Måndag…

Av , , 1 kommentar 3

 …och all luft har liksom gått ur mig. Konstigt vore kanske annat. Från torsdagkväll till söndagkväll har hela min kropp och själ varit helt inriktad på att finnas för min älskdade StorSessa. 

På lördagsförmiddagen gick jag ner till centralhallen för att få mig en kopp kaffe på en alldeles förträfflig kaffeshop som finns där. Tjejen bakom disken tyckte jag såg lite sliten ut och frågade om jag skulle ha deras värstingkaffe och jag tackade inte nej till det. Så vi småpratade lite och när hon hörde att jag låg inne med min dotter och vilken ålder utbrast hon: "MEN! Det är väl inget konstigt att hon vill ha dig med! Jag är själv 21 och skulle absolut ha med mig mamma om jag skulle behöva ligga på sjukhus." 

Det värmde mammahjärtat. Att det faktiskt finns fler som inte helt lösgjort navelsträngen från sin mor. 

Vi må ha haft våra upp och nedgångar i mor och dotter-relation. Men vi lyckas alltid övervinna motgångarna och bygga vidare, större och djupare. Min dotter är min stolthet, med sin stora personlighet imponerar hon så många gånger på mig att jag får låta bli att överösa henne med alla mina superlativ.. Det kan ju bli irriterande då man är mitt i början av livet… 

Hursomhelst blev vi inte klokare efter vi fått gå hem då vi sent omsider fick träffa en överläkare. Det märkligaste av allt var att det tydligen inte gick att rodda i mediciner där och då, men det gick att skriva ut ersättningspreparat i annan läkemedelsform som i mina ögon är rena rama rävgiftet och som dessutom satt miljoner människor i beroendeproblematik. Rent utsagt för jävligt måste jag säga. Men ibland har nöden ingen lag om man lider av svår ångestproblematik och viss tvångsstörning…. Skämmas tamejtusan än en gång!!

För mig blev det bara för mycket. Att se min dotters uppgivenhet, att än en gång se hur människor och hur jag blivit behandlad inom denna vårdinstans. Så jag var så arg, besviken, med mardrömsscenariot 2010 färskt i minnet att jag inte lyckades hålla mina tårar borta inför läkaren. Som trodde sig förstå…. Där jag kan säga att en som aldrig suttit i helvetets mörkaste djup inte ens borde säga att h*n förstår hur jag känner mig.

Jag förstod nog inte ens det själv där jag satt. Men sakta så inser jag väl att jag kommer att göra allt för att min dotter ALDRIG ska få uppleva de helveten jag själv fått uppleva inom denna enhet. Människors okunskap, bristande förståelse och de lögner jag matats med som fått en att tappa förtroendet helt och hållet för nästan varje behandlande person där uppe. 

Den allra värsta känslan är all denna MAKTLÖSHET som jag känner!!! Att det inte fungerar bättre i vården. Att det ständigt ska vara en kamp för ens överlevnad och rätten till ett bra mående. Där jag känner sådan vanmakt mellan varven och egentligen bara har lust att som ett barn protestera mot behandlingen många av oss utsätts för eller har utsatts för. Betänk er mig…. Vuxen som aldrig kommit ur fyraårstrotsen där jag helt sonika bestämde mig för att sluta ta medicin mot min adHd… Jag skulle inte bli särskilt trött och seg… Nope, nehej då! Jag skulle tagga igång, humöret skulle stiga några snäpp… och sedan skulle det gamla raseriet som jag gått runt med i många år som ett brev på posten återkomma… min familj skulle än en gång få lida över mina humörssvängningar som pendlar ett x antal gånger under en dag utan medicin…där inga höga ljud kan tolereras, där jag själv blir än mer högljudd, driven och pratig, bråkig för att det helt enkelt är roligt, ja… listan på hur min personlighet tenderar att bli utan medicin är lång och det tänker jag inte räkna upp här. MEN… jag blir inte så trevlig mellan varven… 

Tyvärr straffar det bara mig om jag skulle få för mig att göra något sånt. Jag har kommit längre än så med mig själv…. men ibland undrar jag för vem jag gör allt detta förändringsarbete? Samhällets? Familjens? Eller min egen?

Ikväll vet jag inte riktigt. Det snurrar för många ledsna tankar i skallen där jag borde ha fått ha en helylle Svensson helg med familjen och gått runt på ljusfestival tillsammans med resten av gänget… istället fick jag trösta äldsta i familjen då hon kände en avgrundsdjup förtvivlan och försöka att inte visa min egen så gott det nu gick….

