…minnen som ger sig till känna är vi nog alla med om då och då. Saker som hänt i en dåtid man helst vill radera helt ur minnet, där minnet minsann sällan sviker. Varför är det så kan jag fråga mig? Att trista väldigt tråkiga minnen gärna hänger sig kvar med både en tillhörande offerkofta och en fadd smak av blöt gammal ullkvalla.

Vid dessa tillfällen måste jag anstränga mig till det allra yttersta att inte tappa både sug och hopp, för att inte släppa taget om nuet, där jag faktiskt befinner mig. Där nuet än en gång innehåller situationer som både känns helt absurda och rent utsagt patetiska. Där jag biter mig i tungan både en och två gånger, försöker att inte bli alltför neddragen i skiten som andra simmar runt i varje dag. 

För jag vill inte ens ner med tårna och känna på möljan.. Inte ens komma i närheten av pölen som andra fixat och fyllt med skit, där de inte tar tag i sin egen ankdamms skit utan väljer att låta andra som inte borde ha ansvaret ta över. Där någon sorts löjlig prestige och vilja att härska råder, där jag absolut inte vill delta en enda minut på dygnets 24 timmar.

För har jag en gång för alla ordnat lugn i mina led så tänker jag minsann inte delta i något annat oroligt led och ej heller städa upp någon annans skit. Inte en gång till för allt vad mitt liv är värt idag. 

Så istället tar jag och tittar på saker som gör mig glad. Foton från i helgen bland annat. Från en helg som blev alltför kort då solen faktiskt visade sig från sin bästa sida både lördag och söndag med en otrolig värme som fattades här inne i stan. Där nya möten uppstod som var både intressanta och löftesrika om ett utbyte av tankar och nya reflektioner jag inte haft förut. Där "att finna glädjen där man är i livet idag" var ett av diskussionsämnena och som var mycket passande måste jag säga då saker hände precis under tiden av mitt samtal med den nya bekantskapen. Så på landet händer det även grejor. Bra saker. Som gav mig lite nya tankeställningar i vad jag ska göra med hela min livshistoria bland annat. Om jag har något att förmedla vidare till min omvärld. 

Men ikväll är det för sent att dryfta något mer än kuddens mjuka mottagande och täckets omfamning. Med en liten hund suckandes och smackandes i knävecken. Det är vad jag behöver just i nuläget. Så då fixar jag det så att jag kan slappna av och låta JB möta mig. För inget botar en orosfylld själ som en rejäl nattsömn. Så tack och god natt vida omvärld.Imorgon är det tack och lov en annan dag.

Tack K.E för kloka tankar!

Naturtrapp i sten som går upp till trädgårdslandet… Där vivor och ormbunkar tränger fram jämte ogräs…

Mina tankar är där mina växter befinner sig… På landet långt bort från stadens sorl och måsten…

Där Tiny Tim fått små blomknoppar som lovar små ljuvligt solsmekta tomater i slutet på sommaren…

…och solgula små blommor mot en faluröd stugvägg får mig att andas rofylld harmoni. Dit jag längtar i varje vaket andetag just nu. Dit där det känns som om inget kan störa eller förstöra. Där jag bara kan vara, precis den jag är just den dag. Rätt och slätt Catharina hela dan.

 …då jag vanligtvis inte gör sånt så tänkte jag för en gångs skull Whatta hell? Lite roliga inslag ska jag väl också kunna bidra med. 😀 

Den som utmanat mig är LINNEA

Så jag tar emot den och svarar på hennes frågor till mig. Själv ser jag mig då nödgad att utmana H.N.S en mycket klok, ibland uppseendeväckare och opportunist där jag gillar den rakhet som hon bloggar med.

ad 1. Vad gör dig glad? Ja… Vad gör mig glad? Mina barn. Mina fina små hundar och titt som tätt han jag bor med. Speciellt barnen med deras klingande skratt kan få mitt hjärta att slå en extra volt av glädje. Eller helt enkelt då de kommer och stryker sig tätt intill mig och säger att de älskar mig. DET om något gör mig glad.

