Av de författare som hittills behandlats i serien om Den förlorade norrlandslitteraturen är Britt-Marie Eklund tveklöst den som varit svårast att komma in på livet. Det är egendomligt besvärligt att finna uppgifter om hennes person – lättare blir det inte av att den desto mer namnkunnige Britt Eklands födelsenamn är just Britt-Marie Eklund. Men svårast är ändå att tolka och förstå de få uppgifter jag har. Därför har jag inte heller särskilt mycket mer material att redogöra för; symptomatiskt nog saknas till och med ett porträtt av författaren.

Klart är i a f att Norsjöförfattarren besitter mer talang än många av sina samtida kollegor. Hennes språk strömmar friskt och klart. Likväl, av de sju jag arbetat med i min följetong, är hon den mest fåordiga. Jag har aldrig riktigt vetat vad jag skulle skriva om henne. För egen del kändes det mest bara viktigt att lyfta in hjortronen i min artikel – som referens och symbol. Det kan låta rätt så corny, men det är så jag vill se henne, med en medvetet romantiserande blick: på den litterära västerbottenskartan är Eklund som ett sällsynt guldglimmande bär.

I en av mina älsklingsromaner – Hjortronlandet – av en av mina absoluta favoritförfattare – Sara Lidman – finns en karaktär som kallas Märit Skrattars. Även om Märit inte kommer in förrän två tredjedelar av romanen passerat är hon på sätt och vis dess sköldemärke. Kronotorparfamiljen Skrattars har ett oräkneligt antal avkomlingar varav Märit inte bara är den vackraste utan dessutom ett geni och en gåta. Högst vart sjunde eller vart tionde år kunde en sådan människa springa upp ur Norrlands karga myrar bland starrgräs och kråkris. Hon strålar och förgyller som en regnbåge: ”Munnen färdig att förneka och trösta, den snattrade vit och röd och ögonen var glänsande glada”. Som en ”snåtterblomma” beskrivs Märit, efter hjortronplantans hela färgspektrum. Det är det enda sätt man kan förstå mysteriet Märit på. Hon är på samma gång romanens mest fascinerande och minst trovärdiga karaktär (Icke trovärdig i den bemärkelsen att hennes deterministiska karaktär och livsöde snarare påminner om de franska naturalisternas hjältinnor än kvinnorna i 50-talets arbetarromaner). Sara skriver:

"En vacker människa är en härlig syn och svår. Den som icke orkar dess oro och icke näns fly kan fösöka kväva skönheten, hälla skopor av smickersirap över den tills den kvamnar och lämnar vad vanligt är ifred. Märit undgick den döden; hennes svar stänkte högt som salt skum medan den söta smeten föll till jorden." (Hjortronlandet, s. 149)

Precis som kronotorparen på sin gård lär sig snarare än lärs sin yrkesroll, tillskansar sig Märit sin kunskap, inte genom läroverket utan på egen hand. Samma förmåga att tolka, behärska och transformera landskapet som torparen har, har Märit över sina böcker och sin kunskap. Färdigheterna har tränats upp genom deltagande och imitation snarare än genom formaliserad undervisning.

Så föreställer jag mig också Eklunds framfart under 50-talet – norrlandslitteraturens guldår. Hon dyker upp lite varstans, som sanningssäganade essäist i tidskriften Perspektiv samt i redaktionsgruppen för den unika Lyckselepublikationen Ultima (tilsammans med Lennart Frick, Lars Englund, Tore Frängsmyr, Sten Hanson och Sigvard Karlsson). I dessa sammanhang är hon ofta ensam kvinna, och hennes egentliga intresse tycks vara tämligen svalt. Men plötsligt, när hon väl väljer att gör sig hörd, då fullständigt briljerar hon. Den på annan plats citerade essän "Poesin från sidan" (i Perspektiv 7/1959) är ett av många exempel. Ett längre biografiskt parti ur den lyder:

"Varför skriver vi då? Vi kontorsflickor, gymnasister, fördrömda handelsbiträden och hemmafruar? Alla vi som inte har råd att betrakta vårt skrivande som ett arbete. Alla vi som dras med dåligt samvete både för att vi skriver och för att vi inte skriver. För att middagsdisken står över, för att ungen vantrivs när mamma skriver, för att golvet är dammigt, krukväxterna sloknar och strumpkorgen dignar över. Och i andra hand (eller är det i första?), för att vi är så ynkliga, att vi låter dessa saker påverka oss till den grad, att vi känner oss maktlösa och kanske frestas att tystna. För ’någonstans inom oss’ finns det något som säger, att verkligheten också låter sig erövras och uttryckas genom ord, genom rytm, genom poesi, och att vi bör fortsätta att skriva om inte för andras så för vår egen skull.

