…har gått sedan jag slutförde dbt-terapin. Det har även gått 1 år sedan den olyckliga mc-incidenten som helt fackade upp min rygg. Detta år hade jag även kunnat beskriva som många tidigare år beskrivits.. Som det egentliga skit-år det varit. Men det vore att ljuga, sätta på sig en hemstickad offerkofta och fabulera ihop en osanning som jag sedan inte kunde rättfärdiga. Visst, det har varit hundra sorger och bedrövelser kantrat med smärta jag aldrig kunnat drömma om att ha i min kropp. Men trots det så måste jag säga att jag fortfarande är högt över ytan med näsan. Så pass att jag har satt målet att tamejfan lära mig att gå på vatten med tanke på allt jag genomlidit, kommit igenom helskinnad och framförallt med själen intakt utan att ha svajat nämnvärt.

För trots enormt lite egentid med Herr Effektiv där någon sorts smekmånad (eller vad nyförälskelse kallas) i det närmsta på grund av alla barn som finns i våra liv där jag fått äran att vara hjärtemamma till världens bästa fjortonåring då fadern jobbar skift varannan vecka då de andra varit hos sina andra respektive föräldrar kan jag ändå konstatera att det fört med sig annat. För det ska jag inte sticka under solen med att det har funnits dagar jag så innerligt längtat efter åtminstone en veckas samvaro med bara han jag föll så hårt för en snöig dag på Leos Lekland. Ibland är det inte praktiskt genomförbart. Det finns något som är viktigare än all vuxensamvaro och det är dessa vi satt till jordelivet. Kidsen. Vårt allt. 

Så med mitt humör har det krävts mycket kraft att inte tappa huvudet helt och hållet även om jag stundvis förtvivlat så djupt och innerligt över lagen om alltings jävlighet. Där jag velat kasta sönder saker, klippa sönder saker och riva av mig hårskallen i vissa situationer… där jag förr med all säkerhet sett till att söndra så jag inte hade så ont inombords… för om någon annan kan såras har det förr känts bättre för en stund åtminstone. Idag vet jag att det är det mest fruktlösa man sår…för skörden blir tunn och jävligt bitter… 

Vad gör man istället när dessa tillfällen kommer? Jo, jag tar till de verktyg jag praktiserat under hela året. Medveten Närvaro. Var jag befinner mig, vad som händer i det vidare perspektivet om jag fackar upp saker och river i sånt som inte går att påverka, ändra eller ens är lönt att bygga ilska och låta dyrbar energi gå spilld på ingenting. Så jag har tacksamhetsinventerat nästan varenda kväll, fortsatt vara ärlig i det liv jag lever även de gånger man helst inte skulle vilja vara det, se till att försöka bygga tillbaka saker man förstört och rivit sönder, se på mig själv i dagens spegelbild istället för att titta på en bild som var för några år sedan. Försöka ta till mig när jag fått beröm, inte rusa iväg när positiva saker inträffat utan istället gett mig själv tid att fundera över vad jag vill med allt det fantastiska som faktiskt också hänt detta år. För som det hänt positiva saker. Knappt så man trott att det varit sant vissa gånger att det skulle kunna hända mig som faktiskt bara är dum och ful… eller nåt 

Ju mer jag låtit irritation och ilska rinna av mig kring olika situationer, desto mer har jag gått bättre situationer till mötes. Jag har kunnat välja mina strider, fokusera på mig och de mina istället för på vad andra tänker och gör. Känna tacksamhet att ha en familj igen utan att hela tiden se allt jobbigt som det faktiskt också för med sig då man bildar en Annorlunda Familj med barn och man. Se det fina i vardagen som jag förr avskytt att rätta mig efter. Längta efter helg och tystnad utan en massa saker som ska hända 24/7. 

Jag är faktiskt min egen lyckas ö. Jag skapar faktiskt lyckan i mitt liv. Om saker känns pissiga får jag försöka se på det som finns och finna en lösning så att jag får ro i själen istället för att bråka på de som int’ begrip’. Jag försöker leva som jag lär för det har varit så mycket lättare än att säga en massa som sedan inte praktiseras där andra finner ut att det bara är en massa skitsnack. Så jag fortsätter att följa det DBTn lärt mig. Att praktisera här och nu. Varken mer eller mindre. Lära av misstag man inte vill ha kvar med sig framåt. Glädja sig åt andra för att glädjas åt sina egna framsteg. 