Va

2. 2. Om du fick leva ditt liv som en annan person i ett år. V E M skulle det då vara? Givetvis Fredrik Reinfeldt. Dels för att känna hur det känns att vara en maktförslagen karl och dels för att jag förhoppningsvis får behålla en del av Catharina i mig så jag kan ändra på hans tanke- och synsätt inför mycket i vårt samhälle.

3. 3. Vilken är din favoritfärg. Motivera varför. Det sägs ju allt för ofta att svart inte är någon färg. Att det kan definieras som frånvaron av alla färger, eller snarare som närvaron av alla färgers pigment. Svart är för mig en färg som ger sken av styrka, auktoritet, mystik och elegans. Jag känner mig alltid klädd i svart, snygg och lite så där lagomt småläcker. Däremot bryter jag gärna med någon färg så att jag inte allt som oftast ser sorgklädd ut. Det brukar strikt bli rött, lila eller grönt men har på senare tid försökt inviga fler färger i mitt liv. Kanske för att jag inte är lika styrd av hur andra ser på mig via mitt yttre längre, utan att jag är rätt nöjd bara med att vara jag och i det behöver jag inte sätta upp mina kläder som attribut för att ingen ska nå mitt inre. Svar nog? 😀

4. 4. Om du skulle få tvillingar nu, en pojke och en flicka. Vad skulle de då heta? Hmmmm…. Jag skulle inte få tvillingar nu… Sånt har jag tagit hand om då jag och speciellt specialist mödravården sagt nej, nej, nej till fler barn från mina gener efter det dom fann efter minstingens förlossning. Så helt ärligt har jag aldrig funderat på namn till några tvillingar… Om man däremot kan drömma om barnbarn som blir tvillingar skulle ett önsvärt namn vara Tora och Winston kanske. 🙂

5. 5. Ditt bästa barndomsminne? Mitt bästa barndomsminne… Det är nog en gång när vi var hos min mormor och morfar. Alla vi kusiner fick för en gångs skull vara där samtidigt.. Ja, de äldre. Vi skulle fara ner till älven och kolla in det gamla badhuset då min mormor prompt skulle propsa på mig gummistövlar medan de andra inte behövde ha det. Nu är det så att min kusin är född några minuter före 0000 och jag är född 0035 dvs dagen efter  så hon är alltså max en timme äldre än jag. Det var ett fasligt liv på mig om detta. Då tog mormor mig åt sidan. Viskade i mitt öra… Catharina! Visst vet du att du är mitt absolut bästa barnbarn, och att jag är så evinnerligt rädd om dig? För mig lät det just då som blahaj i öronen då det jag bara såg orättvisan i att bära dessa eländiga gummistövlar då min kusin slapp. Så här i efterhand, med de stunder jag minns med min mormor, Tora, så kan jag säga att hon nog alltid såg att jag var lite annorlunda jämfört med de andra. Impulsiv och lite orädd. Hon vakar nog över mig fortfarande och vill mig väl så det är nog mormor som är mitt bästa barndomsminne.

6. 6. Din favoritgenre inom litteratur? Favoritgenre inom litteratur… Det är nog facklitteratur när allt kommer omkring. Allt som har med saker jag är intresserad av. Just nu en massa pedagogikböcker som plöjs kring det funktionshinder jag har och hur jag bäst ska hjälpa yngre upplagor av mig själv. Sen är ju i och för sig fantasy en genre jag läst mycket inom… Skräck, vampyrer och annat oförklarligt har alltid lockat.

7. 7. Om du vore ett djur, vilket djur skulle det då vara? Ett djur med styrka och vassa klor som försvarar sig på ett mycket bra och skrämmande sätt men som respekteras över sin skönhets skull och inte bara det skräckinjagande yttre… En lejoninna eller tigrinna skulle jag tro… 

8. 8. Vad gör dig ledsen? Saker som gör mig ledsen är väldigt många. Dels jag själv, att jag inte alltid gjort bra saker mot mig själv och andra. Andra människors plumpa uttalanden omkring adHdn jag bär… Barn som farit illa på grund av miss ifrån andra människor som bär ansvar när ingen annan gör det… Att jag har dålig relation till mina äldre barn och frånvaron av dem. Mest ledsen blir jag nog när jag ser lillgängets saknad i vissa avseenden där ingen absolut kan råda över den… 

