…gråter betydligt oftare nu dessa dagar, försöker med näbbar och klor att hålla mig kvar i de gladas skara och inte duka under för vårdeppen i kombination med den hopplöshet och känsla av att vara i det närmsta tillintetgjord av denna kropp som värker och gör mig så ont.

Känslan av att inte ha kontroll ökar betydligt under dessa situationer och jag får ännu mer svårt att samsas med andra och hastigt påkomna förändringar. Där jag avskyr när det känns som om jag blir överkörd, att någon tar för givet att det går bra för mig att hantera situationen, UTAN, att ta upp det med mig för att sedan kasta ur sig skit.

Min älskade minisessa har sin första småstjärneuppvisning i år. När man går på Minervaskolan får man börja ha en uppvisning som är noga förberedd med intensiva veckors träning inför sitt framträdande. Det är en scenshow jag sällan skådat sådant engagemang i från både barn och skolpersonal. En fröjd för ögat. 

Så det är Sessans första år med Småstjärnor och Sonens sista där han kommer att vara konferencier tillsammans med en annan elev.

Livrädd så in i märgen att inte orka delta på deras uppvisningar, där jag åtminstone skulle kunna fixa kaninöron till dottern och hennes grupp då jag varit i princip helt frånvarande från allt som rör deras skola sedan i höstas och sjukgymnastens fatala brytande i mig verkar det ändå bli skit av allt. 

Man ska bara lita till sig sjäv är ännu en gång min erfarenhet i allt. 

Jag har alltid varit livrädd att vara en belastning och börda för någon. 

I eftermiddag är jag rätt tillintetgjord, överkänslig som jag är med all denna värk som får mig att känna mig så jävla kass.

Jag hade verkligen velat skriva något mer positivt, men tyvärr… 

Lämnar istället en LÄNK till ett positivare inslag.

Ta hand om er alla därute!

 …mycket motvilja idag. Biter ihop och bara gör’t…

…Vissa dagar är så mycket mer "sugiga" än andra. Det här är en av veckans värsta sugdagar. Jag ska genomföra något som jag verkligen inte vill, det jag gör denna eftermiddag gör jag för någon jag älskar mer än livet självt. Själv går jag runt och är inte ens smågrinig…Hyfsat grinig och sur. Hungrig med. Ja.. allt är fan fel.

Åtminstone tills detta är över. Så… I get my shit together…

Ha en fin onsdfag!

 …hemma hos mig. Jag och hundarna ligger i sängen där dagens tema slö, slapp och likgiltig mycket väl kunnat hända om jag inte hade för avsikt att knalla in till stan och hämta upp den jacka jag la undan igår. En jacka jag suktat efter i många år och faktiskt hittade på rean nu så det känns överkomligt att lägga till i den lilla jacksamling jag har idag efter kroppen stannat i vikt vare sig upp eller ner. Önskvärt hade varit några snäpp upp men efter det halvår som varit där jag mest legat still i olika ryggpositioner har jag nog dragit på mig några måbra-kilon.

Igår hade jag och kärleken vår lediga, barnlösa lördag. På tapeten stod: badpartaj, inga planer förutom att umgås där allt slutade med optikerbesök med mig svettandes ymnigt då optikerbiträdet sprang runt och formligen kastade bågar på mig som skulle provas. Där det slutade med ett par linser tills jag fick en tid för linskoll hos min gamla invanda optiker. För där fann jag bågar till nya glasögon bara av att kliva in… Behöver jag säga att det var betydligt lugnare på den optikerbutiken än den jag besökte före? 

Allt sammantaget en vecka bakåt i tid med flytt, barnvecka och en skröppel kropp var det lite overkill denna gårdag. Det slutade med brist i kommunikationen, inget badpartajande och faktiskt något annat. En ej hysteriskt ångestshoppande kvinna, trots allt! Nej, jag var ändå i så pass sinnesnärvaro att jag kunde hejda mig från en mängd helt meningslösa inköp och istället för att köpa en massa onödigt sluta med ett gäng färglada galgar från Åhlens samt tyg till flickornas rum och vår större hall. 

Så…nu är frukost i sängen på nya sängbrickan intagen och avklarad för länge sedan. Ett stycke nöjesmagasin genomläst, The girl with the dragon tattoo på i ögonvitan och suckande hundar där det kallrasar från fönstren så till den milda grad att jag tagit på mig en gammal urvuxen adidasoverall efter 14 år. Har hunnit kleta in en ansiktsmask jewlar i min låda och är nog rätt redo att ta en promenad.

Tänker på mina grannar idag, där den 13 årige sonen i hushållet ligger på akuten med brusten blindtarm! Alla tankar går till er och det är så fint när grannar finns som är oerhört trevliga och kan stötta varandra som ni gjort när min rygg varit så kajko. Nu bjussar jag gärna igen! Kram på er!

