Många år tillbaka i tiden när jag åkte tåg med mamma och pappa drar jag mis till minnes att resorna ofta framstod som fantastiska äventyr. Pappa var ’järnvägare’, vilket innebar att som statsanställd (SJ, Statens Järnvägar var ett helstatlig bolag och ingen kom någonsin på idén om att lägga ut järnvägstrafiken på interprenad, på den tiden) hade han och familjen gratis resor med SJ över hela landet. Dessutom åkte man till 50% reducerat pris i Europa. Det var grejer det!!!

Nåväl, på den tiden åkte vi alltså tåg, något som jag fortsatt med i hela mitt liv och jag har alltid tyckt det varit vilsamt, tryggt och dessutom har jag många gånger träffat trevliga människor på tåg och därmed knutit många fina kontakter. Djupa, roliga och understundom reflekterande samtal.

Idag har jag alltså rest sträckan Umeå-Kiruna. Lyckan var stor när jag kom ihåg att ta med min DN (Dagens Nyheter). I säkert 2 timmar läste jag om i stort sett allt, serier, kultur, ekonomi, söndagsbilagan, reportage m.m. Sååå trevligt! När jag läst färdigt tänker jag att det finns säkert någon annan medresenär som vill ögna igenom DN, dagsfärsk dessutom. Det är ju hårdvaluta på en sådan (imbillar jag mig) …. så jag frågar lite högt om någon annan i vagnen vill läsa. Jag får många blickar men endast en person anmäler sitt intresse, dessutom efter ett långt tag. De övriga resenärerna är fullt upptagna med att lyssna på Ipod, se på film på datorn, jobba med datorn och för att inte tala om alla som chattar, skickar SMS och snackar i telefon.

Världen har onekligen krympt!! Alla kontakter utanför vagn 53, sträckan Boden-Kiruna, reser också med i samma vagn tack vare den virtuella världen. Visst är det fantastiskt!!! Teknikens under som ju faktiskt inte kan beskrivas annat än som en revolution gör allt detta möjligt. Förseningar meddelar vi de som väntar på att hämta någon, genom att skicka SMS.

Om någon beskrivit detta scenario för mig för så där 40 år sedan så skulle jag inte tro det var sant. Det ska bli så intressant att få se vad man har för sig på tåget när det gäller kommunikation om ytterligare 40 år framåt i tiden. Kanske kommer man att skratta högt när man hör talas om alla den tekniska utrustning som vi håller oss med idag. Kanske är det så att det är totalförbud att resa med mobiler, Ipod, datorer och annat som piper, ringer, blingar och stör. Kanske kommer det mestadels att vara tysta kupéer på tåget med möjlighet till ett riktigt samtal utan hjälp av teknikens under.

Jag hoppas jag får vara med då ….
Ciao!

Ungefär klockan 06.40 klev jag in på järnvägsstationen i Umeå i morse. Intet ont anande trodde jag faktiskt att jag drygt en kvart senare skulle sitta bekvämt tillbakalutad på det norrgående nattåget på väg mot Boden. När jag närmade tavlan med trafikinformation och läser om det försenade nattåget och inställt tåg mellan Umeå och Vännäs inser jag att dagens resplaner kommer att radikalt förändras. Buss kommer att avgå från Umeå mot Vännäs klockan 09.00. I väntrummet finns ytterligare några kvinnor, samtliga lika frustrerade och besvikna som jag. Vi tittar alla på varandra och suckar … tja, vad finns det annat att göra än att vänta?!

Tiden fram till dess att bussen går tillbringar jag i mitt hem, hinner med en kopp kaffe och ögna igenom dagens VK. Jag kommer i tid till bussen och det gör även de andra kvinnorna. Stämningen i bussen är ganska uppsluppen, vi ser alla fram emot att kliva på tåget i Vännäs som skall ta oss norröver.

