. Bildbetydelser. Inledning till bildsemiotiken som vetenskap. Lund 1992.
[11]Se Sonesson G: Traktat om teckenfabrikationen. Umeå 1992.
[12]Juan Antonio Ramirez. Medios de masas e historia del arte. Ediciones Cátedra . Madrid 1981.
[13] Se Sonesson G: Bildbetydelser. Lund 1992.
[14]Angående skillnader mellan kirografiska och mekanografiska bilder, se G Sonessons artikel i Advances in visual semiotics. Red.: Sebeok Th, & Umiker-Sebeok J. Bloomington: 1992.
[15]Se t.ex. Walter Benjamins uppsats om konsten i reproduktionsåldern. I Benjamin W, Bild och dialektik. Uddevalla 1969. Och Daniel Pinchbeck. ”State of the Art”. Wired 2.12.
[16]Se Marner A: ”Bilder inte längre att lita på”. Västerbottenskuriren, 29.01.1992.
[17][17]Se W Benjamins Bild och dialektik. Uddevalla 1969.
[18]Enligt en artikeln i Västerbottenskurire : ”Finkultur i Kris” av Horner, Nils. 28.021996.
[19]I Husserls mening.
[20]Redan på 30-talet skriver Benjamin att: ”Nu är detta att dra till sig tingen, eller snarare att dra dem närmare massorna, ett lika lidelsefullt behov hos nutidens människor som att bryta udden av det unika i varje situation genom reproducering”.
[21]Redan för 8 år sedan klagade en grupp New yorkkonstnärer över utställningen ”High and low” på Moderna Museet -Moma-, såsom varande otidsenlig och överflödig.
[22]Göran Sonesson, skriver att: ”Ingenting hindrar ju att den poetiska funktionen i framtiden bara manifesteras i reklam och andra bilder med andra explicita syften, och inte alls inom vad vi kallar konstsfären (som kanske försvinner?).” Brev till Castro A. 4.04.1996.
[23] Pinchbeck, Daniel. ”State of the Art” Wired 2.12.
[24]Se Sonesson, G: Bildbetydelser. Lund Studentlitt. 1992:265-.
[25]Sonesson G: ””Ceci n´est pas un Castro”. Allegori över västerländsk bildhistoria”, Paletten 204/1-1991.
[26]”Då nämligen konsten, efter uppkomsten av det verkligt revolutionära reproduktionsmedlet, fotografiet, kände den kris närma sig som efter ytterligare hundra år har blivit helt eklatant, reagerade den med läran om l`art pour l´art, som är en konstens teologi”. Och följaktligen enligt Benjamin: ” idén om den rena konsten”. Se W Benjamins Bild och dialektik. Uddevalla 1969.
[27]Som enligt Sonesson via boulevarderna gav upphov till skapandet av den tidiga konstnärliga modernismen.
[28]Marner, Anders. ”Centrifugal estetik, genomsläpplighet och transfer ”Ute på nätet är allt mjukt””. Kommer under våren 1996 i tidskriften 90-tal.
[29]Goodman N. Languages of Art. London 1968.
[30][30] Se W Benjamins Bild och dialektik. Uddevalla 1969.
[31]Weizenbaum J: Datorkraft och mänskligt förnuft. Borås 1985:192.
[32]Se W Benjamins Bild och dialektik. Uddevalla 1969.
[33]Se Marner A: ”Ny syn på konst i informationssamhället”. Bild i skolan:1/1995.
[34]Se W Benjamins Bild och dialektik. Uddevalla 1969.
[35]Som så många andra redan har påpekat (G Sonesson, m.fl.) är modernismen irrationell till sin karaktär. Detta bekräftas vid en enkel summarisk läsning av deras skrifter, manifest och biografier och av hur Modernismen använder de mentalsjuka, barnen, urinvånarna etc såsom estetisk modell. Modernismen är en resa i intigheten i sökande efter den ”meningslösa” konstverket, dvs ett konstverk utan annan mening än estetisk. Redan de ryska formalisterna med Sklovskij i spetsen och pragstrukturalisten Mukarovsky var mycket väl medvetna om detta. Endast det faktum att modernismen har hävdat den konstnärliga autonomin borde vara ett tillräckligt argument för detta resonemang.
[36]Benjamin W, Bild och dialektik. Uddevalla 1969:55.
[37] Se Sonesson, G. ”Livsvärldens mediering” i Medietexter och medietolkningar. Red.: Holmberg C-G & Svensson J. Nya Doxa, Norge 1995.
[38]Se Marner A: ”Bilder inte längre att lita på” i Västerbottenskurien, :29.01.1992.
[39]Se Sonesson, G. ”Livsvärldens mediering” i Medietexter och medietolkningar. Red.: Holmberg C-G & Svensson J. Nya Doxa, Norge 1995.
[40]Se W Benjamins Bild och dialektik. Uddevalla 1969.
[41]I Weizenbaum J: Datorkraft och mänskligt förnuft. Borås 1985: 188.
[42]”Konsten har idag förlorat sin centrala position i kulturlivet och initiativen kommer istället från medierna. Populärkulturen som helhet har blivit mer betydelsefull än den sk finkulturen. Varför? Vi brukar slentrian skylla på ”kommersialismen”, men problemet ligger djupare än så. Medan konstnärerna stått framför stafflierna har man på annat håll byggt upp nya kanaler och funnit nya sätt att göra bilder. De nya sätten att göra och distribuera bilder hotar de gamla sätten eftersom de är mer effektiva och når fler, men också därför att en ny estetik där gör sig gällande. Man brukar säga att konsten är nyskapande, men en blick på mediabaserad kultur visar att det är där de nya greppen finns medan den traditionellt handgjorda konsten, med pretentioner på att vara ”konst” fått finna sig i att marginaliseras därför att en ålderdomlig estetik (kirografisk och sändarinriktad estetik, m.a.),där fortfarande gör sig gällande.” Marner A: ”Ny syn på konst i informationssamhället”. Bild i skolan:1/1995.
[43]Lotman, Jurij. Universe of Mind. A semiotic theory of culture. London & New York 1990.
[44]Se W Benjamins Bild och dialektik. Uddevalla 1969.
[45]Eco, U. I Sonesson, G. ”Livsvärldens mediering” i Medietexter och medietolkningar. Red.: Holmberg C-G & Svensson J. Nya Doxa, Norge 1995.
 
