Av de författare som hittills behandlats i serien om Den förlorade norrlandslitteraturen är Britt-Marie Eklund tveklöst den som varit svårast att komma in på livet. Det är egendomligt besvärligt att finna uppgifter om hennes person - lättare blir det inte av att den desto mer namnkunnige Britt Eklands födelsenamn är just Britt-Marie Eklund. Men svårast är ändå att tolka och förstå de få uppgifter jag har. Därför har jag inte heller särskilt mycket mer material att redogöra för; symptomatiskt nog saknas till och med ett porträtt av författaren.

Klart är i a f att Norsjöförfattarren besitter mer talang än många av sina samtida kollegor. Hennes språk strömmar friskt och klart. Likväl, av de sju jag arbetat med i min följetong, är hon den mest fåordiga. Jag har aldrig riktigt vetat vad jag skulle skriva om henne. För egen del kändes det mest bara viktigt att lyfta in hjortronen i min artikel – som referens och symbol. Det kan låta rätt så corny, men det är så jag vill se henne, med en medvetet romantiserande blick: på den litterära västerbottenskartan är Eklund som ett sällsynt guldglimmande bär.

I en av mina älsklingsromaner – Hjortronlandet – av en av mina absoluta favoritförfattare – Sara Lidman – finns en karaktär som kallas Märit Skrattars. Även om Märit inte kommer in förrän två tredjedelar av romanen passerat är hon på sätt och vis dess sköldemärke. Kronotorparfamiljen Skrattars har ett oräkneligt antal avkomlingar varav Märit inte bara är den vackraste utan dessutom ett geni och en gåta. Högst vart sjunde eller vart tionde år kunde en sådan människa springa upp ur Norrlands karga myrar bland starrgräs och kråkris. Hon strålar och förgyller som en regnbåge: ”Munnen färdig att förneka och trösta, den snattrade vit och röd och ögonen var glänsande glada”. Som en ”snåtterblomma” beskrivs Märit, efter hjortronplantans hela färgspektrum. Det är det enda sätt man kan förstå mysteriet Märit på. Hon är på samma gång romanens mest fascinerande och minst trovärdiga karaktär (Icke trovärdig i den bemärkelsen att hennes deterministiska karaktär och livsöde snarare påminner om de franska naturalisternas hjältinnor än kvinnorna i 50-talets arbetarromaner). Sara skriver:

"En vacker människa är en härlig syn och svår. Den som icke orkar dess oro och icke näns fly kan fösöka kväva skönheten, hälla skopor av smickersirap över den tills den kvamnar och lämnar vad vanligt är ifred. Märit undgick den döden; hennes svar stänkte högt som salt skum medan den söta smeten föll till jorden." (Hjortronlandet, s. 149)

Precis som kronotorparen på sin gård lär sig snarare än lärs sin yrkesroll, tillskansar sig Märit sin kunskap, inte genom läroverket utan på egen hand. Samma förmåga att tolka, behärska och transformera landskapet som torparen har, har Märit över sina böcker och sin kunskap. Färdigheterna har tränats upp genom deltagande och imitation snarare än genom formaliserad undervisning.

Så föreställer jag mig också Eklunds framfart under 50-talet - norrlandslitteraturens guldår. Hon dyker upp lite varstans, som sanningssäganade essäist i tidskriften Perspektiv samt i redaktionsgruppen för den unika Lyckselepublikationen Ultima (tilsammans med Lennart Frick, Lars Englund, Tore Frängsmyr, Sten Hanson och Sigvard Karlsson). I dessa sammanhang är hon ofta ensam kvinna, och hennes egentliga intresse tycks vara tämligen svalt. Men plötsligt, när hon väl väljer att gör sig hörd, då fullständigt briljerar hon. Den på annan plats citerade essän "Poesin från sidan" (i Perspektiv 7/1959) är ett av många exempel. Ett längre biografiskt parti ur den lyder:

"Varför skriver vi då? Vi kontorsflickor, gymnasister, fördrömda handelsbiträden och hemmafruar? Alla vi som inte har råd att betrakta vårt skrivande som ett arbete. Alla vi som dras med dåligt samvete både för att vi skriver och för att vi inte skriver. För att middagsdisken står över, för att ungen vantrivs när mamma skriver, för att golvet är dammigt, krukväxterna sloknar och strumpkorgen dignar över. Och i andra hand (eller är det i första?), för att vi är så ynkliga, att vi låter dessa saker påverka oss till den grad, att vi känner oss maktlösa och kanske frestas att tystna. För 'någonstans inom oss' finns det något som säger, att verkligheten också låter sig erövras och uttryckas genom ord, genom rytm, genom poesi, och att vi bör fortsätta att skriva om inte för andras så för vår egen skull.

För inte inbillar vi oss att vår dikt är oumbärlig, att den ska kunna förändra världen. Inte tror vi att den ska kunna förhindra krig och avund och hat och våld. Ja, kanske på mycket lång sikt, men så långt vågar vi inte hoppas. Men vi kan ändå inte upphöra att reagera inför det onda och svåra på kanske ett starkare sätt än andra, så som vi också reagerar häftigare inför livets djävlighetet i smått."

Här skulle jag kunna - och borde kanske egentligen - sluta referar, men det vore att behandla en essä av det här slaget högst orättvist. Eklund har tagit utgångspunkt ur en liten handryckning, just som i fallet med hennes poesi, för att låta rörelsen växa. När fördämningarna brister flyter de krassa, sonjaåkenskonska vardagsbetraktelserna ut i en ordström med kosmiska metaforer. Fortsättningen lyder alltså:

"Lyriken kan vara ett glas vatten åt den som törstar eller ett glas vin för den som önskar lätt berusning. Den kan vara en främmande och underfundig doft som stryker förbi eller ett leende som klyver din trötta vardag. Men att begränsa poesin till bara en estetisk angelägenhet är att stympa den, att rycka loss den ur sitt levande sammanhang. Poesin är också hunger, växande, smärta, nederlag och kanske - seger. Stig Sjödin säger att utgångspunkten för hans dikt alltid varit en konflikt. Han är säkert inte ensam om den erfarenheten. Mellan ofullkomligheten i de mänskliga relationerna, över klyftan mellan ande och materia, mellan vintergator och stjärnsystem, mellan det goda jag vill och det onda jag gör, mellan det ynkliga och det oerhörda spänner poeten sin dikt, flyktig som regnbågen, bräcklig för den tungfotade tanken men ändå - en räddning. För honom. Kanske också för några fler."

Så kunde det glimma och explodera om Eklund, mellan månader och år av tystnad. Så egentligen var hon inte ointresserad. Nog ville hon göra mer av sitt författarskap. Sanningen är väl snarare att Britt-Marie Eklund stannade vid den första handrörelsen, middagsdisken, ungen, det dammiga golvet, den slokande krukväxten och den dignande strumpkorgen. Vardagslivet - först i Stockholm, sedan åter i Norsjö - kom emellan: bondgården, barnen och de andra husmorsbestyren...

Tidigare nämnde författaren Lennart Frick är en av de sörjande. Han äger den enda kopian av en färdigskriven uppföljare till Lek med skärvor som legat klar för tryck i snart 50 år. Och det är som att bära på en uråldrig förbannelse, eller snarare ett brutet löfte. Det titellösa diktverket kommer nog aldrig se dagens ljus. Eklund ville inte köra den genom pressarna då, eftersom det skulle innebära en katastrof för hennes ”normala liv”. Vännerna lyckades inte få henne att ändra sig. Idag, när saker ser annorlunda ut, har istället världen omkring förändrats. Miljön Eklund beskriver är en annan och läsarskaran bortsprungen.

Dikten om döden i de norrländska byarna och gårdarna som står med tomma ögon (den jag citerar i min artikel) har suttit upptejpad på bokhylleskanten en bra tid nu. Jag går förbi den varje morgon och kväll, funderar lite förstrött på dess innebörd och försöker ibland relatera plats till person. I den norrländska uppbrottslitteraturen är geografi och identitet två sidor av samma mynt, och denna sak kan aldrig vara nog påträngande och känslosam. Eyvind Johnson och Birger Vikström bytte naturlivet mot tidslivet. De sprängde i kraft av sin egen okuvliga princip naturlivets trånga gräns och gick som av nöd ut i det historiska livet. I deras fall kan man säga att den hemlöse hellre uppfinner en ny värld än bebor den redan kända. För Britt-Marie Eklund och för Sara Lidmans Märit var det tvärtom. De föddes med stora begåvningar men valde båda det simpla livet på en bondgård.
 

Men först...

INLEDNING - LITTERATURENS DÖD OCH PÅNYTTFÖDELSE
(ni som bara vill veta vad ni ska handla till jul hoppar över den här biten)

Att läsningen minskar bland ungfolk är ett så uttjatat problem att jag knappt orkar slutföra den... här... meningen... Så jag börjar i en annan ända: att två stora förlag äger hela bokmarknaden och att de väljer att dränka oss hinkvis, med stora block träck, istället för som tidigare, med många små strilar olust, är inte bara avtändande... Det är hela denna krassa process - med annonskampanjer för ett fåtal sommarstugelitteratörer - som leder till att det svenska språket tillika vår litteratur förblöder. Språket tunnas ut, hos såväl skribenter som läsare och urvalet ny litteraturen krymper. Förflackning råder även internt, inom drakförlagen. Liza Marklunds femteelfte bok blir oundvikligen vattningare än Camilla Läckbergs senaste, Läckbers hastiga replik blir ett mer oinspirerat hantverk än Marklunds stridsrop, och så vidare - in i oändligheten. På pocketlistan finns ett 10-tal beprövade namn med vardera två-tre böcker i ropet - alla marknadsförda i klump. Om 10 år kanske det bara är fem författare man skyltar med och när mina barn skriver sina första bittra blogginlägg kanske det bara finns en? Tacka fan för att ungdomen inte läser böcker.

DU som är gammal, gaggig och gillar att läsa gamla klassiker eller litteratur från den växande, stridande skaran "smala" förlag; Du vet vad jag talar om! Sitta bara still, tacka och ta emot. Gläd dig åt att du kan strosa omkring ostört på loppmarknader och utan konkurrens ropa in de finaste fynden. Roa dig åt - och njut av - att lånekön till Thomas Manns Bergtagen stått på 0 sedan 1962. Förfasa dig först när boken gallrats ut av ditt lokala bibliotek, men le sedan brett igen då det visar sig att just du fick ta över den gamla upplagan i utbyte mot 1 SKr. Alla de böcker du vill ha kan du införskaffa, samma dag som de kommer från tryckeriet. Slutslåda, eller kasserade, är de först om ett år.

