Så här ser det ut, vårt fina radhus …

Efter många våndor, ångestfyllda nätter och tvekan så kom jag då äntligen till skott: radhuset skall säljas. Mitt under den värsta finanskrisen sedan 30-talet, hur är det möjligt?! Är det möjligt över huvud taget? Men när väl beslutet var fattat och mäklar-Jörgen värderat, informerat och dragit upp strategier för hur allt skulle gå till väga fattade jag stafettpinnen och idag gick vi alltså i mål!!! Jiippii!!! Vi har tom skrivit kontrakt idag. En liten umefamilj var så pass intresserade att de bestämde sig för att köpa radhuset och flyttar in 1/4.

Konstigt kommer det nog att kännas att lämna radhuset som varit mitt hem-min borg under den senaste 17 åren! Vad är det som gör att ett hem blir ett hem? Möbler, upplevelser och relationer som knutits och utvecklats under åren? Förmodligen är alla delar med men har kanske olika tyngd. Relationer – jaa, här har ju ungarna växt upp, två av dem har redan flugit vidare till egna bo´n och snart är vi ensam här, älskade D. och jag. Det var här i huset som älskade D. kom på besök första gången januari 2003, det besöket följdes av fler och nu bor han här varannan månad. Så det kan bli …

Bättre att flytta och skapa något nytt tror jag att jag tycker, kanske … men det är inte utan att jag kommer att sakna radhuset. Men det gäller att tänka positivt … happy thoughts som Josseposse brukar säga.

Go´natt!

Så här tidigt på söndagsmorgonene kan det ju kännas lite´magstarkt att fundera över vad det är som gör att män tar sig friheten att våldta, skjuta, förnedra och mörda kvinnor.

Men ett samtal med en väninna hänger kvar … hon berättade om tiden från sitt äktenskap, nybyggd fin tegelvilla och 2 barn tillsammans. Han var hennes stora kärlek när de träffades, relativt unga. När hennes man kom hem efter att ha varit på borta en stund på kvällen var han kåt och ville ha sex. HON VILLE INTE. Då lyfte han upp henne, bar henne till sängkammaren och tvingade sig till sex, allt medan hon grät hela tiden. Skrek gjorde hon inte, hon ville inte väcka barnen. Ungefär så fortgick deras äktenskap under några år fram till den dag när hon bara inte längre stod ut och samlat tillräckligt med mod för att säga: ’- jag vill skiljas’. Han förstod ingenting, de hade de´väl bra?!

Under veckan som gått har en man, en polis i Tromsö mördat sin fru som ville skiljas. Hon hade lämnat huset 1 vecka tidigare och kom tillbaka till villan för ett ärende, då SKÖT HAN HENNE TILL DÖDS MED SITT TJÄNSTEVAPEN.

Carolin Stenwall, på väg till en arbetsintervju i Jukkasjärvi, stannar på en parkeringsplats där hon möter en man som hon kritiserar för hans sätt att köra bil. DÅ MÖRDAR HENNE HENNE. En psykiatrisk utredning har kommit fram till att han var inte psykiskt sjuk. utredning.

Vad är det i den manliga kulturen som gör att män (inte alla men oerhört många, alldles för många) tar sig rätten att slå, våldta, förnedra och mörda kvinnor?

Vad är det som gör att män tillsammans med andra män inte kan beskriva, berätta och visa känslor av sorg, smärta och förtvivlan utan i stället väljer att gå ut på krogen supa sig full alternativt misshandla någon som råkar stå eller komma i vägen?

Vad är det som gör att soldater i krig tar till det mest vidriga vapen som finns, våldtar kvinnor och barn inför deras män och föräldrar?

Jag blir så trött och sorgen när jag hör alla dessa berättelser som tyvärr också är alldeles för många till antal. Det borde vara varje förälders, medmänniskas, idrottsförenings uppgift att visa på och förmedla hur man skall förhålla sig till andra människor, oavsett vilken relation det är. Men kanske allra viktigast i en kärleksrelation. Respekt, ödmjukhet och bekräftelse borde väl vara självklarheter …. inte i någon relation finns inte utrymme för våldtäkt, förnedring eller slag.

Då först kanske KVINNOFRID får full genomslagskraft.

Ibland undrar jag över hur det kom sig att jag valde min älskade D. som partner, inte så att jag inte älskar honom och så. Jag känner mig otroligt trygg tillsammans med honom, han är därtill en av de finaste människor jag känner men han bor ju så rackarn´s lång bort. Faktiskt i Tromsö i Nordnorge. Nej inte alltid men ibland, ungefär 50 % av tiden tillbringar han på jobb i Tromsö. De övriga 50 % återfinns han här i Umeå tillsammans med mig.