9. 9. Vad är det som triggar igång dig på mornarna? vad får din motor att starta om vi så säger? Den motor som får mig att starta på morgonen heter väckarklockan… som är ställd på en mängd olika tider… första gångens ringning nämligen min andra sak som får startmotorn igång… min medicin som är ytterst essentiell för att få hjärnans grå att inse och överrösta motståndet mot tidiga mornar…sedan i rakt nedstigande led, kidsen som ska till skolan, hundarna som måste ut och röra på sig… och så det livsgivande kaffet! Kaffet får man inte glömma.. kan ställa till en hel dag om jag inte fått i mig det… 

10 10. Är du pedant? Absolut verkligen under inga omständigheter!!! Däremot lever jag med en pedant och har lärt mig att inte gå igång på honom. Det han gör är inte på något sätt förknippat med mig och han väljer själv att städa och dona. Vi har lyckats förstå varandra och jag låter honom hållas för då låter han mig vara som jag är. Det blev en bra kombination faktiskt. Detta när det kommer till städning. Pedant är jag kanske lite kring hur saker och ting ska se ut hemma… Stil på möbler och inredning men absolut inte på ordning och reda samt städa på fredag. 

1111. Vilken är din paradrätt? Paradrätt? Det var en svår fråga.. Skulle vilja säga min PadThai som förvisso tar sin tid med förberedelser och annat men som är oerhört, vansinnigt god! Kidsen skulle nog säga min lergrytskyckling för den har jag fått stående ovationer kring. Herr Effektiv skulle nog hålla på PadThaien vilket jag nog gör själv först och främst. I övrigt så är matlagning ett av mina stora intressen och passioner. Just nu är jag inne på mycket asiatisk matlagning och provar mig fram kring det vietnamesiska köket som är väldigt skilt från det thailändska även om man inte skulle kunna tro det.

Så Så det var svaret på mina frågor. Hoppas det gett lite sken över dina frågor Linnea! 🙂 …och till Helena! Jag vill veta samma saker från dig samt Vad får dig att bli riktigt, riktigt arg? samt Var på jorden skulle man finna dig? Dvs vilken är din favoritplats på jorden? Har du inte funnit den än så undrar jag om du har något önskeresmål som du skulle vilja åka till.

S

S  

 S

S

 …två dagar kvar tills jag får åka ut till Paradiset och glömma mig bland krukor och planteringar ett tag.

Jag har insett att saker ur det förflutna kanske inte är riktigt så bearbetade som jag trodde, att jag på något sätt försökt skynda mig igenom en process som jag effektivt tryckt undan känslan av sedan 14 års ålder, där jag där och då skulle ha behövt få hjälp att ta mig igenom det men av olika omständigheter inte kunde få det. Där jag förväntas lägga bakom mig allt som varit, allt jag varit med om, kunna förlåta och bli förlåten. 

Tyvärr fortsätter det bara. Känslor fortsätter komma över mig, där jag försöker trycka undan dom så effektivt jag bara kan och ibland helt enkelt brister. Faller igenom, befinner mig där allt startade, som det barn jag var med en enda önskan att någon hade funnits för mig och stått upp för mig.

Istället får jag fortsätta min terapi, finna egna vägar att ta mig igenom detta. Ge mig själv en stabil grund att stå på så att jag förhoppningsvis en vacker dag kan beteckna mig som en hel människa. För det visar sig någon gång då och då, precis när jag tror jag funnit vägen dit till min hela människa att så inte är fallet. 

Tills dess ska jag försöka se det ljusa i mitt liv.

Uterummet i skymningen med levande ljus får mig att känna ro och trygghet

Njuta en levande brasa med en klok och vacker hårig vän

Se det vackra i levande växter som växer och gror… Kanske också en och annan liknelse kan kopplas till mig själv en dag…

Värna om mitt lilla lagerträd

…och glädjas åt de 2 ystra galet lyckliga hundarna som springer runt runt på åkrar i mitt nyfunna Paradis.

