Long time no see!

Av , , 1 kommentar 3

Hej alla fina bloggläsare!

Det var verkligen länge sedan jag tittade in här men hoppas att detta ska ändras från och med nu. Skrivklådan har börjat ge sig till känna igen och då är det bara att lyda ordets musa, låta fingrarna dansa över tangentbordet och förhoppningsvis avge några intressanta, tokroliga och träffande inlägg.

Under bloggtorkan har jag tagit hand om mig själv och min underbara familj som fortfarande är kärleksfullt ihoptryckt i vår lilla lägenhet.
Jag har lagt stort fokus på mitt skapande, skrivit på ett föreläsningsmaterial och är glad att berätta för er att i vår åtminstone hålla ett föredrag om att vara JAG. Måendet i kroppen, denna ständiga följeslagare Värken har det gjorts förändringar kring och är i bättre skick än för ett år sedan. Jag har ägnat tid åt att få bättre kontakt med älskade som varit lite i periferin.
Rest en hel del och funnit ett land jag förhoppningsvis flyttar till så småningom.

Vårt älskade Härligheten har inte haft lika många besökstimmar då jag legat inlagd på sjukhus en längre tid för min rygg och ändring av smärtlindring, två utlandsresor har också gjort sitt och andra år hade nog DAMP-anfallen haglat tätt över insikten att jag försakat den bästa plats på jorden. Istället vet jag att kommer tid kommer råd. Härligheten står kvar och väntar på mig och när jag väl är där har jag aldrig varit borta. Vi har påbörjat ett smedjebygge och längtar intensivt tills det är dags att få ta tag i det igen, samt att få färdigställa toaletten som blir i härlig sekelskiftesstil.

Pja…. Det var lite från mig till er!

Vi ses snart igen!!

1 kommentar

Hittade några sommarbilder

Av , , Bli först att kommentera 3

Från vårt hus. Den gigantiska skylt jag tillverkade i somras och kärlek med vän hjälpte mig att hänga upp på ladugårdsväggen. Samt vildväxande mynta med roliga detaljer.

Ladugardstavla

image

Bli först att kommentera
image

Ja inte är det enkelt…

Av , , Bli först att kommentera 0

image…alla dagar.

Just idag håller vi magsjukan så långt ifrån hushållet som det bara går. Hypokondrikern i mig vill gärna känna efter några extra gånger vid dessa tillfällen. Mår jag inte lite illa?!
Nej. Det gör jag inte.

Jag mår med tanke på virvlande livet bra. Familjen mår bra. En enda julklapp blev det till hela gänget. En 14 dagars tripp till soligare och betydligt varmare breddgrader efter nyåret trätt i kraft.

Firat ännu ett år med livskärleken. Ännu ett år med mitt liv i balans. Härligt som bara den. Saknar vårt hus men det är samtidigt något att längta till.

Ja. Lite från mig.

Bli först att kommentera

Första skoldagen

Av , , Bli först att kommentera 0

imageBörjar idag för barnen. För mig är känslan i det närmsta djup melankoli. Det är dags att säga hej då till huset, hej då till sommaren. Jag önskar den gick att hålla kvar längre…

Bli först att kommentera

Gör ett test med nya blogg..,

Av , , Bli först att kommentera 0

Portalen

Det är inte lika med ett fortsatt frekvent bloggande. Men testing testing

 

Bli först att kommentera

Om nytt år…..

Av , , Bli först att kommentera 5

Som redan pågått i snart två månader får jag väl skriva lite om. I nuläget är det mesta rätt fint. Inga större händelser har noterats i vare sig mitt eller resten av familjens liv. Jag kan helt enkelt bara konstatera att livet är fantastiskt fortfarande. Kärleken frodas och min rygg har tagit en ny vändning mot det bättre.

Jag och kärleken firade 1 år som sammanboende första februari och året som gått har varit en intressant resa för oss. Vi har rest, hittat vårt smultronställe, påbörjat framtida drömmar och projekt samt lärt oss förstå varandra där våra olikheter faktiskt varit den starkaste tillgången har jag konstaterat.

