…ur garderoben.

Linda Thelenius fd. Rosing.

Oavsett åsikter kring hennes person har hon också en styrka att våga söka svar och med all säkerhet modet att lyfta okunskapen kring denna funktionsnedsättning.

Mitt andranamn är just impulsivitet. I så många lägen under året som gått har jag nu i efterhand funderat över. Ständigt ställande mig frågan vad i helvete det är som driver mig till de ytterligheter jag tagit till. Nu i efterhand, rätt medicinerad, har jag fått stå med kepsen i handen och skämts.
Idag börjar ett nytt kapitel. Enastående, på egna ben ska jag försöka hitta igen spillran av självkänsla och egenvärde som ligger och glöder långt inombords. Förr hade det inte varit något problem att bara släta över, springa vidare i vanvettskarusellen men idag är det otänkbart. Tänk vad ett kaxigt yttre kan leda till?

UPPDATERING: Anno nutid.

Detta skrevs den 10 juni 2008. 3 år och 1 månad senare kan jag bara konstatera att kampen för bättre mående och förståelse för min egen person enbart varit av egen kraft, en envishet som kommit som urkraft från mitt eget väsen, där barnen alltid varit de som sporrat mig i sökandet efter kunskap varit drivkraften. Där vårdapparaten borde ha suttit med kunskapen, där jag själv med hjälp av ett fantastiskt personligt ombud, tron från vänner och internet som största kunskapskällan, där en person på fel ställe nära höll på kosta mig livet under våren 2010 men som ledde till att jag fick kontakt med en ytterst kompetent person inom området ADHD där jag vägletts genom månaderna som gått och där jag jobbat stenhårt med mig själv. 

Där jag när jag höjer denna person till skyarna, blygsamt säger: 

Catharina, det är du som skapat detta. Ingen annan.

 …där ens bloggande tenderar att enbart handla om en sak när det kommer till denna blogg, dvs mitt eget neurologiska funktionshinder och andras psykiska tillstånd, oavsett illamående eller välmående kommer denna blogg strikt att koncentrera sig kring detta. 

Det kommer att bjudas in kunniga gästbloggare som medarbetare i framtiden, där även de brinner att föra bort den okunskap som finns i samhället, inom vården för detta.

Tanken har legat och grott länge inför huruvida bloggen ska fortsätta drivas under samma namn eller döpas om, om den överhuvudtaget ska finnas kvar och det jag kommit fram till är: Ja! Den kommer att finnas kvar, men i ny anda. Vi är många som möts av fördomar, där kommentarer hasplas ur människor med regelrätt okunskap inför allt från de olika diagnoserna, hur de ter sig, kring medicinering där amfetamin är det mest kontroversiella ämnet att ha åsikter kring. Där fördomar och okunskap många gånger får mig att vilja strida tills sista spottloskan flugit ur min mun, där pennan är betydligt vassare och riktar sig till större mängder människor ute i vårt samhälle, där vår verklighet dag efter dag står tämligen still kring forskning och framsteg som delas ute i den vida världen men i Sverige fortfarande är i det närmsta ej existerande. 

Där barn ska medicineras för att passa in i en skolform som är under all kritik med okunskap som är nästan skrattretande. Där alla har en samsyn att ADHD, speciellt är småkillar som klättrar på väggarna, river klassrum och förstör lektioner, med många andra fina individer som med all säkerhet inte gör det, men ändå sitter där och drömmer sig bort i helt andra tankar med en ADD som ett säkert brev på posten och som med all säkerhet inte fångas upp på samma sätt som för de utåtagerande individerna. Är du sedan dessutom flicka/tjej/kvinna ska vi inte tala om hur många som missas och som högre upp i åldern tar sig andra uttryck för att få ur sig sin frustration över oförstående omgivning.

Jag vet. Har erfarenheten av detta. Jag har kunskapen, är expert inom detta område.