Men denna tisdag delar jag sängplats med yngsta sonen… vi har nog dragit på oss samma bacill… feber till och från, ont i huvud, hals och näsan som trots pollen medicin är täppt… 

Jag är bara människa precis som alla andra. Jag hoppas en dag komma över allt som varit och tänker jobba stenhårt på den vägen. Idag var ett snäpp tillbaka. Imorgon går jag åter på rätt väg.

det är inte bara vi människor som pustar ut efter dagen. Även våra fyrbenta ligger och drar stockar. Den ”pälsigare”Texas framför brasan på husses gamla moppeskinn, Den mindre men lika håriga Dexter som vanligt bredvid matte i… ja, mormor… i soffan, så påslakanet får tas hem för en tvätt innan du kommer hit ut igen. 🙂

Sådana här dagar, då livet känns så himla ljust och enkelt utan ett orosmoln på himlen funderar jag mycket. På mitt bloggande som i rätt många år kretsat kring psykiskt dåligt mående, kantrat med en hel dåligt fysiskt mående ovanpå det dessutom. Där mitt engagemang att föra ordet vidare kring adHd-frågor och ge ett ljus kring det som för många är vardagsmat men alltjämt ett tabu-belagt ämne, vårt psykiska mående. Det är alltjämt en ojämn vågskål detta med att våga visa öppet att man behöver hjälp av en vårdapparat som är där för att reparera trasiga själar, där alltför många står och stampar i samma gamla invanda fotspår. Där människor i min generation, den som kommer efter min dvs den stora 70-tals generationen fortfarande i dags dato anser att det är fult, misskrediterande att våga söka hjälp om livet krisar att man då anses som en svag och sämre sortens människa. Där det dessutom finns instanser utanför sjukvårdsapparaten som har en extremt dålig koll på vad som är vad, samt en hiskelig syn och ett minst sagt förlegat bemötande av de som redan är satt på själens ruin, en djup brant svår att ta sig ur redan som det är, men som blir än svårare då människor i princip körs över utan att ges samma respekt och hänsyn som en människa utan själslig kris som stämpel.

Själv har jag mötts av kommentarer i denna blogg då jag öppnat den som fått mig att istället för att bryta ihop totalt och helt ge upp, istället att se rött. Där ord som ”psykfall” fler än en gång varit en benämning, där även andra ord kretsat men jag låtit passera med en krökt mun och pannan än mer lagd i beslutsamhetens djupa fåror.

För även om mitt liv idag är tämligen krisfritt. Där djupa dalar och svackor bytts ut mot en mer gruslik väg där enbart små gropar likt en kälslagen grusväg kan likna det bäst, vet jag att det är så enormt enkelt att halka ner i svackan igen. Där medsystrar och bröder kämpar tappert varje dag med sina måenden samt den förvrängda syn som finns i samhället kring detta, där de oförtrutet så mycket de orkar bloggar, visar Sverige ett ansikte utåt med en förhoppning om att synen ska förändras. Där många av oss önskar att kvällspress och andra medier samt även en och annan kändis som inte vågat ”outa” sig spär på med sin kräkpropaganda om mass-diagnostiseringar hit och dit. Där barn och unga mår allt sämre i ett samhälle mer och mer hektiskt och prestationsbelagt. Där chansen till olikheter minskar i rasande fart där det borde vara åt andra hållet. För hur ofta ser man tex BUP gå ut med hur knökfullt överbelastade dom är med dessa vår framtids hopp som bara mår sämre och sämre?

Jo, allt för sällan! Istället ges det plats åt dessa nej-sägare som vill förfula mångas verklighet och vardag. Där essentiell medicin också enligt WHO ska skrivas ned för att det finns de som inte ska ha den använder den i berusande syfte. Där andra mediciner som med all säkerhet borde ha plockats ur fass och apotekets sortiment för många år sedan istället hellre pumpas ut till kreti och pleti, men då utan stora mass skriverier i press.

Så oavsett. Mitt nuvarande mående kommer jag att fortsätta skriva. Om hur det är att leva livet som jag fick. Med alla glädjeämnen, de flesta sorger som ibland uppfyller mig ända in i innersta benmärgen och gnager mina ben och hjärna så jag kvider av själslig ångest. En sak vet jag dock denna kväll. Att livet är föränderligt. Att det faktiskt går att jämka måendet utan att känna sig helt förkrossad då nederlag råder, då man ännu en gång klampat i det största klaveret man kan tänka sig finna. För det går att göra om-göra rätt. Erkänna sina misstag, be om förlåtelse och oavsett om ursäkten godtas och förlåtelse råder gå vidare i livet förvissad om att man är en erfarenhet rikare och förhoppningsvis rikare på insikt kring sin egen person.

