Att gå i tusen bitar - Vägen tillbaka..

Idag fyller min älskade mor 65 år! Någon lång harang om hennes fördelar behövs inte. Bara denna bild säger mycket. Familjen är hennes allt! Vi barn är vad hon levt för i alla år. Vad som än hänt, och alla dumma saker jag hävt ur mig under mina sjukdomsperioder har hon låtit rinna av sig.

När mitt liv sugit så mycket att jag helst skulle vilja försvinna, ja då har hon funnits där med någon bra lösning.

Hennes engagemang i oss barn är det jag försöker återge till mina barn. Livet är faktiskt för kort för att leka superfeminist om man hittar sin plats i livet. Mamma, du är mitt liv, utan dig är jag inte hel.

Nu är det min tur att ge tillbaka! Grattis och välkommen in i pensionslugnet. Hoppas du och pappa får en fin tid tillsammans nu!

Hipp,  hipp hurra!

All kärlek från Familjen Annorlunda

det här blev en fin dag. Men nu är det dags att återgå till det vanliga. Middag, tvätt och annat städfix. Tills vi ses igen. Ha en fin vecka!

själv fick jag mig en vitaminkick. Blåbär,loka och juice. Ska invänta kicken. :)

en fika efter bion är aldrig fel. Bulle och festis är fina grejor.

sportlov med allt vad det innebär. Idag är sonen hos en klasskompis och då passade på att krypa in i biomörkret med min minsta prinsessa. Det är kvalitetstid på hög nivå. Ha en skön dag!

Det har nu gått lite mer än en månad med den nya medicinen.

Jag har helt plötsligt fått på mig nya glasögon gällande mitt eget liv. Förut hade jag min hjärna ständigt på högvarv. Den närmsta tanken som dök upp följde jag, för att snabbt tröttna och pröva ett nytt tankespår. Jag har inte reflekterat särskilt ofta på vad jag vill ha ut av mitt liv och vilken riktning jag ska ta utan det har mest handlat om kickar av olika slag.

Att sätta sig ned och fundera på vad man vill ha ut av det liv man har kvar gör att det lätt blir en kaotisk tankeverksamhet i min skalle. Ja, det kokar och osar. Hittills har jag i alla fall kommit fram till att jag vill ha stabilitet. Ordnat och tillrättalagt. Inga berg och dalbanor, Ett lugnt och ordnat liv där jag är kapten och förhoppningsvis kan styra skutan med någon som kan älska mig som den jag är. Någon som är min jämlike och har samma livsstil som mig.

Jag vill nog bara ha lugn och ro tillsammans med min familj som verkligen förtjänar det.

god förmiddag! För det är just det onsdag är. God. Nu är det bara två dagar till helg och då med det en ny helg med barnen och en massa mys. Livet är underbart och jag älskar det för en gångs skull. Ha en fin dag alla!

det är sådana här småsaker som förgyller livet. Mina älsklingar i samma serie.

Hej och hå!

Tisdag. Vad är det egentligen för konstig dag? Ett följevatten till den trista måndagen som gör att man både en och två gånger måste tänka efter....är det måndag? Nej, det är tisdag och förövrigt en bra sådan.

Det börjar bli ni vet, ja.....konstigt att leva. När man levt i ständig berg och dalbana genom åren till att dag efter dag, vecka efter vecka (som det nu faktiskt varit) kunna sova, hantera livet som vem som helst utan att krascha, få demonia på besök eller dessa ständiga nattmaror börjar nästan hysa hopp om att det faktiskt fortsätter efter denna väg. Ett tydlig påminnelse om det fick jag igår då min äldsta dotter skickade ett sms som gav mig ännu ett leende från öra till öra.

Medicinen, den nya alltså, har gett mig större framsteg än den som ska styra mina bipolära demoner. Konstigt måste jag säga men samtidigt är jag inte längre förvånad över det som sker här i livet. Allra främst måste jag väl säga att jag efter dessa tre år inte förstått mig på psykvården i princip överhuvudtaget. Har man inte käft och bakben så kan man lika gärna strunta i att söka hjälp. Söker man sedan hjälp måste man se till att ha någon som kan skrika högre än en själv väl på plats. Om man då får hjälp, ja då ska du se att som nu i mitt fall vara enveten, använda dig av internet och läsa utav bara den om det du ska inta i munnen (om du får någon medicin vill säga) och stå på dig. I mitt fall, så fick jag ny medicin i januari 26 närmare bestämt, ett blodtryck skulle tas i samband med detta och med två veckors mellanrum. Tror ni detta inträffat? Nej, nej. Så....JAG har fått ringa och påminna, stöta på för att tillslut gå och tigga till mig en blodtrycksmätning på vårdcentralen, som förövrigt INTE sysslar med sånt. Suck.

Har kommit fram till detta. Jag är fan så smart som lyckats genomföra mina studier på universitetet, fixa till mitt liv och styra upp min medicinering. Så att mina funktionshinder som sitter i skallen har något med intelligens att göra har jag fått inse att nej, det har det inte. Fördomarna florerar vilt om dessa sjukdomar och det är trist men samtidigt bryr jag mig inte. Det är som det är med att vara annorlunda, men det finns "vanliga" människor som beter sig värre än mig.

Så....att uppleva sitt liv som konstigt när det helt plötsligt bara är helt stilla ger mig ögonblick då jag bara stannar upp och tänker....men, hur gör man? Hur gör alla andra som inte har några känslostormar som river i en? Många dagar ser jag på mig själv i spegeln och upptäcker att med feta bokstäver står det tryckt TRIST i pannan.

Trist? Någon som kan ge mig ett bättre ord för vardagsliv?

Nästa vecka är det sportlov. För första gången i hela mitt liv har jag inte ångest som dunkar i bröstet över att inget är bestämt för veckan.

Fattar ni hur underbart det är? Precis som när jag snusade bebi i lördags ler jag inombords hela tiden. Jag är så lycklig över mitt nya liv.....

Tisdag, lillgänget kommer en extranatt. Mamman är lycklig så det gör ont.

så här lycklig blir man av att få snusa andras bebisar.