Jag är inte korkad.
Jag har bara andra sätt att tackla mina ”problem”.
Mina svårigheter är inte som gemene mans, de är fler.
Hur jag än fösöker blir vissa saker inte som jag tänkt.
Tänker exempelvis, att ge mig mer tid så jag inte kommer försent.
Försent kommer jag iaf för att jag fick mer tid att bli distraherad på.
Distraherad blir jag av det mesta, så som ljus, ljud, sånt jag stör mig på och sånt som intresserar mig med mera.
Är det riktigt intressant är det svårt att få kontakt med mig eller så håller jag en föreläsning så att du tröttnar på att ge mig din uppmärksamhet.
Min hjärna går ständigt på högvarv och jag önskar att den ibland fick semester och kunde få koppla av en stund för återhämtning, men så blir det inte utan den överhettas istället av allt grubbleri.
Livet är inte enkelt, iaf inte för mig som nu i vuxen ålder fått bekräftat att jag har två diagnoser jag pendlar emellan.
Pendeln svänger kraftigt och det tröttar ut mig.
Så jag blir inte bara trött psykiskt av den ständiga tankeverksamheten utan jag blir det även fysiskt.
Jag har Asperger och ADHD och vill på sätt och vis inte vara utan dem.
Men jag önskar att få rätt förutsättningar så jag kan fungera så ”normalt” det är bara möjligt.
Får jag det kan jag sköta mycket själv och uträtta ”stordåd”.
Så jag ber er ha tålamod, försök förstå och acceptera den jag är med mina diagnoser.
Jag skäms inte för dem men de är som att ständigt ha med sig ett störigt syskon som ständigt ska smådjävlas lite med en och ska ha uppmärksamhet.
Jag precis som de flesta behöver närhet.
Men närhet är svårt och att läsa folk är än svårare för mig.
Missar därför många gånger vad som egentligen sades då det var något underförstått.
Behöver som så många andra att få vara social men när diagnoserna ställer till det för mig och ger mig panikångest klarar jag bara att vara social via facebook, inte Ir.
Ge mig gärna en kram men fråga innan, det kan vara så att jag precis då vill men inte klarar det.
Det betyder inte att jag inte tycker om dig som person.
Som ni säkert har förstått så gör jag inte mina ”konstigheter” med flit, de är nångot som triggas igång av något.
Vad detta något är kan jag inte säga för tillfället men det brukar ge sig för den som är tålmodig.
När jag blir frustrerad växer aggresionen inom mig över att jag vet att det är något som de flesta klarar och det förväntas att jag ska klara det också.
Blir det förmycket behöver jag distans och sedan få återkomma med lugn vägledning från motpart.
För er som tror att bara för jag fått diagnoser nu vill slippa arbetslivet kan inte ha mer fel.
Jag vill arbeta precis som alla andra som har ett jobb att gå till.
Men det är svårare för mig att få ett jobb pga min diagnostiserade problematik.
Denna text kunde jag bara skriva nu när min Aspis är dominant och det hade inte gått om det varit ADHDn istället.