Vi, jag och älskade, käraste Herr Effektiv har denna dag tagit emot mina fd svärföräldrar, min ex-svåger med familj, käraste K.E med ett sällskap som med all säkerhet passar honom som handen i handsken, där han är slät i ansiktet och ser ut att likt mig må så mycket bättre. Tillsammans med mina föräldrar lillgängets ena kusin samt min gamla farmor har vi samsats under stugtaket. Där jag med mitt jävligt hårda hjärta kan erkänna att detta är det högsta bevis på människors storhet. Att kunna förlåta och gå vidare, för vår älskade lilla Sessas skull. Jag är glad ikväll.

efter dagens kalasande infinner sig lugnet än en gång. Sonen och Texas myser framför brasan medan jag tar igen mig i lillsoffan strax bakom med en mängd trädgårdserotik samt snus under läppen och Deportees i hörlurarna nu när jag tyvärr…*harkel* missar dom på Kulturnatta. Nej, skämtåsido… Det är helt ok att missa ett spektakel som av polis och ungdomsenhet betecknas som en av Umeås värsta helger när det kommer till fylla… Jag hörde till och med av min mor att de gått ut i media och vädjat till alla föräldrar med barn i ”suparåldern” att ta sig ner på stan för att kolla vad deras ungdomar sysslar med. När Lillgänget och Småkvittret uppbär denna alltför eminenta ålder att vara ett stående inslag i stadsmiljön för att kolla vad de pysslar med. Kanske vis av gammalt, eller helt enkelt för att visa att jag är en närvarande NYKTER fÖrÄlder. fÖr visst Är vÄl devisen att Åtminstone fÖrsÖka fÖregÅ med gott exempel? Åtminstone vid sÅdana hÄr evenemang. sÅ till alla nattsuddare, nattvandrare, socialtjÄnst pÅ stan. GÖr ett bra jobb och fÖregÅ med gott exempel… Visa att det finns vuxna att lita pÅ. Sen, sist men inte minst. Se till att ha riktigt ordentligt trevligt!!! FÖr UmeÅ Är inte bortskÄmd med gratisarrangemang av denna dignitet. Till mina vÄnner som styr stora ”rymdskepp” denna afton… Cruisa lugnt och skÅl fÖr vÅrmÖnstringen! PÅ nÅgot vis har det blivit ett av mina signaler att nu Är det faen sommar pÅ ingÅng!

Idag är ingen vanlig dag! Det är min minsta Sessas födelsedag! 8 hela år fyller hon idag. På grund av miss i min och Herr Effektivs kommunikation trodde vi båda 2 att den andre hade bokat gårdens festlokal för att hålla ett Prinsesskalas. Så tur i oturen på något vis ändå… Vår sommarstuga blir istället dagens festlokal. Våra gäster får köra några mil extra rakt ut i spenaten. Jag vågar påstå rakt ut i paradiset! De flesta var oerhört duktiga på att ändra snabbt och ställa in sig på att komma ut hit. För min älskade prinsessa en evinnerlig tur, för igår rann det stora tårar då insikten om att kalaset höll på gå i stöpet blev en ovänlig överraskning. Så det roddades i transportering ut, ett tråkigt frånfälle av en söt liten vän var oerhört tråkig, istället kom en annan glad nyhet då en av bästa kusinerna istället dyker upp i mormor och morfars sällskap. Dessutom firar jag och Sessans far i år hennes dag under samma tak tillsammans med hans del av familjen. Fina farfarn med sambo och dessutom snälla farbrorn med fru och kusinbarn. När solen dök upp med himlen som klarblå bakgrund kan jag bara konstatera att vädret inte kunde spegla familjens humör bättre. Tills dess fixas och grejsas det. Jag vilar mig lite extra så jag är i form när gästerna anländer…. se bara min vy! Världens finaste öppna spis och The Real Housewives Of New Jersey på datorn. Livet är gott och jag mår så gott här ute! Till er som firar kulturnatta istället för födelsedag önskar jag en fin kväll. Själv stannar vi i grönskan…

 …över några artiklar jag läst och min åsikt kring dessa. Det är fortfarande en het potatis detta med att diagnostiseras med adHd. Inte helt rumsrent och ok på det stora hela… 

Själv kan jag bara än en gång konstatera att jag hade behövt min adHd-diagnos betydligt tidigare i livets olika skeden för att ha kunna slippa en hel del saker.

