Christina Harrefors, Umeå

På plats men var finns allt???

Av , , Bli först att kommentera 0

Det torde väl knappast undgått någon som brukar läsa mina nedskrivna tankar att jag efter 17 år i radhus nu flyttat till en lägenhet. ÄNTLIGEN har vi lyckats tömma radhuset på allt vi äger och har, det är inte klokt så mycket prylar jag äger. Gamla fina brodera babylakan sedan barnen var små och vackra virkade virkade dukar som är så underbara och vittnar om kvinnors otroliga kunnande och skaparlust. Och allt detta finns i min ägo … fantastiskt!!! För att inte tala om gamla, tunga och vackra träskänkar, byråer och kökssoffor. Detta är mitt morsarv och det kan jag ju bara inte lämna ifrån mig så där till Myrorna eller någon granne eller elda upp …

Men som ni kanske redan förstått så är lägenheten något mindre till såväl antalet rum som kvadratmetrar och det får en hel del praktiska konsekvenser som t ex att allt inte kommer riktigt i ordning eftersom jag måste sortera, packa ihop och ändra på kartonger, lådor och väskor. Eftersom huset måste städas ut enligt konstens alla regler så har vi skyndsamt burit över allt och ställt det lite hipp som happ. Tja, resten anar ni … allt som sagt nu på plats i nya lägenheten men det är inte så lätt att finna vart allt finns. Exempelvis en sådan oerhört viktig pryl som korkskruv, – ’jamen, jag lade ju den i översta lådan!!! Nej, den finns inte där, jamen … hur gör vi nu. Söker ytterligare igenom alla besticklådorna och joodå, mycket riktigt den finns på plats. – ’Mamma, var är müsliburken?’ Ja, den som det visste!!! Och så där håller det på mest hela tiden. Kan just undra om vi någonsin kommer att få någon rätsida på allt …

I alla fall har den här flytten resulterat i att jag bestämt mig för att inte flytta inom de närmaste 15 åren och när det då blir aktuellt kan man ju alltid hoppas på att mina kära ungdomar inser att de måste ombesörja flytten eftersom jag och maken troligtvis blivit både för gammal och gaggig för att själva kunna organisera och flytta.

Nu skall kroppen få vila, sov gott!

Är det så att den som har mest vinner …???

Av , , Bli först att kommentera 0

I helgen gick då flyttlasset från radhuset till lägenheten i Ystarbyn. Förberedelser hade påbörjats redan för några veckor sedan som att gå igenom gamla pärmar, skåp och lådor som bara stått och stått och stått och samlat damm. Självfallet blir det en riktig nostalgitripp att stanna upp, läsa och minnas … tänk vilka fantastiskt ordentliga lektionsförberedelser jag gjorde förr om hur man exempelvis sätter urinvägskateter. *Utensilier (tillbehör skulle detta kliniska ord kunna översättas med) i mängd, *arbetsordning för att utföra detta samt
*tidsåtgång och slutligen
*hur man städade efter sig.
Inte många ord om uppträdande, joo, självklart fanns det en punkt med rubriken: Informera patienten. På något sätt förväntades man kunna det …

Utöver detta finner jag även böcker av Jolo, Ivar-Lo Johansson, Henning Mankell, Marilyn French – Kvinnorummet; vilken bok!!! Men nu tänker jag vara så generös att någon annan får ta del av dessa mästerverk, Myrorna nästa! Håll till godo! De skall inte längre samla damm i min bokhylla.

Tygbitar av olika kvalité och färg. Tack vare dessa tygbitar pluppar olika bilder upp; jag går igenom alla barnkläder jag sytt under årens lopp, jackor, byxor, klänningar osv. Den lejongula manchesterjackan med rött bomullsfoder som faktiskt alla tre ungarna slitit på och som var så otroligt läcker och originell eller den enfärgade lila kläningen med en överdel i samma lila tyg fast med mörkare lila prickar. Hon var som en prinsessa, min lilla Josseposse i den. Tur det finns bilder kvar!!! För att inte tala om alla garnpåsar. Växtfärgade garner med olika halter av klorofyll, skvattram, rallarros, stenlav och så de som man köpte på apoteket, krapp koschenill och indigo. Vilka minnen! Men dem kan man bara inte kasta, ner i påsen igen och så bär jag dem med mig till nya lägenheten! Hoppas någon vettig människa förstår att dessa måste följa mig i graven – måste nog förberedsa ungarna på att det blir en stor kista!!! När den dagen kommer …

Ack, ja! Nu sitter jag ensam vid skrivbordet i ett snart alldeles tomt radhus. Allt annat har fördelats till nya lägenheten, har även försökt att pracka på mina barn diverse gamla släktklenoder. Fast i ärlighetens namn verkar dom inte så intresserade … Även grannarna har jag försökt med, dom kanske skulle kunna vara lite intresserade av någon gammal TV, soffa eller bord men utan större framgång. Det får bli myrorna!