 
 
 

Glokal värld

Av , , 2 kommentarer 0

 

Glokal värld
 
 
Konflikten mellan kosmopolitismen och nationalismen har blivit en besvärande realitet.
 
En aktuell problematik idag när det paradoxala fenomenet är, att när dagens värld tenderar att bli mer homogen, pga. de utvecklade mediernas framfart (datorer, TV osv.), dvs. när världen förvandlas till en "global by", växer samtidig nationalismen. Man får erinra sig att de flesta av dagens krig är inbördeskrig. Därför är det ett lockande företag att undersöka vad egentligen nationell identitet innebär. I vilken omfattning de nationella "rena" koderna, mot bakgrund av de omfattande gränsöverskridningar som sker är destabiliserade. Vilka tecken representerar en sådan utveckling?
Vi lever i en glokal värld, där det nationella tenderar att förflyktigas medan det lokala och globala förstärks.
Vi lever idag i de snabba kommunikationsmedlens tid, av somliga betecknade som "informations samhälle", vilket, bland mycket annat innebär att världen krymper betydligt. Detta uppenbara faktum försätter oss i ett tillstånd av ökande enhetlighet i förhållande till andra kulturer. Parallellt växer nationalismen idag i rasande takt. Det förefaller som om identitetsförlusten pga. globalisering av världen skapar en otrygghets stämning som orsakar ett behov att stöta bort allt som inte är bekant, dvs. det främmande, "den andre". Huvudkonflikten tycks idag ta gestalt i form av motsatsparen nationalismen (tribalism) vs kosmopolitismen. En kosmopolit är inte en individ i avsaknad av identitet. Kosmopolit är en person med en kosmopolitisk identitet, dvs. en individ vars mentalitet konstitueras av sammanslagna identiteter. I kulinariska termer, betyder kosmopolitism en rätt bestående av kebab med lingonsylt i pitabröd med renskav.
 