Det låter säkert lulligt. Men det är faktiskt rätt enkelt när man väl fått in det i skallen. Att vara här och nu istället för att fastna i en dåtid som inte går att påverka mer än att inte göra om misstag man redan gjort, att inte spekulera i hur framtiden kommer att te sig för om den kan ingen spörja… inte ens hur mycket man än vill.

Så jag lever livet nu där jag är. Ikväll i sängen medan 14 år ockuperar tvn med Mythbusters.

Ikväll är det nedräkning. Imorgon har lillgänget skolavslutning som de sista i barnaskaran… Så vi har haft skolavslutning redan i dagarna två så nu är det de sista skälvande timmarna tills vi går som kossor ut på grönbete… Flera underbara veckor i "bara-varats" tecken. Där chevan kommer att packas en sista gång så dämparna får göra sitt allt för att inte gå stumma fram på den rätt tjälknöliga vägen ut i Paradiset. Några underbara månader har jag framför mig ute i en miljö som är rätt främmande för mig egentligen. Mitt ute på landsbygden i det närmsta ingenmansland med allt otyg som det för med sig från äckliga spindlar till allergiframkallande getingar. Den rädslan har jag bestämt mig för att vinna över denna sommar… Målet är väl att inte skrika rakt ut för varje spindel jag finner i sängen…. förhoppningsvis även våga ta bort den med min egen hand istället för att halvt om halvt skrämma livet ur han jag delar säng med så han kan ta bort dessa vidunderliga kryp.

Men främst ska jag än en gång fundera över min egen lycka. Vad som gör mitt liv värt att leva utan att för den skull behöva någon annan för att uppfylla den. Se till att ha ordentligt solblekt hår och sorgkant under naglarna när hösten och skolstarten tar vid. Med energi att orka ännu ett år med skola, snö och mörker som går över i ljusare tider där jag även den våren ska vinna över de deppigare stunderna utan att gå hals över huvud in i något ogenomtänkt. 

Mina små hembyggda pallkrageväxthus…. med sallad, örter, smultron och blommor som just nu växer till sig.

Alla trädgårdspysselprojekt som jag ägnar mig åt tillsammans med 14 år som också har ett brinnande trädgårds och pysselintresse.

Från förra helgens bestyr. där 14 år gör stengång medan jag flätar staket runt kökslandet.

Gårdagens kort från hundpromenaden längs älvkanten. Nyfixat hår, betydligt ljusare än på länge så att solen får göra resten av jobbet att ljusa upp det mer överensstämmande med det däringa vita som kommit vid tinningarna…. 😀 

Så med detta blogginlägg önskar jag alla en glad och underbar sommar… för visst vet ni?

Fotat på Headline Strömpilen! 

 …egentligen? Om lagen om alltings jävlighet vinner så är det aldrig någonsin. Jag-ska-aldrig-leva-mitt-liv-i-omkörningsfilen-någonsin…..

Det här med förhållanden på äldre dar, där det finns barn från gamla relationer, där det ska tamejfan strykas hit och dit, åt höger och vänster så att alla är nöjd. Från exen till kidsen, till vi som faktiskt startat upp relationen. Där jag är van med vissa sätt och Herr Effektiv vid andra. Där känsloyttringar i det närmsta inte existerar hos min kära medan jag är mer av medelshavspersonlighet där jag viftar med armar, hår på ända och munnen vidöppen där olika ljud gurglas ut allt emellanåt. Där regler och rutiner är lite upp och ned men framförallt helt olika hos mig och min partner. Där barnen alla 4 är helt olika med saker de varit van vid som sedan också de ska anpassa sig till varandra… Den stora nötningsprocessen. Där man ska slipas samman till en enhet och gemenskap. Där kommunikation behöver läras ut till vissa av förmågorna, medan andra behöver lära sig att tygla sitt humör så andra kan göra sin röst hörd.

Det är inte enkelt ska gudarna och människor veta. 

