Ja så känns det när jag åter igen får avslag på ansökan om sjukersättning för 25%.

Jag är inte den personen som direkt ber om hjälp. Jag stretar, gnetar och jobbar på tills jag stupar/kräks för det kräver Fk men ingen ser eller vill se vilka följder det får för mig. Ingen egentligen bryr sig. Folk har tjatat om att jag måste söka hjälp men till vilken nytta? Jag är värdelös det vet vi redan och en som är värdelös ska en inte slösa några pengar på, för det är att slänga pärlor åt svin eller? Trots detta blev jag övertalad av kurator på råd och stöd (landstinget) och en från socialtjänsten att ansöka om sjukersättning. För de säger att jag har rätten till ett något sånär värdigt liv, inte bara för att hålla näsan ovanför vattenytan medans jag trampar vatten (dessutom får socialtjänsten ett bekymmer mindre).

På försäkringskassans sida står det:

”Kan jag få sjukersättning?

Du kan få sjukersättning om du:

• Har fyllt 30 år men inte 65 år
• Troligen aldrig kommer att kunna arbeta heltid på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning
• Är försäkrad i Sverige och var försäkrad när du blev sjuk. Du är försäkrad i Sverige om du bor eller arbetar här. ”

Jag uppfyller alla de tre punkterna som de räknar upp men ändå anser de (eller handläggaren som skrev beslutet med fruktansvärt undermålig svenska) att jag inte har några bestående men. Så min kroniska värk som inte blir bättre (har inte förändrats sedan 1996), min migränproblematik som jag får sprutor för var tredje månad för resten av mitt liv, NPF-diagnoser adhd och asperger inte är bestående?!

De (Fk) anser att jag kan jobba heltid. Jag, kurator, socialtjänsten och flera läkare menar att om jag måste jobba heltid kommer jag att bokstavligen jobba ihjäl mig. Till följd av kravet på heltid blir att jag slutar fungera förövrigt. Det innebär att om jag skulle ha pengar (och behovet av) att handla något i matbutiken, skulle inte varken den psykiska eller fysiska kraften finnas till att faktiskt kunna gå och handla. Heltid skulle också innebära fortsatt ofrivillig isolering då jag inte har orken att sköta mitt hem så en kan bjuda in folk eller ha ork att gå på dejt. Ja jag vill gärna träffa någon att dela mitt liv med men inte vem som helst. Så tack Försäkringskassan för att ni vill förstärka min autism och isolering! Jo jag är berättigad till kontaktperson för att bryta min autism så gott det går men än har jag ingen och resursenheten inger mig inte mycket hopp om att hitta någon. En kontaktperson är inte lösningen på allt som Fk tycks tro eller anser. Är helt övertygad om att om handläggare på Fk fick leva i min vardag bara om så för ett kort tag så skulle de snabbt anse att problemen är stadigvarande och inte ger tillstymmelse till värdigt liv. (Ja jag vet att jag är välkommen till Öppen gemenskap men för mig är det inget alternativ att tänka på.)

Bara för att jag har lärt mig att hela tiden vara så förbannat duktig och göra det en kan till priset av sitt egna välbefinnande så ska jag straffas. Jag upplever att män med npf och kvinnor med npf, samt att en npf diagnos ställs mot en annan npf diagnos. Det inte ska inte bedömas olika, utan ska bedömas på likvärdiga grunder vilket inte verkar ske nu på Fk.