Jag tror att romanen - som vi vant oss vid den - är körd. Självfallet kommer Jan Guillou fortsätta skriva böcker, men när alla de andra dinousarierna dött ut har också skorpan jordsvalnat och sanerats. Ingen bryr sig om att läsa/lösa mordgåtor när kan få dem berättade för sig av kommisarie Beck varje fredag. Däremot kommer boken som conversation piece, inredningsdetalj och hantverket sättas i fokus. Det du inte kan få på nätet ska förlagen erbjuda. Det måste de. En bok som ett konstexperiment eller som en kulturell statusmarkör i ditt hem blir allt viktigare. Elallergikers årsbok kommer såklart att stå sig, dess upplaga kommer rent av att öka, men annars trycker man år tvåtusennånting mest upp traditionella böcker för toaläsning eller för att fylla visningsbokhyllorna på IKEA (har f ö någon annan noterat att IKEA Sundsvall äger ungefär 250 inbundna förstaupplagesexemplar av Torgny Lindgrens Ormens väg på hällberget?).

En genre som kommer att härska och söndra under denna stundande tidsålder är annars serien, eller den "grafiska romanen". Serier är som bekant inte längre synomnymt med dagstidningsstrippar. Idag är det en större, friare och autonomare uttrycksform - inte minst i Sverige. Jag fösökte pin-pointa detta i min recension av Pontus Lundkvist roman Okända djur tidigare i år. Lundkvist är serietecknare, men också fanzinist samt alltså även romanförfattare. Hans senaste opus innehåller inga bilder (frånsätt det egnhändigt illustrerade omslaget; f ö en parafras på det som en gång prydde Beppe Wolgers Djur som inte). Ändå ville jag i min recension, som blev en artikel, räkna Lundkvist till den framstormande serietecknarskaran David Liljemark, Henrik Bromander, Simon Gärdenfors m fl (Bromander har f ö också kommit ut med en roman i år). Deras uttryck är, trots skilt innehåll, detsamma. Om 50 år kommer vi inte tycka så, men idag då dessa författare/tecknares genuina och satiriska alster skiljer sig så avsevärt från allt annat som ges ut är utanförskapet en förenande faktor. Jag tror inte att de ser sig själva som serietecknare, åtminstone vet jag att stora delar av deras läsarskara sedan länge begravt det uttrycket.

I min profetia vill jag pricka in 2009 som året då saker börjar röra sig. Seritecknarna blir så sakteliga betraktade som multikonstnärer och deras verk vinner respekt och uppskattning i egen rätt - bara för att man kan hantera en penna behöver man inte längre jämföras med Carl Barks och Lee Falk. Flera kulturredaktioner förstår vikten av att hålla sig med en recensent som kan med detta medium, också VK. Jag är inte den personen, även om jag alltså skrivit om flera av de ovannämnda personerna. Kurirens kille med koll heter Oskar Forsgren och han är själv serietecknare. Han sliter på riktigt bra, men har dessvärre inte (av tid- eller kanske platsskäl) tagit sig an de två, i mitt tycke, tydligaste utslagen för mina teorier om romanens pånyttfödelse. Nämligen...

(du som valde att skippa mitt mässande börjar läsa här)

...Loka Kanarps Pärlor och Patroner och David Liljemarks Boltzius.

För nytillkomna läsare kan vi berätta att undertecknad precis utlyst de i rubriken nämnda verken till pionjärsarbeten i en ny form av berättartradition. Och som synes av bilderna här ovan finns fler som är inne på samma spår. En konkurrerande dagstidning (blir man väl tvungen att skriva) har gjort stor sak av de två böckerna. Liljemark och Kanarp har rent av förärats en förstasida vardera och detta i landets ledande kulturdel (jo, så är det). De som någon gång prövat att livnära sig på kultur förstår att detta är av viss betydelse - inte bara för försäljning utan även för framtida kreditabilitet.

Vad är det då, som Schottenius och gänget sett hos Liljemark och Kanarp? Jo, för det första är det två djupt originella berättelser (händanefter struntar vi helt i termen serier, ok?) som tagit kraft ur personlig passion. den ena handlar om den mytomspunne helbrägdagörelsepredikanten Fredrik August Boltzius (1836-1910) medan den andra tecknar "60 historiska kvinnoporträtt" på lika många sidor (alltifrån Greta Garbo till Ulrike Meinhoff till mindre kända som Aggie Jones och Elaine Morgan). Här avtäcks alltså ännu en beröringspunkt: det närmast idéhistoriska berättandet.

När Steve Sem-Sandberg skrev sin nyligen augustprisade De fattiga i Łódź använde han sig som brukligt av den beprövade metoden att smälta samman fakta och fiktion, att med berättarglädje driva fram ett dystert kapitel människohistoria. Detsamma kan sägas om Pärlor och patroner och Boltzius. Hos båda författarna är tonen lekfull, men budskapet tungt, ibland laddat. Ambitionen är folkbildning. Detta är knappast nytt (Henrik Langes 80 romaner för den som har bråttom kan nämnas som exempel på en annan nyutkommen bok som använder illustrationer och humor för att på ett enkelt didaktiskt sätt undervisa den litterärt vilsnekommne). Det som är nytt här är det storskaliga, det vida greppet och de efterföljande ovationerna från kritikerkåren (som jag för enkelhetens skull låter DN stå som ensam representant för).

Innehållet i sig är enkelt upplagt. Båda författarna tecknar bra, utan att briljera. de har sina invanda rultiga karikatyrstilar - vilka gott fyller sina ändamål. Kanarps stil är förvisso något mer detaljerad, medan David Liljemark har arbetat desto mer med språket. Karaktärerna i Boltzius pratar en särpräglad värmländska som krävit ett närmast eget fonetiskt alfabet. Det är för mig vad Nikanor Teratologens västerbottniska måste vara för en skåning; exotiskt, svulstigt och skrattretande.

Ännu mer arbete har Liljemark lagt ner på research. Av bokens 361 sidor är 224 (!) fotnoter! De är förvisso rikligt illustrerade, och kompletterade med gamla artikelutdrag, men ändå... 224 sidor fotnoter! Lägg till Sånger, Källförteckning samt Kronologi och du har den enda boken som behövs i fallet Boltzius. Klart är åtminstone att ingen mer kommer våga sig på att skriva om mannen i fråga, aldrig någonsin.

Loka Kanarps researcharbete ligger på en annan nivå. Istället för att fördjupa sig i ett livsöde skummar hon på en större yta, letar efter de pikanta detaljerna. Tekniken bidrar till att skapa moderna ingångar till i flera fall uttjatade biografier, och vid andra stunder finna något helt nytt, många gånger mer väsentligt än vad som tidigare sagts. Vad som är särskilt befriande i Pärlor och patroner är det icke-glorifierande upplägget. Kanarp tvekar aldrig för att plocka upp modedrottningen Coco Chanels nazisympatier. Inte heller fördömer hon dem. Hon bara konstaterar att det omdömmeslösa är något könslöst och självklart. Hon finner tendensen hos kvinnliga seriemördare, upptäksresanden, konstnärer etc. Sonderingen är fullständig.

Dessa två verk, av Kanarp och Liljemark, är del 1 i min serie julklappstips. De lämpar sig för allt från högstadieelever till pensionärer. Båda böckerna är lika enkla att ta till sig, som de är öppna för fortsatt fördjupning och forskning. Kanske att Pärlor och patroner är mer av en table book till typen som är i farten, medan den lite mer omfångsrika Boltzius snarare torde attrahera en läsglad, något äldre kulturkonessör.

OBS! I vanlig ordning är detta böcker som större boklådor och varuhus inte har förstånd att köpa in, men nätleverantörer som t ex adlibris har dem.

Jag blev tvärtyst, men var så lugna... Fyradagarsuppehållet beror inte på att jag lärt mig kontrollera mina värsta bloggarspasmer, utan på att jag arbetat på andra skrivprojekt. Under den gångna veckan har även en del värdsligt drabbat mig. Både tråkiga saker som feber med halsont och roliga saker som nya bokfynd och omnämnanden i i SvD.

Se där. Plötsligt blev jag lite mer personlig. Det måste jag kanske - knäppa upp lite - nu när jag vet att så många läser vad jag skriver. Alla "gillanden" på mina tidigare bloggtexter har hållt mig i toppskiktet på VK-bloggens interna popularitetslista i snart två veckor, vilket i förlägningen drar åt sig fler läsare. Jag tackar hjärtligast och lovar att försöka svara upp mot förväntningarna.

Julklappstips utlovas

Min artikelserie i den tryckta tidningen (och på nätet) rullar vidare, men det vet ni ju. Där är jag även skyldig ett tack för alla intressanta eller bara peppande mail. Försöker ge utförliga svar på frågor och restnoterar en del nya uppgifter som kommer att följas upp i sinom tid. Självklart fortsätter jag även att erbjuda komplementerande bloggtexter om respektive författarskap, varje måndag, precis som tidigare.

Utöver detta måste jag inleda en ny inläggsserie här på Dagarnas Skum. Det har kommit så mycket bra recensionsmaterial i min brevlåda på sistonde. Skulle jag försöka täcka av alltsammans i papperstidningen skulle det spräcka kulturredaktören Sara Meidells budget, för att inte säga hela Västerbottens-Kurirens, och gav jag detta material - till mestadels böcker - de utförliga analyser de förtjänar skulle det slå lika hårt mot bandbredden på www.vk.se. Lösningen blir den finurliga följetongen "Julklappstips" - en serie snabba bokanmälningar. Premiär imorgon.

Strage sågar Idol...
Tills dess tycker jag att alla Umeåbor kan ta sig tid att begrunda det som journalisten och författaren Fredrik Strage (bilden) skrev i sin DN på stan-krönika idag (numera tillgänglig på nätet). Det handlar om Idol, och om körslaget. Hade den publicerats i VK skulle Strage ha stenats till döds av den lokala, Idol-Tovetroende trärosmilisen. Nu är hans svada emellertid författad på, och med, viss distans - även om hans ingress är ganska tippspetsad: "kan inte begripa att hundratusentals människor lyssnar på 'Idol'-Tove utan att få lust att dricka cyanid"

Som svuren fiende till den folkliga tv-underhållning som tillåts dominera nöjesjournalistiken i Sverige, "som inte är god och glad utan sinnessjuk och pervers" (som Strage skriver), är det med stor glädje jag citerar ett par rader ur krönikan:

"...jag tar 'Idol' för vad det är: lidande. Jag har lyssnat på massor av goth- och metallband som vill förmedla dödsångest - men inga av dem har gjort det på riktigt - inte som 'Idol'-deltagarna med sina glasartade blickar, likstela poser och själlösa röster. Att se dem uppträda var som att stirra på en tapet på en cancerklinik"

Vidare, från Strages TV-soffa (som han ligger febrig och nerbäddad i, därav detta självplågeri):

"När jag trodde att programmet omöjligt kunde bli värre klev en blondlockig konfirmand upp på scen och ylade sig igenom nollnolltalets gräsligaste låt: Sandi Thoms 'I wish I was a punkrocker (with flowers in my hair)'. 'Det känns härligt', sa hon om låtvalet. 'Du är jättebra', sa juryn efteråt. 'Idol'-Tove, som hon hette, fick inte ens en tillrättavisning om att punkare inte har blommor i sitt hår (såvida de inte vill ha stryk av andra punkare)"...