Jag lever med det varje dag, utan skam numer, med verktyg och stöd för att leva i ett elitistiskt samhälle som inte förtjänar mitt engagemang men ändå får det. Varför kan man fråga sig? Någon måste lyfta ordet ur munnen, våga visa funktionshindret/n ett ansikte. 

Ju fler desto bättre för vi har inget att skämmas för, samhället och den oförstående omgivningen desto mer. 

 Varför ska det inte ligga prestige i huruvida man har en psykisk sjukdom med psykisk ohälsa eller ett neurologiskt handikapp där psykisk ohälsa inte existerar vid rätt behandling???? Sen när skulle någon vilja behandlas som mindre vetande efter sådana premisser med övertramp som tycks vara godtyckliga i varje situation när det kommer till själens mående,  när ingen annan utan kontakt med psykiatrin skulle acceptera det?

Där människor felbehandlas varje dag, till och med dör för att bristen på kunskap, intresse för människans värde (vid psykisk ohälsa) negligeras så oerhört borde det förbjudas att överhuvudtaget få vistas. 

Om man säger att man har hjärtklappning, där dosering av medicinen är för hög kan man med all säkerhet garantera sig ett svar som: "du har nog panikångest". Skriker man inte tillräckligt högt och kämpar för sin rätt kan man med all säkerhet leva med förvissningen att de som borde vara där, mest "crispy" i hjärnan och uppdaterad kring nya rön, medicinering, biverkningar etc inte finns…. Där människor blir klassade som knarkare för att de ska äta en livsnödvändig medicin så hjärnan får de rätta signalsubstanserna för att kunna vara i ett samhälle utan större förståelse för empater.

Idag hade jag två möten. Det ena ytterligt plågsamt för själen, där tårarna för 1000e gången sprutade av förtvivlan för vissas öde, där det andra visade på intresse och medkänsla för individen. 

Mitt gamla liv har jag med all säkerhet, där jag trots behandling från samhälle, ex-män och andra elaka människor gått vidare.

Jag har ADHD – utan kriterier som just nu krävs när DSM-IV ska uppfyllas för funktionshindret. Varför? Jo, jag har kämpat för mitt liv, mitt mående av egen kraft, främst för att jag vill, ge mina barn ett annat liv än det som serverats dom. Så jo, jag har släppt detta käre Läkare!

Däremot släpper jag ALDRIG taget om att föra ordet vidare, för de som inte orkar kämpa. För om alla tystnar när de är på rätt plats i livet, vem ska då kämpa för den lilla människan?

Jag är lycklig, med fokus på framtiden där jag med all säkerhet vill delta. De gamla diagnoserna är för länge sedan avpolleterade och därmed även den sk "stämpel" som ges alla som har hjärtat på rätta stället, men för sköra för att orka leva i stressen vi kallar livet. Som vägrar konformitet, kan så mycket mer än att se fram emot lönechecken i slutet av månaden.

Egentligen skiter jag i detta, tro mig. Vad människor har för bild av mig är tämligen ointressant så länge de som betyder något för mig vet och ser. Men när det går till sådana ytterligheter som saker och ting tagit sig uttryck kring mig anser jag att nog är nog och jag kommer att kräva upprättelse. Om inte för min skull, men för mina barn som verkligen inte ska behöva se hur människor inom psykiatrin behandlas. 

Med all säkerhet i mitt eget liv vet jag att det som stämplats som psykisk ohälsa i mitt fall är klara fel hos en vårdapparat som inte ser längre än effektiviteten att få hem patienter före de fått hjälp och då godtyckligt ställer diagnos. Att frustration över att slussas runt, bemötanden av oförstående omgivning leder till sämre mående. 

För vem säger till ett barn som föds utan ben att rycka upp sig och bita ihop, för det är bara att springa?

Gay-rörelsen har kämpat i åratal för sin rätt, nu tycker jag att vi gemensamt gör detsamma!

Lycklig, alla bitar på plats, ej i tusen bitar, Catharina.