För det är nog fler med mig som kan skriva under denna bild som en del av sitt liv. 

Oavsett hur mycket stöd jag har fått i skolgången under min uppväxt, vilken var en del av att jag kunnat hanka mig igenom grundskola och gymnasie, så är det absolut inte det som jag behövt på det stora hela. För om du har adHd så är det inte skolgången som är det avgörande kring att kunna leva med sin adHd. För det fokuseras alldeles för mycket kring skola och prestationen där. Som om det skulle räcka för att slippa få adHd, hur mycket stöd du får i skolan…. 

Som bekant kommer det ju faktiskt ett liv efter skolan där ett arbete ska kunna skötas där många jag talat med saknat den uthållighet som behövs för att orka leva och arbeta där man samtidigt ska få ihop ett fungerande familjeliv och att hantera saker som inte har med att kunna sköta ett jobb. Där föräldraskap och vardagssammanhang kanske inte heller är så lätta att hantera med en funktionsnedsättning. 

Men.. skolan och adHd-diagnoser är det som tidningar och andra media lägger sitt fokus kring. För har man adHd så är det inte automatiskt så att bara för att man fixar skolan fixar allt annat som har med att leva ett liv att göra.

Att lära sig långsiktighet och uthållighet är några av de saker man som adHd har svårt att få in som mönster. Det är inget som skolan någonsin lär ut, utan något man som människa själv måste lära sig. Men om ingen lär en det… Hur ska man då finna vägar kring sin problematik?

Så jag efterlyser fortfarande en annan sorts dialog än den som enbart ligger kring skolgången och att leva med adHd.

 …blir hur underbart som helst, OAVSETT väderleken. 

God morgon! Ännu en vecka till ända. En vecka som innehålllit lite mer än vanligt med plötsligt uppstyrda föräldrasammankomster, en gnagande ovisshet och längtan, en vecka med kids som nu är till ända. Vi säger hej då till varandra varannan fredag. Då åker de 2 barngängen till sina andra föräldrar. Det brukar vara oviss utgång på avskeden, precis som det ska vara. Idag blev det däremot lugna avsked och det känns ju alltid som det bästa utgångsläget. Att få till ett bra avsked då de är borta en hel vecka efter det. 

Själv väntar det för mig nu en helg med kärleken, bara vuxenlekar så långt har planerna hunnit. Vi har fått en underbar sommar framför oss, där vi alla ser fram emot lata dagar, lite påtande i odlingar, mängden bad bara 400 m ifrån där vi ska vistas.

Förra helgen var vi nämligen och tittade på ett hus på landet. Jag vet, vissa drar nog på munnen nu åt mig, en asfaltblomma, uppväxt nästan hela mitt liv i stan. Men jag har drömt om att få tag på ett hus någonstans utanför stan där jag kan vistas i lugn och ro, utan stress och krav. Efter att ha provat husvagnsliv stående säsongsvis på camping, en vecka i hus på Holmön så vet jag säkert att jag föredrar ett hus före att trängas bland husvagnar med andra modiga campare. 

Det var några fler än vi som också skulle titta på huset och givetvis är det hyresvärdarna som bestämmer vilken hyresgäst de vill ha in i sitt hus. Så måndagen kom, inget samtal, tisdag, onsdag. På torsdagsmorgonen med en Sessa hemma från skolan hostig och trött började jag känna den inre stressen… För helt säkert hade jag redan kommit över att vi inte blev hyresgästerna de tyckte passade till sitt lilla fina hus. 