Minns att en annan VK-bloggare och -skribent, Josefin Isaksson, poängterat samma sak i en text om Sandi Thoms landsplåga. I vilket sammanhang minns jag inte, däremot kommer jag att det var roligt - främst eftersom Josefin Isaksson, ifall jag inte misstar mig, har rötter inom den inte så hippietoleranta Sharp Skin-kulturen. Hon visste med andra ord vad hon talade om, och hon röt ifrån i ren frustration.

...Och Körslaget
Jag har tack och lov ingen relation till TV-programmet Körslaget, som Strage sedan feberfrustar om, men den här biten väckte såväl skratt som kraftigt medlidande med krönikören:

"...Körslaget, en tv-tävling där klämkäcka körer våldtar rockhistorien. Först våldtog Caroline af Ugglas kör Ebba Gröns '800 grader'. Sedan våldtog Larz Kristerz-sångarens Stefan Nykvists kör Metallicas 'Enter Sandman'. Deltagarna spexade, grimaserade, gjorde djävulstecken och spelade luftgitarr framför kameran. Jag satt förstummad framför teven och tänkte: 'Det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är...'"

Tack, Strage! Vad lustigt är att denna monstruösa kapning gick i tryck samma dag som DN Kultur skriver om de blodtörstigaste sågningarna. Listan - som i sin tur kommer från Nöjesguiden - är ofantligt skval. Signifikant nog toppas den av Linda Skugges jovialiska läppglansrecension av Björn Ranelids "Kvinnan är första könet". Ett berättigat påhopp, men inte alls en särskilt fyndig Skuggetext. Strages är både träffande och läsvärd.

Men imorgon alltså, Julklappstips #1. Och på måndag: nästa författarskap i serien om den bortglömda norrlänningarna och deras böcker. Håll ut, trogna läsare!

”Något år senare kom jag tillbaka till Arvidsjaur för att bl a framträda och berätta om bakgrunden till Farmarna. Jag upptäckte då till min oerhörda förvåning att i Arvidsjaur tror man på Farmarna som på Den heliga skrift. Allt jag skrivit är sant, allt har inträffat i verkligheten, och mina försäkringar att det mesta är uppdiktat, påhittat, rena fantasier, avfärdas med överseende småleenden.”

Ovanstående vittnesmål lämnade Sture Hammenskog till tidskriften Provins, några år innan författarens död. Hans verk Farmarna står som del två i min serie om Den bortglömda Norrlandslitteraturen (i papperstidningen varje måndag). Förutom min artikel och följande komplement har ganska litet skrivits om denna bok som fått sådan kultstatus i Arvidsjaur. Dess innehåll lever kanske främst vidare genom muntligt berättande.

Att få tag på ett eget, tryckt exemplar är praktiskt taget omöjligt (jag har själv försökt, och misslyckats). Det tycks emellertid som att ett tiotal original passas runt mellan bygdens invånarna; de som var med och de som minns farmartiden, eller åtminstone inbillar sig det...

Hammenskog vittnar nämligen vidare, om hur han kunde bli uppringd av någon gammal klasskamrat från Arvidsjaur som han inte haft någon kontakt med sedan han slutade skolan. Oftast ville de prata om Farmarna. ”Middagen hos doktorn tycker jag är särskilt rolig att läsa om”, sa en av dem, ”för min pappa var med den gången”. Hammenskog blev helt förstummad och kom sig inte ens att försöka få honom att förstå att middagen hos doktorn, som beskrivs i boken, aldrig ägt rum utan helt och hållet är en uppdiktad historia. Människor från Arvidsjaur fortsatte att komma fram till honom och berätta hur väl de mindes den eller den händelsen. Det var vid det laget lönlöst att protestera. Myten hade blivit verklighet.

OVAN: Arvidsjaursborna minns farmarna, ca 2002

* * *

Visst fanns ett farmarkollektiv, det kan ingen förneka! Under senare delen av 40-talet var de i farten – och den multibegåvade Gösta ”Falinken” Sörlind var själva navet i den spinnande cirkeln. De var genuina musiker, bohemer och levnadskonstnärer. Falinken och framför allt Piraten (som modellerats efter gitarristen Jan-Erik Granström) kunde dagligen återfinnas vid sitt stambord på Martins Café där de ägnade sig åt sin favoritsysselsättning, ändlöst fikande. Eller som de sa, på sitt egna språk: ”tidssänkning”.

En av anledningarna till att denna krets kom att betraktas med skumma ögon, och med tiden mytologiseras, var kanske just den egna kultur de skapade, och framför allt detta egna språk. Man filade ständigt på fyndiga uttryck och kodade slaviskt plats- och personnamn. J-E Granström kunde t ex kallas för ”Björkbäck” i en skrivelse till de lokala myndigheterna, Björks pensionat (som förekommer i boken) kallades sålunda ”Talls” och favorituttrycket 1:04 smögs in varhelst det passade.

På Falinkens tid var 1:04 liktydigt med GRATIS. 1 krona och 4 öre var priset för en kopp kaffe och en mandelkubbe på Martins Café – eller ”Tins” som man sa på farmarspråk – och med tanke på hur länge man faktiskt fick sitta och värma sig, pimpla påtår och prata igenom livets allvar för 1 krona och 4 öre, var det ju nästan gratis.

Sture fann sig i a f snabbt tillrätta bland farmarna. Som inflyttad sörlänning som aldrig riktigt lyckats smälta in i samhället, kunde han plötsligt känna sig hemma och reservationslöst accepterad (detsamma gällde f ö hans bror, Nils Olov ”Noa” Andersson, som blev kvar i Norrbotten – och kom att göra sig känd som en röst i radio).

Farmarna representerade dock den förbjudna frukten: att umgås med sådana individer var inte accepterat för en välartad prästson. Sture Andersson hette den unge spolingen på den tiden. Men sedan gjorde han ett val... Och kanske var det just i den stunden som hans blygsamma men högst originella författarbana formades? När de misstrodda, ovårdade och ofta berusade bohemerna med sina sociala tentalker kramade om den unge Sture, då droppade storyn till Farmarna fram. Boken gavs ut på Bonniers 1965 och upphovsmannen kallade sig hädanefter Hammenskog, författare!

Lite ironiskt är det... Det vildaste och roligaste som någonsin skrivits om denna landsända skrevs – oavsett Mikael Niemis och Bengt Pohjanens invändningar – av en skåning.

BILDEN: Husbandet Carioca uppträder i Paveljongen
Fr v: Rolf Steinvall bas Ivan Marklund gitarr, Odal Wiklund trummor och Gösta "Falinken" Sörlind, dragspel.

Ur Arvidsjaurs fotoarkiv.

Med anledning av borgarnas testprojekt med kulturutskrivningar i vården, mina tidigare artiklar om diverse sanatorieförfattare, alla mina äldreboendevikariat, samt för att jag helt enkelt känner för det, vill jag publicera en 77 år gammal essä.

"Sjukdomens andliga mysterium" skrevs av Ludvig ”Lubbe” Nordström (avmålad av Leander-Engström här till höger) på uppdrag av den obskyra tidskriften Vi och ni. Det var en publikation som utgavs från Österåsens sanatorium och redigerades av Elfred Berggren (den bortglömde Science Fiction-författaren från Byske som jag ånyo råder er att läsa på om i Provins #2 2009) , tillsammans med inrättningens legendariske överläkare Helge Dahlstedt. I dessa dagar finns bara två kända exemplar av det nämnda tidskriftnumret vilket leder mig att tro att essän gått Lubbeforskarna förbi (ännu en orsak att publicera den).

Den korta texten berör som sagt en hel del av vad jag sysslat med på senare tid och har varit till viss hjälp när jag sökt svaret till varför så många betydelsefulla verk författats vid dödens rand, av sjuka och svårt plågade. ”Lubbe” tar ett vitt grepp om problematiken sjukdom och kultur, och utvinner en serie påståenden som är såväl provokativa som tänkvärda.

Min ursprungliga tanke var att låta Umeåkonstnären Gerd Aurells fantastiska "vårdkonst" (som gör mig chockad och glad var gång jag besöker de korridorer i NUS där de hänger) illustrera Lubbes text, men då jag precis ägnat en timme åt att fastställa att essän är fri att smälla upp här så orkar jag inte åka på ännu en rättighetsresa.

Håll till godo!

Sjukdomens andliga mysterium

Är det säkert, att den mänskliga kulturen skulle sett ut, som den gör om icke sjukdom funnits? Är det säkert, att den skulle haft samma andliga basis, samma andliga normer, som den har, utan sjukdomens inverkan? Står mänskligheten i en tacksamhetsskuld till sjukdomen, som den icke klargjort för sig, och måste de sjuka räknas in, i en hel rad fall, bland mänsklighetens välgörare och heroer.

     Bekant är de moderna psykologernas så gott som enstämmiga åsikt, att genialitet sammanhänger eller är besläktad med själssjukdom, liksom vissa kulturfilosofers mening, att hela kulturen ytterst skulle vara ett sjukhusfenomen. Mest outrerad har ju en dylik åsikt framträtt hos Nietzsche, speciellt i hans syn på kristendomen.

     Hela denna fråga om sjukdomens eventuella värde för kulturen sammanhänger med den kardinala frågan i mänsklighetens liv, vilket som är det viktigaste: individens självförstoring eller individens självförminskning.

     Nietzsche själv svarar, mot vad man skulle tro: individens självförminskning. Ty han predikar det stora jaget, men fördömer självet, d v s han predikar individens plikt att nå högsta möjliga skaparkraft, och han anvisar såsom enda väg till det målet den absoluta hårdheten mot självet, alltså förintandet av all själviskhet, varav uppenbart följer individens frigörelse från sig själv och uppgående i en högre livsform, vilken han, som bekant, kallar övermänniskan eller gudens.

     Denna väg är emellertid redan känd dels genom visa filosofiska läror från den klassiska antiken, dels och förnämst genom kristendomen, vars hela grundlära ingenting annat är än kravet på det andliga jagets frigörelse från det kroppsliga självet och närmande till det gudomliga.

     Både för kristendomen och för Nietzsche leder alltså vägen i sista hand till seger över det materiella självet, d v s till självförminskning.

     Alla människor är emellertid icke så andligt konstruerade, att de kunna fatta och följa en Kristus eller en Nietzsche, de ha svårare för att övervinna självet än för något annat, och de skulle aldrig i forna tider kommit, aldrig i våra dagar komma till den punkten utan ett ytterst kraftigt hjälpmedel.

     Det hjälpmedlet är sjukdomen. Egen eller närstående individers.

     Kultur består ju, enklast uttryckt, i hänsyn, hjälpsamhet, solidaritet. Hade nu alla människor i alla tider varit kärnfriska, är det icke så säkert, att dessa egenskaper någonsin kommit att uppträda på jorden, utan en fortsatt strid mellan alla dessa övervägande muskelbetonade skulle förmodligen ha existerat i kulturens ställe.