Ikväll är det melodifestivalen som gäller för flickorna i familjen. Pojkarna och undertecknad flyr så långt bort vi kan, medan Herr Effektiv tålmodigt håller tjejerna sällskap.

Flunsan härjar rätt hårt hos oss så det är enkelt att smita undan. Under täcket i sovrummet med endast ett bakgrundsbrus av spektaklet.

Ja, lite om litet hos mig. Jag kan bara konstatera att mitt liv är precis som jag önskade mig i samband med att jag fick adHd-diagnos. Rätt förutsägbart, lugnt och stabilt. Med andra ord långsiktigt och förhoppningsvis hållbart livet ut.

Vem sa att förutsägbart och tryggt var trist och tomt?

Tack C för allt stöd och hjälp jag fått att ta mig hit!

Bli först att kommentera

På Julen ska man…

Av , , 1 kommentar 5

 …vara glad och lycklig. Le med nyblekta, korrekta tänder och välfriserat hår med senaste snitt på det av modeindustrin för säsongen bestämt är "the shit to wear". Ha rödkindade barn med perfekta leenden, så välartade att man nästan vill be dom gå ut och göra något kriminellt så att idyllen raseras en smula… Där de artigt niger, bockar och tackar för de fina nya tjocksockorna i ett av de mjuka paketen de fått av tomten för nitiskt välartat beteende under året.

Man ska leva i ett lyckligt förhållande där maken på julaftons morgonen håller fram ett litet paket med rosa snören där föregående års diamantring bytts mot en allt större i Hallbergs stjärn*eller vad fasen*serie*den nu heter* i takt med att gubbens olater växer. För egentligen är det en muta från makens håll….för att kunna fortsätta med ett beteende som inte är så hållbart men kan tystas ned…

 Släkt och vänner samlas i ens gigantiska fritidshus på landet där det dukas upp med all sköns gott och inga tårar *gud nåde* fälles där! Inga *Tomten är far till alla barnen* incidenter inträffar heller då inga par så långt ögat når i skaran samlade människor, *gud nåde igen* har genomgått skilsmässa med oordnig i leden….

….och där vaknade jag upp med ett ryck ur min brännheta hjärnas bryderier.

Decembermånad har i min verklighet startat med kaos och oordning i leden. En kär vän blev inlagd på psykiatrin i samma veva som min älskade dotter började må dåligt av att samma lysade "slaktarmaskin" inte gjort sitt jobb och följt upp hennes medicininsättning ordentligt, där jag på grund av gamla minnen och besök på skithuset startade en gammal ovän, panikågesten, igen. 

Så det har rullat på… Ömsom i 190 knyck där det varit ett myller av serpentinvägar på hjärnkontoret, för att få soppatorsk i nedförsbacke och hamna i världens motlut. Där jag tappade kontrollen för en stund och hängav mig åt ett mycket välkänt och ej så bra "terapisession", shoppingspreen…. Där jag stått som en gammal alzheimertant inne på butiker och dreglat ööööööh…..köpt saker, glömt för en stund och sedan sprungit ikapp med panikångesten efter en stund. 

Många kära vänner, bekanta har försökt få mig att förstå att jag själv bestämmer över denna av alla månader mest sataniska för mig. Där jag i god tid hinner börja varva över julklappar, sörja över hur jävla misslyckad jag blev att inte kunna hålla ihop en familj hela vägen, där även min värk gör sig påmind och hindrar mig från att göra de saker jag vill. 

