I helgen gick då flyttlasset från radhuset till lägenheten i Ystarbyn. Förberedelser hade påbörjats redan för några veckor sedan som att gå igenom gamla pärmar, skåp och lådor som bara stått och stått och stått och samlat damm. Självfallet blir det en riktig nostalgitripp att stanna upp, läsa och minnas … tänk vilka fantastiskt ordentliga lektionsförberedelser jag gjorde förr om hur man exempelvis sätter urinvägskateter. *Utensilier (tillbehör skulle detta kliniska ord kunna översättas med) i mängd, *arbetsordning för att utföra detta samt
*tidsåtgång och slutligen
*hur man städade efter sig.
Inte många ord om uppträdande, joo, självklart fanns det en punkt med rubriken: Informera patienten. På något sätt förväntades man kunna det …

Utöver detta finner jag även böcker av Jolo, Ivar-Lo Johansson, Henning Mankell, Marilyn French – Kvinnorummet; vilken bok!!! Men nu tänker jag vara så generös att någon annan får ta del av dessa mästerverk, Myrorna nästa! Håll till godo! De skall inte längre samla damm i min bokhylla.

Tygbitar av olika kvalité och färg. Tack vare dessa tygbitar pluppar olika bilder upp; jag går igenom alla barnkläder jag sytt under årens lopp, jackor, byxor, klänningar osv. Den lejongula manchesterjackan med rött bomullsfoder som faktiskt alla tre ungarna slitit på och som var så otroligt läcker och originell eller den enfärgade lila kläningen med en överdel i samma lila tyg fast med mörkare lila prickar. Hon var som en prinsessa, min lilla Josseposse i den. Tur det finns bilder kvar!!! För att inte tala om alla garnpåsar. Växtfärgade garner med olika halter av klorofyll, skvattram, rallarros, stenlav och så de som man köpte på apoteket, krapp koschenill och indigo. Vilka minnen! Men dem kan man bara inte kasta, ner i påsen igen och så bär jag dem med mig till nya lägenheten! Hoppas någon vettig människa förstår att dessa måste följa mig i graven – måste nog förberedsa ungarna på att det blir en stor kista!!! När den dagen kommer …

Ack, ja! Nu sitter jag ensam vid skrivbordet i ett snart alldeles tomt radhus. Allt annat har fördelats till nya lägenheten, har även försökt att pracka på mina barn diverse gamla släktklenoder. Fast i ärlighetens namn verkar dom inte så intresserade … Även grannarna har jag försökt med, dom kanske skulle kunna vara lite intresserade av någon gammal TV, soffa eller bord men utan större framgång. Det får bli myrorna!

Kanske är det så att man borde flytta lite oftare, slänga lite mer och förhoppningsvis inse att man får ingenting ta med sig dit man går!

Ciao!