Just ikväll efter ett fint och nära samtal så känns saknaden sååå stor … likaså sängen och tiden fram tills vi ses alldeles för långt bort. Men … det är i alla fall skönt att få höra hans röst och som sagt:

’- kram och puss, sov så gott’

’Käärleken är eevig när vi är tillsammans…’ Ett taktfast rymtmiskt dunkande från högtalarna förbereder Lena Ph´s sång, det rycker i kroppen, det går bara inte att sitta still … jag måste upp och dansa. Jag skakar loss, fler ansluter sig och så småningom är vi tre som vilt och hängivet njuter och rör oss till musiken. ’… drömmen om dig är sann, för alllltid tillsammmaaans….’ Vi ÄGER musiken, dansgolvet och natten, de´är underbart!

Timmen är sen eller rättare sagt natten är ung, kl. är bara 01.00, vi är egentligen på väg i säng min döttrar och jag men så sätter Josseposse på musiken, krämar på med volymen och endast iförd nattskjorta och trosor intar vi hennes rum alla tre. Den blå mattan fungerar alldeles utmärkt som dansgolv, värre är det med spottarna. Det finns inga alls men vad vi har kul … skratt, flams och så kommer ju kroppen igång. Oj, vad vi njuter!!!(Undrar just vad grannarna tänkte?!)

Tack Lena Ph!

Dags för frukost

Jaa, ungefär så uttrycker sig Linda Bengtzing i sin blogg när hon delger omvärlden att hon är gravid. Linda – jag instämmer, det är stort att bli mammma! Att få följa de små liven tills de blir stora liv och lämnar hemmet för att skapa egna liv med flick- och pojkvänner, studier och arbete.

Idag fick jag hem min älskade Josseposse från Göteborg. Hon kom med tidiga morgonflyget och när hon väl klev innanför dörren fick vi en så´n där fin stund tillsammans. Samtal om väder, grannar, bloggar, arbete och lite av varje … det goda samtalet som innehöll reflektion och eftertanke. Det är oxå stort, att som mamma få följa med när de lämnat boet och kommer tillbaka för nya möten och samtal.

Ungefär samtidigt ringde sonen GurraG från Stockholm och hade en del funderingar om huruvida han skall sälja sin bostad nu eller senare, hyra ut eller ej. Jaa, hur skall man veta vad som är rätt, smart och tillräckligt stratetiskt??? Svaret blev ju oxå därefter, man kan inte veta … men ändå … tänk att jag får vara den som blir uppringd, tillfrågad och lyssnad till!

DET ÄR STORT VARA MAMMA, HELA TIDEN, ÄVEN OM UPPDRAGET FÖRÄNDRAS.

Ciao!

Nu har jag snart tillbringat 5 dagar norr om polcirkeln, närmare bestämt i Kiruna, Soppero och Vittangi. Joomenvisst, … det är mycket trevligt att sätta sig på tåget som tryggt och säkert tar mig och alla andra resenärer upp till Kiruna. Samma gamla hotell, Hotell City, mitt i stan som med sin supertrevliga personal tar emot. Känns bara fint! Sover gott och så i tisdagsmorse var det då dags för resan nordväst med destination Övre Soppero. Allt flyter på, fint körväder. Jag träffar min grupp och har handledning på e.m. och därefter planerar jag för en promenad i de centrala delarna av Soppero. Alldeles riktigt, centrum är inte så stort så promenaden blir kort! Dessutom är det kallt, riktigt kallt, -26! Det känns!

När jag vaknar nästa morgon och tittar ut genom fönstret så riktigt ser jag att att det är om möjligt ännu kallare ute. Joorå, -32 grader!!! Ganska snart inser jag att min efterlängtade promenad fryser inne … och jag tillbringar i stället timmarna inomhus i Soppero med att läsa och jobba.

Färden går efter lunch vidare till Vittangi för handledning där. Det fungerar mycket bra med de grupper som jag träffar och efter avslutat uppdrag bär det av mot Kiruna igen. Väl inne i bilen slänger jag ett öga på utomhustermometern, -34!!! Är det möjligt?! Av förklarliga skäl är det inte många levande varelser utomhus.

När jag närmar mig Kiruna blir det faktiskt något varmare, det är bara -22 utomhus. Dessvärre verkar kirunaborna barrikaderat sig inomhus, det är inte många jag möter. Idag har det blivit lite varmare men fortfarande ser jag få människor utomhus. Hotellrummet börjar, trots alla sina faciliteter, alltmer representera tristess och monotoni. Jag längtar hem, jag saknar min älskade D. och min lilla tjoppalisa.

