Köksskåpet öppnades och ordningen där inne skvallrade om att det här var ett hem med sparsam smak och kloka investeringar. Där stod klassikern Bersås tallrikar bredvid några skålar av Herta Bengtssons Blå eld. Kaffekopparna Blå blom från Gustavsberg hade fått sin beskärda del av skvaller genom årens kafferep med damerna i husmorsföreningen. Nu tog August ut endast en kopp med fat och stängde sedan skåpet. Koppen skallrade en aning när han bar den med sina knotiga händer mot kaffebryggarens kanna. Han fyllde koppen och gick sedan och satte sig vid köksbordet. De två skivorna sockerkaka var redan framdukade på ett kaffefat bredvid den rödrosa pelargonens kruka. Duken hade sett sina bästa dagar, och kaffefläcken som aldrig ville gå bort i tvätten syntes allt för väl, men August var så van att han inte lade märke till den längre.

Morgontidningen gav ifrån sig det sedvanliga pappersraspande ljudet vid sidbytet. Ett viskande ”Ahh” hördes när tidningens korsord blottades. Pennan låg redo, likaså det smutsvita radergummit. August tog nu med sina krumma fingrar ett stadigt grepp om pennans smala kropp, slickade på spetsen för att med nyfiken kraft hänge sig åt världen med vågräta och lodräta frågor. Han mumlade för sig själv ”ett ord på åtta bokstäver, hmm”. Mellan funderingarna tog han en tugga av den söta fluffiga ljusa sockerkaksskivan, läppjade lite lätt på kaffet och lät ångorna från koppen fylla det lilla luktsinne som fanns kvar i den gamla kroppen.

Han knackade på snusdosans lock, öppnade och bakade sig en redig prilla. För en snus var man förtjänt av efter kaffet. En suck undslapp de gamla fårade läpparna ” förbaskat att det ska vara så svårt”. Ljudet från brevlådan när posten damp ner på hallgolvet trängde igenom tankarna. Reklam, reklam, reklam och se där ett vitt kuvert som inte skvallrade något om dess innehåll. Den gamla pennkniven på sekretären kom nu väl till användning. Lätt mumlande ögnade han igenom texten i brevet. ”Trams” inte gick det någon nöd på August. Visst kunde det vara lite ensamt utan Britta, och saknaden av katten Jaspers spinnande när han låg i famnen och mådde gott. Han satte sig vid bordet igen. Sträckte ut handen, rattade in en radiokanal och ett radioskval flöt ut mellan lägenhetens alla väggar.

Den gråblå blicken under de buskiga grå ögonbrynen följde molnens långsamma flykt på himmelen. Synen var inte vad den en gång hade varit men dög gott och väl med hjälp av de nya glasögonen. Han bara satt där för en stund och lyssnade förutom radioskvalet, på det dova ljudet från ventilationen som hördes via köksfläktens spjäll. Lugnet bröts men nu av det skarpa ljudet av telefonsignalen. Med några få men ack så trötta steg var han framme vid hallbordet, där telefonen var placerad. ”Hos Johanssons” svarade han. Personen i andra änden av luren hördes ”Hej pappa! Hur står det till?” August svarade ”Jo tack det knallar och går på de gamla benen. Det är som vanligt. Hur är det med barnen och när tänkte du komma och hälsa på din gamla far?” Det blev tyst i andra sidan av luren för en kort sekund. ”Men pappa du vet ju hur mycket vi har att stå i. Om du nu bodde här på Liljans äldreboende skulle vi kunna hälsa på dig varje dag, om du nu skulle vilja det?” Men det ville han inte. Han hade det fortfarande bra här hemma och det gick ingen nöd på honom. Dessa gamla väggar och möblerna som fortfarande dög, kunde han utan och innan.

Telefonsamtalet slutade lika hastigt som det började. Luren placerades åter i laddaren. Han såg sig om kring med en fundersam blick. ”Ja du älskade Britta vad ska jag ta mig till med vår son?” Fotografiet på den inte allt för länge sedan bortgångna makan Britta stod på chiffonjéns vackra spetsduk. Han gick och hämtade vattenkannan och började ta hand om först blommorna vid fotografiet sedan de övriga på fönsterbläcket. Över bladen skymtade han gatan där bilarna stod parkerade prydligt på lång rad. Idag var det alltså motsatta sidan som de fick stå på. När han var färdig med vattnandet, ställde han tillbaka kannan i skåpet under diskbänken. Han satte sig igen vid bordet, tog åter ett stadigt grepp om pennans smala kropp för att sedan skriva ordet hydrofon, ordet på åtta bokstäver.