Så under föregående helg fick jag nog av mig själv. Verkligen – NOG!!! Mitt i stress över älskade 15 års födelsedagskalas där min ångest gav uttryck av andnöd, där jag med sammanbitna käkar hackade fram till sonen att jag var tvungen att åka ut…. För att andas…där han blickade på mig med sina klarblåa vackra ögon, nickandes att han förstod…där även mitt andra vattentäta plåster, min brunögde son nickade ikapp och förstod vad som var i antågande… 

…så där satte jag mig sonika i mitt stora slagskepp till bil.. älskade Chevan och rullade ut tillsynes mot okänt mål. Så jag åkte och hämtade ut två paket av onödigt shoppande för att sedan ringa en kär vän jag återupptagit kontakten med för att tigga till mig en kopp kaffe. Så när jag väl satt i hennes trivsamma kök av allsköns retromöbler och drack kardemummakryddat kaffe och smakade på go’saker inför julen, insåg jag, detta är ohållbart Fru Alperud!!! Detta håller inte! Du vet EXAKT vad som orsakar detta! Du är i allra högsta grad ansvarig över ditt beteende!!! SKÄMMES TAMEJFAN!!!  (för det går att skälla ut sig själv i skallen, jag lovar)

För det är inte ok. Att år efter år starta upp ett gammalt välkänt beteende, "bara-för-att". Bara för att förr-förra-julen sög rent utsagt fetpung och förra var rätt ok, men då utan barn, så är det inte något som säger att denna kommer att bli misslyckad. Nähäädu! Denna jul kommer att bli helt fantastisk och magisk! 

För när jag klev in igen hos Familjen Särpräglade så satt mina föräldrar i köket och småpratade med min älskade, avgudade man. Min äldsta dotter hade sms:at säkert 10 gånger utan att jag uppfattat det och stod rätt var det var i hallen, där min älskade svärson också ett kort tag därefter stormade in för att säga hej mellan sina körningar som taxi-chaffis (jag beundrar verkligen min dotters pojkvän)…..

…allt detta sammantaget fick jag inte riktigt ihop den eftermiddagen. Men det som betyder ALLT för mig är min familj. Min dotter som äntligen är åter i mitt liv och det fina bihang hon fört med sig, pojkvännen (en yngre kopia av Herr Effektiv), de fyra underbara högt älskade barn som bor här hemma, han jag älskar högt, heligt och för evigt, samt mina två små pälsklingar.

I år firar vi 20 personers jul ute i Obbola i mitt föräldrahem. Jag har köpt färdigt julklappar och de tilläggskompletteringar som ska göras är inte många. Hyrt sällskapsspel så det räcker hela lovet. Köpt ett pussel till mig och Herr Effektiv att syssla med då vi har tid över då hans ledighet över jul sträcker sig i hela tre veckor!! Helt magiskt kan man tycka, i alla år helt fruktansvärt för mig… Jullov har varit likamed brytandet av rutiner och en massa oändliga dagar att fylla med barnen i ensamhet då jag valt isolering i många år. 

Men 2010, detta underbara nådens år, träffade jag min älskade man. Vi firar 2 år om några dagar och det bara växer sig starkare och vackrare. Detta nådens år 2010 som har gjort att hela mitt liv ser annorlunda ut idag. Där jag har en familj jag älskar över allt annat och som faktiskt älskar mig tillbaka precis som jag är med alla mina fina egenskaper, de mindre smickrande, och adHd-egenskaperna som så många gånger ställt till mitt liv och fått mig att känna mig knäpp och annorlunda. Men det är slut med "det gamla". Det finns en morgondag, den jag inte vet ett skit om, det finns idag och det som jag vet. Allt annat är rätt oviktigt. 