Väl framme i Vännäs finns ingen som helst tillgänglig information. Detta stimulerar vår fantasi och vi är helt övertygade om att det blir nog ingen tågresa för vår del. Ett samtal till SJ, trafikinformation, bekräftar våra farhågor. Vi kommer att bussas via Umeå till Luleå … något har gått fel … vi kom just från Umeå!!! Jag lovar, detta besked fungerar som bensin på ett redan gnistrande bål. Känslorna svallar, diskussionens vågor går höga. Skratt blandat med ilskna kommentarer om hur SJ och dess information fungerar är det som förenar oss. Ytterligare ett samtal till SJ som nu meddelar att tåget kommer strax efter 10.00 och tar oss till Boden, Luleå. VARFÖR FÅR VI INGEN ADEKVAT INFORMATION? Eller för att uttrycka det lite mer progressivt: ’Vem i hela världen kan man lita på’?

Så småningom kommer tåget, vi kliver ombord. SJ kopplar på charmen och bjuder på lunch till samtliga passagerare som plåster på såren, dvs försenat tåg. Tack! Fortfarande återstår dock frågan varför man inte kan gå ut tidigt med information och dessutom information som är korrekt.

Men det skall ju villigt sägas att trevligare resesällskap än dessa kvinnor hade jag nog inte haft om tåget varit i tid. Tack för en mycket trevlig resa!

Så kom då dagen då tid bokats för att utföra ytselutredning på Hörcentralen. Spännande, hemskt och naturligtvis befriande att få ett svar på frågorna om vad min tidigare beskrivna yrsel beror på. Väl inne på den enhet där yrselutredningar görs kom en trevlig person och hämtade mig. Nu skulle i första skedet göras hörseltest, in i den ljudisolerade ’bunkern’, lurar på och så en mentometer i handen för att markera om man uppfattat de pipljud som med jämna mellanrum kom ur hörlurarna. So far so good!

Nästa fas i utredningen skulle utföras i ett annat rum, bekvämt (nja … så där) tillbakalutad i en stol skulle ögonen följa en ljusprick på en mörk bakgrund. Inte heller det så otrevligt men tröttsamt för ögonen.

Så vidtar nästa steg, stolen lutas bakåt, cyklopen med totalt mörker träs på huvudet för ögonen och nu skall man vända huvudet från sida till sida för att provocera fram ev. yrsel … Jag känner hur rädslan tilltar, jag vill inte vara ensam. Uttrycker detta och då hämtas en annan vänlig person in i rummet för att hålla mig sällskap. I totalt mörker (jag har fortfarande svarta cyklopen på) famlar jag efter hennes händer, hon blir min livlina, en ängel som står vid min sida …. det går bra, hyfsat bra!

Men så sparar vi det värsta till sist, vatten skall sprutas in i örat för att provocera fram yrsel … jag lovar, det lyckas!!! Ängelns händer håller jag hårt om när det snurrar som bäst. DETTA ÄR INTE KUL! Men tack vare dessa händer så har jag kontakt med omvärlden och den ganska otrevliga undersökningen blir tack vare ängeln, uthärdlig. När hela proceduren är till ända tittar jag upp på min ängel och frågar henne vad hon heter? ’Sara’ blir svaret, så vackert! En ängel vid namn Sara!

Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall ju vården ges med respekt för den enskilda individen. Och det vill jag verkligen lova att det gjordes i denna dag både på hörcentralen och på öronmottagningen.

Nu ska mitt snurriga huvud få vila, go´natt!

har jag nu varit i dagarna tre, ungefär som att vara lite salongsberusad. Ni vet så där lagom trevlig och lättsam som man kan bli efter ett par glas vin för mycket. Lite svårt fokusera blicken och gången är lite svajig …. nej, nu får ni absolut inte tro att jag druckit lite för mycket i dagarna 3. Har faktiskt aldrig provat det men efter helgens ’yrväder’ inte bara utomhus utan även i mitt inneröra så tror jag att jag avstår, från att dricka lite för mycket vin i 3 dagar alltså.

Som ni kanske redan förstått så har jag drabbats av tillfällig yrselattack, beroende på ??? jaa, det var just det doktorn skulle komma fram till hoppades jag …. men utredning pågår och fortsättning följer.

