Jag känner av våren i benen. Jag blir ”lammen”. Eller också är det latmasken som har fått sig en omgång. Lite ont här och där.
Det krattas och kärras. En del ska ut och en del ska in i olika förråd.

Det grönskar ute så att det knakar trots att det inte har varit så varmt. Som fenologiväktare har man det man gör nu med att hålla koll på olika steg i naturen. Löven kryper sakta ut ur sina knoppar och just nu blommar vitsipporna för fullt här hos mig.

Igår var jag till Umeå på ett av mina sedvanlig besök. Det är nästan så att jag skulle ha klippkort. Detta besök var på ögonkliniken och medan jag satt där konstaterade jag att det är verkligen löpandebandprincipen som gäller. All personal är högeffektiv, droppar här, på med mössa, tvätta av och tvätta ur, klistra fast ögonlocket, på med bedövning, titta snett upp mot taket, tryck mot ögat och plötsligt sitter den där, cortisonstaven. Bort med skyddet för ansiktet, tack och hej, av med mössan och ut i väntrummet. Det tog väl 5-10 min kan jag tro.
Tänk om det skulle kosta lika mycket för oss att gå till doktorn som till tandläkaren, jämans vad med pengar de skulle ta in. Bara på ögonkliniken. Och…. tur att jag inte behöver betala.

Jag åkte dessutom buss till Umeå igår. Det är ju faktiskt ganska bekvämt, men lite tråkigt kan jag tycka. Trots stickning och Facebook i telefonen. Men jag förstår inte varför det var så in i norden dålig mottagning där på bussen? Hela vägen!

Det roligaste som hände mig igår var när jag skulle köpa mig en åktur på en av lokalbussarna i stan och chauffören frågade om jag var över 67 år? Först höll jag på att svimma av förnärmelse och sedan höll jag och mitt resesällskap på att skratta ihjäl oss. Det är ju några år tills dess, menar jag,

Nu ska jag ut och kolla björklöven. Ja alltså på träden.