Det är nu 20 år sedan fartyget M/S Estonia gick under i Östersjön. Minst 852 människor dog. Jag skulle ha varit med och min blivande fru också!
Det är nu 20 år sedan passagerarfartyget M/S Estonia gick under sin färd från Tallinn till Stockholm i Östersjön den 28 september 1994.
Olyckan är den största fartygskatastrofen i fredstid i nordiska farvatten genom tiderna och en av de dödligaste över huvud taget under sent 1900-tal.
Det fanns 989 personer ombord, varav 852 omkom. Av 552 svenskar ombord omkom 501.
Det kan ha varit 69 personer till som befann sig ombord när Estonia förliste. Därmed kan det ha varit 921 som omkom.
Väckelsekampanjer i Lettland
Jag hade gått i Bibelskola Pingst i Jönköpings pingstkyrka. Leif Svensson var ledare för bibelskolan.
Några år senare fick jag möjlighet att följa med till i Riga Lettland på en väckelsekampanj som Leif Svensson arrangerade tillsammans med pingstförsamlingen där.
Jag var med på två sådana resor och det var helt fantastiskt. Många människor blev frälsta och botade från sina sjukdomar.
Tallinn i Estland
Nu skulle han arrangera ytterligare en sådan resa, men den skulle nu gå till Tallin Estland. Med på resan skulle han ha den nuvarande bibelskolan och en grupp andra människor som skulle följa med och vara med på mötena och hjälpa till. Han ville att jag skulle följa med. Innan hade vi flugit till Lettland men nu till Estland skulle vi resa med ett stort fartyg vid namn Estonia.
Leif ville att jag skulle följa med, och detta ville jag jättegärna, men jag var arbetslös vid den tiden och hade inte råd. Men då sa Leif Svensson att jag skulle få resan mycket billigare. Men jag hade fortfarande inte råd.
Maries funderingar
Vid den här tiden var jag inte gift. Jag längtade efter en fru och bad till Gud om en sådan. Vad jag inte visste att mitt bönesvar – min blivande fru vid namn Marie också funderade på att följa med på resan till Estland. Hon hade ännu inte riktigt bestämt sig och visste inte riktigt hur hon skulle göra.
Eftersom jag inte hade pengar så bad jag till Gud om pengar. Ett par vänner till mig som jag brukade hälsa på tänkte ge mig pengar till resan om jag kom och hälsade på dem innan resan. Men det märkliga var att jag inte hälsade på dem innan resan.
Guds vilja och ledning
Men den månaden fick jag extra mycket pengar från a-kassan, så nu plötsligt hade jag råd. Detta berättade jag för en kompis. Då sa han: ”Då är det Guds vilja att du skall resa!” Det märkliga var att jag då svarade: ”Nej det är det inte!” Något hade hänt. Längtan efter att få resa fanns inte kvar, trots att jag hade kämpat med detta innan. Jag valde alltså helt enkelt inte att resa.
Likadant var det med min blivande fru Marie, som jag inte kände vid den här tiden, och inte heller hade träffat, jag visste inte alls om henne – hon beslöt sig också att i sista stund inte resa till Estland. Istället valde hon att resa till Israel. Vi skulle inte träffas då, utan flera år senare.
Detta var Guds ledning. Han hade hört mig när jag hade bett om en fru. Nu skyddade han oss så att vi en dag skulle kunna träffas, gifta oss och få vår fantastiska dotter Desiré!
Estonias förlisning
Vid den här tiden bodde jag alldeles i närheten av centrum i Ljungby, så det var lätt för mig att gå ner dit. Det tog inte många minuter. Nu hade jag gjort ett ärende i centrum och var på väg hem till min lägenhet ovanför pingstkyrkan. På vägen hem, jag minns det så väl – för det var på kvällen, gick jag förbi en tidningskiosk.
Utanför kiosken hade de satt upp flera löpsedlar på gatan. Speciellt en av löpsedlarna stack ut. Jag tror det var den mittersta löpsedeln av tre. Jag bara sneglade lite grann mot den när jag var på väg hem. På löpsedeln stod det: ”Färja sjönk i Östersjön i natt – över 800 döda”. Och sedan fortsatte jag att gå hem.