Så…. på julafton ska jag vara glad (om jag vill), titta på alla församlade och glädjas med barnen då de öppnar julklapparna, le lite i smyg om de suckar över sina mjuka paket,ha överseende med missnöjesyttringar kring det, smutta glögg och småhånglas med kärleken i köket då ingen ser, krama min älskade StorSessa med Pojkvän, fälla en tår över att StoreBror, min äldsta son fattas oss, men vi bär med oss dig i alla lägen, för du är älskad, något så djävulskt!!! Jag ska krama min älskade lillasyster lite extra då vi tyvärr ses alltför ofta…det blir lätt så då båda har stora familjer med oändligt många sysselsättningar till vardags, försöka att förutsättningslöst umågs med de jag känslobrottas med och än en gång försöka bygga nya broar, spela sällskapsspel i gemenskap istället för att alla häckar framför tv eller dator. Ta emot lillgängets far lite senare på julaftonskvällen eftersom hans nya kärlek åker till sina föräldrar och firar jul då han själv har den oturen att jobba denna julhelg. Gå en promenad med hundarna och hålla kärleken i handen under tiden utan att känna stress… Det är vad jag siktar på denna jul. 

Ännu en skolavslutning har markerats av på lillgängets resa genom skoltiden. Med alldeles ljuvligt sköra ljusa röster har barnen sjungit i harmoni de många sånger de övat in med ett förfärligt gnäll från kidsens håll *medan jag sitter och tänker att det var värt varenda övningsminut*. För i år är allt ok. Jag har nog aldrig en jul hittills kunnat slappna av tillräckligt för att höra barnen sjunga…. Det har varit ett stända kakafoniskt brus i min hjärna dessa tillfällen. 

Så till den grad har jag slappnat av så att jag till och med fällt en tår under sonens luciauppträdande i skolan då det var så förbaskat fint.

För att inse igår kväll efter att jag besökt en nyöppnad frisörsalong, där det var sådan ro och harmoni… ungefär som att vara hemma, brast i tårar över min äldsta sons frånfälle då vi pratade lite om en tatuering min äldsta fina mogna dotter tatuerat som hyllning till StoreBror, att jag är fan så hel inombords. Jag kan titulera mig fullständigt frisk i psyket. Varför? Jo! För att jag sett tårar som svaghet i hela mitt liv. Jag har varit stenhård yta utan sprickor kring känslor. Så att börja gråta helt apropå, i en offentlig lokal, bland främmande människor visar mig enbart på hur bra jag egentligen, innerst inne mår. För ALDRIG att jag skulle ha gjort det förut!!!

 

Med dessa rader på pränt vill jag önska alla er därute en så välsignad helg ni kan ha!!! Önska alla ett helt magiskt 2013 där ALLT kan hända!!! En prins kan fria till någon, en diamant kan finnas bland alla gråstenar och kanske… 

Kanske… 

Kommer du till mig!

All välsignelse å Go’Gla’Jul på er alla!!!!! Catharina

1 kommentar

Se vad det snöar…

Av , , Bli först att kommentera 4

 …det var ju tråkigt!!

Hej hopp! Jag lever och mår. Lite upp och ner så här i december, men det är något jag lärt mig att leva med. 

Stressen… Den evigt närvarande decemberstressen… Där julklappar ska inhandlas, det ska bestämmas var man ska fira sin jul, för att inte tala om det som kommer efter…. Jullovet! 

Jullovet! För många förknippat med en lång skön ledighet. I min adHd-värld endast ett avbrott i rutiner där det blir längre sovmorgnar, mattider som förskjuts osv…. där det sedan väntar några veckor av ständigt kaos i januari då alla ska komma in i de gamla skolvanorna.

Så allt är inte alltid bara gam och galej….

Idag är det dock en stor dag.

Hjärtesonen fyller 15 år och det ska firas med sprall och bubbel! Iskall coca cola och allt annat än en nyttig frukost mötte honom denna morgon. 

Nu väntar lite fix och sedan gäster. 

Trevlig helg på er alla!

Bli först att kommentera

Måndag…

Av , , 1 kommentar 3

 …och all luft har liksom gått ur mig. Konstigt vore kanske annat. Från torsdagkväll till söndagkväll har hela min kropp och själ varit helt inriktad på att finnas för min älskdade StorSessa. 