Det inte enbart betydelseinriktade intellektuella som uppmärksammar fenomenet "gränsöverskridning". Även folk i allmänhet har sedan länge begagnat sig av detta grepp. Ungdomarnas livsvärld är impregnerad av kulturella sammanställningar.
 Det behöver knappast påpekas att "hypernationalismen" är ett av de värsta fenomen som kan drabba ett samhälle.
I konsten åstadkommer den hysteriska nationalismen ödesdigra konsekvenser.
Konsten blir då otidsenlig, provinsiell och löper stor risk att drunkna i ankdammen.
Den konst som idag inte agerar gränsöverskridande har sin framtid bakom sig. Detta är idag en truism. För somliga är det "nya", orena, hybridiska och därmed gränsöverskridande konsten ett tecken på idétorka, dekadens och slutligen svaghet och förfall. Men även ett tecken för manlig vit medelklass dominans, mao för västerländsk "mainstream" inflytande. Det som betecknas med maktbegreppet "WASP" (White, anglo-saxon, protestant). För andra, innebär kosmopolitismen ett konstaterande att världen äntligen har krympt, att likheterna mellan kulturer håller på att bli fler än skillnaderna, att avståndet mellan kulturerna minskat. Att likställandet av våra kulturella koder bidrar till att kommunikationen och förståelsen mellan kulturer blir möjliga att realiseras, annars skulle inte nödvändiga korsbefruktningar kunna äga rum. Ett minimum av gemensamma koder är en förpliktande förutsättning för att kulturer skall kunna mötas. Och vad är annars det aktuella estetiska rummet än ett konstaterande och materialisering av tanken om konstverket såsom varande en appropierad invandrare. Idag är denna invandring i konsten (och inte bara i konsten utan även i det sociala fältet), så omfattande att tom, gränserna mellan, inte bara den höga konsten och den låga populärkulturen har detroniserats, utan även gränsen mellan konst och det som inte är konst alltmer försvinner och sammanblandats med övriga av informationssamhällets produkter. Det förefaller som om endast objektets placering i olika kontextuella sammanhang bestämmer dess kategorisering. Även den moderna biologin agerar gränsöverskridande. Vi har nyligen fått veta att träd, med genteknologi, kan härdas med fiskgener.
Åtminstone teoretiskt, är det idag möjligt att, om man bor i Stockholm, Umeå, New York eller Mexiko City, få tillgång till samma sorts information.
 
Världen mår inte särkilt bra idag. Det finns en apokalyptisk stämning, grundad i depression, ökad rasism, aids, ideologisk förvirring, miljö förstöring, påtvingad invandring. Den mest betydande konsten idag har inte som sin huvudambition att utveckla enbart estetiken, utan att undersöka betydelser av alla dessa mörka existentiella tecken som oroar oss i djupet av vår livsvärld. De vore underligt annars, mot den hotfulla bakgrund vi har att hantera. Den kantiska estetikens principer har idag delvis ersatts av en mer betydelseproblematiserande konst. Men i motsats till vetenskapen erbjuder inte dagens konst några konkreta svar utan ställer enbart frågor. På detta sätt agerar dagens konst mindre auktoritär, och tolkningsrummet, för så väl kvalificerade som normala läsare vidgas.
 