I alla fall är det otroligt mysigt att vara så välutrustad med goda grannar och trogna vänner som jag är här i Ystarbyn. Christina och Ulf kom och hjälpte mig upp i sittande ställning efter att jag krypandes tagit mig från övervåningen till nedre plan. Inget latmansgöra det inte! Något senare kom Lilian förbi och fikade, pratade, lyssnade och handlade. Den yrseln hade inte gjort sig bra bakom ratten …. Mot kvällskvisten knackade Kerstin på och med samma empati som de tidigare nämnda grannarna visade hon omsorg om min eländiga situation. Själv satt jag parkerad i soffan och mottog såväl lunch som middag av min älskade tjoppaliisa, dess emellanåt följde hon mig till Fröken Andersson för att uträtta det där mest elementära. Helt plötsligt kändes det inte så förfärligt hemskt att vara lite yr i mössan och få lite medkänsla …. Skämt åsido, jag hade nog hellre avstått yrselattacken men valet är inte mitt och mitt upp i alltihop är jag ju lyckligt lottad som är en del i ett sådant fint nätverk. Något att tänka på och glädjas åt.

Tack alla ni underbara grannar och vänner!

Kams, palt, pitepalt, klabbe, pärkams, komle, raspeballe och potetball! Som ni redan förstått så är det vår kära ’perpalten’ som jag snackar om. Troligtvis finns det ännu fler benämningar, hör gärna av er om det är något uttryck som jag inte tagit med!

Igår kom så önskningen från min tjoppalisa: -’mamma, kan vi inte äta palt i morgon, det var så länge sedan?!’ Javisst, varför inte tänkte jag men …. det finns ett men med att göra palt på det sättet som jag är uppvuxen med, det tar tid. Tid till förberedelser och tid för kokning. Egentligen hade jag inte så gott om tid men kom då på att jag hade ju köpt en påse norskt mjöl som man blandar i vatten, låt dra cirka 10 minuter och vips har man fixat en paltsmet. Forma till små bollar och koka i 50-60 minuter. Palten är klar!!

Under tiden dukades det, tillbehör som lingonsylt, rimmat fläsk och smör samt mjölk att dricka. Äntligen satte vi oss till bords för att avnjuta denna delikatess …. men det är något som inte stämmer … smaken är inte likadan som den brukar. I tankarna går jag igenom tillverkningsprocessen från start till färdig produkt och jag kan konstatera att jag har gjort allt enligt receptet.

Kanske är det så att potatisflingor blandat med lite olika mjölsorter inte riktigt kan åstadkomma samma slutresultat som råriven potatis mixat med korn- och vetemjöl …. Nästa gång ska jag se till att ha ordentligt med tid och göra på det sätt jag alltid gjort. Så det så!

ciao!

Efter en vecka inunder yllefilten, dvs det gråa molntäcke som legat över hela eller åtminstone delar av Norrland, var det så dax att låta solen både värma och lysa över oss. Dessutom på en söndag … det var bara för bra för att vara sant. Kallt och vackert! Det gick bra inte att motarbeta känslan länge … jag måste bara ut till Kylören, till havet, tystnaden och stillheten. Sagt och gjort, jag till och med lyckades få med mig Tjoppalisan ut i ’bushen’.

När man kommer till Västamarken svänger man mot vänster för att komma till Kylören, att köra den smala skogsvägen är som att köra rakt in in i ljuset. Väl framme vid huset parkerar vi bilen och tar sedan en promenad ner till sjöboden, ut på isen. Det är fantastiskt vackert, så stilla och så tyst … Vi fortsätter vår promenad längst ut på Kylören och tittar på otroliga formationer i isen. Vilken dag!

Som grädde på moset blir jag dessutom bjuden på gospelkonsert av min vän K. Vi får bra platser och vi hinner inte mer än inta dessa så börjar den jublande föreställningen. För en så där 30 år sedan fanns det ett program som hette ’Hela kyrkan sjunger’. Kvällens konsert skulle kunna hela ungefär likadant fast ’Hela Idun sjunger’. Roligt, smittande och så härligt med solisternas, barnens och körernas framträdande. Tack, det vill vi ha mer av!

På detta kommer jag att sova gott …