Conny Forsströms demokratiskt socialistiska blogg

Politiska åsikter

Etikett: busch thor

Nyliberalismen som brandgnista till populism

Av , , Bli först att kommentera 11

Läste en ledare i Aftonbladet om nyliberalismen och hur den faktiskt är ansvarig för att ha eldat på under populistiska partiers grytor. Den nyliberala berättelsen, som försöker påvisa att människan endast existerar för sin personliga vinning, att livet är en tävling, och att den svage slås ut, tar sin början i Sveriges politiska liv för sisådär trettio år sedan. Ord som kommunalisering, avreglering, liberalisering och privatisering skulle göra livet bättre för oss alla. Denna diskurs tycktes även partier på vänsterkanten anamma, för vem ville vara den som blickade bakåt när nu liberalismen skulle göra oss fria och rika.

Trettio år senare ser vi resultatet; en sönderslagen välfärd, och en stat som alltmer dragit sig tillbaka från människors liv. För de som vann den nyliberala tävlingen och inte slogs ut på vägen, blev livet oerhört bra. Men de som inte orkade hålla fast och kastades av blev desillusionerade när de insåg att välfärden nu övergav dem i varje fas av livet.

Statens tillbakadragande och nedsläckning som välfärdens fyr börjar med skolan, inte längre likvärdig för alla. Så sent som för någon dag sedan en artikel om Thorengruppens skolor på Östermalm i Stockholm, där elever får se youtube-filmer istället för att ha lärartid. Hur pass mycket eleverna får lära sig om källkritik och skepticism, med sådana fakta om skolan i bakhuvudet, är verkligen något att fundera över. ”Marknadifieringen” av skolan är lätt att tolka som statens kapitulation inför vinstmaximerande riskkapitalister, och de sistnämnda har inget intresse av en fullgod skoldrift.

Nästa steg i livet är den unge vuxne eller vuxnas kamp för att överhuvudtaget ha någon inkomst om långvarig sjukdom eller dito arbetslöshet inträder. Risken att ställas på bar backe är i högsta grad reell. Den sista fasen i livet, pensionen, går nu inte heller längre att se fram emot, då en nyliberal marknads fluktuationer förväntas tillhandahålla rimliga lönenivåer. Pension är faktiskt uppskjuten lön, detta tål att upprepas. Även här sviker staten, när marknaden roffar åt sig. Detta kan många pensionärer skriva under på.

Allt detta sammantaget skapar en uppgivenhet hos många och en minskad tilltro till politiker, staten och välfärden. Nyliberalistiska antydningar om att välfärdsstaten är död och begraven köps av många. För nyliberaler är detta viktigt, då de vill hålla nere skatter och se en så krympt stat att inget utöver de mest grundläggande funktionerna hålls igång.

Resignationen över att ständigt hamna i rikedomens bakvatten, i en konsekvent svikande välfärdsstat, gör att det ter sig lätt för många att lyssna till populistiska politikers enkla svar på komplexa frågor, där invandringen skylls för den minskade välfärden, och om bara nämnda invandring hålls nere/trycks tillbaka, så kommer välfärden minsann att stiga till sina tidigare nivåer (kom ihåg ”marknadens” skola några stycken uppåt, och dess oförmåga att fostra kritiska individer, som med lite hälsosam skepticism skulle kunna motstå lockelsen av sådana enkla ”svar”).

Det värsta är väl att nyliberaler och dito förespråkare har ett intresse av att människor tror på denna lögn. Då skylls nämligen inte den verklige boven, det nyliberalistiska projektet, för den sönderslagna välfärdsstaten. Populism är ett resultat av den extrema nyliberalismens ovilja att minska klyftor och stärka välfärdsstaten, tro inget annat! Sluta lyssna på populismens locktoner (SD och dylika partier) inför valet i september.

Förstå och inse att det är alliansen och dess liberalistiska lögnaktiga diskurs om välfärdsstatens omöjlighet som bär skulden för SDs tillväxt. SD kommer aldrig att stå för någon välfärd, utan endast rasism och den vite mannens rätt att definiera rätt familjebildning, sexualitet, etnicitet, religion, med mera. Låt alliansen med din röst veta att du förstår att det är deras neoliberalism som förstört välfärden, inte invandringen, som SD vill få dig att tro. Med andra ord finns det bara ett alternativ i årets val, och det är rött!

