Har nog aldrig varit så rädd som jag var igår! Hade just kommit fram till min vän som jag besökte på sjukhuset, när mobilen ringde. Det var min man. Han och pojkarna hade åkt till Nydalasjön för att stå vid strandkanten och fiska lite på lördagskvällen, och medan han stod och gjorde i ordning den yngre sonens kastspö, så var pojken plötsligt försvunnen! Varken pappa eller storebror hann märka något, ett ögonblicks verk. Pulsen dånade i mina öron och jag fick svårt att andas.

När maken ringde hade sonen varit borta i en kvart. Den uppstressade och halvt panikslagna pappan bad folk omkring sig på området hjälpa till i sökandet. Jag ringde 112. Ville bara dö. I mitt huvud såg jag mitt lilla barn flyta med ansiktet neråt i sjön. Jag var så rädd att jag ville kräkas! Så maktlös jag kände mig! Även om jag tryckte ner bebisen och sprang till Nydala, skulle jag var för sent ute! Minuterna tickade så sakta, jag både ville och ville inte att mobilen skulle ringa. Tänk om något hemskt hänt Albin!? Tänk om den som ringde skulle säga att han var död?

När den väl ringde stod tiden stilla. Tack och lov hade han blivit hittad! Ingen vet varför,  men han hade gått tillbaka till bilen. Ett ton sten och världens sorger föll från mitt hjärta! Tack alla människor som hjälpt till att leta efter honom! Fantastiskt!

Sonen i fråga var helt oförstående och förstod inte alls vilket trauma han utsatt sina arma föräldrar för! Ignorance is bliss! Idag ska de åka och bada. Pojken ska punktmarkeras!