Imorgon kör vi nästa vända… Nytt läkarbesök, förhoppningsvis med mer hopp efter det beöket.

För det är inte ok att släcka en ung människas tilltro till de som genom åren ska förväntas ge henne adekvat hjälp och stöd… 

 

Kunskapen hos Psykpersonal…

Av , , Bli först att kommentera 2

 …skrämmer mig rejält denna eftermiddag. Där läkare tycker att det är helt ok att en ungdom med grav adHd ska kunna vara utan sin medicin ett tag med en axelryckning, utan att behöva ta ansvar kring de effekter en sådan inställning ger. 

Min dotter som nu varit utan medicin i blodet under snart ett dygn är åter i sitt gamla tillstånd… DVS helt ofokuserad då hennes hjärna inte orkar särskilt mycket då en sjukhusvistelse i sig med en mängd olika saker kommer upp. Blodprovstagningar som går fel med sönderstuckna armar, en hård otäck säng på ett naket opersonligt rum där det doftar konstigt, med människor som kommer och går i olika ärenden, som ska kolla hennes hjärta, koppla upp henne till olika monitorer och så där… Ja, man blir själv bara trött av att skriva allt som pågår.

Men läkaren tycker minsann att hon ska vila från medicin ett tag. För att sedan börja om. 

Vad händer då under denna sk viloperiod, om vi nu ponerar att det är scenariot som kommer att bli av vår sjukhusvistelse. (ni som känner mig väl vet dock att det inte är vad som kommer att hända)

Jo! Allt som min dotter lyckats bygga upp i och med att hon fått medicin raseras och hon får starta om än en gång och arbeta med de hinder hon upplevt att adHd:n ger. För tydligen är det ok för en läkare att inte tänka längre än de uttalade ordet. 

I mitt fall så sattes medicin in igen där jag själv vägrat ta emot medicin på grund av alla biverkningar. Nu i kortverkande form, i väntan på att min licens för den nuvarande medicin jag har skulle gå igenom. Under tiden som jag väntade så sprang jag varje natt upp och ner i trapphuset av de biverkningar som mina "vänta-mediciner" förde med sig. Allt för att inte störa resten av hushållet i deras nattsömn. Hellre det dock, än att jag hade varit utan all medicin medan jag väntade. FÖR att vara helt utan medicin där i början av juni 2010 förde med sig många negativa växlingar i mitt liv. Att känna sig inträngd i ett hörn, utan hopp för framtiden, med läkare som jag upplevde som nedvärderande (som dessutom var det) medförde alltför hårda följder för mig. För jag är nämligen oerhört aggressiv i min framtoning utan medicin. Med medicin däremot är jag rätt så from i det närmsta lik ett gulligt ullig lamm. ;P

 

Förutom nu då. Fullt medicinerad men med min dotters framtid och sinne hotat kan väl ingen, inte ens en normal människa känna sig särskilt nöjd? För en sak och som nu även min dotter så bittert får erfara där jag påtalat detta faktum under några år är: Att man ska aldrig, aldrig förlita sig på Psykiatrin. Det finns alltför många otrevliga händelser och erfarenheter som jag tagit del av, som människor berättat och delat för mig att det är en självklarhet att anta att de som jobbar där gör sitt jobb efter bästa förmåga. Ska något hända får du tamejfan vara lika beläst som överläkarna ibland mer, veta dina rättigheter och inte ens då ha en chans att kanske få adekvat hjälp. 

Så vi väntar…..

….fortfarande på att någon kompetent överläkare från psykiatriska kliniken ska steppa in här på kardiologen i deras matsal där vi har suttit sedan kl 13 och väntat.

Tack så hemskt mycket!!

TACK Umeå Psykiatri! Min dotter fick…

Av , , 2 kommentarer 2

…fick fira sin och fästmannens 2 års dag på kardiologen igår!

Hela veckan har min äldsta dotter, 19 år, påtalat att hon känt sig yr, haft hjärtklappning och känt sig hängig med sviktande matlust och orkeslöshet. På torsdagskvällen fick jag ett sms där hon frågade vad man ska ha i vilopuls. Då förstod jag givetvis att allt inte var som det skulle så jag frågade lite försynt vad hon hade för puls, 123 slag i minuten! Inte alls ok någonstans. Min dotter är välsignad med vänner som bryr sig, håller koll och finns då hon behöver det. Så vi gjorde ingenting under torsdagsnatten, det löste sig på annat vis.

