Så kom då dagen då tid bokats för att utföra ytselutredning på Hörcentralen. Spännande, hemskt och naturligtvis befriande att få ett svar på frågorna om vad min tidigare beskrivna yrsel beror på. Väl inne på den enhet där yrselutredningar görs kom en trevlig person och hämtade mig. Nu skulle i första skedet göras hörseltest, in i den ljudisolerade ’bunkern’, lurar på och så en mentometer i handen för att markera om man uppfattat de pipljud som med jämna mellanrum kom ur hörlurarna. So far so good!

Nästa fas i utredningen skulle utföras i ett annat rum, bekvämt (nja … så där) tillbakalutad i en stol skulle ögonen följa en ljusprick på en mörk bakgrund. Inte heller det så otrevligt men tröttsamt för ögonen.

Så vidtar nästa steg, stolen lutas bakåt, cyklopen med totalt mörker träs på huvudet för ögonen och nu skall man vända huvudet från sida till sida för att provocera fram ev. yrsel … Jag känner hur rädslan tilltar, jag vill inte vara ensam. Uttrycker detta och då hämtas en annan vänlig person in i rummet för att hålla mig sällskap. I totalt mörker (jag har fortfarande svarta cyklopen på) famlar jag efter hennes händer, hon blir min livlina, en ängel som står vid min sida …. det går bra, hyfsat bra!

Men så sparar vi det värsta till sist, vatten skall sprutas in i örat för att provocera fram yrsel … jag lovar, det lyckas!!! Ängelns händer håller jag hårt om när det snurrar som bäst. DETTA ÄR INTE KUL! Men tack vare dessa händer så har jag kontakt med omvärlden och den ganska otrevliga undersökningen blir tack vare ängeln, uthärdlig. När hela proceduren är till ända tittar jag upp på min ängel och frågar henne vad hon heter? ’Sara’ blir svaret, så vackert! En ängel vid namn Sara!

Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall ju vården ges med respekt för den enskilda individen. Och det vill jag verkligen lova att det gjordes i denna dag både på hörcentralen och på öronmottagningen.

Nu ska mitt snurriga huvud få vila, go´natt!