Det torde väl knappast undgått någon som brukar läsa mina nedskrivna tankar att jag efter 17 år i radhus nu flyttat till en lägenhet. ÄNTLIGEN har vi lyckats tömma radhuset på allt vi äger och har, det är inte klokt så mycket prylar jag äger. Gamla fina brodera babylakan sedan barnen var små och vackra virkade virkade dukar som är så underbara och vittnar om kvinnors otroliga kunnande och skaparlust. Och allt detta finns i min ägo … fantastiskt!!! För att inte tala om gamla, tunga och vackra träskänkar, byråer och kökssoffor. Detta är mitt morsarv och det kan jag ju bara inte lämna ifrån mig så där till Myrorna eller någon granne eller elda upp …

Men som ni kanske redan förstått så är lägenheten något mindre till såväl antalet rum som kvadratmetrar och det får en hel del praktiska konsekvenser som t ex att allt inte kommer riktigt i ordning eftersom jag måste sortera, packa ihop och ändra på kartonger, lådor och väskor. Eftersom huset måste städas ut enligt konstens alla regler så har vi skyndsamt burit över allt och ställt det lite hipp som happ. Tja, resten anar ni … allt som sagt nu på plats i nya lägenheten men det är inte så lätt att finna vart allt finns. Exempelvis en sådan oerhört viktig pryl som korkskruv, – ’jamen, jag lade ju den i översta lådan!!! Nej, den finns inte där, jamen … hur gör vi nu. Söker ytterligare igenom alla besticklådorna och joodå, mycket riktigt den finns på plats. – ’Mamma, var är müsliburken?’ Ja, den som det visste!!! Och så där håller det på mest hela tiden. Kan just undra om vi någonsin kommer att få någon rätsida på allt …

I alla fall har den här flytten resulterat i att jag bestämt mig för att inte flytta inom de närmaste 15 åren och när det då blir aktuellt kan man ju alltid hoppas på att mina kära ungdomar inser att de måste ombesörja flytten eftersom jag och maken troligtvis blivit både för gammal och gaggig för att själva kunna organisera och flytta.

Nu skall kroppen få vila, sov gott!

I helgen gick då flyttlasset från radhuset till lägenheten i Ystarbyn. Förberedelser hade påbörjats redan för några veckor sedan som att gå igenom gamla pärmar, skåp och lådor som bara stått och stått och stått och samlat damm. Självfallet blir det en riktig nostalgitripp att stanna upp, läsa och minnas … tänk vilka fantastiskt ordentliga lektionsförberedelser jag gjorde förr om hur man exempelvis sätter urinvägskateter. *Utensilier (tillbehör skulle detta kliniska ord kunna översättas med) i mängd, *arbetsordning för att utföra detta samt
*tidsåtgång och slutligen
*hur man städade efter sig.
Inte många ord om uppträdande, joo, självklart fanns det en punkt med rubriken: Informera patienten. På något sätt förväntades man kunna det …

Utöver detta finner jag även böcker av Jolo, Ivar-Lo Johansson, Henning Mankell, Marilyn French – Kvinnorummet; vilken bok!!! Men nu tänker jag vara så generös att någon annan får ta del av dessa mästerverk, Myrorna nästa! Håll till godo! De skall inte längre samla damm i min bokhylla.

Tygbitar av olika kvalité och färg. Tack vare dessa tygbitar pluppar olika bilder upp; jag går igenom alla barnkläder jag sytt under årens lopp, jackor, byxor, klänningar osv. Den lejongula manchesterjackan med rött bomullsfoder som faktiskt alla tre ungarna slitit på och som var så otroligt läcker och originell eller den enfärgade lila kläningen med en överdel i samma lila tyg fast med mörkare lila prickar. Hon var som en prinsessa, min lilla Josseposse i den. Tur det finns bilder kvar!!! För att inte tala om alla garnpåsar. Växtfärgade garner med olika halter av klorofyll, skvattram, rallarros, stenlav och så de som man köpte på apoteket, krapp koschenill och indigo. Vilka minnen! Men dem kan man bara inte kasta, ner i påsen igen och så bär jag dem med mig till nya lägenheten! Hoppas någon vettig människa förstår att dessa måste följa mig i graven – måste nog förberedsa ungarna på att det blir en stor kista!!! När den dagen kommer …

Ack, ja! Nu sitter jag ensam vid skrivbordet i ett snart alldeles tomt radhus. Allt annat har fördelats till nya lägenheten, har även försökt att pracka på mina barn diverse gamla släktklenoder. Fast i ärlighetens namn verkar dom inte så intresserade … Även grannarna har jag försökt med, dom kanske skulle kunna vara lite intresserade av någon gammal TV, soffa eller bord men utan större framgång. Det får bli myrorna!

Kanske är det så att man borde flytta lite oftare, slänga lite mer och förhoppningsvis inse att man får ingenting ta med sig dit man går!

Ciao!

När väckar´n piper vid 05.59 tänker jag att det måste ha blivit fel någonstans men efter ett tag öppnar jag ögat (jo, faktiskt bara ett) och genom persiennen skymtar jag att det börjar ljusna. Jag förstår att allt är i sin ordning och inser att det är lika bra att inse sanningen, hur hemsk den än förefaller vara just då … DET ÄR DAGS ATT VAKNA!!! Väcker maken som om möjligt är ännu tröttare än mig. Men på något sätt lyckas vi kravla oss upp ur sängen, få på oss kläderna och förvånanasvärt snabbt dessutom!!! Grötfrukosten känns som en smörjelse för magen och den efterföljande koppen kaffe gör att t o m humöret känns hyfsat bra. Exakt kl. 07.00 sitter vi i bilen och färden går mot Luleå.

Jag sitter vid ratten första timmen men därefter lämnar jag med varm hand över körningen till maken. att få kura ihop sig iframsätet med kudde, varm jacka, lagom ljudnivå från P1 och med älskade D. bakom ratten är en lisa för själen. Det dröjer inte många minuter så sover jag gott. Färden norrut längs E4an går som på räls, lite trafik och D. kör lugnt och tryggt. Jag gillar detta … speciellt att vakna upp någon stund senare och upptäcka att vi nu passerat Skellefteå och är på väg till Piteå. Passar på att ringa lite samtal, bland annat till goda vänner i stockholm för att utbyta lägesrapporter. Kul!

Mötet som jag skall närvara på börjar kl. 10.00. Som ni förstår så blev vi 10 minuter sen men det är ok. Lunch och möte igen!!! Bra och konstruktivt! Så är det dags att påbörja returresan hem till Umeå. Men först en koll på shopping i Luleå, fika på waynes.

Resan hem går om möjligt ännu bättre, visserligen är vi fortfarande trötta men bara tanken på att få komma hem är underbar. Lätt snöfall, vi turas om att köra när vi kommer till Lövånger OK där vi dessutom får tillfälle att inmundiga hamburgare och kaffe. Gu´ vad gott eller vaar det det??? Tveksamt … egentligen var det nog ganska torrt och smaklöst!! Ja, ja!

Strax efter kl. 20.00 kör vi in på parkeringen. Så kan också en dag se ut …

Ciao!