Kanske är det så att man borde flytta lite oftare, slänga lite mer och förhoppningsvis inse att man får ingenting ta med sig dit man går!

Ciao!

Umeå-Luleå Tur och retur

Av , , Bli först att kommentera 0

När väckar´n piper vid 05.59 tänker jag att det måste ha blivit fel någonstans men efter ett tag öppnar jag ögat (jo, faktiskt bara ett) och genom persiennen skymtar jag att det börjar ljusna. Jag förstår att allt är i sin ordning och inser att det är lika bra att inse sanningen, hur hemsk den än förefaller vara just då … DET ÄR DAGS ATT VAKNA!!! Väcker maken som om möjligt är ännu tröttare än mig. Men på något sätt lyckas vi kravla oss upp ur sängen, få på oss kläderna och förvånanasvärt snabbt dessutom!!! Grötfrukosten känns som en smörjelse för magen och den efterföljande koppen kaffe gör att t o m humöret känns hyfsat bra. Exakt kl. 07.00 sitter vi i bilen och färden går mot Luleå.

Jag sitter vid ratten första timmen men därefter lämnar jag med varm hand över körningen till maken. att få kura ihop sig iframsätet med kudde, varm jacka, lagom ljudnivå från P1 och med älskade D. bakom ratten är en lisa för själen. Det dröjer inte många minuter så sover jag gott. Färden norrut längs E4an går som på räls, lite trafik och D. kör lugnt och tryggt. Jag gillar detta … speciellt att vakna upp någon stund senare och upptäcka att vi nu passerat Skellefteå och är på väg till Piteå. Passar på att ringa lite samtal, bland annat till goda vänner i stockholm för att utbyta lägesrapporter. Kul!

Mötet som jag skall närvara på börjar kl. 10.00. Som ni förstår så blev vi 10 minuter sen men det är ok. Lunch och möte igen!!! Bra och konstruktivt! Så är det dags att påbörja returresan hem till Umeå. Men först en koll på shopping i Luleå, fika på waynes.

Resan hem går om möjligt ännu bättre, visserligen är vi fortfarande trötta men bara tanken på att få komma hem är underbar. Lätt snöfall, vi turas om att köra när vi kommer till Lövånger OK där vi dessutom får tillfälle att inmundiga hamburgare och kaffe. Gu´ vad gott eller vaar det det??? Tveksamt … egentligen var det nog ganska torrt och smaklöst!! Ja, ja!

Strax efter kl. 20.00 kör vi in på parkeringen. Så kan också en dag se ut …

Ciao!

Jag skickar ett SMS när jag kommer fram ….

Av , , Bli först att kommentera 0

Många år tillbaka i tiden när jag åkte tåg med mamma och pappa drar jag mis till minnes att resorna ofta framstod som fantastiska äventyr. Pappa var ’järnvägare’, vilket innebar att som statsanställd (SJ, Statens Järnvägar var ett helstatlig bolag och ingen kom någonsin på idén om att lägga ut järnvägstrafiken på interprenad, på den tiden) hade han och familjen gratis resor med SJ över hela landet. Dessutom åkte man till 50% reducerat pris i Europa. Det var grejer det!!!

Nåväl, på den tiden åkte vi alltså tåg, något som jag fortsatt med i hela mitt liv och jag har alltid tyckt det varit vilsamt, tryggt och dessutom har jag många gånger träffat trevliga människor på tåg och därmed knutit många fina kontakter. Djupa, roliga och understundom reflekterande samtal.

Idag har jag alltså rest sträckan Umeå-Kiruna. Lyckan var stor när jag kom ihåg att ta med min DN (Dagens Nyheter). I säkert 2 timmar läste jag om i stort sett allt, serier, kultur, ekonomi, söndagsbilagan, reportage m.m. Sååå trevligt! När jag läst färdigt tänker jag att det finns säkert någon annan medresenär som vill ögna igenom DN, dagsfärsk dessutom. Det är ju hårdvaluta på en sådan (imbillar jag mig) …. så jag frågar lite högt om någon annan i vagnen vill läsa. Jag får många blickar men endast en person anmäler sitt intresse, dessutom efter ett långt tag. De övriga resenärerna är fullt upptagna med att lyssna på Ipod, se på film på datorn, jobba med datorn och för att inte tala om alla som chattar, skickar SMS och snackar i telefon.

