…vill jag också rapportera mitt i alla sorger som pågår dagligen…

Vi har… 

Trolovat oss…inte förlovat oss. Ej heller ingått äktenskap… Bara inför barnen trolovat oss…. Att med hela vår själ försöka att leva i trohet till varandra livet ut. Ingen helig allians välsignad i ett luftslott (kyrka) av en präst… Tyvärr gott folk… Kärleken är övertygad ateist ut i fingerspetsarna… Själv håller jag mig lite flytande kring min vanligt invanda ateistiska inställning, just på grund av att denna man kommit in i mitt liv, allt som hänt under förra året… Sen vad det är vill jag inte närmare spekulera kring… Däremot har jag provat de båda förstnämnda till och med två gånger med given trist utgång men med fyra underbara barn som minne och välsignande glädje trots de vuxnas oförenlighet i tvåsamhet.

Så trolovning med Fonus som en extra säkerhet rent lagmässigt. Där barn och kvinna är ur ren formell utgångspunkt, samt man, skrivet på pränt vid någons frånfall – dödsfall… Så att jag inte ska behöva gifta mig för att vara lagligt försäkrad att vi är eniga kring de dödliga ting som är i vår ägo och barnens arv samt framtid är tryggad på ett rättvist sätt. 

För min kärlek är rättvis. En oceanstors generös man. Som likt mig utan att ens rynka ögonbrynen tog mina yngsta barn till sitt hjärta och är en hjälpande extra hjärtepappa åt lillgängs pappan… Där både jag och min ja… man tror på rättvisa men utan att för den skull ska behöva ingå äktenskap för att ge mig skydd samt alla våra barn. 

Det får fonus hjälpa oss med.

Så vi kan fokusera på Kärlek livet ut denna gång. För jag vill det här med han och kidsen. Märkligt. Även när jag ser det i skrift. Jag vill detta – tvåsamhet. 

För första gången i mitt liv. Utan att rusa på… För läsare tro mig… Där min förut rastlösa adHd själ redan under detta år annars med alla säkerhet hade prickat av..förlovning, giftermål, barnalstrande i ett enda svep och även i och med det börjat ticka som en tidsinställd bomb av en känsla att vara fångad och låst som ett djur i bur… inträngd i ett hörn.. för att jag inte ens hann med i passionens heta lågor…där mina impulser aldrig kunnat hejdas då kärlek är en så innerligt stark kraft…

…där jag detta år hunnit gå i terapi, dvs jag i första rummet, hunnit tänka många turer, skyndat långsamt, där min psykolog okat att jag gjort allt rätt, på ett förnuftigt sätt, och sagt att ja… det är helt ok den här gången…för du har resonerat för och nackdelar…men främst satt dig själv i första rummet så att du blivit så hel du kan bli, INNAN, du tar steget efter 7 års singelliv, in än en gång i det frysta tvåsamma livet med en och samma person…. där jag vill livet ut med denna min så specielle man… den mest älskade efter min avkomma… han som hållit mig på marken, fast förankrad då alla stormar än en gång 2011 ökade i orkanstyrka med en hjärntumör, andra saker, en mc-olycka, en reumatisk fysisk diagnos kring min rygg och i samma veva som året då jag tog ansvar kring mitt mående av egen vilja till förändring genom jobbig smärtsam terapi…i full vetskap om hur jobbigt det skulle bli…ändå envist kämpandes trots yttre påfrestningar….

För utan denna man…som accepterat mig som den jag är. En kvinna, medmänniska, mor med ett funktionshinder adHd som ej ska jämställas med andra psykiatriska diagnoser och måenden…men ändå av samhället görs det…där en blindkäpp varit så mycket enklare…även för en själv som knappt vissa dagar förstår sig på sin hjärna och alla konstiga aviga reaktioner som ingen "normal" reagerar kring…

…allt detta har han stått ut med… 

…där vi växt oss starkare av dessa påfrestningar… tillsammans förenade…med vetskap att det första året som för många är en enda lång smekmånad…var det yttersta mandomsprovet kring ett förhållande…

…där vi gick ur segrande…tillsammans, trots allt.

Då är det faktiskt helt och okej och säga:

Hej hela Sveriges bloggläsare av denna sida.

Jag har bojat mig… För resten av mitt liv denna gång… utan större löften än detta där även barnen har en egen ring som är på ingång av en speciell silversmed…

Utan någon annan än oss inblandade. Där vi tummat dyrt och heligt att försöka med förenade krafter ung som gammal TantO… att leva i denna familjekonstellation livet ut så ingen mer behöver skiljas åt och sörja ännu en förlorad människa genom skilsmässa…

…alla från barn till vuxen har provat det två gånger om… och är less.

Så vi har tummat från vuxen till barn i enighet på detta….

