Vi brukade säga förut ungefär så här "kallt ute å inge vanta" någonting ditåt men jag vet inte i vilket sammanhang. Kallt ute är det nu. I morse hade jag -33 här på Häggstrand och det kändes lite kymigt att gå ut. Som tur är har jag ju min nya fina Fjällrävenjacka som är gossig att ta på sig. Idag när jag var rastkompis i skolan tog jag av mig så att jag bara hade en t-shirt under jackan när jag gick ut. Lite bakvänt tyckte barnen men så är det att ha en riktig dunjacka.

Jag hoppas Fjällräven läser den här bloggen. Jag kanske kan få lite sponsring till nästa plagg som jag tänker köpa mig.

Annat var det när man var barn. Jag har faktiskt provat att ha vadmalsbyxor och sådana här riktiga luddor eller "ladden" som vi sa, med riktiga filtsulor. Dom var varma.

Lappskor hade vi också. Jag hade ett par vita, och det var inte många som hade det. Kristina Blackfjäll hade sytt dom till mig. Mamma beställde av henne. Dom var ju härliga när det var kallt. Men jag vet att när vi satt inne i klassrummet luktade de inte så gott alla gånger. Det hände ju att man trampade in nåt vatten ute i korridoren och då blev dom ju lite sura. Sedan fick man inte åka skridskor med dem heller för då nöttes håret bort under dem och då var de ju inte lika varma heller. Ja det var tider det.

Nu har ju barnen helt andra kläder. Bra kläder, ofta färggranna, så de kan aldrig gömma sig heller. Då kan det vara sämre på vantsidan eller handsksidan. Många har fingerhandskar och när det är -30 är det inte mycket att ha på sig ur värmesynpunkt. Då kommer de in med frusna fingarar och "nagelbit´n".

I bland känner jag mig urgammal när jag sitter här och tänker. Men då får jag skynda mig att tänka att det är inte jag som är gammal utan det är tiderna som har förändrats.

Undrar om det blir lika kallt i morgon? Solen skiner nu i varje fall och det är – 20,5 på skuggsidan av huset dock på det soliga Häggstrand.