Ciccis tillvaro

Välkommen till min värld...

Jag tror jag lever, kanske i alla fall…

Av , , 1 kommentar 0

Har väl äntligen hamnat i någon sorts vardag igen efter Bäbans födelse. Fick inse att alla barn är olika, och att Abbe var en drömbebis som mest var nöjd, sov eller åt. Inte denna donna inte! Hon ska se allt, amningen krånglar så vi får ge tillägg också, sover knappt något på dagen, om man inte kör bil förstås… Känner mig lite matt i själen. Tur hon är fantastiskt fin!

Trodde inte att det här med amningen skulle vara en sån stor grej för mig, men jag har känt mig helt värdelös! Varför? Hormoner kanske? En period kände jag mig som en sån dålig förälder att jag tyckte det var bättre för barnen om jag flyttade iväg. För det skulle de må bra av! Ufo! Allt pga bröstmjölk. Kanske hade det runnit upp i huvudet eller nåt…? Ammade ettan i 11mån, tvåan i 8. Nu lyckades jag helamma 6 veckor, fast för att hon skulle få i sig det hon behövde var jag tvungen att amma 10 timmar av 15, plus att hon aldrig sov, och det blev noll och ingen tid över till brorsorna eller något annat, som ex toalettbesök. När jag drog ner på amningstid gick hon knappt upp något alls.

Det blev faktiskt mycket bättre när vi började med ersättning också. Nu kan hon faktiskt sova en helt timma, ibland 1,5! Jag hinner med brorsorna också, och hjälpa hane med resten av ruljansen som ska göras i ett hem. Hysterin kring amning verkar ha lagt sig. När jag förklarade på bvc tyckte alla att jag gjprde rätt och jag slapp alla moraliska fördömanden jag var rädd för. Tack.

Nej, nog om det. Idag ska vi slänga skräp, grabbarna och jag. Bäban får hänga med som den lilla korv hon är! Tycker det är svårt att roa dem de dagar vi inte har dagis. Låter jag dem roa sig själva blir det lätt bara slagsmål med knytnävar, sparkar och pennor i ögonen. Det vill vi undvika. Man skulle ha varit förskollärare…