     Men hos den kroppsligt bräcklige, den av sjukdomen träffade, har mångtusenårig erfarenhet visat, att det framträtt de mest betydelsefulla kompensationer för vikande eller svikande muskelstyrka och hälsa, nämligen ett finare utvecklat nervsystem, en stegrad sensibilitet, och dessa svaga och sjuka ha med sina fina nerv-instrument upptäckt en hel värld, som gått de friska förbi, formens, färgens, tonens, tankens värld, ur vilken känslan, dikten, musiken, vetenskapen, tekniken steg för steg ha utvecklats, men därmed även filosofien och religionen, som innebära upplevelsen av alla individers andliga gemenskap.

     Svagheten och sjukdomen ha vidare framkallat medlidandet, hjälpsamheten och självuppoffringen hos de friska och starka, ha, kort sagt, gett dem en själ.

     Ta bort allt detta, och allt vad vår tids människor räkna som livets grundvärden försvinner, natt breder sig över världen och alla människosläktets mödor te sig såsom förgäves.

     Men till detta resultat, att ha bidragit till skapandet av kulturen, ha de sjuka nått endast på en väg: genom att själva segra över sjukdomen med andliga vapen, tålighet, själisk tapperhet, levande intresse för de friskas dem förmenade liv. Det har väckt de friskas förundran och vördnad, det har kommit dem att i de sjuka se gudomens uppenbarare, heliga män och kvinnor, mystiskt skapade och skapande heroer.

     Det är på denna heroism det andliga livet, d v s kulturen skapats, genom de svagas och sjukas tapperhet, vilken väckt de friskas vördnad, genom de friskas därav skapade andliga förfining, och så har kulturen framträtt såsom en gemensamhetsskapelse av de friska och de sjuka.

     Vi bekämpa i våra dagar sjukdomen med alla medel. Skulle det då vara ett misstag? Nej. Under årtusendenas gång, under utvecklingen från djur till människa, har en ständigt fortgående självförminskning ägt rum, och vi kunna se mot en tid, då dess krav skall vara levande för alla. Kanske skall denna självförminskningens definitiva seger visa sig sammanfalla med den definitiva segern över sjukdomarna, kanske ingår ett dylikt sammanfallande i världsförloppets allmänna ekonomi.

     Då skall en minnesstod resas åt alla de otaliga, tåliga skaror av sjuka, som, utan att veta det, hjälpt mänskligheten fram med sina lidanden, och det skall bli monumentet över en okänd soldat, som betytt vida mer än världskrigets, ty denna framtidens okända soldat skall uppfattas såsom den vilken vann segern för den andliga värld, som en dag skall härska utan slut.

Ludvig Nordström

2010 tycks bli Birger Vikströms år, med föreläsningar, samtal och studieresor. Dessutom stundar återutgivningen av De lyckliga åren. Nu jävlar kommer Sara Lidmans ödesmättade profetia prövas på allvar... "När de som nu är 50 har levat ut vet ingen mer vem Birger Vikström var", spådde hon 1977. Många av dessa 50-åringarna måste ha passerat vidare vid det här laget. Fältet är alltså öppet, men långt ifrån kalt och snålblåsigt. Möjligheterna att förskansa sig kunskap om detta omskakande och unika författaröde är många. En preliminär Birger Vikström-kalender skulle kunna se ut såhär:

Januari - Nyutgivning av De lyckliga åren i Umeåförlaget h:ströms lovvärda serie Norrland. Boken kommer förses med ett efterord samt förmodligen även ett tidigare opublicerat appendix.

21 Februari - Jag föreläser om Birger Vikströms liv och författarskap på Ersboda bibliotek. Osäker på om detta är det exakta datumet - mer info följer.

17 Mars - Föreläser igen, denna gång vid Grubbe bibliotek.

9 april - Under Umeås internationella litteraturfestival, lagom till Per Olov Enquists utdelande av det årliga novellpriset på 100.000 spänn, har undertecknad inbjudits till att samtala med norrlandslitteratursnestorn Gunnar Balgård om Birger Vikström och hans fantastiska novellkonst.

11 Maj - Dags för ännu en bussresa upp till Birgers Granbergsträsk, bl a för ett besök vid författarens minnesutställning. Jag kommer att agera cicero på resan, förmodligen flankerad av någon mer. Resan går i Bokcaféet Pilgatans regi.

Dessutom kommer det förmodligen finnas anledning att dröja sig kvar vid bokcaféet Pilgatan under våren, då även de anmält intresse om att klämma in en föreläsning kring Birgers liv och författarskap.

För de som inte kan vänta tills 2010 bjuder jag på en kortare föreläsning redan ikväll, på Sävar bibliotek. 19.00 är tiden (och jag tror att det är GRATIS). Enligt länken ska jag berätta om Birgers "gnistrande karriär från kolmilorna i glesbygden till ära och berömmelse i huvudstaden" - vilket låter som ett svårt företag, eftersom att dessa år nog var de minst lyckliga i Birgers liv. I alla fall, många anekdoter från staden blir det, liksom presentation av lite nytt material rörandes Birger och hans tidiga författarskap från skogsbarackerna, samt annat smått och gott.

Vi möts på Sävar biblioteket ikväll, om inte senare.

...poststämplat i Marrakech, och med en lukt av kamelspillning och opiumvallmo. Nej, riktigt så diktade inte Pär Lagerkvist. Avsändare är dock den mytomspunne översättaren och frankofilen Elias Wraak, på resa i Nordafrika.... Eller bor han månne där?

Eftersom att innehållet (en liten lapp och ett gammalt foto) delvis berör och belyser mitt föregående inlägg om Lennart Marklund här på bloggen har jag valt att publicera det. Hoppas inte den ljusskygge Wraak misstycker.

Det har spekulerats i vem han egentligen är, denne mystiske man, som med glasklar och isig skärpa, gett oss svenskar Rimbaud, Huysmans, Verlaine och Lautréamont. De få personuppgifter som gjorts tillgängliga - född 1918 på Fårö - har antagits vara uppdiktade, för att leda blickarna i riktning mot en nu bortgången demonregissör. Andra har menat att han är densamme som Nikanor Teratologen. Teratologen har dock nekat och pekat på det orimliga i att hinna översätta i Wraaks takt samtidigt som man skriver kulturktik, romaner och översätter Nietzsche (vilket Teratologen gjorde samtidigt som Wraak arbetade med sin kongeniala Huysmansöversättning samt redigerade Res Publica-antologin "Rimbauds Nej"). Det måste också påpekas att deras översättningstekniker är vitt skilda. Teratologen kör sina tolkar genom ett teratologiskt filter; det som kommer ut påminner oerhört mycket om Kågeförfatatrens eget språk, medan Wraak låter överordna ordens betydelser. Rytm och ton kommer i andra hand.

Fler än Teratologen har förstås förelagits gömma sig bakom pseudonymen. Det smickrar oss norrlänningar att även Carl-Göran Ekerwald nominerats - men också han är en allt för upptagen man.

I en brevintervju som jag gjorde med Wraak för ganska precis fem år sedan bubblade förstås den oundvikliga frågan upp. Hans mallarmistiska svar förtjänar att reciteras:

"Jag är en annan. Om jag varit tvungen att släpa på någon slags identitet, ett groteskt omvärldsspäckat ego, hade jag aldrig kunnat ta mig in i och översätta författarskapen som intresserar mig ... Det är inget koketterande med anonymitet, utan tvärtom en förutsättning för arbetet. Det finns en stor frihet i genomskinligheten, en spöklik friktionslöshet i förhållandet till författaren."

(Ur Subaltern 1/2004 Tema: "Apokalyps")

PROLOG: Idag inleddes min artikelserie ”Den förlorade Norrlandslitteraturen” här på Västerbottens-Kurirens kultursidor. Syftet med följetongen är att vidga begreppet norrlandslitteratur som ibland, sina många framstående författare och uttryck till trots, kan kännas kvävande snävt. Att vara en författare från norr har nästan blivit synonymt med att skriva om 30-40-talets urbaniseringsproblematik, uppbrytaråren, om torpet, myren och hästen. Formen ska helst vara skrönans, tonen bör vara tragikomisk. Det som inte överensstämt med kriterierna ovan har behandlats styvmoderligt och med åren utrangerats ur den lokala litteraturhistorien. Men missförstå mig inte här. Det här är ingen gallring som gjorts med vilje. Det är snarare en undermedveten process som säkert återfinns inom fler regioner än den norrländska. Intresset för vår litteratur är trots allt starkt, och har varit så ända sedan Pelle Molins dagar då norrlandsexotism var det hetaste på marknaden. Därefter har vi funnit vår egen röst – genom Olof Högbergs knotiga vrede och Hedenvind-Erikssons särpräglade arbetarlitteratur; vi har bildat en egen parnass och egna forum (en stark organisation i Norrländska Litteratursällskapet och en serie utsökta tidskrifter i Norrland i ord och bild, Provins, Ultima, Perspektiv m fl). De har fungerat som uppskjutningsramper för många författare som annars skulle ha problem med att göra sina röster hörda, men de har även hållt en del starka individualister nere - primärt de som haft något annorlunda, helt väsensskilt att säga. De som inte behandlat norrlandsfrågor, vårt klimat och vår historia har haft svårt att finna sin plats och få genomslag för sina idéer; Science fiction- och skräckförfattare, rabulister, pessimister, och modernistiska pionjärer – vi har sådana med. De har bara inte uppmärksammats i samma grad.

Från Lars Lundkvist till Fred Åkerström

Först ut i min serie är Umeåpoeten Lennart Marklund (1928-1974). En läsvärd diktare som valt att måla omvärlden i dystra färger. Han begagnar ett egenartat, fantasifullt bildspråk som är besläktat med 40-talisternas, framför allt bernt eriksons. Vid en första genomläsning kan hans dikter förefalla helt obegripliga. Därför lönar det sig att läsa dem flera gånger. Då förstår man mer och mer av deras djupt allvarliga, angelägna innehåll...

Marklund har aldrig tidigare uppmärksammats, åtminstone inte som en son av Umeå. Jag fann honom genom poeten Folke Isaksson, hos vilken Marklund har en stor supporter. Därefter har jag tagit vägen genom kyrkoböckerna och skatteverket för att finna rätt på hans barn. Varken hans son eller dotter visste särskilt mycket om hans skrivande år. Att han skulle vara bekant med Lars Lundkvist (som nämns i min artikel) var från början bara en lyckosam gissning. Jag noterade att de två delade födelseår – 1928 – och tänkte att Lundkvist åtminstone kunde berätta något om författarklimatet i Umeå vid tiden för Marklunds debut Elden och tystnaden.

Lundkvist berättade mer än så. De två kände varandra väl, de var rent av vänner innan diktandet satte fart. Lars brukade sitta i Lennart pojkrum, prata om livet samt då och då kasta beundrande blickar på vännens vackra storasyster. På den tiden var Lennart Marklund en optimistisk och lättsinnig grabb. Det var, som förhoppningsvis framgår av min artikel, de svåra åren som industrirektor vid LKAB under gruvstrejken som svärtade ner hans sinne. Efter att ha upplevt, och mot sin vilja bidragit, till de försvårade arbetsförhållandena i gruvan kunde Marklund inte förmå sig att stanna i norr. Han flyttade söderut för att ta jobb som lärare. Samtidigt började han få problem med alkoholen. Han slöt sig inom sig själv och ältade eländet genom att skriva. Detta var i högsta grad en privat angelägenhet. Marklund tycks för tiden haft väldigt få bekantskaper, av vilka ännu färre kände till något om hans skrivande. Bengt Nerman (författare, journalist och son till Ture Nerman) var ett undantag.