Vissa dagar inte ens roligt. Man undrar vad man har ställt till med och jag ska villigt erkänna att i mitt gamla liv hade jag för länge sedan tagit en unge under varje arm och tagit mitt pick och pack samt med en racerfart gått ut genom vårt gemensamma hems dörrar och sagt… Tack och god natt! Det var kul så länge det varade.

Tack och lov får jag säga till min psykolog på måndag, att du visat mig på redskap när det börjar brinna i det Alperudska flyktbeteendet. Tack och lov säger jag även till mig själv för att jag tog tid på mig att skynda långsamt och först gå terapin jag gjorde våren -11 där det minst sagt var en berg- och dalbana… skulle vilja likna det vid en stormande orkan utan vetskap om var jag skulle landa. 

När jag i fredags fick hem älskade lillgänget visade det sig även att jag fick hem en ytterst förpubertal blivande 10 åring… Ord som: "Jag är i helvetet och du är Satan!" är ord jag möter för att efter någon timme få en smygande arm runt halsen och ett förlåt viskat i örat samt en massa pussar och kramar. För att nästa sekund vända och sucka dramatiskt, med utmanande röst tilltala Herr Effektiv och sen är cirkusen igång igen. 

För jag lessnar… Ledsnar på att hela tiden bita ihop… För att det hela tiden förväntas av mig att mitt humör ska vara tyglat likt en väl inriden häst. Alla har gränser, så också jag för det jag kan ta… För hur mycket ska man behöva varna, säga att det räcker, att man inte accepterar ett beteende innan det är ok att brisera som en bomb? En tryckkokare kan inte ta för mycket och jag skulle ogärna vilja se den röra ett sådant utbrott skulle bli om jag inte pös ut lite irritation emellanåt.

Så killarna befinner sig på loftet i sitt rum. Kärleken var upp med godis, popcorn och dricka till deras kryp-in. Tjejerna som dessutom har med sig en kompis till Paradiset i helgen har stängt in sig på sitt rum där det tjoas och tjimmas med sovsäckar, godis och annat smått och gott.

Själv? Helt utmattad av att hålla mig i schack… Av allt liv som blir av 5 spralliga ungar (ja, en som hela tiden testar en dessutom). Trött ända in i märgen över att vissa människor inte kan agera på en vuxen nivå med sunt förnuft kring sina barn utan tror sig kunna köra sitt eget race utan att inblanda den andra föräldern. 

Det enda jag vill ha är lugn och ro. Harmoni i livet. Hur svårt kan det vara att förstå? Varför kan inte människor som är bittra ut i håret och lever sitt liv i tristess ge fan i att göra livet surt för andra och istället försura mer för sig själv? Nej, det är ju klart… Då blir det ju inte så roligt som när man får någon annan eller flera andra att må dåligt. Men jag tror på att "karma-is-a-bitch". Förr eller senare biter man sig i arslet och då kan det vara för sent… 

Nä! Tackar inte speciellt mycket för idag. Men är tacksam för: att vi hann gräva lite och starta planeringen av köksträdgården, att trots regn njuta av en brasa i kaminen, sitta i en stuga istället för i stan, titta på det som växer i uterummet och inse att jag odlat allt, lukta på limeträdets underbara blommor och drömma om att olivträdet ska bli så fint så fint.

Avslutar med att visa en bild från dagens arbete där 14 år har grävt medan jag legat på alla fyra och krälat efter ogräsrötter.. Vissa så stora att man kunnat tro det var palsternackor vi fick fram… Men maskarna trivdes och snart blir det så fint så fint.. Regnet avbröt oss dock i vårt arbete där jag minsann tror att det bor en sann trädgårdsentusiast i 14 år. Det skulle vara kul. Det ska sås sockerärtor, bönor av olika slag som ska klättra efter pinnar och det närmast bilden är början på ett staket vi hann få in 2 slanor i… Vår hyresvärd hade precis klippt häcken och lämnat efter sig alldeles perfekta pinnar för oss att återvinna till detta… Tror även vi ska köra ett lågt staket av pinnar i potatislandet.. Men, den som lever får se..

Nu tackar jag för denna dag och hoppas att det är uppehåll litegrann imorgon så vi hinner sätta lite potatis. Tack och hej!