I detta skisserade perspektiv av omfattande gränsöverskridningar och multikulturell belägenhet kan man fråga sig, vad är svenskt, eller bättre uttryckt, vari består vår nationella identitet? Det är med den frågan i minnet vi har arbetat.
Det förefaller idag som om det på alla områden av vår existens, "livsvärld" (i Husserls mening), har en omfattande gränsöverskridning gjort sig gällande. Och kanske är avståndet mellan tredje världen, och i-världen, eller konkretare i detta fall; mellan Mexiko och Sverige, inte så stor som det i förstone kan tyckas. Aldrig tidigare har man så tydligt upplevt den svenske poeten Gunnar Ekelöfs postulat om att "botten i mig är också botten hos andra". Dessutom, kulturellt sett, vad som idag är centrum och vad som är perifer är mycket svårdefinierbart.
Inte heller den tidigare formulerade och oöverskridliga diskrepansen mellan öststaterna och väst är idag en realitet. Öst och väst, på gott och ont, har mötts. Även här har en mastodontisk gränsöverskridning iscensatts. Kanske vi i en snar framtid äntligen kommer att sluta att tänka i sedvanliga och schablonmässiga dikotomier så att väst-öst, känsla -intellekt, vi-den andre, kvinnor-män, i-länderna-u-länderna, behandlas av mer dynamiska och övergripande teorier. Men kanske är detta en alltför tidigt och alltför optimistiskt gestaltad utopi, trots den globala byns allt mer påtagliga närvaro. I denna kaotiska och atomistiska enklav som är en av de grundläggande kännetecken för vår sociala belägenhet, som för övrigt Jürgen Habermas betecknade med begreppet "decisionism", är det mycket svårt att fastställa vad som är rätt och vad som är fel… Det enda fenomenet som verkar idag vara förutsägbar är oförutsägbarheten.
 
 
 
 
 
 

Chile ett land under avveckling.

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Chile ett land under avveckling.

 

En av extremdoktrinerna i postmodernismens tankevärld, är att mottagaren gör verket, dvs. den så kallade verkligheten är en konstruktion och följaktligen varje individ har en egen bild av denna, beroende på erfarenheter, individuell läggning osv. Som så mycket annat i den postmodernistiska teori konstruktionen är denna tes både sann och icke sann, beroende på hur långt man vill driva tesen. Ytterst sett stämmer den. Min bild av verkligheten kan dock inte stämma "exakt" med andras bilder, och på ett mer vardagligt plan är tesen naturligtvis falsk. Så extremt individuellt uppenbarar sig inte verkligheten för oss människor. Om så vore fallet kunde ingen kommunikation vara möjlig. Det behövs gemensamma koder för att individer skall kunna kommunicera. Och dessa finns inte bara för människor utan även för djuren. Själva det ekologiska systemet är kommunikativt till sin karaktär. Men ibland är verklighets beskrivningar så våldsamt skilda från varandra att man nästan tvivlar på att mänsklig kommunikation överhuvudtaget är möjligt.
Dessa diametral skilda uppfattningar framträder stundtals i synen på olika länders ekonomi. Chile är ett sådant land som inte sällan framhävs i den ekonomiska debatten för att motivera riskabla ekonomiska förändringar av vårt land. Den positiva bilden av den chilenska ekonomin, förs fram i Sverige och utomlands av professionella ekonomer som bejakar ett ekonomiskt system som ur svenskt perspektiv ter sig främmande för de flesta svenskar.
Att framhäva Chile som en exemplarisk ekonomisk modell är en ansvarslös handling. Det har jag upplevt själv. Man behöver inte vara expert i ekonomi för att upptäcka den högst otrygga tillstånd som den chilenska medelklassen genomlever och den eländiga misären som obemedlade chilenare lever i.
Vilken svensk skulle vilja t.ex. bo i ett land som ur ett ekonomiskt perspektiv fungerar diametralt annorlunda än Sverige. Ett land där välfärden är ett lika okänt begrepp för unga chilenare som grönsaksodling är för inuiterna. Nästan allt är i privat ägo i Chile och det som är kvar befinner sig i bedrövligt skick. För att barnen i Chile ska ha en normalfungerande skolgång måste föräldrarna betala flera tusen kronor, ibland upp till hundra tusen per år i skolavgift.
Min mor och hennes väninna, båda dryg 80 åriga kvinnor och änkor tillhörande den chilenska övre medelklassen, insjuknade och opererades. Båda tvingades att sälja sina hus för att bekosta operationen. Pensionen i Chile är så marginell att även välbetalda yrkesgrupper som läkare och tandläkare i landet arbetar tills de dör. Och
löneskillnaderna är gigantiska. Minimilönen är på ca 500 Kr.
I motsats till mer civiliserade länder i världen är en konkurs i Chile en gigantisk katastrof för de drabbade. Två individer ur min familjs vänkrets tog självmord efter en sådan händelse. Konkurs och självmord betecknas av den chilenska svarta humorn som synonymer. Och ändå talar jag om erfarenheter som drabbar de privilegierade i landet. De andra, "los olvidados", "de glömda", dvs. de flesta lever i ett socialt och ekonomiskt tillstånd man inte ens vågar föreställa sig som svensk, utan att beteckna det som en permanent mardröm.