Några av Marklunds elever från slutet av 60-talet har talat mycket gott om honom. De beskriver mötet med Lennart Marklund som livsavgörande. Hans pedagogiska metod var frän och originell. Framför allt ville han tvinga människan att ta ställning till sådant man i vanliga fall försöker undgå att grubbla kring. Genom provokativa uttalanden om droger och dödsstraff kunde han sätta igång rasande debatter. Det hände också att han överraskade sina elever på folkskolan med inbjudna föreläsare. Dessa var dock inte pedagoger i egentlig mening, utan celebra artister som t ex Fred Åkerström. Nerman har berättat att Åkerström brukade komma tillsammans med sin gitarr för att sjunga några ballader med utgångspunkt i det dagspolitiska läget, sedan fick eleverna återstoden av dagen på sig att fundera ut texternas egentliga betydelse. Hur Marklund kommit i kontakt honom, och lyckats övertala honom att göra en privatkonsert inför ett tiotal folkhögskoleelever, har däremot ingen kunnat svara på.

Marklunds plötsliga självmord kom som en chock för såväl kollegor som elever. Ingen hade kunnat ana att han mått så dåligt. De pessimistiska dragen hade setts som en immanent del av hans person, inte som någon depression. Till begravningen kom hundratals besökare. Nästan ingen av dem kände varandra, men alla var de på olika vis vänner till Lennart Marklund. När och hur han odlade sina många kontakter är även det ett mysterium, precis som resten av hans dunkla privatliv.

Själsfränden Lautréamont

I min artikel citeras några rader ur den andra och sista diktsamlingen Den fortsatta resan orimligheten… (1971). Jag tänkte därför ta tillfället i akt att komplettera med något ur debuten Elden och tystnaden (1961).

Den första dikten som väckte min förundran i detta lilla häfte heter ”Isidore Ducasse”. De som är bevandrade inom den dystopiska, postsurrealistiska genre som även Marklund vegeterade i känner och vördar namnet Isidore Lucien Ducasse. Fast hellre än att benämna den Urugayfödde författaren Ducasse brukar man använda pseudonymen Comte de Lautréamont, under vilket han skrev sitt odödliga verk Maldorors sånger.

Det är ett säreget mästerverk där det morbida och sublima samsas: det var han som skrev den beryktade satsen om "det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord", som kom att bli den första surrealistgruppens slagord. I mycket är Lautréamont fortfarande en myt, som trotsat alla definitiva uttolkningar. Nästan okänd av sin samtid, med en praktiskt taget anonym död i Pariskommunens upprörda svallvågor framstår han för eftervärlden som ett av de viktigaste förbindelseleden mellan 1800- talets romantik och vårt århundrades modernism. Precis som Marklund dog han ensam i sin lägenhet. 

Men allt detta var vid 60-talets början knappast känt för en svensk publik. Den första svenska introduktionen av Maldoror kom först 1968, på FiB:s förlag i översättning av Hans Levander och med illustrationer av Salvador Dalí. Därför är Marklunds passning särskilt fascinerande. Det visar på en enorm bildning, ett vitt perspektiv och en stark strävan att finna sina författarrötter:

"Isidore Ducasse

I drömmens bäring

öppnade hans sig plötsligt för havet

i hans bröstkorg sträcktes kölen

till en ny farkkost

hans hud ett växlande segel

större än vinden

'Ännu är min död en smula illusorisk:

ne croyez pas que je sois sur le point

de mourir, car je ne suis par encore

                                      un squelette'"

Franska är inte min styrka, men jag har valt att utläsa slutradrena ungefär: Tror inte att jag är på väg att dö, eftersom att jag fortfarande är ett skelett. Att vara död betydde i alla fall för Lautréamont mer än att vara slut och begraven. Man kan vara livlös trots att hjärtat slår: förruttnelseprocessen påbörjas redan vid födseln, det är bara en fråga om när man har insikt nog att skriva ut sitt eget dödsattest. Marklund instämde säkert.

Jag tog emot livet som ett sår, men har förbjudit självmordet att läka det. Ungefär så skrev Lautréamont. Om han dog för egen hand vet man inte, men det finns fog för att han faktiskt släppte på sin stolta övertygelse – precis som Lennart Marklund som tidigare försäkrat att det enda som alltid finns är ”en orimlig princip om den fortsatta resan”.

Åter till Västerbotten

Plikten gentemot den lokala läsarkretsen säger även att jag bör ge prov på något Marklund skrev om Umeå. Då väljer jag dikten ”Utsikt”, som författades vid en blixtvist i uppväxthemmet ca 1960:

”Därför att mitt liv behöver mig

(och min död inte längre tillhör mig)

                      Nu

vill jag gå tillbaka några stenkast

                                    i mitt blod

följa den rösade leden

upp mot hjärtats väldiga massiv

och sedan lugnt betrakta detta

                                    landskap –

denna brynja av floder

och tångdoftande inälvor

som aldrig fann sitt leende utlopp

                                     i havet –

Och döden min död min lemlästade död

                                     i ravinen”

Som synes är Marklunds blick egentligen inte riktad mot det runt om kring honom, utan det som växer och gnager inuti. Porträttet av Umeå är surrealistiskt, felaktigt skulle nog de flesta säga. Snarare är det en bild av uppväxten. Men som jag skrev i artikeln, och upprepar i inledningen av denna journalanteckning, måste man förstå att det också funnits Västerbottensförfattare vars perspektiv är ett annat.

Jag har något restnoterat. Denna gång rör det sig inte om något brett författarskap eller ens ett särskilt märkligt människoöde. Bara en liten anmälan, om ännu en undanskuffad tunn bok innan 2009 runnit undan. Den finns i kuriosakabinetten som jag kallar hembibliotek och har hamnat överst i högen eftersom att den skrevs för 50 år sedan. Upphovsmannen var en kyrkans man från Nederluleå. Han reste österut med ett packe kristendom, men återvände till Norrland med motsvarande mängd japansk folktro.

Jag vill presentera en Nattavaarapräst med det annorlunda namnet Selfrid Ershammar (1908-2001) som gjorde det till sin sak att skildra shintoismen, Japans nationalreligion. 1959 var shinto för de flesta nordbor inte mer än en flyktig term som de mindes från folkskolan. Redan Lafcadio Hearn framhöll att det tog honom 14 år att fatta något av japanskt väsen. Även för norrlänningen Ershammar som tillsammans med sin fru Hanna levt och missionerat i Kina under ett decennium, och sedan i Japan 4 år, blev det till ett av livets stora mysterium och studieämnen.

Under tiden i Japan slog det honom otaliga gånger i vilket oerhört grepp shinto höll praktiskt taget varje Japan. Livsföringen utgestaltades till mycket stor del av religionen. Som kristen missionär – avrådd från att befatta sig med avgudadyrkan och vidskepelse – fann sig Ershammar därför försatt i en permanent konfliktssituation. Han beskriver problemet i förordet till sin bok Shinto : Gudarnas väg:

”Utan rätt själavård utsättes den kristne för risker från tvenne ytterligheter: antingen kommer han, sig själv ovetande måhända, att i sin tro och gudsdyrkan inblanda sådant som trots allt fortfarande gör honom till en avgudadyrkare, eller ock kommer den kristne – i välförstådd strävan att avsäga sig all hednisk villfarelse – att bli en bildstormare, att avklippa band som kunnat och bort behållas, band utan egentlig religiös natur. Därigenom isolerar han sig själv från släkt och folk och går miste om rika tillfällen att bära ett kristet vittnesbörd.”

Därmed har Selfrid avslöjat något om shinotismens fascination. Vad han vidare tycks vilja förklara, ja nästan urskulda, när han en oktoberkväll i sin prästgård i Nattavaara författar sitt förord, är att hans mission varit ett slag i luften. Som självgod missionär hade han underskattat den svåra färdled som han satts att lotsa fram andra på. Framför allt hade han underskattat shinto, denna gamla tro som format miljoners liv, som under flertalet historiska tillfällen drivit upp den nationella lidelsen till fullständigt vanvett och som alltjämt visade sig vara en mäktig faktor att räkna med.

Vad han istället lyckades åstadkomma, genom nitiskt kunskapssamlande, var en andlig introduktion till en religion som i vedertagen mening saknar teologi. Ershammar blev den förste att översätta shintoismens olika uttryck och betydelser till nordiskt tungomål. Det bemödade honom många svårigheter, men resultatet är såväl informativt som poetiskt – färgat av egna filosofiska betraktelser. Jag vill blott ge ett prov på detta, hämtat ur kapitlet ”Döden och livet efter döden”:

”Det mest vederstyggliga och onda är döden. På döden vill man icke tänka, om döden vill man icke tala. Att dö – shinu – omskrivs på många sätt, det mest använda uttrycket är nakunaru – tillintetblivelse ... Shinto avskyr till den grad döden, att den överlåtit åt en konkurrerande religion att ta hand om de beklagansvärda avlidna. Shinto ivrar för att få hand om de nyfödda barnen, emedan de kommer att bidraga till att det onda, döden, besegras, men den låter buddhismen sköta om jordfästningar och begravningar ... Man tänker sig att själen under 49 dagar efter dödsfallet dröjer sig kvar i omedelbar närhet av hemmet eller graven (som ligger på en buddhistisk gravgård). Omkring dessa platser kan man en mörk januarinatt se själen svävande omkring i luften som en rund och blek eldkula. Så småningom lämnar den dock sina hemtrakter för att ingå i ett liv på en mer permanent plats som kan vara antingen Toko-yo – Det eviga landet, eller ock Yomutsu-kuni – Dysterhetens land. Toko-yo är den höga himmelsplatån som motsvarar paradiset medan Yoni utgör den mörka motsvarigeheten till Hades eller Gehenna.”

Shinto är en panteistisk religion som förkunnar att allt som existerar är gudomlig ande, även det onda. Hela universum är gudomlig ande och det gudomliga är immanent i universum. Shinto hävdar att det inte finns någon gud som är skild från världen. Det vi uppfattar som materiellt är i själva verket gudomlig inkarnation. Den fysiska kroppen är en form som gudomlig ande antagit för sitt eget materiella förblivande, för att undgå tillitetblivelse. Människorna är alltså ”jordiska gudar” eller ”gudamänniskor”.

