Min älskade mamma!

Vi har just sett en bra film, maken duschar och så småningom blir det väl lite kvällsfika och sedan krypa till kojs …

I alla fall, det är fantastiskt att få komma tillbaka hit till Boden med jämna mellanrum. Boden, denna lilla håla i Norrbotten som är min barndoms stad. Här växte jag upp, här blandas fina, ljuva minnen med tråkiga och smärtsamma. Men som Jonas Gardell så fint beskrev sin uppväxt: -’stigen tillbaka börjar suddas ut, jag försonas allt mer med min historia’. Jag kan inte annat än hålla med.

Efter att vi installerat oss i vår temporära bostad tog vi en promenad genom centrum upp till kyrkogården. Vi kunde konstatera att vi var inte ensamma som besökt ’körrgårr´n’. Överallt fanns det lyktor och marschaller som spred sitt sken över gravstenar och kors. Stilla och andäktigt! Vi letade oss fram till mammas grav, längst ner mot åkanten under ett tungt snötäckte vilar hon. Två marschaller på var sida om gravstenen tände vi och jag kan än idag, 5 år efter hennes bortgång, känna en enorm saknad efter min älskade mamma.

Ibland saknar jag att bara kunna berätta något som hänt eller visa något som jag läst eller dra en spader tillsammans med henne. Hon var nämligen en hejare på poker, min lilla mamma. På väg från graven kom makens och mitt samtal att handla om just det där att det alltid finns någon som kan berätta bakåt i tiden. Hos mamma fanns det alltid en historia från långt tillbaka som hon kunde delge och fånga mitt öra med. Min mamma är den person jag alltmer kommit att uppskatta, älska och sakna.

Kvällsfikat väntar. Go´natt!