På lördagsförmiddagen gick jag ner till centralhallen för att få mig en kopp kaffe på en alldeles förträfflig kaffeshop som finns där. Tjejen bakom disken tyckte jag såg lite sliten ut och frågade om jag skulle ha deras värstingkaffe och jag tackade inte nej till det. Så vi småpratade lite och när hon hörde att jag låg inne med min dotter och vilken ålder utbrast hon: "MEN! Det är väl inget konstigt att hon vill ha dig med! Jag är själv 21 och skulle absolut ha med mig mamma om jag skulle behöva ligga på sjukhus." 

Det värmde mammahjärtat. Att det faktiskt finns fler som inte helt lösgjort navelsträngen från sin mor. 

Vi må ha haft våra upp och nedgångar i mor och dotter-relation. Men vi lyckas alltid övervinna motgångarna och bygga vidare, större och djupare. Min dotter är min stolthet, med sin stora personlighet imponerar hon så många gånger på mig att jag får låta bli att överösa henne med alla mina superlativ.. Det kan ju bli irriterande då man är mitt i början av livet… 

Hursomhelst blev vi inte klokare efter vi fått gå hem då vi sent omsider fick träffa en överläkare. Det märkligaste av allt var att det tydligen inte gick att rodda i mediciner där och då, men det gick att skriva ut ersättningspreparat i annan läkemedelsform som i mina ögon är rena rama rävgiftet och som dessutom satt miljoner människor i beroendeproblematik. Rent utsagt för jävligt måste jag säga. Men ibland har nöden ingen lag om man lider av svår ångestproblematik och viss tvångsstörning…. Skämmas tamejtusan än en gång!!

För mig blev det bara för mycket. Att se min dotters uppgivenhet, att än en gång se hur människor och hur jag blivit behandlad inom denna vårdinstans. Så jag var så arg, besviken, med mardrömsscenariot 2010 färskt i minnet att jag inte lyckades hålla mina tårar borta inför läkaren. Som trodde sig förstå…. Där jag kan säga att en som aldrig suttit i helvetets mörkaste djup inte ens borde säga att h*n förstår hur jag känner mig.

Jag förstod nog inte ens det själv där jag satt. Men sakta så inser jag väl att jag kommer att göra allt för att min dotter ALDRIG ska få uppleva de helveten jag själv fått uppleva inom denna enhet. Människors okunskap, bristande förståelse och de lögner jag matats med som fått en att tappa förtroendet helt och hållet för nästan varje behandlande person där uppe. 

Den allra värsta känslan är all denna MAKTLÖSHET som jag känner!!! Att det inte fungerar bättre i vården. Att det ständigt ska vara en kamp för ens överlevnad och rätten till ett bra mående. Där jag känner sådan vanmakt mellan varven och egentligen bara har lust att som ett barn protestera mot behandlingen många av oss utsätts för eller har utsatts för. Betänk er mig…. Vuxen som aldrig kommit ur fyraårstrotsen där jag helt sonika bestämde mig för att sluta ta medicin mot min adHd… Jag skulle inte bli särskilt trött och seg… Nope, nehej då! Jag skulle tagga igång, humöret skulle stiga några snäpp… och sedan skulle det gamla raseriet som jag gått runt med i många år som ett brev på posten återkomma… min familj skulle än en gång få lida över mina humörssvängningar som pendlar ett x antal gånger under en dag utan medicin…där inga höga ljud kan tolereras, där jag själv blir än mer högljudd, driven och pratig, bråkig för att det helt enkelt är roligt, ja… listan på hur min personlighet tenderar att bli utan medicin är lång och det tänker jag inte räkna upp här. MEN… jag blir inte så trevlig mellan varven… 

Tyvärr straffar det bara mig om jag skulle få för mig att göra något sånt. Jag har kommit längre än så med mig själv…. men ibland undrar jag för vem jag gör allt detta förändringsarbete? Samhällets? Familjens? Eller min egen?

