På min resa från Kiruna mot Övre Soppero har jag leasingbil från socialförvaltningen, en Skoda disel. Jag lämnar Kiruna på f.m., det är inte mer än 16 minusgrader ute. Med andra ord, perfekt körväder! När jag kommer till Svappavaara tar jag av mot Vittangi och efter bara någon kilometer förändras vägen, av asfalt syns inte mycket – nu går färden vidare på riktig vinterväg. Snö och vitt så långt ögat når. Här finns inte tillstymmelse till vägsalt, tack och lov!

Alla träden längs vägen står likt statyer med sina snötyngda grenar och det känns som att köra in i ett sagolandskap. Otroligt vackert! Efter ett par mil kör jag in i Vittangi, tankar och kör vidare mot Övre Soppero. Resan blir inte på något sätt mindre vackert efter Vittangi trots att det blir allt tätare dimma, snarare trolskt!

De fem milen mellan Vittangi och Soppero präglas inte av någon större trängsel på vägen. Jag möter 3 personbilar, en buss och en plogbil. Jag tycker om att färdas längs dessa vägar, ingen stress och samtidigt finns det rika möjligheter till att njuta av landskapet, tystnaden och livet. Vilket jag verkligen gör.

Ciao!

Tidigt i morse äntrade jag först buss och därefter tåg för att bege mig norröver till Kiruna, Vittangi och Soppero. Det är en alldeles speciell känsla att sätta sig på tåget och till det rytmiska dunkandet förflytta sig genom ett vintrigt och ödsligt landskap. Jag reser hemåt …

Visserligen har jag mitt hem i Umeå och just nu har jag inga planer på att flytta därifrån men … mitt hjärta … det finns i Norrbotten. Att närma sig Boden, min barndoms stad, innebär att nostalgin tar tag i mig och en mängd minnen passerar revy. Det är kallt i Boden, som vanligt, -16 och efter endast ett kort upphåll plöjer tåget vidare mot Murjek, Gällivare och Kiruna. När jag kliver av tåget i Kiruna smeker ett lätt snöfall mina kinder och det är om möjligt ännu kallare här.

Efter att ha installerat mig på hotellet tar jag en promenad runt de centrala delarna i Kiruna, varje steg jag tar är en njutning. Alla knotiga björkar är snötyngda och i ljuset av parkbelysningen gnistrar det så vackert. Längst upp på LKAB:s ’slaggberg’ finns en ljusklädd julgran. Detta är hemma …

I morgon ser jag fram emot att köra bil i vinterlandskapet mot Övre Soppero.

Ciao!

Min kära faster Elsie, 96 år gammal!

Förra helgen kom vi då oss äntligen för att resa ner till Göteborg och vidare till Halmstad. I Göteborg bor min älskade Josse-posse, mitt mellanbarn som blivit så stor. Jobbar på neurokirurgen på Sahlgrenska, bor i V:a Frölunda och trivs med livet. DET ÄR FANTASTISKT, hon klarar sig själv, sköter sitt arbete och verkar kunna möta livets olika situationer på ett sådant sätt att hon växer och går vidare. Att tvingas förlita sig på sina egna kunskaper och egenskaper, inte fråga mamma utan hantera situationer på alldeles egen hand. Då växer man och går vidare, det är också en resa.

Göteborg bjöd som vanligt så här års på regn, dis och dimma. Men vad gjorde väl det, det var inga som helst problem att slå ihjäl tiden med att umgås, fika, shoppa och ha det gott.

Efter några dagar i Göteborg tog oss tåget vidare ner mot Halmstad till min kära faster Elsie. Denna fantastiska dam har uppnått den aktningsvärda åldern, 96 år, och bär den onekligen med heder. Tyvärr börjar dock minnet svikta hos faster Elsie så det blev många repriser, många skratt men också många tillfällen till reflektion över hur livet kan vara. Hon som varit så otriligt parant, kunnig och medveten om konst, smak och allt det sköna och goda som hör livet till, börjar nu tappa gränser och uppfattningar om det mest elementära. Det är med sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att delar av faster Elsies personlighet blir alltmer förändrad och mycket av det som en gång var karakteristiskt för henne är dränkt i glömskans oändliga ocean.

När vi skiljs från faster Elsie känner jag både sorg och glädje. Sorg över den förändring hon genomgått sedan sist vi sågs men också glädje över att jag vet att hennes liv innehållit mycket glädje och rikedom. Men också glädje över att hon idag trots allt, har det bra.

Att sätta sig på tåget norröver och summera alla intryck med många divesifierande upplevelser kändes i sig själv som en alldeles fantastisk resa.

Ciao!