I min mörka lilla vrå

Av , , Bli först att kommentera 0

Skulle ta ut minneskortet ur kameran men kundet inte låta bli att ta en till bild innan. Det här är bilden jag tog.

Sitter i min mörka lilla vrå och skapar för fullt, samtidigt som jag håller koll på vad som sägs på Facebook. *suckar* ja ni vet ju alla vad den stora nyheten för dagen är så den lännar jag och går vidare.

Vad kommer framtiden att ha med sig?

Jag vet iaf. att Kreativ kollektiv kommer att vara i Glashuset några dagar nu på vårkanten. Planerar och drömmer om hur roligt det skall bli.

Asfaltsblomman som vägrade dö

Av , , Bli först att kommentera 4

I den stora betongdjungeln Stockholm föddes på sjuttiotalet en flicka. Det var flicka nr 2 i familjen "Svensson". Men inget var direkt vanligt med dessa "Svenssons". Trots att hennes uppväxt kantades av misär på olika sätt, fanns där en gnista. En gnista som ibland falnade, för att vid oväntat tillfälle vakna till liv igen. Ni förstår säkert att det handla om mig. Kan inte påstå att livet varit direkt god mot mig, men jag har kamplust och en nyfikenhet inombords som gör att jag konstigt nog inte ger upp. Nu så här förhoppningsvis mitt i livet ger jag mig en stund till att tänka, reflektera över det som varit, samt blicka framåt. Gnistan har blossat upp igen, och nu som kreatör kan jag äntligen få utlopp för en hel del som varit begravt inom mig i allt för många år. Sorg på olika sätt är nog det värsta… sorgen över att inte vara som andra, sorgen över att inte få leka med andra, sorgen över att inte bli sedd av sina föräldrar och sorgen över misslyckad skolgång pga utebliven hjälp (vilket har visat sig nu de senaste åren att jag verkligen behöver). Sorgen över farmors (hon som såg mig och inte bara min syster) bortgång, sorgen över barnet jag förlorade vid bilolyckan 95, sorgen över att en läkare och en psykolog tydligen hade skrivit osanningar i journalen om mig (så att jag inte fick den ersättning jag borde ha fått) och så vidare. Listan på sorg i mitt liv kan göras allt för lång tyvärr.

Jag överlever det mesta. De gånger jag fick sova i kalla trappuppgångar pga. hemlöshet har stärkt mig. Nej jag hade inget missbruksproblem! De tre bilolyckorna som skadat mig både psykiskt och fysiskt, har gjort mig mer förstående. Alla sjukdomar som kantat mitt liv så som exempelvis giftstruma har gjort, att jag tar mer vara på livet i det stora hela.
 
Kontentan av mitt liv är nog iaf.
Jag är en asfaltsblomma!
Jag vägrar dö innan det är dags!
Så till er som gillar att snacka skit bakom min rygg, kan jag bara säga att jag kommer att finnas kvar trots era försök att sänka mig!
Jag har överlevt värre saker än er!

Ibland blir jag mörkrädd…

Av , , Bli först att kommentera 0

för hur en del tycks tänka, eller snarare inte tänka. Fick ett samtal nyss om jag hade frågor om en kulturutställning. Jag svarade nej det tror jag inte… Den som ringde sa då att vederbörande skulle just maila information till mig.

Ringa och fråga om frågor innan informationen är utskickad är väl att jobba lite bakvänt så att säga.

Är det bara jag som ser?

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag förstår inte!

Hur kan det vara så många i den här staden som inte ser en persons ”rätta jag”?

Bl.a. uttalade feminister som gång efter en annan demonstrerar för jämlikhet och rättvisa har gått med i en grupp som hyllar en person från ett vanligt service yrke. Denna person som med sitt eget tycke och smak, givit framförallt unga tjejer och en till viss del andra, möjlighet att nyttja servicen gratis.(Tror inte detta är förankrat och godkänt hos chefen att göra på det viset.) Visst gör även en del av hens kolleger samma sak, men inte genom slö nonchalans, så att det blir en vana istället för något enstaka undantagstillfälle.

 

Kommer ihåg när hen bodde på samma gård som mig och min familj. Hen hade avslutat arbetsdagen (vilket var sent på kvällen) gått ner i tvättstugan och slängt ut kläderna ur maskinerna för den som hade bokat tvättid. Det är inte slut där… hen hade dessutom mage att använda den bullrande torktumlaren efter 22.00 då tvätt och torkning skall vara avslutad och tystnad skall råda. Hade det bara varit enstaka gång hade det nog inte varit ett problem och boende i området kunde ha haft överseende med detta beteende.

 

*suckar*

 

Hur kan folk också strunta i att denna person genom tur undvikit olyckor, som om det velat sig illa hade skadat folk rejält.  Hur kan folk hylla en person som gång efter en annan är respektlös mot dem som ber hen att sänka ljudet på stereon? I och för sig sänker ju hen volymen för några sekunder, för att kort därefter höja igen till snäppet högre än innan önskemålet om sänkning gjordes. Åter igen om det bara hade varit en gång, men icke! Det är inte kul att på grund av denna person bli försenad då man inte kan använda sig av servicen, då volymen är så hög att vi ljudkänsliga (i mitt fall svårbehandlad migrän) får vänta till nästa möjlighet att använda sig av denna typ av samåkning.

 

Som sagt jag förstår inte denna grupp människor som hyllar denna person!