På fredagmorgon packade jag ihop mig och åkte för att hämta upp henne och sedan begav vi oss till vårdcentralen, som undersökte, skrev remiss till akuten, som la in henne på kardiologen. Hon hade EKG-avvikelser, på tok för hög puls och svår hjärtklappning och yrsel.

Vad har då psykiatrin med allt detta och göra kan man undra?

JO! I vanlig ordning har deras förbannat okompetenta personal inte gjort sitt jobb och skött de uppföljningar som enligt Socialstyrelsen är ett måste. Jag vet att som 19 åring i psykiatrins rullar har man inte särskilt stor koll. Det har man knappt som 43 åring. För om man inte själv bråkar, läser runt hela googles information och söker på internet får man ingen hjälp i denna stad. Eller så ska man ha en sådan jävla bananskalsröta att man halkar in hos en behandlare som faktiskt är där för att de bryr sig och vill göra ett bra jobb. 

Tyvärr har min dotter inte hamnat hos en sådan behandlare. Hon har hamnat hos en som 1. Inte vill träffa sina patienter särskilt ofta. 2. Med all säkerhet inte är insatt i adHd-problematik och protokollförning kring uppföljning. 3. För trött och less på sitt jobb och helst bara vill lyfta sin lön utan att göra ett jävla skit. 4. Riskerar hellre sina patienters liv än att läsa in sig och hålla sig ajour med vad som gäller runt adHd-mediciner. 

Så idag….. Efter ett dygn på sjukhus med min dotter fastsatt vid hjärtövervakning och dålig sömn är jag måttligt road. För ni förstår. Kardiologen kan inte göra så mycket mer för oss. Så nu sitter vi i kardiologens matsal och väntar in Psykiatrins bakjour. Jag… PeterPojken….Hennes fästman…..samt min dotter då…19 år gammal…utan adHd-medicin i hjärnan….med hela livet framför sig. 

För läkaren på akuten såg inte så imponerad ut då hon hörde att min dotter inte hade en läkare att hänvisa till på psyk. Så han satte ut hennes nuvarande medicin omgående. 

När kardiologen i förmiddags pratade med någon läkare på psyk så hade han sagt åt dom att hon kanske skulle vara utan medicin ett tag för att sedan prova sätta in den igen…….

Hallå?! JORDEN ANROPAR DE LÄKARE SOM KAN NÅGOT!!!!!!!!!! Vem i helvete säger att en patient som blivit insatt på adHd-medicin ska behöva vara utan sin krycka ett tag och sedan sättas in på samma skit??? Säger man inte…. OJ! Då måste vi se över alternativ?????

Så här sitter jag….försöker hålla mig lugn och saklig för min dotters skull. DJUPT UPPRÖRD att de än en gång fuckat upp. Precis som i mitt fall under våren 2010. För så här är det: Tack vare en inkompetent behandlare som ABSOLUT – UNDER – INGA – OMSTÄNDIGHETER – GJORDE – SITT – JOBB. Orsakade en inläggning på psyk för mig, där jag på grund av biverkningar i stil med min dotters var helt säker på att jag skulle dö av all hög puls och hjärtklappning. För jag var så illa däran att jag inte kunde prata och andas samtidigt i takt med den skyhöga puls jag hade. Som tur bevittnades detta av utomstående personal från kommunen. Som i sin tur ringde till min avdelning på psyk för att påkalla hjälp och uppmärksamhet. Där de inte la en sticka i kors, inte ens ringde upp, kollade hur det var med mig… Där jag sökte hjälp i en annan kommun, blev så illa behandlad att jag fick vända hem till Umeå igen med oförättat ärende, där en själ på mobila teamet uppmärksammade min situation och såg till att saker hände. 

Detta är 2012. Vi lever i ett för det mesta upplyst land. Där sånt här inte borde få hända. 

Nu gör det tyvärr det. 

Men när de jag är allra mest rädd om drabbas… Då jävlar slår autopiloten in… Lejonmamman vässar klor och tänder. För den här gången kommer jag  inte att vara lika timid som jag var i mitt eget fall.. Tilltufsad, utslut och utan ork att kämpa. 

Till Personal på Psykiatriska Kliniken! Skämmas så in i helvete, tamejfan!!!!!!!! 

No pain…

Av , , 1 kommentar 3

 …no game?