Er andra läsare önskar jag en skön söndag i ett kallt Umeå, där kärleken förhoppningsvis växer och gror inom er. För i mig växer den ständigt, med ökad insikt och förståelse. Där det ständigt händer fina saker även då man minst anar det. 

Imorgon är det måndag och lillgängets pappa har lånat ut dessa underbara barn, mina hjärtan både måndag och tisdag då han jobbar länge. Det känns så oerhört bra att vi kunnat tala ut, lösa saker och förhoppningsvis kunnat starta upp en ny kula. Som föräldrar till våra gemensamma barn där fokus ligger på dem och deras väl och ve. Inget mer, inget mindre.

Lev länge och innehållsrikt! 

En liten bild från köksdelen och den ny-gamla köksmöbeln från 1955. Ett galet fint fynd vi fann på Blocket.

 …personer med adHd och andra NPF-hinder…

Scientologerna och Kommitén För Mänskliga Rättigheter, förkortat KMR har tillsammans med som här i denna artikel, Anna Wahlgren, ställt till med en hel del smärta och sorg för oss människor med neuropsykiatriskt funktionshinder. Så många av oss som sent i livet fått diagnos adHd i olika bokstavskombos där man känt sig så annorlunda och fel hela livet där människor stirrat snett på en för att man inte hanterat och sett på livet likt den gemena massan…

Kjell Hägglund skriver i Expressen DETTA som jag verkligen tycker att ni ska läsa.

Det känns oerhört viktigt att människor börjar inse vad som är vad och hur det påverkar våra barn och ungdomar all denna okunskap om Neuropsykiatriska handikapp….Funktionshinder, när kända människor för talan åt en grupp människor i samhället utan att ens vara förankrad i de senaste rönen kring handikappen, som dessutom anslutit sig till en sekt 2009.

Än en gång, som jag även sa i Aftonbladet: NEJ TACK! ANNA W OCH KMR MED ANHÄNGARE! FÖR ICKET MIN TALAN, EJ HELLER BARNENS TALAN!!! NI HAR STÄLLT TILL TILLRÄCKLIGT.

 …och ingen ork de senaste månaderna.

Mycket på grund av mitt fysiska tillstånd kombinerat med stress kring yttre ting, två hem som slagits samman till ett. Dagens datum 1/2-2012 är den första dagen som jag nu kan kalla mig BästBo med Kärleken. 

Med tanke på allt som varit under det senaste året och alla de olika stresspåslag vi harvat oss igenom där flytten blev som kronan på verket av prövningar måste jag säga att vi verkar klara de flesta förhållanden utan att helt slita skallarna av varandra. För det har inte varit lätt för mig, och jag är inte lätt för Kärleken heller när jag sätter igång. Den största skillnaden hittills som jag kunnat skönja är min medvetenhet kring mina svagheter och problem. Utifrån dessa har vi tillsammans försökt göra det så enkelt som möjligt för oss båda kring denna flytt. Han har gjort saker på sitt håll och jag har försökt att inte flyga i taket samt hålla ihop. 

Att flytta, även om det är ett positivt inslag som detta är, blir tyvärr ändå inte enkelt. Saker ska flyttas från invant ställe till ovant, det ska plockas bland saker som jag verkligen ogillar. För varje sak som dykt upp här hemma i nya lägenheten har jag brytit ihop. Hela förra veckan när liljeholmens nådde min skalle fick jag gråtattacker för varje sak som dök upp. Som tur är kunde jag förklara mina pinsamma tårar… så det blev lite mer greppbart för den stackarn som försökte göra det så smärtfritt som möjligt för mig men ändå fick trösta… 

Tack vare min eminenta psykolog så kunde vi dock lösa många kommunikativa svårigheter förra måndagen och väl var det med tanke på det som kom i och med att saker blev mer verkliga och min lägenhet tömdes. 

Nu är det i alla fall onsdag den 1 februari och jag tänker bara vara… För helgen som gått var enormt påfrestande så till den grad att min rygg som inte lyssnar nämnvärt till mig är i sämre skick ännu en gång. Det är som sjutton när jag försöker ta igen en massa missade dagar på en enda där bakslaget blir enormt jobbigt.

Men… nu är det slut på orosmoln för stunden. Himlen – min skalle – jaget är rätt harmoniska. Nya möbler, som vi skaffat gemensamt med ett blocket fynd som kronan på verket gör att jag fortsätter hasa runt här hemma utan att göra några större knop utanför fortsättningsvis denna vecka. Ska bara fixa i den takt jag orkar, vila, ta lugna promenader med granntanten, pussas och mysa med barnaskaran samt sambon, fira att vi nu är ett gemensamt hushåll med allt vad det innebär. 

Stort när jag tänker efter. Förvirrande med all säkerhet för de som hört mig föra ändlösa dialoger kring det mesta det senaste året. Kan bara säga så här i efterhand att jag vet varför, min sambo likaså och även psykologen som varit den som hjälpt mig till klarhet kring alla haranger jag kastat mig med.

Önskar alla en fortsatt bra onsdag och på återseende!