I morgon kl. 14.50 sätter jag mig på tåget, på väg hem till Umeå …

Min älskade mamma!

Vi har just sett en bra film, maken duschar och så småningom blir det väl lite kvällsfika och sedan krypa till kojs …

I alla fall, det är fantastiskt att få komma tillbaka hit till Boden med jämna mellanrum. Boden, denna lilla håla i Norrbotten som är min barndoms stad. Här växte jag upp, här blandas fina, ljuva minnen med tråkiga och smärtsamma. Men som Jonas Gardell så fint beskrev sin uppväxt: -’stigen tillbaka börjar suddas ut, jag försonas allt mer med min historia’. Jag kan inte annat än hålla med.

Efter att vi installerat oss i vår temporära bostad tog vi en promenad genom centrum upp till kyrkogården. Vi kunde konstatera att vi var inte ensamma som besökt ’körrgårr´n’. Överallt fanns det lyktor och marschaller som spred sitt sken över gravstenar och kors. Stilla och andäktigt! Vi letade oss fram till mammas grav, längst ner mot åkanten under ett tungt snötäckte vilar hon. Två marschaller på var sida om gravstenen tände vi och jag kan än idag, 5 år efter hennes bortgång, känna en enorm saknad efter min älskade mamma.

Ibland saknar jag att bara kunna berätta något som hänt eller visa något som jag läst eller dra en spader tillsammans med henne. Hon var nämligen en hejare på poker, min lilla mamma. På väg från graven kom makens och mitt samtal att handla om just det där att det alltid finns någon som kan berätta bakåt i tiden. Hos mamma fanns det alltid en historia från långt tillbaka som hon kunde delge och fånga mitt öra med. Min mamma är den person jag alltmer kommit att uppskatta, älska och sakna.

Kvällsfikat väntar. Go´natt!

På min resa från Kiruna mot Övre Soppero har jag leasingbil från socialförvaltningen, en Skoda disel. Jag lämnar Kiruna på f.m., det är inte mer än 16 minusgrader ute. Med andra ord, perfekt körväder! När jag kommer till Svappavaara tar jag av mot Vittangi och efter bara någon kilometer förändras vägen, av asfalt syns inte mycket – nu går färden vidare på riktig vinterväg. Snö och vitt så långt ögat når. Här finns inte tillstymmelse till vägsalt, tack och lov!

Alla träden längs vägen står likt statyer med sina snötyngda grenar och det känns som att köra in i ett sagolandskap. Otroligt vackert! Efter ett par mil kör jag in i Vittangi, tankar och kör vidare mot Övre Soppero. Resan blir inte på något sätt mindre vackert efter Vittangi trots att det blir allt tätare dimma, snarare trolskt!

De fem milen mellan Vittangi och Soppero präglas inte av någon större trängsel på vägen. Jag möter 3 personbilar, en buss och en plogbil. Jag tycker om att färdas längs dessa vägar, ingen stress och samtidigt finns det rika möjligheter till att njuta av landskapet, tystnaden och livet. Vilket jag verkligen gör.

Ciao!

Tidigt i morse äntrade jag först buss och därefter tåg för att bege mig norröver till Kiruna, Vittangi och Soppero. Det är en alldeles speciell känsla att sätta sig på tåget och till det rytmiska dunkandet förflytta sig genom ett vintrigt och ödsligt landskap. Jag reser hemåt …

Visserligen har jag mitt hem i Umeå och just nu har jag inga planer på att flytta därifrån men … mitt hjärta … det finns i Norrbotten. Att närma sig Boden, min barndoms stad, innebär att nostalgin tar tag i mig och en mängd minnen passerar revy. Det är kallt i Boden, som vanligt, -16 och efter endast ett kort upphåll plöjer tåget vidare mot Murjek, Gällivare och Kiruna. När jag kliver av tåget i Kiruna smeker ett lätt snöfall mina kinder och det är om möjligt ännu kallare här.

Efter att ha installerat mig på hotellet tar jag en promenad runt de centrala delarna i Kiruna, varje steg jag tar är en njutning. Alla knotiga björkar är snötyngda och i ljuset av parkbelysningen gnistrar det så vackert. Längst upp på LKAB:s ’slaggberg’ finns en ljusklädd julgran. Detta är hemma …

I morgon ser jag fram emot att köra bil i vinterlandskapet mot Övre Soppero.

Ciao!