Ershammar är en fena på detta – allt som rör själva trosupfattningen – men framför allt vill han påtala shintoismens stora betydelse för Japans historia, i synnerhet vad det gäller landets konflikter. Många shintopräster har varit aktiva militärer och rent filosofiskt är shinto onekligen en högst lämplig krigarreligion. Flera kapitel i Shinto : gudarnas väg ägnas åt att utröna sambanden mellan andra världskriget och Japans allians med Tyskland. Detta har inte undersökts nog, menar Ershammar. I hög grad beror det på att när de för kriget och nederlaget ansvariga politikerna i Japan gick i döden inte alls lär ha talat om Shinto. Istället bad de buddhistiska böner. Ministrarna kom sålunda att ”bokföras” som buddhister. Vi som lärt av citatet ovan vet emellertid att japanen under sin livstid mer eller mindre är i shintoismens händer för att i sedan efter sitt frånfälle – i och med förlusten, skammen och döden – överantvardas åt buddhismen.

Hittills har lite sagts om författaren själv, och jag kommer inte heller göra någon djupdykning där. Hans senare liv var högst väsensskilt från detta verk. En annan av Ershammars stora passioner förtjänar dock att nämnas. Han var en flitig och engagerad fotograf (vilket man än idag kan spår av ute på nätet). Därför måste Ershammar ha trivts ypperligt i ett bergigt och stundom snötäckt Japan. I vilket fall var det just eftersom komministern lyckades förena sina två intressen, foto och religion, med ett både nykter och vackert språk som han vann kritikernas gunst. En recensent skrev:

”De illustrationer som är med bidrar i hög grad till att levandegöra texten och förhöja bokens värde. Dansaren på templets plattform har till:talat anm.:s fantasi och glatt hans hjärta ... Svenskarna äger här ett religionsvetenskapligt standardverk av bästa märke. Selfrid Ershammarss insatser kommer för alltid att bevara hans namn ärat och aktat”.

Hur det än blev med hågkomsten så tycks i a f Ershammars introduktion ha stått emot tidens tand. Den är trots sin fotografiska och språkliga bildrikedom ovanligt återhållsam och vetenskaplig i sitt anspråk – i synnerhet som den är utgiven av Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag. Texten är emellertid inget beställningsjobb eller några ytliga turistuttryck. Den bärs framåt av en egen frågeställning och rymmer därmed även en smula originalitet. Man förvånas inte av att se den refereras till i en handfull dagsaktuella avhandlingar.

Jag bryter helgvilan för ett kort reklamavbrott.

Den som ett två par ögon att se med har också noterat att den här bloggen till huvudsak handlar om norrlandslitteratur. Man kan få sin beskärda dos av ämnet här på plats men skulle det inte vara nog finns sedan en tid tillbaka möjlighet att ta steget vidare, ut på Facebook.

Ni vet de där störiga funktionerna på Facebook som gör det möjligt att skicka saker mellan användare (en virtuell blomma, en blinkande nalle o s v)? Jo, de blev precis lite mindre enerverande. Med applikationen Norrlandslitteratur kan du nämligen skicka norrländska litteraturklassiker till dina vänner!

Efter att du klickat iväg ett par stycken, och de har blivit accepterade, låses ett par nya nordsvenska verk upp. Några stycken i taget.

Är du riktigt flitig kommer du in på mer obskyra titlar.

Perfekt att uppvakta dina kulturterroster till vänner med, och man kan såklart skicka en liten hälsning med gåvan.

Du hittar applikationen genom Facebooks sökfunktion. Skriv bara in "Norrlandslitteratur".

Mycket nöje.

Fredag den 13:e. Idag firas Werner Aspenström som föddes den 13 november 1918. Själv har jag ägnat förmiddagen till att föreläsa om Werners vän Birger Vikström på Umedalens bibliotek. I publiken fanns många intresserade och intressanta åhörare, bland annat en dam vars far – framkom det – figurerar i romanen De lyckliga åren: skomakaren med det långa ståtliga namnet och det förkortade benet. Helt underbart!

Fredag den 13:e. Som vanligt när jag talar om den allvarsamme humoristen Birger blir det lite skratt och desto mer eftertanke. Birger Vikströms död strax före julafton 1958 avslutade ett författarskap som spände över 13 år och vars synliga resultat är åtta böcker av vilka den sista, 13 historier blev den sista under Vikströms levnad. Talet 13 i boktiteln var sannolikt ett uttryck för författarens benägenhet att vilja understryka de mindre lyckade och olyckliga sidorna av livet. Livet själv gav honom också 13 år att ge offentlighet åt sin syn på tillvaron. Birger var tuberkulossjuk. Under de sista åren kände han sig särskilt dödsmärkt.

Fredag den 13:e. Kommer jag kunna återknyta till födelsedagsbarnet Werner Aspenström i denna journalanteckning? Absolut. En som kom den sorgmodige Birger Vikström nära var just Aspenström. I sina memoarer skriver han:

"En lång tid vistades [Birger] på sanatorium och vi sände schackdrag till varandra [...] Hans brev var uppsluppna och tokroliga, men så en dag kom ett förtvivlat och naket slutbrev. Det tycks ha förhållit sig på det viset att han på den tiden var inställd på att dö, han preparerade sig bland annat genom att läsa Gamla testamentet från pärm till pärm. Rädslan parerade han med hjälp av en skämtsam jargong, spel av olika slag [...] Schack, poker och Gamla Testamentet, det är ingen onaturlig kombination. Hans förtvivlan kom sig av att han av läkaren just fått besked om att han skulle överleva – överleva, men aldrig återfå sin forna styrka och duga till skogsarbete. Då och då måste han fly från litteraturen och litteratörerna in bland timmerträden, det var en nödvändig motvikt, menade han och fruktade att det nu inte skulle bli något bevänt med hans böcker heller."

Korrespondensen mellan Werner och Birger finns inte bevarad. Werners änka Signe Lund-Aspenström, tvivlar på om det ens funnits någon. Snarare kan det ha varit en omskrivning för Birgers nattliga telefonsamtal som hon själv gärna redogör för, utan bibelkoketterandet och schack- och pokerspelandets romantiska skimmer:

Jag minns en kväll då telefonen ringde och jag svarade. Och genast började gråta. ”Det är Birger Vikström. Han håller på att dö. Han är alldeles utom sig!”. Werner kom till telefonen. Han talade länge och lugnande med Birger. Något som hjälpte till slut. Werners ord hade tröstat honom. Birger tydde sig efter detta ofta till Werner med sina bekymmer, med sin mycket svåra ångest. Vilken smittade av sig på mig, så verklig var den.

Fredag den 13:e. Birgers dag. Bakom humoristen från Jörn dolde sig en författare med allvarlig syftning som ville uppenbara eländets form i dess olika skepnader. Aspenströms urskiljningslösa skönskrivning klär honom lika illa som narrkåpan han tilldelades av dåtidens recensenter. Birger Vikström såg sig själv som mer än ”en lekare vid en rastplats”. Framför allt värnande han genuiniteten över allt annat.

Källor:

Birger Vikström, De lyckliga åren (Stockholm, 1954), s 171 (om skomakaren).

Werner Aspenström, ”Shack och shackvänner”, i Nina Burtons (red.) Vissa sidor och ovissa: artiklar och essäer (Stockholm 1979), s 173-174.

Brev från Signe Lund-Aspenström till Erik Jonsson, avsänt från Mariaberget, 24/10 2008, i bloggförfattarens ägo.

Min recension av Kurt Salomonsons Sveket gav fin respons – från såväl väntat som oanat håll. Detta har fått min encyklopediska slumpgenerator till hjärna att spotta ur sig de mest märkliga ting. Under de senaste dagarna har jag till exempel tänkt oproportionerligt mycket på Elvin Enqvist.  Vilken sund människa går runt och funderar kring honom?

Enqvist föddes i Bjärtrå, Västernorrland och var diktare, men framför allt knegare. Utan att på tidstypiskt och onyanserat lovsjunga arbetaren bar han genom livet på en stark yrkesstolthet. Karaktäristiken känns igen från den 20 år yngre Salomonson; och precis som Hjoggböleförfattaren föredrog Enqvist att spela solo, hellre än i orkester.

Saker och ting ter sig så märkliga. I år fyller Salomonsson 80 år, Enqvist skulle samma vecka firat 100 år. Här, i november månad 2009, sammanstrålar alltså två säregna norrlänningar som bar penna och block med sig till fabriken. I övrigt är likheterna få.

Kurt Salomonson och hans patos känner vi ganska väl. Jubilaren Enqvist var något annan, något mycket märkligt. Han växte upp i skydd av borgerligheten, som son till en köpman. Därför föll det sig rimligt och rätt att slussa in honom i Kungliga Tekniska Högskolans ingenjörsutbildning. Efter avlagd examen följde också en planenlig anställning vid Bofors kanonverkstad. Där hade han kunnat bli sittandes, ifall inte hans inneboende oro (eller vardande konstnärssjäl, som det heter) lockat ut honom till skogsbaracker och arbetarbostäder.

Under en period i sitt liv arbetade han som fri maskinist och bodde under tiden i en kyrkstuga i Gammelstad, där han samlade bilder och intryck från den säregna miljön. Han reste mycket och blev aldrig riktigt hemmahörandes. Genom allt bar han med sig två skilda världar i sitt bröst: det sociala livet bland människor och vagabondens avskilda sfär.

De apokalyptiska bilderna var Elvin Enqvists signum. En skogsdunge kunde bli en samling tusensträngande sjungande grenharpor, som med stormrvridna galgmanhänder kämpade med att hålla månen uppe. Gnagande ensamhet och öronbedövande ödslighet var två återkommande paradoxer i diktningen.

När man läser Enqvist drabbas man av intrycket att han aldrig sovit, utan tagit varje bjudet tillfälle att gå på lång nattvandring, älta ensamheten och beklaga det sorgliga i människans ekorrhjulstillvaro.

Ibland känner man som att man lyssnar en dekadent dandy, en blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren. Hos ångestfågeln Enqvist återfinns sällan någon verklig dramatik eller udd i fabrikerna, staden eller arbetarkampen – dessa scenerier berörs bara i förbigående (”Kör mig vart ni vill i staden! / Säg mig, vet ni, var jag bor? / Jag har intet hus i staden! / Kasta ur mig, där ni tror!”). Däremot kan man i naturens växlingar tvingas konfrontera såväl liv som död. Ett sådant stycke norrlandsgotik återfinns i dikten "Drunknad":

"DET VAR JAG, som gick ned

        mig i Svartmyra tjärn

och aldrig man hittade sedan.

Jag minns jag sjönk

från luft och ljus

en solig sommarsöndag,

när spångens mossigt murkna bro

gled undan över djupet.

Det sista jag såg var skogen, som stod

hög med sin orgelmusik,

och himmelens dunvita, drivande moln

och knippan med vattenklöver – 

En namnlös skräck

tog hårt kring min hals

och i greppet jag sparkade vilt,

men mjuka och dyiga händer drog

mig långsamt ned mot djupet.

Jag trodde att skogarna

sjöng i mitt bröst,

när lungorna fylldes med vatten,

och tiden stod stilla

en eldklar minut,

medan mitt liv sjönk förbi mig.

I glömda år

jag styvnad stått

med händerna sträckta mot ljuset."

”När ljuset släcks, jag brukar först göra min entré”, skrev han på annan plats, ”för att spela en marsch, en vals eller en largo till scenen där man dör”.