Lagstadgade minimilöner – aldrig!

Av , , Bli först att kommentera 3

Reaktionärer, alliansvänner och dito röstare tar alla chanser att föra upp den bakåtsträvande och fullkomligt föraktfulla tanken om lagstadgade minimilöner, och alltså kollektivavtalens avskaffande, på agendan. Det är både förvånande och inte.

Bakåtsträvan till en tid när arbetsköparna hade all makt ingår i alliansvännernas ideologiska vision, ur den synvinkeln är diskussionen om minimilöner inte särskilt egendomlig. Å andra sidan kan en fråga sig om alliansvännerna inser att anställda faktiskt måste ha råd med konsumtion av företagens produkter. Hur de uppnår det med en framtida armé av working poor framgår inte.

Alliansvänner pratar ofta om hur marknaden ska styra: lönsamhet, tillgång och efterfrågan. Dessa begrepp tycks vara heliga för de reaktionära välfärdskritikerna. Då kan en stillsamt undra varför olönsamma företag, som inte anser sig ha råd med kollektivavtal, ska hållas om ryggen. Nej, dessa företag bör gå under, så att vi istället har livskraftiga företag som investerar i sin personal. Personalen är de som skapar vinsterna åt ägaren/ägarna, om inte alliansvännerna visste det/alternativt förträngde detta faktum.

Slutklämmen blir att den svenska modellen med kollektivavtal måste värnas, till varje pris, mot bakåtsträvande alliansare. Kanske kommer vi åter få anledning att mobilisera arbetarrörelsen, det visar sig.

Första maj

Av , , Bli först att kommentera 1

Många, om inte alla, borgerliga debattörer och anhängare vill avskaffa första maj, men denna dag är ingalunda passé, eller någon historisk rest av en kamp som inte längre är tidsenlig. Tvärtom, ty när det står att läsa om usla villkor i exempelvis restaurangbranschen, så är det lätt att förstå varför det behövs en arbetarrörelse i allmänhet, och en stark facklig organisering i synnerhet.

Arbetsköparna kommer inte att ge sig i sin kamp för att försämra arbetsförhållandena för sina anställda, och sålunda får inte heller vi på den andra sidan någonsin sluta tro på kampens värde för en bättre tillvaro, även för de sämst beställda i samhället. Första maj är en viktig symbolisk dag, och förutom demonstrationer och opinionsbildning via sociala medier så är det viktigt att fackföreningarna får ett ökat inflytande.

Inte minst går det att förstå vikten av det sistnämnda när en läser olika skräckhistorier från och om prekariatets miserabla arbetsvillkor i nämnda restaurangbransch. En bransch som för övrigt fått ett regn av bidragspengar från den förra regeringen, vilka gått direkt ner i ägarnas privata fickor. Inte har dessa pengar satsats på de anställda i alla fall, det är ett som är säkert.

Ett globalt patriarkat

Av , , Bli först att kommentera 5

Svensson som misshandlar sin sambo/fru på regelbunden basis. En grupp män i Indien som våldtar och dödar en kvinna. En vit man som förföljer och trakasserar kvinnor i Sverige. Män som utsätter kvinnor för hedersförtryck. Ett rättssystem som ifrågasätter våldtagna kvinnor. Präster som håller våldtäktsmän om ryggen. Och icke att förglömma något väldigt aktuellt och lokalt i form av diskussionen om samvetsfrihet för vårdpersonal som det religiösa partiet KD lyfter. Det sistnämnda syftar till att begränsa aborträtten och därmed kvinnors rätt till sin egen kropp.

Alla dessa företeelser är olika sidor av samma patriarkala mynt, samma vilja att kontrollera och bestämma över kvinnors kroppar. I så motto är alla män i exemplen ovan själsbröder, även om de gör allt för att ta avstånd från varandra. Kvinnoförtryck och patriarkalism må ta sig olika uttryck runtom i världen, men allt i detta globala ruttna teoribygge grundar sig på samma tes: kvinnans påstått naturliga underordning visavi mannen.

Detta ödmjuka blogginlägg kommer inte med någon lösning, men det första steget mot förändring måste bli en global insikt om att patriarkatet existerar. Vi står tyvärr fortfarande långt ifrån denna insikt.