Så jag började titta runt ännu en gång efter alternativ som passar vår familj. Men inget som var sådär perfekt som detta boende vi tittat på. Så jag messar Herr Effektiv som står på sin drömfabrik om min pekära känsla. Han skickar tillbaka att:

Det löser sig. För det är väl så? Allting brukar lösa sig, på ett eller annat sätt…. Sen plingar telefonen till igen med ett sms från honom. Vi fick huset!

Tror vår lycka knappt kan beskrivas eller förstås.. För vem kan i egentlig mening fullt ut förstå någon annans inneboende lycka? Hursomhelst så fick jag senare på dagen berätta detta även för barnen som även de blev väldigt överraskade och glada. 

Så halleluja! Semestern är räddad! Tror detta är första gången på mycket många år som jag redan spikat vad som händer under sommarlovet och den minskade stressfaktorn är oerhört skön att slippa. Vi kommer inte att resa någonstans med ett gäng ungar och 2 föräldrar där den ena är en "go-go-go-personlighet" och den andra (jag) både fylld av värk där jag inte kan sitta längre stunder, SAMT mer tillbakalutad med den högsta prioriteringen så-lite-stress-som-möjligt…… Så i och med beskedet igår finns det något för alla denna sommar. Fiske, påtande i jorden, gräsklippning, hundar, barn, badplats i absolut närhet, men framför allt annat: Frihet  

Frihet att kunna ägna sig åt det man själv finner nöjsamt den dagen. Frihet att helt sonika kunna sitta på uteplatsen i timmar och bara lapa sol. Så givetvis hoppas vi på en sommar med strålande sol, värme utan gränser och varmt badvatten att blöta sig i…

För att inte tala om fyrbeningarna i hushållet!!! Harreminje vilken lycka för dessa två!!! För vår hyresvärd har även de 3 hundar och det var absolut inga problem att vi hade med våra killar… Däremot lär det bli livat i luckan innan de vänjt sig vid varandra… …för i granngårn’ bor det 3 ubersnygga tikar… så med våra små hormonstinna unghundar lär det bli intressant… är helt trygg i att de paranta damerna (tikarna) ställer skåpet där det ska vara och läxar upp våra unga herrar och lär dom ett och annat… ;P

Vårt "place-to-be" 

Så ni som läser min blogg! Jag är lycklig ända in i benmärgen! För vissa är detta en självklarhet, det här med semester. Så har det inte varit för mig och mina barn. Jag sa till Herr Effektiv igår att jag har svårt att förstå hur annorlunda mitt liv blivit bara mot för 3 år sedan. Att jag år 2012 skulle leva ihop med någon och dela tvåsamhet istället för tresamhet enbart med lillgänget har varit en bild jag har haft svårt att uppmana i min hjärna. Att sedan detta även blir verklighet är lite och mer därtill. Så jag är tacksam över det som händer. Där även lillgängets far finns med på ett hörn, dvs, ställer upp med billån så vi kan köra släpvagn då vår lilla nyckelpiga inte ens kan forsla runt hela familjen.. 😀 

Så den här sommaren är om något den bästa på mycket länge. Där fred råder mellan mig och herr-ex där jag snart kan benämna honom Kära Exet… Jo, lite kan jag nog göra det även nu. Det är skönt då frid råder. Det är skönt då livet går i samma fotspår. I mitt fall min egen inneboende lycka och lugnet i skallen.

Ha en fin helg alla och simma lugnt denna fredag!

 …och jävelungar vill jag skriva idag.

Jag skulle vilja skriva att jag har barn mer lik änglar än något annat, ena riktiga A-barn som aldrig någonsin ställer till med oförtret för någon annan person eller kompis.

Jag har en hel del människor i min omgivning som däremot, aldrig, någonsin, tror att deras barn skulle kunna göra fel, som när de kallas till skolmöte, på skolmöte enbart skyller på andra barn och deras föräldrar. Som när saker tas upp vidmakthåller att deras barn absolut aaaaldrig skulle kunna göra det minsta fel.

Suck.

Jag blir sällan förvånad då jag får mail och samtal kring mina barn… Jag brukar snarare ta för givet att de är främst i ledet med hyss och elakheter….. Vis av erfarenhet kring de äldre kidsen givetvis, samt 14 år som också kan ställa till med en mängd dumheter.