Vad detta mörkervurmande och denna gnagande tomheten kom av kan man bara spekulera i. Kanske manades det fram i efterdyningarna av uppbrottet från ett stabilt borgerligt familjeliv? Eller också berodde sorgmodet på kvarlevande rester och erfarenheter av just det? I Salomonsons Sveket finns i a f en karaktär som påminner om Enqvist. Johannes Mäster heter denne solitär, som brutit upp från en akademisk karriär för att pröva livet som arbetare. Också där slutar det med elände och ångest.

Slutligt och fullständigt slöt sig mörkret runt Elvin Enqvist först den 18 november 1998. Han blev närapå 90 år, men på något underligt vis bortglömd. Dikten "Eftermäle" känns (trots att den skrevs 58 år innan hans död) som ett lämpligt slutackord:

"SKICKADES hämta ett lerkrus med vatten!

Gick – och blev borta i ovädersnatten.

Lerkruset fann vi bland lövtäta snår –

av honom själv ej det ringaste spår!"

Elvin Enqvists Bibliografi: Etyder : dikter (1938), Vilse : dikter (1940), Gilja : en berättelse från mellersta Norrland (1942), Skärvor : dikter (1943), Löv : dikter (1950), Spårsnö : dikter och berättelser (1974), Skrivstycken : dikter och berättelser (1977), Kyrkstad : fotoreportage (1978), Ballad [efter en ångermanländsk bondesägen] : dikter (1986).

Se även: "Möte vid 'Döda huset'" i tidskriften Perspektiv 1/1962.

"Detta är en sann historia. Det hände på riktigt. Män kommer att förneka det. Kvinnor kommer att betvivla det. Men jag ger er sanningen här, naken, sårbar och störande verklig. Jag ber om er förlåtelse på förhand. Hata inte spelaren ... hata spelet."

Så säljs Neil Strauss kioskvältare Spelet in. Enligt förlagets fabler är det en "både fascinerande och provocerande berättelse om raggningstekniker". Nu finns dessutom en uppföljare ($!), tvåbokspaketet Spelets regler, "ett måste för dig som vill veta mer om spelet och utveckla dina raggningstekniker".

Pfff... Jag förstår inte att det finns losers som läser den smörjan. Som jag ser det finns redan en ultimat fältstudie i förförelseteknik och krogdynamik. Den skrevs för tidningen Kris av en ung Skelleftegrabb som just tagit sig i kast med Europas böljande klubbkultur. Det är exakt 30 år sedan nu, men Stig Larssons essä "Det belysta diskoteket" står sig ännu idag. Redogörelsen är genomgående briljant, men för att börja någonstans så inleds den betydligt mer modest och stringent än Strauss svada:

"det är svårt för mig att skriva om det här, om diskoteket. För att skriva krävs en kylig distans. Du måste se igenom fenomenen. Och du måste tänka. Om diskoteket skulle ha en filosofi skulle det vara att man inte ska tänka utan enbart vara. Att dansa med en kritisk självreflektion är lika svårt som att läsa Hegel starkt berusad. Så att skriva om diskotek blir den verkliga motsatsen till att vara på ett diskotek. Jag ska alltså inte inbilla dig att jag ska försöka återskapa känslan av att vara där, som en ciceron följa dig genom det rökiga mörkret utan tvärtom: jag ska skala av mina egna erfarenheter intill den torra roten. Tycker du att det är hårt och stelt och otäckt kan du ju sluta läsa här".

Där börjar "Stickan", med att presentera förutsättningarna och sedermera ge en hastig introduktion till DJ- och discokulturens framväxt och historia, för att sedan gå loss på det annorlunda regelsystem som råder i mörkret och ljudsorlet; hur underligt vi inte förhåller oss till varandra.

Diskoteket framträder som ett krigstillstånd där det egna jaget härskar oinskränkt. Alltså, i den unisona men paradoxala upplevelsen av att denna plats mystik och utstrålning i själva verket kommer från en själv. Konkretare ska det förstås bli. Detta är inget new age-svammel, hellre skulle jag kalla ”Det belysta diskoteket” en suntzuisk Art of War för krograggaren.

Larsson landar snart i detta med blicken. "Den man föreställer sig ska bli ens partner försöker man då trollbinda och förföra genom framför allt blicken". På krogen, menar Stig, uppfattar man inte längre att man ser med blicken utan att man ses med den:

"Så till blickens magi. Ögonen avslöjar nästan alltid mer än vad de vill göra. Dessa små millimeterförändringar kan avgöra en kväll och kanske också ett helt liv. Då man möter någon krävs det att man är fullständigt övertygad om att man är den självklara partnern för denna. Tror man inte ens på det själv lär ju ingen annan tro det heller. Blicken ger liksom säkerheten. Om man inte upplever allting som självklart märks det lättast på ens blick. Och behärskar man inte situationen, behärskar situationen en själv. Det är just dessa aspekter, den fullständiga koncentrationen av kroppen i en värld som verkar bunden av dunkla lagar, som ger diskoteket dess laddning och attraktion".

Vad som är intressant med Stigs analys, är precis som i fallet med hans romaner, det kategoriska tänket. Visst, medger författaren, handlar raggandet om vilja och ambition, men det är långt ifrån alltid som det räcker. Utan förbehåll och insäljande floskler, som i fallet Strauss, konstaterar Larsson att faktiskt ingen står i kraft att välja sin utstrålning. Det som ytterst sett bestämmer människors relationer på den skräniga klubben är deras utseenden. I människornas självförståelse är deras utseende, denna ytliga och godtyckliga faktor, ofta viktigare än till exempel deras lön. Och det är på grund av detta, att man reduceras till yta, som man så sällan ser intellektuella svänga sina lurviga på klubben. De går hellre till pubar där de kan presentera sina värdefullare företräden: personligheten och livshistorian. Är du en sådan som vegeterar bland självhjälpsböcker och gärna analyserar dina misslyckade upplockningsförsök bland vänner så kanske du i själva verket inte hör hemma på krogen?

Jag går inte särskilt ofta ut på det Larsson kallar diskotek (men idag kanske snarare kan kategoriseras som ungdomligt dansställe) – men visst har det hänt. Vad som är lustigt är att jag vid två av få tillfällen, då jag förärat Umeås uteliv min närvaro, fått en skymt av Stygge-Stig (som min vän Patrik säger). Här i Umeå. Ute på lokal. Självaste Stig Larsson.

Han är jämngammal med min far, över 50 år, men likväl skönt oförändrad. Det är utan tvekan något med den där blicken, som genast möter en när man tittar i hans riktning; den är genomborrande, sökande och analyserande – precis som hans essäer.

NOT:

Essän ”Det belysta diskoteket” publicerades först i tidningen Kris (juli, 1979) som är oerhört svår att få tag på.

Den finns emellertid återutgiven i Stig Larssons Artiklar 1975-2004 (Bonniers, 2006).

Det går bra att skvallra om Vertigo och deras bryderier, eftersom att de älskar uppmärksamheten! Det händer alltid en massa runt Södermalmsförlaget, och det är som det ska vara.

Sålunda förvånas jag föga då det framkommer att författaren Gunnar Blå - det galna geniet bakom Klumpigheten, Cykelreperatörskan m fl - uppmanats publicera sin nästa roman medhelst det sociala internetverktyget Twitter. Denna förfrågan kommer alltså direkt från den annars så marknadskänslige förlagschefen Carl-Michael Edenborg. Så typiskt det vore, och så tråkigt för de bokvurmare som samlat Blå i små bibliofilupplagor, de som i stilla mak åkt med på Blåtåget.

Frågan är ifall man inte ska vänta in nästa grej. Twitter börjar väl redan nu uppfattas som alltför episkt av dagens hotta trendsetters?

För någon månad sedan fotoredigerade jag själv ihop den dystopiska förutsägelsen här nedan:

Lyckligtvis... på Facebook, denna plats för bikt och självrannsakan, ljuder redan protester.

Saxat:

PS. C-M Edenborg gratuleras, inte bara till den goda insikten, utan även till det stundande giftermålet med den begåvade serietecknaren Loka Kanarp. DS.

Grannnes borrande måste upphöra. Här hade jag nämligen tänkt skriva något om författaren och litteraturprofessorn Thomas Flannigan som föddes idag för snart 90 år sedan, men då jag ofredats sedan 07.30 i morse kan inget vettigt åstadkommas. Till råga på allt var det de klassiska gaelliska balladerna som Flannigan sysslade med, såväl i sin forskning som i sitt skönlitterära skrivande. För guds skull, just harmoni var av obeskrivligt hög vikt!

Samma psykiska terror som grannens DeWalt utövar på mig led Flannigan av när han plockade bland mindre balanserade ballader. Det var ett nödvändigt ont att katalogisera allt och han gillade det inte. På 1000 gamla sångtryck, påstod professorn, fanns i regel bara ett värt hans uppmärksamhet. Det mesta var så in i helvete uselt att de skar paper cuts i hans irländska hjärta.

Personligen tycker jag att alla gamla skillingtryck, sjömans-, emigrant- och rallarvisor är härliga. Det är något med de insinuanta antydningarna kring kärleksförbindelserna, de snabba växlingarna mellan skvalpig naturlyrik och morbid råhet, och så denna gamla goda sensmoral om evig ung dumhet. Och den bästa av alla är den gamla Västerbottensvisan om skjutbanemordet i Umeå 1902:

Där har ni det: Kärlek, svek och ond bråd död. Jag har inte kunnat hitta någon melodi, men tycker absolut att den ska framföras som en norrländsk November Rain.

Prova själva att föreställa er den så, tonsatt och iscensatt a la Guns N' Roses episka ballad. Men istället för guitarristen Slash (med nonchalant uppknäppt gubbrocksskjorta och fimp i mun piskandes upp ökendamm utanför nån sydstatskyrka), tänk er vår egen Roger Pontare, iklädd orredräkt, frustandes i snöstorm och stampandes i lerblandat slask! Tänk er slutligen att få veva i gång den dängan på sin grammofon klockan halv åtta en torsdagsmorgon. Då kan kvasi-Kirchsteiger vägg-i-vägg renovera, spisa Einstürzende Neubaten (eller vad sjutton han nu gör) bäst han vill.

...forts från föregående inlägg:

Självklart blev jag besviken. Visserligen talar vi här om en framtidsskildring, men likaså en fullständigt skogstokig Stefan och Krister-utläggning kring Södertäljes kommunalpolitik. I korthet handlar uppsättningen om en fryntlig man som dricker sig kalas och fylledrucken vaknar upp 100 år fram i tid. Vad han möts av är inte robotar och andra tekniska innovationer utan en serie mindre kontroversiella dumheter i form av planlös vattendragning, ostrukturerat brobygge och dyra priser på bröd (förmodligen en serie brännande politiska frågor i Södertälje vid sekelskiftet):

"Sen vaknar du frampå natten / och törstar och vill ha vatten. / Men stadsfullmäktige som i en klump / sa: - Släck törsten, om du kan, med / kaffesump, / ty vatten får du ej förutan pump."

