Att däremot påstå att förbudet mot snus inte är ett uttryck för överförmynderi är rent nonsens och lika absurt som sentensen om att individen är fullständigt fri att bestämma över sin livsvärld och vardag.
Att förbjuda rökning i de offentliga lokalerna däremot är helt legitimt med tanke på den ovanförda principen om att inte skada andra.
Krogar och dylikt skall emellertid vara rökfria.
Vän av ordning och konsekvens frågar sig då vad blir nästa förbud:

Att äta godis under arbetstid, är ohälsosamt, tar tid från det egentliga arbetet och bör förbjudas. Allt förbjud i folkhälsans och den allmänna ordningens namn, för att utmönstra allt som stör perfektionen i organisationen.

Att även de så kallade frihetsliga (liberala) partierna medverkar i detta förmynderi, är inte att förvåna mot bakgrunden av Björklunds brutna vallöfte 2006 om att utöka lärarens frihet genom att tillåta lärarna bestämma mer över sin vardag och minska den växande byråkratin. Vad resultatet blev av detta vet vi alla lärarna dvs. det diametral motsatta!
Och det vi även vet från forskningen och litteraturen är att följderna av ett förbudssamhälle automatiskt genererar ett angivarsystem. Har man glömt de surna erfarenheterna från den reellt existerande socialismens mörka historia?
Det är lätt i sådana stunder att reflektera över vårt samhälles säregenheter, där vi behandlar våra barn som om de vore vuxna för att sedan när de har blivit ”myndiga” bli behandlade som barn av makten.

Det är också passande i sammanhanget att erinra sig en av de absolut ledande maktforskarna i världen, nämligen M Foucault som påpekade att makten och dess kontrollmekanismer utövas i små portioner (som snuspåsar), i de västliga demokratierna i motsats till diktaturer där man utövar maktmissbruk i megaomfattning.
Bit för bit, nästan i omärklig grad krymper individens frihet parallellt med kontrollens ökning tills det till slut inte kvarstår någon frihet

Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå varför de socialistiska experimenten och dess resultat, den reellt existerande socialismen, kollapsade så rejält i de länder där den implementerades.
Ty om staten garanterar min hälsa till ett lågpris, då dör jag hellre om priset för detta är min frihet.
I detta sammanhang är det också enkelt att erinra sig Orwells dystra och dystopiska framtidsprofetia. Ipredlagen, och alla andra små maktåtgärder av omhändertagande, små rara förbud… Fint som snus.
Tur nog lever vi i ett fritt land ärade medborgare, där det som inte är obligatorisk är förbjudet.