…där det heligaste löftet var att lära oss kommunicera så inga gamla misstag ska behöva upprepas för vis av erfarenhet är det så förtärande sorgligt och svårt att komma över…

…så vi försöker att kommunicera för att undvika gamla meriter…

…låta alla våga uttrycka vad de känner utan att känna sig påhoppade, mindre värd, för att någon inte tycker som resten av familjen.

För mig är det kärlek som jag kan leva med resten av mitt liv i lugn och ro…

För trots att min kärlek utåt av andra människor kan tyckas lite torr och trist…bedrar skenet…men det är bara för de som bjuds in att se under ytan…denna man med sin fulla kraft.

Den vackraste jag mött, den sexigaste jag mött, den svåraste jag mött, den som möter upp och ger mig motstånd, ger mig medvind, ger mig förankring i marken då jag som en stor fis under klänning kan hota att flyga i luften.

Tack vare honom har jag rett ut saker jag gjort så fel mot människor.

Där 2012 även lett till en slutlig och förhoppningsvis ömsesidig fred mellan mig och lillgängets far. Han som är för lik mig…som en magnet som inte klickar utan har det där motståndet emellan två poler…han som ändå alltid håller min rygg….han jag bett på bara knän med stora tårar utför kinderna flera dagar i rad nu om förlåtelse…

…där hans ord i kombination med annat VET….

…att alla kan förändra sitt beteende…bara någon vågar ta steget till försoning och säga förlåt.

Tack Kärleken för styrka och goda tankeråd i stormiga lägen.

Tack lillgängets pappa för din förlåtelse.

Allt sammantaget har gjort mig hel och gett mig den så högt efterlängtade friden…

För kanske… en dag tar det slut… denna för er hemliga cirkel som aldrig kunnat slutas…

…nu kanske i förändringens år 2012 kan den kanske tillslut få den efterlängtade sista biten till en cirkel som slutits…

…så länge jag andas hoppas jag. För evigt till min död…

…men tills dess… är jag för alltid dig trogen J… för du fick mig att känna mig älskad för den jag är. Med valkar…med en mun som för det mesta blabbar för mycket…med smink…utan varje morgon…du som fick mig att känna mig vacker…för inget annat är intressant.

Du fick hela mig…alla fula hemligheter så att alla kort lagts på bordet. Där och då när jag i januari 2011 tänkte… Nä! Det får bära eller brista… Jag måste säga vem jag är helt och hållet… för jag vill inte ha honom för ett tag och låtsas att vissa problem inte finns…för då kan jag hålla skenet uppe för ett tag och sedan gå…

…för känslan att vilja gå kom aldrig…dag efter dag väntade jag och den kom aldrig…

Så korten på bordet… All in. Han lyssnade och ville ändå ha mig. Han fick se in i det sårigaste mörkaste som jag förträngt sedan 14 års ålder, som ingen annan någonsin fått veta något om, det som egentligen format mig..där inga ex eller barn någonsin vetat…den skammen har jag alltid burit själv… tills året 2011…

…nu bär han det med mig…. det är ingen hemlighet heller och jag bär inte den skammen som någon annan äger. 

Jag kämpar tappert på med terapi på grund av de misstag jag gjorde förra året… på grund av en rygg som helt sa upp sig, på grund av läkares misstag att än en gång medicinera mig fel så att jag höll på att än en gång förlora kontrollen över mig själv… Så till den grad att jag än en gång gjort ett fatalt misstag på grund av läkares brist att förstå min adHd hjärnas komplexa medicinbild…

…men jag hann se i tid med hjälp och stöd av honom. Mitt allt, min partner in crime and passion, som gav mig andra synvinklar i situationer som faktiskt räddade mig från att rusa in huvudlöst i situationer som många gånger förr där det varit ödesdigar konsekvenser som följd…

…allt detta och mer har han varit mig hjälpt med. Förutom all kärlek han öst över mig och lillgänget…bara för att han är han….med sitt stora hjärta…

Min man, mitt allt… Vi två för evigt KåtaGladaTacksamma…

Peace Out och god morgon!

 …och full huggning i huset. 

Nattens fest hos grannen fick mig tillslut att nästan tappa tålamodet och som en surkärring knacka på och be honom sänka volymen, ge fan i att röka utanför ingången till trapphuset då 14 år höll på att kvävas av all rök som hittade in i hallen och även hans rum.. 

Men, istället tar jag det med honom, ja, grannen idag istället, civiliserat som en vuxen.

I övrigt var gårdagen en lugn tillställning i detta hus. Hundarna som vi månat om genom att vara hemma så de inte skulle få traumatiska men av alla smällare därute visade inte en tillstymmelse till att röra en muskel av allt smatter och bangande.

Vi tackar år 2011

Går efter denna devis 2012

Väl mött läsare! Nu kör vi så det ryker!