Utan att låta mig nedslås beställer jag tappert efter nästa pockande titel: Millionärskojare, samhällsskyddare, mutkolvar och kulsprutemän i landet under Sveriges rikes lag [1926]. Jag tänker att här har gått ett par år. Lindholm måste ha mognat en aning och framför allt sjappat från Södertälje. Det har an också. Nu framträder han istället som en rasande pamflettskrivare som avtäcker och ryter åt svåra brottstycken – framför allt storföretagens sprithandel och smuggelbrott. Den aggressiva skriften skulle säkert vara intressant ifall bara ett av dessa företag eller en av dess upphovsmän vore bekanta för mig. Det är de inte.

Men varför inte försöka gå på en av romanerna? Att finna rätt på en Umeåskildring vore ju ypperligt. Efter en hastig blick i min egenhändigt komponerade och högst bristfälliga bibliografiska förteckning över Lindholms brottstycken finner jag Där hafvet börjar : två berättelser från kusten [1909] som följer direkt på romanen Fjället, skogen och myren : tre norrlandssägner [1908]. Att vagabonden Valdemar gjort resan över fjället, genom skog och myr för att sedan fastnat vid och förtrollats av det norrländska kustlandet känns naturligt och spännande. 

Men se icket! Det visar sig att Lindholm gått på en längre tur än så. Halvvägs in i läsningen, med "pojkar och stintor" som talar en obegripligt flott och subtil slags humoristisk allmogeslang à la bondkomik av högst tvivelaktig etnografisk exakthet, finner jag att hafvet som åsyftas är Atlanten och kustlandet är det vid Göteborg. Vildmarks- och revyfantomen har överlistat mig igen. De retsamma orden på sidan 32 i Där hafvet börjar maler fortfarande i huvudet:

 ”Hur skönt det känns att få vara riktigt fri från allt och alla! Att vara fullkomligt gömd och borta från alla människor, som vore jag död! Det är en säregen, nästan vällustig känsla [...] likt en aning om något underbart – som en gäckande gåta – som en aldrig svinnande hägring.”

Men vad är det för en liten lapp som stuckits in mitt i boken? Jo, en gammal lånebeställning från Universitetsbiblioteket, och från en viss Kjell-Arne Brändström, Litt.Vet, Umeå. Se där. Kanske var min förvillelse förlåtlig? Jag försöker i a f föreställa mig att fler, betydligt mer erfarna forskare, har stupat här.

Misslyckande 3: Vari Valdemars många pseudonymer och löst sammanhängande men icke desto mindre otroliga åtaganden uppdagas

Ytterligare några månader går innan jag får en påminnelse från biblioteket om att det är dags att återlämna Där hafvet börjar. Väl vid återlämningsdisken känner jag mig ynklig över att jag inte lagt manken till och följt upp spåren bättre. Några riktigt snåriga lexikon skulle kanske vara behjälpliga; det tunga artilleriet som sträcker sig bortom standardluntor som Svenska män och kvinnor skulle göra susen.

Aj aj, den tanken borde ha förträngts i tid. Det är nämligen nu som De gamle vise informerar mig om Waldemar Lindholms olika pseudonymer:  Kristian Ahlenius, Lucas M. Flower, Mathias, Tommy Allen, Sven Högerman m fl. Så går en dag från mitt liv och ännu ett dussin titlar sprängs in i min Lindholmbibliografi. 

Författarskapet är vid det här laget oöverskådligt. Kvoten 1 bok/år räcker inte längre. Mina papper är fulla av hysteriska titlar som hade roat mig vilken annan dag som helst: Varulfven : En berättelse från fjäll och haf [1909], Nils Örn, prins av lappland : historisk-romantisk berättelse [1910], Robinson på Lill-Fårö och andra norrländska äventyr [1934], Pojkar, djur och odjur [1938] och så Den lilla ilskan [1907] som skulle kunna vara en parodi på Sundsvallsförfattaren Olof Högbergs Den stora vreden [1906]. 

Jag bestämmer mig för att kontrollera det sistnämnda antagandet. Vad har jag kvar att förlora? Efter ett besök vid bibliotekets mikrofilmsapparater visar det sig också att Lindholm var redaktionssekreterare i Sundsvalls-Posten när Högberg vann Idunpriset för sin klassiker.

Via tidningsartiklarna återfinns ytterligare två förbluffande biografiposter. För det första tycks det som att Lindholm promoverats till hedersdoktor vid Yale University 1925 (!). För det andra syns det som att han bara några år senare presenteras som chefredaktör och ansvarig utgivare av Vännäs Tidning. Snabba kast. Dubbelkoll. Jovisst. Vid fjällforsen brus är en publikation, som trots det Pelle Molin-klingande och topografiskt missvisande namnet, kan antas ha viss beröring med grannkommunen Vännäs. Bokens undertitel lyder nämligen ”Sångvals. Text. Vännäs.”

Här någonstans känner jag, som gammal Vännäsbyson, att det får vara nog med Valdemar narrande.

Fullständigt invirad i lockande och lösa snubbeltrådar konstaterar jag: Det blir ingen minnesartikel om Valdemar Lindhom.

Ni som följt mitt "bloggande" via facebook känner igen denna följetong där särskilda författare uppvaktas postumt, på deras respektive födelsedagar. Andra har kanske läst någon eller några av mina artiklar inom genren? T ex den om den bortglömde Bodenförfattaren Edvin Bergdahl som skulle ha fyllt hundra för någon månad sedan. I mediebruset kan det vara svårt att finna anledning att ånyo uppmärksamma de som skrev och huserade för länge länge sedan. Desto enklare då att dagen till ära plocka upp en bok, en dikt eller bara en strof.

Dagens födelsedagsbarn är Moa Martinsson. Hon föddes 2 november 1890 i Vårdnäs, Östergötland. Det är sålunda 119-årsdagen vi firar, eller om man är lite skruvat lagd: 80-årsjubileumet för Moa och Harry Martinssons bröllopsdag.

Jag har en liten - men icke desto mindre intressant - fil över Martinsson i mitt författarkartotek. Där ligger några favoritdikter, en gammal uppsats om Kvinnor och äppelträd, något tidningsklipp och så ett gammalt brev, daterat den 18/11 1950. Det senare kan vara kul att lägga under luppen eftersom att det avsändes strax efter Moas 60-årsdag, samt att det har viss västerbottnisk anknytning.  Mottagare var nämligen vår Birger Vikström.

Vikström var för tiden inbegripen i en komplicerad skaparkris. Hans eviga kringflackande, hans olyckliga pokerspel och hans lika skadliga alkoholintag gjorde det svårt att spotta ur sig sammanhållna texter. Likväl stövlade han på, och ådrog sig en och annan blånagel i sin marsch mot parnassen. Bl a hade hans nyutkomna satir över Stockholm, Staden [1951], precis piskats hårt av dagspressen (än idag, i minnesskrifter, är detta det verk som brukar rankas lägst i Vikströms författarskap).

Kanske var det detta som fick Moa Martinsson, som av allt att döma bara var en ytlig bekant, att skicka honom ett uppmuntrande brev. Moa skriver (och här tar jag mig friheten att klippa):

Kära Birger [...] Jag har skrivit så många brev, sänt så mycket böcker (på grund av lögnaktigheten att jag fyller sextio år, eller har fyllt, gudskelov) att jag inte minns vem och vad jag skrivit. [...] Byråkrat kan jag aldrig bli.
Det här brevet blir ett dåligt brev, för jag har just nu beslutat att sluta röka. Just som jag skulle skriva till dig. Och jag brukar alltid först tända cigaretten innan jag sätter mig till maskinen. Jag får såna där ryck ibland. I regel är det halsen som säger ifrån.
Tack kärastora kollega för din bok! Jag svalde den ögonblickligen. När allt gnat och jämmer i dålig mollton är glömt, då står du kvar i bland svenska arbetardiktare. [...] Du kanske skulle ta igen dig nu, du skriver i varje fall utmärkt då du ligger på sjukhus. Jag skrev några kapitel i Drottning Grågyllen på sjukhus. - - - -
Ibland är det skönt att komma ifrån det gamla vanliga, bara man inte har alltför ont. Jag hade ett elände för jag måste opereras och sen fick jag ligga och kräkas en hel vecka.
Ibland är det visst bra att kräkas. Det följer så mycket annat med, sinnet också blir rent, ibland även vid en kräkning.
Det kväljer rätt som oftast nu inför allt prat om krig och alla utläggningar i tidningar och radio. Du är ung och har väl inte hunnit tröttna, men jag är verkligen trött på det stinkande babblet. [...]
En norrlänning, [Nils] Parling, har skrivit en utmärkt norrlandsroman.
Ni två kompletterar varandra, men han blev körd från sågverket av arbetsledningen där, bara för att han skrev den där boken och nu är han fågelfri. Jag ska låta sända en boken, det är nog mycket du känner igen.
Tack min vän för din strålande bok. Jag är stolt att du sände mig den. Du är som en och annan skådespelare som aldrig behöver gå i teaterskola, utan är färdig för sina roller utan pekpinne. Du är stigen med humor, vett och allt, direkt ur folkdjupet. Du är en kompensation för så mycket akademiskt tyrrani [sic].
Hej min vän
tillgivna
Moa

PS. Jag började röka igen [...] men ska sluta om ett par dar. DS.
 

(Jag har aldrig sett detta sex sidor långa brev nämnas någon annan stans, trots att det ligger för allmän beskådan i Moa Martinssons arkiv. Likaså finns en kopia vid Birger Vikströms minnesutställning i Granbergsträsk).

Så skrev Moa - om författandet, livet och hälsan. Uppmaningen om sjukhusinläggning var säkert ingen omedveten passning heller. 1950 är Birgers TBC ganska dålig och det oavbrutna festandet gjorde inte saken bättre. Det var allmänt känt att han lallade runt med sitt liv. En annan som skrev och rådde honom att ta tag i situationen var Sara Lidman (men det är en annan historia). Birger lyssnade i a f, som oftast, bara halvhjärtat på de fina råden. Var det något som Granbergsträsksonen hade svårt för var det förmyndare och förståsigpåare, celebra författare var inget undantag. Han trampade på ytterligare något år i Klarakvarteren innan kroppen definitivt sade stopp. 1952 inleddes Birgers längsta sanatorievisit, under vilken han också skrev sin främsta roman, De lyckliga åren.

Men det skulle handla om Moa. Hon var ju också något av en själabrännare, och däri ligger väl kanske främst de bådas släktskap (d v s på det privata planet), även om hon hade vett att staka ut en medelväg mellan förnuft och känsla. Balansen därimellan var tvivelslöst viktig. Detta att handla snabbt och rätt. Och blev det inte rätt på en gång så var det bara att bita ihop och gå vidare. Avslutningsorden får bli dessa välciterade rader, som hon någonstans skrev:

”Men du skall inte alltför ofta utsätta dig för att be om ursäkt eller förlåtelse. Det kan så lätt bli en vana. Den som ofta ber om förlåtelse gör ofta orätt.”

Grattis Moa.