Ikväll vet jag inte riktigt. Det snurrar för många ledsna tankar i skallen där jag borde ha fått ha en helylle Svensson helg med familjen och gått runt på ljusfestival tillsammans med resten av gänget… istället fick jag trösta äldsta i familjen då hon kände en avgrundsdjup förtvivlan och försöka att inte visa min egen så gott det nu gick….

Imorgon kör vi nästa vända… Nytt läkarbesök, förhoppningsvis med mer hopp efter det beöket.

För det är inte ok att släcka en ung människas tilltro till de som genom åren ska förväntas ge henne adekvat hjälp och stöd… 

 

1 kommentar

Kunskapen hos Psykpersonal…

Av , , Bli först att kommentera 2

 …skrämmer mig rejält denna eftermiddag. Där läkare tycker att det är helt ok att en ungdom med grav adHd ska kunna vara utan sin medicin ett tag med en axelryckning, utan att behöva ta ansvar kring de effekter en sådan inställning ger. 

Min dotter som nu varit utan medicin i blodet under snart ett dygn är åter i sitt gamla tillstånd… DVS helt ofokuserad då hennes hjärna inte orkar särskilt mycket då en sjukhusvistelse i sig med en mängd olika saker kommer upp. Blodprovstagningar som går fel med sönderstuckna armar, en hård otäck säng på ett naket opersonligt rum där det doftar konstigt, med människor som kommer och går i olika ärenden, som ska kolla hennes hjärta, koppla upp henne till olika monitorer och så där… Ja, man blir själv bara trött av att skriva allt som pågår.

Men läkaren tycker minsann att hon ska vila från medicin ett tag. För att sedan börja om. 

Vad händer då under denna sk viloperiod, om vi nu ponerar att det är scenariot som kommer att bli av vår sjukhusvistelse. (ni som känner mig väl vet dock att det inte är vad som kommer att hända)

Jo! Allt som min dotter lyckats bygga upp i och med att hon fått medicin raseras och hon får starta om än en gång och arbeta med de hinder hon upplevt att adHd:n ger. För tydligen är det ok för en läkare att inte tänka längre än de uttalade ordet. 

I mitt fall så sattes medicin in igen där jag själv vägrat ta emot medicin på grund av alla biverkningar. Nu i kortverkande form, i väntan på att min licens för den nuvarande medicin jag har skulle gå igenom. Under tiden som jag väntade så sprang jag varje natt upp och ner i trapphuset av de biverkningar som mina "vänta-mediciner" förde med sig. Allt för att inte störa resten av hushållet i deras nattsömn. Hellre det dock, än att jag hade varit utan all medicin medan jag väntade. FÖR att vara helt utan medicin där i början av juni 2010 förde med sig många negativa växlingar i mitt liv. Att känna sig inträngd i ett hörn, utan hopp för framtiden, med läkare som jag upplevde som nedvärderande (som dessutom var det) medförde alltför hårda följder för mig. För jag är nämligen oerhört aggressiv i min framtoning utan medicin. Med medicin däremot är jag rätt så from i det närmsta lik ett gulligt ullig lamm. ;P

 

Förutom nu då. Fullt medicinerad men med min dotters framtid och sinne hotat kan väl ingen, inte ens en normal människa känna sig särskilt nöjd? För en sak och som nu även min dotter så bittert får erfara där jag påtalat detta faktum under några år är: Att man ska aldrig, aldrig förlita sig på Psykiatrin. Det finns alltför många otrevliga händelser och erfarenheter som jag tagit del av, som människor berättat och delat för mig att det är en självklarhet att anta att de som jobbar där gör sitt jobb efter bästa förmåga. Ska något hända får du tamejfan vara lika beläst som överläkarna ibland mer, veta dina rättigheter och inte ens då ha en chans att kanske få adekvat hjälp. 

Så vi väntar…..

….fortfarande på att någon kompetent överläkare från psykiatriska kliniken ska steppa in här på kardiologen i deras matsal där vi har suttit sedan kl 13 och väntat.

Tack så hemskt mycket!!

Bli först att kommentera