Trots den hemska och chockerande löpsedeln så noterade jag det knappt. Troligen därför att jag hade i tankarna att det rörde inte mig och att det oftast händer någon annan stans och inte ”här”. Så fungerar oftast vi människor och jag var inte annorlunda. När olyckor och katastrofer händer så är det alltid någon annanstans i världen – i ett annat land – aldrig i Sverige och absolut inte ”här” och ännu mindre berörs ”jag” – lilla mig – av det. Märkliga tankar, men så kan det vara. Så jag noterade knappt löpsedeln utan gick förbi den.
Nästa morgon satt jag och åt frukost i mitt avlånga kök. Jag åt flingor och mjölk och en smörgås med prickig korv medan jag lyssnade på radion. Det var nyheter och jag slölyssnade bara medan jag knaprade i mig flingorna och åt den mjuka smörgåsen. Då plötsligt blev jag påmind om löpsedeln som jag hade sett kvällen innan när jag var på väg hem.
De pratade om en stor katastrof i Östersjön. En färja hade gått under med över 800 döda. Jag började lyssna lite noggrannare. Och då sa de att färjan var på väg hem till Sverige från Estland när den gick under havets höga vågor den natten. ”Estland?” Jag började lyssna ännu mer. Men det var ju till Estland jag skulle ha rest till. Och det var till Estland som Leif Svensson skulle resa till och ha väckelsekampanj. Han hade ordnat med ett stort resesällskap som skulle vara med och hjälpa till. Dessutom skulle nästan hela hans bibelskoleklass vara med. Och så sa de namnet på båten som hade gått under: Estonia.
Nu var mitt intresse ett faktum, och jag tänkte lite förstummad: ”Estonia? Var det inte så som den där stora båten hette som skulle ta oss till Estland?” Jag slutade tugga i mig flingorna, la ifrån mig matskeden i tallriken, smörgåsen med den pricka korven lät jag vara och så böjde jag mig fram för att rota i tidningshögen som jag hade lagt på bordet, som jag hade skjutit fram under klockan mot väggen så jag fick plats med frukosten. Bland tidningar och reklamblad rotade jag efter broschyren med den stora båten som Leif hade skickat till mig för att se vad den hette. Där hittade jag den! Nästan med lite rädsla tittade jag på den stora vita båten som färdades på det blå havet med de vita graciösa svallvågorna efter sig. Men jag tittade inte på det nu, utan mina ögon drogs till båtens namn som var skrivna med tydliga svarta bokstäver: Estonia.
Jag blev helt stum när jag tittade på namnet och nyheterna hörde jag inte längre. Jag bara såg vad det var för namn: Estonia. Estlands stolthet M/S Estonia hade gått under med Leif Svensson och hans ressällskap när de hade varit på väg hem – och på den båten skulle jag har varit med på!
När det gick upp för mig att det verkligen var Estonia som hade gått under i Östersjön så blev jag helt förstummad. Jag satt en stund där hemma vid köksbordet och stirrade tomt ner mot bordet där resebroschyren om Estonia låg.
På något sätt såg jag nu broschyren lite suddigt på min näthinna medan jag försökte få ihop tankarna över vad som egentligen hade hänt. Jag tänkte på Leif Svensson, jag tänkte på den andre pastorn – Lennart Carlsson från Nybro – som också var en av ledarna på dessa kampanjer i Östeuropa som Leif Svensson brukade arrangera. Jag har ju varit med på de resorna och visste allt vad det handlade om och det var ju den här båten som jag själv skulle ha varit med om.
Ytbärgare räddar överlevande från Estoniakatastrofen. Bara 137 av 989 överlevde.
”Men jag har inte så stort hopp…”
I min förstumning tänkte och funderade jag och så plötsligt slog det mig att jag skulle ringa till Leif Svenssons fru Sara. Hon hade inte varit med på den här resan som hon ibland brukade vara. Hon hade till exempel varit med en gång till Riga när jag var där. Men nu hade hon valt att stanna hemma. Jag vände mig emot den stora röda knapptelefonen som jag hade i köket och tryckte in 036-numret till Jönköping.