Världen har onekligen krympt!! Alla kontakter utanför vagn 53, sträckan Boden-Kiruna, reser också med i samma vagn tack vare den virtuella världen. Visst är det fantastiskt!!! Teknikens under som ju faktiskt inte kan beskrivas annat än som en revolution gör allt detta möjligt. Förseningar meddelar vi de som väntar på att hämta någon, genom att skicka SMS.

Om någon beskrivit detta scenario för mig för så där 40 år sedan så skulle jag inte tro det var sant. Det ska bli så intressant att få se vad man har för sig på tåget när det gäller kommunikation om ytterligare 40 år framåt i tiden. Kanske kommer man att skratta högt när man hör talas om alla den tekniska utrustning som vi håller oss med idag. Kanske är det så att det är totalförbud att resa med mobiler, Ipod, datorer och annat som piper, ringer, blingar och stör. Kanske kommer det mestadels att vara tysta kupéer på tåget med möjlighet till ett riktigt samtal utan hjälp av teknikens under.

Jag hoppas jag får vara med då ….
Ciao!

Mysteriet med SJ och adekvat information …

Av , , Bli först att kommentera 0

Ungefär klockan 06.40 klev jag in på järnvägsstationen i Umeå i morse. Intet ont anande trodde jag faktiskt att jag drygt en kvart senare skulle sitta bekvämt tillbakalutad på det norrgående nattåget på väg mot Boden. När jag närmade tavlan med trafikinformation och läser om det försenade nattåget och inställt tåg mellan Umeå och Vännäs inser jag att dagens resplaner kommer att radikalt förändras. Buss kommer att avgå från Umeå mot Vännäs klockan 09.00. I väntrummet finns ytterligare några kvinnor, samtliga lika frustrerade och besvikna som jag. Vi tittar alla på varandra och suckar … tja, vad finns det annat att göra än att vänta?!

Tiden fram till dess att bussen går tillbringar jag i mitt hem, hinner med en kopp kaffe och ögna igenom dagens VK. Jag kommer i tid till bussen och det gör även de andra kvinnorna. Stämningen i bussen är ganska uppsluppen, vi ser alla fram emot att kliva på tåget i Vännäs som skall ta oss norröver.

Väl framme i Vännäs finns ingen som helst tillgänglig information. Detta stimulerar vår fantasi och vi är helt övertygade om att det blir nog ingen tågresa för vår del. Ett samtal till SJ, trafikinformation, bekräftar våra farhågor. Vi kommer att bussas via Umeå till Luleå … något har gått fel … vi kom just från Umeå!!! Jag lovar, detta besked fungerar som bensin på ett redan gnistrande bål. Känslorna svallar, diskussionens vågor går höga. Skratt blandat med ilskna kommentarer om hur SJ och dess information fungerar är det som förenar oss. Ytterligare ett samtal till SJ som nu meddelar att tåget kommer strax efter 10.00 och tar oss till Boden, Luleå. VARFÖR FÅR VI INGEN ADEKVAT INFORMATION? Eller för att uttrycka det lite mer progressivt: ’Vem i hela världen kan man lita på’?

Så småningom kommer tåget, vi kliver ombord. SJ kopplar på charmen och bjuder på lunch till samtliga passagerare som plåster på såren, dvs försenat tåg. Tack! Fortfarande återstår dock frågan varför man inte kan gå ut tidigt med information och dessutom information som är korrekt.

Men det skall ju villigt sägas att trevligare resesällskap än dessa kvinnor hade jag nog inte haft om tåget varit i tid. Tack för en mycket trevlig resa!

Yrselutredning med änglavakt …

Av , , Bli först att kommentera 0

Så kom då dagen då tid bokats för att utföra ytselutredning på Hörcentralen. Spännande, hemskt och naturligtvis befriande att få ett svar på frågorna om vad min tidigare beskrivna yrsel beror på. Väl inne på den enhet där yrselutredningar görs kom en trevlig person och hämtade mig. Nu skulle i första skedet göras hörseltest, in i den ljudisolerade ’bunkern’, lurar på och så en mentometer i handen för att markera om man uppfattat de pipljud som med jämna mellanrum kom ur hörlurarna. So far so good!