Utan större överdrifter kan man påstå att i Chile råder för närvarande ett inbördeskrig än så länge utan vapen mellan de få som har ekonomisk trygghet och de som saknar den.
Att Allenderegeringen på 70-talet åstadkom ekonomiskt ödesdigra misstag, är lika sant som att Pinochets kalkering av Chicagoskolans nyliberala ekonomiska politik har försatt de flesta chilenarna i en socialt ångestfylld belägenhet. Att föreslå en så brutal tillämpning av marknadsekonomi är lika ansvarslös som någonsin har kommando ekonomins anhängare varit. Det är att vilja införa den socialdarwinistiska modellen i en socioekonomisk livsvärldskontext.

 

Vad beträffar makroekonomins läge är anhängarna av den chilenska modellens beskrivning korrekt, men på mikroekonomins nivå, i livsvärlden (dvs. på hur de enskilda medborgarna upplever sitt liv) råder det helt skilda världar. I motsats till förespråkarna till den chilenska modellen påstår jag att Chile inte är ett framgångsland. Chile är ett land under avveckling. Chile är inte heller landet där demokratin har återvänt. Chile är det land där demokratin håller på att ge sig iväg. Under mitt senaste besök i Chile vittnade många chilenare ur olika samhällsklasser om att man håller på att skapa en social bomb i landet.
Efter att ha tagit del av de positiva rapporteringarna om den chilenska ekonomin skriver en chilenska bosatt i Sverige: ” Den chilenska ekonomins anhängare, grundar sin analys i de välbärgade och glömmer göra ett besök hos La Pintana, (de flesta). Chilenarna som återvänder till Chile kommer tillbaka till Sverige, med motiveringen att det finns ingen enskilt normal ekonomi som tål en sjukdom i Chile.”
Med sådana ekonomiska siare behöver folkflertalet i Chile, Sverige och i världen i övrigt, definitiv inga fiender.

Hur långt, kan man undra, måste två verklighets skildringar skilja sig från varandra, för att åtminstone en av dessa ska betecknas som lögn?

Skolan, flum, dialog och globalisering.

Av , , Bli först att kommentera 1

 

Skolan, flum, dialog och globalisering.

 

Angreppen mot den så kallade "flumpedagogiken" har varit rejäla de senaste åren. Man har velat ersätta "flumpedagogiken" med en traditionell förmedlingspedagogik. Begreppet flum är emellertid flummigt i sig i sin brist på konkretion.

 

Skolan och andra näraliggande fenomen har belysts av KK-stiftelsens konferens LearnIT, och den kan förhoppningsvis leda till bättre förståelse av det gungfly skolan befinner sig i.

 

Man skall kanske inte glorifiera (googlifiera) Internet och den nya tekniken in absurdum, men en genomgång av KK-stiftelsens material om KK-stiftelsens internationella konferens om lärande och It, LearnIT, föranleder oss att reflektera över var pedagogiken befinner sig och är på väg i en oviss globaliserad värld. Få tvekar idag om att IT har inneburIT genomgripande förändringar av kopernikanska dimensioner i vår värld. Dessvärre förefaller utbildningsväsendet inte vara riktigt delaktigt i denna utveckling.