För inte inbillar vi oss att vår dikt är oumbärlig, att den ska kunna förändra världen. Inte tror vi att den ska kunna förhindra krig och avund och hat och våld. Ja, kanske på mycket lång sikt, men så långt vågar vi inte hoppas. Men vi kan ändå inte upphöra att reagera inför det onda och svåra på kanske ett starkare sätt än andra, så som vi också reagerar häftigare inför livets djävlighetet i smått."

Här skulle jag kunna – och borde kanske egentligen – sluta referar, men det vore att behandla en essä av det här slaget högst orättvist. Eklund har tagit utgångspunkt ur en liten handryckning, just som i fallet med hennes poesi, för att låta rörelsen växa. När fördämningarna brister flyter de krassa, sonjaåkenskonska vardagsbetraktelserna ut i en ordström med kosmiska metaforer. Fortsättningen lyder alltså:

"Lyriken kan vara ett glas vatten åt den som törstar eller ett glas vin för den som önskar lätt berusning. Den kan vara en främmande och underfundig doft som stryker förbi eller ett leende som klyver din trötta vardag. Men att begränsa poesin till bara en estetisk angelägenhet är att stympa den, att rycka loss den ur sitt levande sammanhang. Poesin är också hunger, växande, smärta, nederlag och kanske – seger. Stig Sjödin säger att utgångspunkten för hans dikt alltid varit en konflikt. Han är säkert inte ensam om den erfarenheten. Mellan ofullkomligheten i de mänskliga relationerna, över klyftan mellan ande och materia, mellan vintergator och stjärnsystem, mellan det goda jag vill och det onda jag gör, mellan det ynkliga och det oerhörda spänner poeten sin dikt, flyktig som regnbågen, bräcklig för den tungfotade tanken men ändå – en räddning. För honom. Kanske också för några fler."

Så kunde det glimma och explodera om Eklund, mellan månader och år av tystnad. Så egentligen var hon inte ointresserad. Nog ville hon göra mer av sitt författarskap. Sanningen är väl snarare att Britt-Marie Eklund stannade vid den första handrörelsen, middagsdisken, ungen, det dammiga golvet, den slokande krukväxten och den dignande strumpkorgen. Vardagslivet – först i Stockholm, sedan åter i Norsjö – kom emellan: bondgården, barnen och de andra husmorsbestyren…

Tidigare nämnde författaren Lennart Frick är en av de sörjande. Han äger den enda kopian av en färdigskriven uppföljare till Lek med skärvor som legat klar för tryck i snart 50 år. Och det är som att bära på en uråldrig förbannelse, eller snarare ett brutet löfte. Det titellösa diktverket kommer nog aldrig se dagens ljus. Eklund ville inte köra den genom pressarna då, eftersom det skulle innebära en katastrof för hennes ”normala liv”. Vännerna lyckades inte få henne att ändra sig. Idag, när saker ser annorlunda ut, har istället världen omkring förändrats. Miljön Eklund beskriver är en annan och läsarskaran bortsprungen.

Dikten om döden i de norrländska byarna och gårdarna som står med tomma ögon (den jag citerar i min artikel) har suttit upptejpad på bokhylleskanten en bra tid nu. Jag går förbi den varje morgon och kväll, funderar lite förstrött på dess innebörd och försöker ibland relatera plats till person. I den norrländska uppbrottslitteraturen är geografi och identitet två sidor av samma mynt, och denna sak kan aldrig vara nog påträngande och känslosam. Eyvind Johnson och Birger Vikström bytte naturlivet mot tidslivet. De sprängde i kraft av sin egen okuvliga princip naturlivets trånga gräns och gick som av nöd ut i det historiska livet. I deras fall kan man säga att den hemlöse hellre uppfinner en ny värld än bebor den redan kända. För Britt-Marie Eklund och för Sara Lidmans Märit var det tvärtom. De föddes med stora begåvningar men valde båda det simpla livet på en bondgård.