Nästa fas i utredningen skulle utföras i ett annat rum, bekvämt (nja … så där) tillbakalutad i en stol skulle ögonen följa en ljusprick på en mörk bakgrund. Inte heller det så otrevligt men tröttsamt för ögonen.

Så vidtar nästa steg, stolen lutas bakåt, cyklopen med totalt mörker träs på huvudet för ögonen och nu skall man vända huvudet från sida till sida för att provocera fram ev. yrsel … Jag känner hur rädslan tilltar, jag vill inte vara ensam. Uttrycker detta och då hämtas en annan vänlig person in i rummet för att hålla mig sällskap. I totalt mörker (jag har fortfarande svarta cyklopen på) famlar jag efter hennes händer, hon blir min livlina, en ängel som står vid min sida …. det går bra, hyfsat bra!

Men så sparar vi det värsta till sist, vatten skall sprutas in i örat för att provocera fram yrsel … jag lovar, det lyckas!!! Ängelns händer håller jag hårt om när det snurrar som bäst. DETTA ÄR INTE KUL! Men tack vare dessa händer så har jag kontakt med omvärlden och den ganska otrevliga undersökningen blir tack vare ängeln, uthärdlig. När hela proceduren är till ända tittar jag upp på min ängel och frågar henne vad hon heter? ’Sara’ blir svaret, så vackert! En ängel vid namn Sara!

Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall ju vården ges med respekt för den enskilda individen. Och det vill jag verkligen lova att det gjordes i denna dag både på hörcentralen och på öronmottagningen.

Nu ska mitt snurriga huvud få vila, go´natt!

Yr i mössan i Ystarbyn …

Av , , Bli först att kommentera 0

har jag nu varit i dagarna tre, ungefär som att vara lite salongsberusad. Ni vet så där lagom trevlig och lättsam som man kan bli efter ett par glas vin för mycket. Lite svårt fokusera blicken och gången är lite svajig …. nej, nu får ni absolut inte tro att jag druckit lite för mycket i dagarna 3. Har faktiskt aldrig provat det men efter helgens ’yrväder’ inte bara utomhus utan även i mitt inneröra så tror jag att jag avstår, från att dricka lite för mycket vin i 3 dagar alltså.

Som ni kanske redan förstått så har jag drabbats av tillfällig yrselattack, beroende på ??? jaa, det var just det doktorn skulle komma fram till hoppades jag …. men utredning pågår och fortsättning följer.

I alla fall är det otroligt mysigt att vara så välutrustad med goda grannar och trogna vänner som jag är här i Ystarbyn. Christina och Ulf kom och hjälpte mig upp i sittande ställning efter att jag krypandes tagit mig från övervåningen till nedre plan. Inget latmansgöra det inte! Något senare kom Lilian förbi och fikade, pratade, lyssnade och handlade. Den yrseln hade inte gjort sig bra bakom ratten …. Mot kvällskvisten knackade Kerstin på och med samma empati som de tidigare nämnda grannarna visade hon omsorg om min eländiga situation. Själv satt jag parkerad i soffan och mottog såväl lunch som middag av min älskade tjoppaliisa, dess emellanåt följde hon mig till Fröken Andersson för att uträtta det där mest elementära. Helt plötsligt kändes det inte så förfärligt hemskt att vara lite yr i mössan och få lite medkänsla …. Skämt åsido, jag hade nog hellre avstått yrselattacken men valet är inte mitt och mitt upp i alltihop är jag ju lyckligt lottad som är en del i ett sådant fint nätverk. Något att tänka på och glädjas åt.

Tack alla ni underbara grannar och vänner!

Kärt barn har många namn …

Av , , Bli först att kommentera 0

Kams, palt, pitepalt, klabbe, pärkams, komle, raspeballe och potetball! Som ni redan förstått så är det vår kära ’perpalten’ som jag snackar om. Troligtvis finns det ännu fler benämningar, hör gärna av er om det är något uttryck som jag inte tagit med!

Igår kom så önskningen från min tjoppalisa: -’mamma, kan vi inte äta palt i morgon, det var så länge sedan?!’ Javisst, varför inte tänkte jag men …. det finns ett men med att göra palt på det sättet som jag är uppvuxen med, det tar tid. Tid till förberedelser och tid för kokning. Egentligen hade jag inte så gott om tid men kom då på att jag hade ju köpt en påse norskt mjöl som man blandar i vatten, låt dra cirka 10 minuter och vips har man fixat en paltsmet. Forma till små bollar och koka i 50-60 minuter. Palten är klar!!