 

Sedan länge har ett flertal forskare påpekat att vi befinner oss i en utvecklingsfas som tveklöst talar för att utbildningssystemet bör genomgå grundläggande uppdateringsförändringar och omvandlas i enlighet med IT-principernas konstruktivistiska paradigm, dvs. inte förmedlingspedagogik. Enklare uttryckt, i en värld där Internet genomsyras av megainformation blir det absurt att "i huvudsak" nöja sig med att "lära ut" och förmedla (reproducera) faktakunskaper. Det handlar mer om att förvandla eleven till en aktiv, delaktig aktör i undervisningssammanhanget och därmed problematisera kunskap och inte endast som det är brukligt, reproducera den. Elevernas delaktighet i sitt lärande är en dimension som i vår "nyauktoritära tid", (auktori-tära), tyvärr allt mer sällan förekommer vid våra utbildningsinstitutioner. Detta pga. att en förenklad populistisk pedagogik om "hårdare tag" och en önskan att återgå till en traditionell förmedlingspedagogik, börjat göra sig gällande i det politiska livet.

 

Internet har huvudsakligen redan löst informationsproblemet (faktaletandets förmedlingspedagogik). Kunskapsproblematiken finns emellertid kvar. Här erinrar vi oss Wittgensteins välkända sentens att fakta allena inte är kunskap. Eleverna måste alltjämt lära sig att värdera och problematisera vad som är relevant, viktig och väsentlig information, påpekar Roger Säljö, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och vetenskaplig ledare for LearnIT.

 

Det högteknologiska arbetslivet inriktar sig emellertid alltmer på att problematisera information och att utöka kreativiteten. Utöver de ovedersägliga kompetenserna att skriva, läsa och räkna ställer det nya samhället krav på ytterligare kompetenser, som att kunna förstå digitaltänkandet, bruka dess redskap och en kreativ problematiserad hantering av fakta.

 

Elever är mer vana vid nätet än vuxna, men behöver kvalificerad och tidskrävande handledning för att finna relevant information och tolkningsinstrument att producera kunskap. Detta aktualiserar det högst angelägna kravet att den nya skolan bör ha små undervisningsgrupper. Vissa har emellertid påpekat att tekniken gör läraren överflödig. Snarare förhåller det sig tvärtom visar forskningen; lärarens funktion blir alltmer betydande än tidigare, påpekar, bland andra, Sten Ludvigsen, professor vid Intermedia, Oslo universitet.

 

Tyvärr har skolan inte förändrats i paritet med det nuvarande samhället, påpekar Roger Säljö, en av många forskare i dagens skoldiskussion som menar att undervisningen fortfarande präglas av en lärobokskultur där läraren (förmedlingspedagogen), stänger dörren bakom sig och betonar faktakunskaper som kontrolleras med traditionella skriftliga prov.

 

Men diskrepansen finns även mellan hur forskare och politiker ser på skolans roll, påpekar forskarna. Betydande politiker strävar fortfarandet nota bene, anno 2008, efter att, på ett förenklat sätt (positivism), mäta och väga kunskap och pläderar för förmedlingspedagogiken som den enda vägens lösning på kunskapsfrågan. Det gör att man försummar undervisningens helhetsaspekt på ett förenklat reduktionistiskt och välbekant sätt. Man försummar också viktiga åtgärder som att samarbeta, (vi är intelligentare än jag), uppdaterade undervisningsformer och att skapa kunskap. Oumbärliga kompetenser i det nuvarande samhället.

 

Den traditionella förmedlingspedagogikens "löpandebandsundervisning", (förenklat: envägskommunikation, där läraren förmedlar och eleven passivt gapar och upprepar), befinner sig, mot bakgrund av en högteknologisk global värld, otvivelaktigt i dunkla marker. Den nuvarande skolpolitiken, som inte vill stödja sig på aktuell forskning, skulle med fog kunna anklagas för att vara ovetenskaplig, dvs. just "flummig". Den har förlorat sig i ett ålderdomligt töcken med minimal relevans i dagens kreativa informationssamhälle. Vad som behövs är inte primitiva åtgärder som, "hårdare tag och ökad kontroll" utan istället fler lärare, elevinflytande, uppdaterad undervisning och mindre klasser.

 

Hilda Persson

Alfredo Castro