När jag någon gång fört ämnet på tal med dessa föräldrar så är det taggarna utåt och en mängd haranger om de barn som utsatts för situationerna… aldrig någonsin ett ord om att ja… mitt barn är fan ingen ängel. Utan bara en massa irritation, där tid verkar vara ett essentiellt ämne dessa föräldrar INTE har för sina barn. Där arbete och karriär går före att se sina barn för vad de är för något. Just barn som likt vilket barn som helst kan ställa till det så att det blir oroligheter i en barngrupp.

Dessutom tycks dessa barn som aaaaaldrig gör något fel tendera att "tjalla" ner andra barn så fort det börjar hetta om öronen och de stöter på patrull av de barn som till slut ledsnar och svarar upp. 

Detta hände igår.

Jag, sonens far samt den ohängde sonen (ja…mycket ohängde igår) hade varit på ett mycket bra utvecklingssamtal och dessutom fått en redogörelse kring det Nationella prov han gjort några veckor tidigare och jag mår säga att där är han verkligen ett A-barn. Svenskan gick som ett oljat maskineri och jag hade i vanlig ordning förväntat mig att matten då skulle vara ett sämre avsnitt för honom Så var inte fallet. Även matten hade gått som en dans och jag kunde ännu en gång andas ut… Varje utvecklingssamtal som jag haft med de 2 yngre har hittills aldrig varit några särskilt långa sådana… De sköter sig, gör det som ska göras, om så inte är fallet hittar vi utvägar och verktyg så att de fixar sin skolgång. Sedan förra utvecklingssamtalet för sonen hade jag införskaffat en "taggboll" åt honom att hålla i handen och klämma på när det var genomgång samt för användning då han känner att han håller på att glida iväg någon annanstans än just lektionen. Det har fungerat.

Glad i hjärtat åkte vi sedan hem. För att få ett samtal från en annan föräldrer som var mycket upprörd över en sak grabbarna hade ställt till med. Så för mig var det bara att kalla på fadern. Som i dessa situationer är betydligt mer pedagogisk än vad jag någonsin kunnat vara… Jag blir ett monster. Herr Effektiv var en enda fågelholk efter min ilskna framfart. För jag blir så heligt förbannad, speciellt då jag säger till sonen att jag ser att han ljuger och han bara håller fast vid samma version… Varför? Denna gång för att inte göra sin kompis besviken över att han "tjallat". Kanske också för att han vet hur arg jag kan bli över lögner…

Pappan dök upp, han tog sonen och åkte iväg till ett snabbkallat möte med de andra inblandade grabbarnas föräldrar. Så de gick igenom allt en gång till. Kom till en gemensam konsensus. Killarna skulle be den de utsatt för sin elakhet om ursäkt. Men sonen var fortfarande arg… så arg att tårarna bara sprutade och han sa till sin far att han var arg då det inte låg jämlikt läge i denna situation. Givetvis är det så när vissa föräldrar inte vill se sina barns fel och brister. Jag undrar lite ibland över hur deras liv utvecklar sig med en sådan uppfostran. Hur ska de lära sig till bra vuxna med en bra grund att stå på?

Ska de skylla ifrån sig på allt och alla i resten av sitt liv, vad händer då undrar jag?

Det skrämmer mig en hel del hur föräldrar väljer att blunda för vissa delar i sina barns natur… För med all säkerhet vet jag idag att alla föräldrar inte är som mig. Det finns faktiskt sådana som tror att deras små hjärtan absolut-under-inga-omständigheter-gör-fel.

Ja… tankar denna tisdag.. ska fortsätta finurla på detta en annan gång… Nu ska jag krama mina barn och älska dom med deras underbara personligheter där de gör fel och rätt, om vartannat, varje dag. Precis som jag. 

 …och möten med andra hundar, UTAN att höja våra röster. Ja, både jag och killarna… Sen satte vi oss en stund på en parkbänk i solen och njöt av den tidiga förmiddagens sol och den vindstilla älven.

En guldkant på måndagsmorgonen.

Mattes små hjärtegryn, Texas och Dexter. Den större en mycket eftertänksam liten herre medan den yngre och mindre förmågan är mer explosiv och kaxig… 😀 Mattes minsta vakthund!