Under tiden dukades det, tillbehör som lingonsylt, rimmat fläsk och smör samt mjölk att dricka. Äntligen satte vi oss till bords för att avnjuta denna delikatess …. men det är något som inte stämmer … smaken är inte likadan som den brukar. I tankarna går jag igenom tillverkningsprocessen från start till färdig produkt och jag kan konstatera att jag har gjort allt enligt receptet.

Kanske är det så att potatisflingor blandat med lite olika mjölsorter inte riktigt kan åstadkomma samma slutresultat som råriven potatis mixat med korn- och vetemjöl …. Nästa gång ska jag se till att ha ordentligt med tid och göra på det sätt jag alltid gjort. Så det så!

ciao!

Kylören, Bryant Jones och gospelkonsert!

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter en vecka inunder yllefilten, dvs det gråa molntäcke som legat över hela eller åtminstone delar av Norrland, var det så dax att låta solen både värma och lysa över oss. Dessutom på en söndag … det var bara för bra för att vara sant. Kallt och vackert! Det gick bra inte att motarbeta känslan länge … jag måste bara ut till Kylören, till havet, tystnaden och stillheten. Sagt och gjort, jag till och med lyckades få med mig Tjoppalisan ut i ’bushen’.

När man kommer till Västamarken svänger man mot vänster för att komma till Kylören, att köra den smala skogsvägen är som att köra rakt in in i ljuset. Väl framme vid huset parkerar vi bilen och tar sedan en promenad ner till sjöboden, ut på isen. Det är fantastiskt vackert, så stilla och så tyst … Vi fortsätter vår promenad längst ut på Kylören och tittar på otroliga formationer i isen. Vilken dag!

Som grädde på moset blir jag dessutom bjuden på gospelkonsert av min vän K. Vi får bra platser och vi hinner inte mer än inta dessa så börjar den jublande föreställningen. För en så där 30 år sedan fanns det ett program som hette ’Hela kyrkan sjunger’. Kvällens konsert skulle kunna hela ungefär likadant fast ’Hela Idun sjunger’. Roligt, smittande och så härligt med solisternas, barnens och körernas framträdande. Tack, det vill vi ha mer av!

På detta kommer jag att sova gott …

Collum kirurgicum i bassängen!

Av , , 1 kommentar 0

Efter tidigare omnämnda axeloperation var det då alltså dax för att besöka terapibadet för axelgymnastik i grupp, ledd att sjukgymnast inriktad på axelledsrehabilitering. det lät väl bra … tyckte jag och tog mig till terapibadet på sjukhusområdet. På väg in i omklädningsrummet tycker jag mig se ett bekant ansikte, försiktigt uttalar jag personens namn och mycket riktigt, det är hon. En gammal kollega från en tidigare arbetsplats.
-’Men hej, vad gör du här’?
Jag beskriver kortfattat alla turer runt min axel och innan jag riktigt är klar så har jag fått en något mindre kortfattad beskrivning av hennes problematik med axeln. Som tur är får vi avbryta samtalet och skynda oss in i duschen och sedan är det dags att hoppa i bassängen. Men då upptäcker jag att sjukgymnasten som leder just denna grupp är en f.d. arbetskamrat från ortopen, kul! Hon är duktig och jag känner stort förtroende för hennes kunnande!

Efter några övningar i vattnet skall vi så vända oss om, gå mot väggen och utföra nya övningar. Allt för att mjuka upp och träna ömmande och stela axelleder. När jag vänder mig om, på väg mot väggen, upptäcker jag ytterligare en bekant, E., också tidigare arbetskamrat men från hämatologen. Glädjen är stor över återseendet och iförda landstingets badmössor och egna badkläder omfamnar vi varandra, skrattar och så kommer samma fråga:
– ’Men vad gör du här?’ Vi ställer båda frågan ungefär samtidigt.
Innan jag hinner formulera mitt svar utbrister E.: -’Collum kirurgicum för 7 veckor sedan’. Vi skrattar båda när vi upptäcker att vi pratar i stället för att träna och mitt svar blir lika korthugget som hennes: -’Impingementsyndrom, Clavikeländsresektion’ i mitten av november!

Det är alltså här man ses, så gott som alla är representanter för den övre medelålder, dvs. någonstans mellan 40-70 år. Det stönas och ojas när vissa rörelser blir för avancerade, men det känns också bra. Tänk att man får gå på terapibad, träna och träffa trevliga människor, visserligen något funktionsnedsatta men ändå.

Jag säger bara det:-’Tack och lov för offentligt finansierad hälso- och sjukvård!’

Ciao!