Det var inte många signaler som hann komma fram innan Sara svarade. Förmodligen satt hon vid telefonen hela den dagen och vaktade den eftersom det var så många som ringde och ville höra hur det hade gått. Leif var ganska känd och kände många. Säkerligen var det många anhöriga till ressällskapet som han hade med sig som ville höra hur det hade gått för deras nära och kära.
Jag fick bekräftat av Sara att det verkligen var den båten som Leif Svensson var med på, att bibelskoleklassen och ressällskapet också var med hem från Estland – den båten som jag själv också skulle ha rest med. Och så sa Sara en sak som jag aldrig glömmer:
– Men jag har inte så stort hopp…
Hon hade inget hopp om att Leif skulle ha klarat sig. Och det gjorde han inte heller. Han och den andre pastorn Lennart Carlsson omkom i havets vågor och djup tillsammans med en stor del av bibelklassen och ressällskapet när Estonia gick under på 15 minuter i Östersjön.
Sara Svensson tackade för att jag hade ringt och så avslutade vi samtalet.
Torhamns överlevande
Strax efteråt reste jag ner till Torhamn i Blekinge för att predika i en pingstförsamling. Det var Leif Svensson som för övrigt hade ordnat med den kontakten så att jag kunde komma ner. Senare skulle det visa sig att jag skulle flytta ner till Torhamn och bo där i flera år och hjälpa till i pingstförsamlingen.
När jag var nere i Torhamn och predikade så kom en av församlingsmedlemmarna hem som hade varit med om Estoniakatastrofen och överlevt. Det var en av bibelskoleeleverna och han hette Martin Nilsson.
Bild: Dagen.se.
Vid ett senare tillfälle berättade han om vad de hade varit med om i Estland i kampanjen. Det hade skett fantastiska under. Människor hade blivit frälsta och botade från olika slags sjukdomar. De hade även besökt ett fängelse innan det var dags för dem att kliva ombord på Estonia och resa hem igen.
Hoppet bortom Estonia
Det skrevs senare en bok som om bibelskoleklassen som hette ”Hoppet bortom Estonia”. En passage i boken handlade om Martin. Bibelskoleeleverna sov i hytter längt ner i båten under däck. Så också Martin tillsammans med en annan bibelskoleelev. När en kraftig smäll hördes i båten vaknade Martin och började leta efter sina kläder. Men snabbt valde han att strunta i dem och började rusa ut därifrån. När han var på väg ut ur hytten ropade hans hyttkompis efter honom:
– Det är ingen fara – det är bara att ta det lugnt!
Men Martin struntade i rådet, rusade ut därifrån och började klättra uppför båten genom alla däck som nu hade börjat luta. När han väl var uppe i båten kunde han kasta sig i havet. Båten sjönk på femton minuter så det fanns inte någon tid för att ta det lugnt. Hans hyttkompis som hade ropat efter honom att ta det lugnt var en av dem som omkom i havets djup när Estonia gick under.
Om vi hade varit med på båten…
Jag har tänkt på det här mer än en gång. Hade jag varit med på resan så hade det kanske varit jag som hade resonerat så att ”det var bara att ta det lugnt”, eftersom jag känner igen mitt resonemang i den här hyttkompisen. Men då hade jag varit en av de omkomna. Hade jag dött så skulle Marie aldrig kunnat gifta sig med mig och vi hade inte fått vår fantastiska dotter Desiré som hon tyckte så mycket om.
Eller om Marie hade varit med på båten, då hade det kanske varit hon som hade dött, och då skulle inte jag kunnat gifta mig med henne och få vår fantastiska dotter.
Eller om vi båda hade varit med, kanske vi båda hade dött eller bara en av oss. Resultatet hade blivit detsamma. Vi hade aldrig gift oss med varandra och Desiré hade aldrig blivit född.
En av de mest märkliga Guds ledningar
Istället för att följa med på resan till Estland valde jag att stanna hemma eftersom jag inte ”kände” för det – och Marie valde att resa till Israel.
Detta som jag nu har berättat för dig är en av de mest märkliga Guds ledningar jag någonsin har varit med om i hela mitt liv.
Gud ledde oss och snart skulle vi träffas.
CHRISTER ÅBERG