I mitt fall så tycker jag att det är nog med denna smärtsamma rygg från avgrunden. Ibland misströstar jag något enormt och det är då det gäller att inte tappa taget om det som är positivt i livet. Det är lätt att man gärna tittar på allt negativt då det tar upp en hel del utrymme. Men i vanlig ordning försöker jag att bortse från min värk, se det fina i livet där värken gott får samsas med det.

Idag har jag hunnit ner en sväng på stan och fixat lite mer pyssel att göra fina kransar av, det får mig att glömma smärtan för en stund, detta med att pyssla är fint då… Dessutom köpte jag med mig färsk lax och blå musslor hem så nu puttrar en god fiskgryta på spisen där till och med buljongen är egen gjord. Jag och Herr Effektiv utgör ett bra team så han hackar, stökar undan medan jag låter smaker blandas och smaklökarna retas. 

Mitt i allt så är livet ändå rätt bra. Men jo, jag önskar det varit annorlunda, att värken gick att slippa undan åtminstone någon timme under dygnets  24 timmar. Känner mig så trist och orkeslös för det mesta där jag varken orkar upprätthålla vänskapsband eller andra band i det närmsta. Allt går åt till att hålla näsan över vattenytan så att åtminstone familjen slipper lida så mycket av mina krämpor. Jag väntar dessutom fortfarande på vidare utredning kring min senaste diagnos och det är segt som kåda att komma framåt i vänteköerna. Så jag hoppas att min läkare ska kunna dra i några trådar för det är omänskligt att lida och jag lider. 

Men… psyket är intakt. Jag mår bra inombords och i skallen. Kanske är det sådant som räknas mest? Bäst hade det varit om jag hade fått vara helt i symbios med mig själv. Kropp och psyke i samma läge.. välmåendets…

Imorgon är det slut på friden som höstlov för med sig. En ny skolvecka och alla kids i huset. Hujedamig, då kör vi igen!

Ett litet livstecken…

Av , , Bli först att kommentera 4

 …från mig!

Det händer saker hela tiden. Det levande livet tar så mycket mer tid än jag någonsin kunnat tro och det är faktiskt helt fantastiskt! 

Då får bloggandet stå tillbaka och orden får hamna på andra ställen än i bloggen.

Jag och Herr Effektiv har hunnit med en sväng till Barcelona där vi vilat upp oss, njutit av varandra och det underbara som det faktiskt innebär att åka en sväng till denna fantastiska stad. 

Vi har fått tillträde till nya Paradiset och jag har tillbringat en hel del tid även där tillsammans med både familj och med hundarna i sällskap. Eldat en massa i öppna spisen, gått på spartansk toalett och överlevt det, tvättat mig i tvättfat med varmvatten som värmts på en spis enbart med två plattor och genom livets enkelhet lärt mig njuta av det enkla.

Fått tillbaka min älskade i mitt liv. Vilket i sak egentligen bör tillägnas ett helt eget inlägg, men med risk för att bli så där äckligt gråtmild väljer jag bara att nämna det som tvärast för de som vet vad detta innebär. 

Det är helg, Allhelgona. Vi har hela familjen samlad från och med idag så jag hoppas på lite extra mycket mys ikväll med familjen.

Tills dess ska jag ut på ett eget litet äventyr. Jag älskar som sagt retroprylar och mina hem är nog översållad med fler sådana ting än saker man finner på IKEA i miljonupplaga. 

Hoppas alla därute i cyberspace har det bra och att livet är snällt mot er. Jag är en person i evig tacksamhet dessa dagar.

Här följer i vanlig ordning en liten bildkavalkad.

Jag har ägnat mig åt att göra lite kransar i olika utförande. Lite man tager vad man haver stuk så att säga. Denna har en kär vän fått. Du är älskvärd.

 

Min unge käre herr Dexter har efter vår utlandstripp varit ytterst "mattig"..

 

Loppisfynd!! Pärlan från Reijmyre glasbruk. Lyser fint i höstmörkret.

 

Fler tillskott i min samling av glasburkar har jag lyckats hitta.

 

Även dessa lejon i kristall från Kosta Boda glasbruk har numer en plats i stringhyllan.

 

Å ännu en krans som pryder någons hem…

 

Älskade herr Texas har ny frippa… Ser ni hans förebrående blick? ja… nu ser man den åtminstone.. han har fått så lång "lugg" så pippilott måste han ha…

 

Jag hittade några helt fantastiska glaskulor en dag på loppistur…. De pryder olika blomkrukor här hemma…. När ljuset går igenom dem så blir det fantastiskt vackert.

 

Lite från mitt liv. Det vackra och allt glädjande jag fyller det med numer.