Man tror att lekparker är hyfsat trygga och hyssmöjlighetsbefriade, men det verkar som om jag är lurad, igen. Vi var hos föräldrarna och hade blivit matade till överdrift. All mat man slipper laga själv är fantastisk. Har min pappa gjort den är den exceptionell!

Alla var mätta och nöjda. Barnen fullproppade med mormors kladdkaka, som är en stor favorit. Morfar hade höga ambitioner att lära grabbarna spela schack. Det gick väl sådär. Den äldre hade stora problem med att tåla förlust av pjäs, och den mindre satt väl mest och såg på TV. Ingen blev olycklig när de ville gå ut. Ibland känns inomhus liksom för litet när det gäller mina barn, om vi nu inte pratar om inomhusarena, typ sporthall.

Rödäng är barnvänligt. Där kan man bara öppna dörren och låta barnen löpa. Alla pustade ut i det överhettade radhuset. Att ha 24 grader inomhus är normalt där, och att öppna dörren är inte att tänka på. Så har det alltid varit. För en gravid kvinna är det tortyr! Morfar noterade att grabbarna hade en burk, men det kan man ju ha utan att det betyder något. Eller….?

Jag var på övervåningen när maken kommer stormande med ett litet blått barn. Fattade ingenting. Pappan svor över färgburkar och klåfingriga barn. Det lilla blåa barnet stod lydigt i duschen och såg väldigt oskyldig ut. Pappan fortsatte muttra något om att det ju var tur att färgen var vattenbaserad samtidigt som han tvålade in det lilla blåa barnets kind och öra. Händerna såg ut att ha ljusblå fingervantar, så de fick sig också en rejäl tvålning.

Sen fick jag veta. Någon hade lämnat en öppen färgburk på lekparken. Det är ju mänskligt att glömma, men det uppskattas inte av föräldrar till klåfingriga barn. Förbaskat! Pojkarna hade målat ett träd, gräs och trall med spadar. Ljusblå färg hade skvättat på skor, jackor, byxor och mössor. Kanske går det att få bort, kanske inte. Vi får se.

Jag känner mig numera misstänksammot lekparker…