Grannnes borrande måste upphöra. Här hade jag nämligen tänkt skriva något om författaren och litteraturprofessorn Thomas Flannigan som föddes idag för snart 90 år sedan, men då jag ofredats sedan 07.30 i morse kan inget vettigt åstadkommas. Till råga på allt var det de klassiska gaelliska balladerna som Flannigan sysslade med, såväl i sin forskning som i sitt skönlitterära skrivande. För guds skull, just harmoni var av obeskrivligt hög vikt!

Samma psykiska terror som grannens DeWalt utövar på mig led Flannigan av när han plockade bland mindre balanserade ballader. Det var ett nödvändigt ont att katalogisera allt och han gillade det inte. På 1000 gamla sångtryck, påstod professorn, fanns i regel bara ett värt hans uppmärksamhet. Det mesta var så in i helvete uselt att de skar paper cuts i hans irländska hjärta.

Personligen tycker jag att alla gamla skillingtryck, sjömans-, emigrant- och rallarvisor är härliga. Det är något med de insinuanta antydningarna kring kärleksförbindelserna, de snabba växlingarna mellan skvalpig naturlyrik och morbid råhet, och så denna gamla goda sensmoral om evig ung dumhet. Och den bästa av alla är den gamla Västerbottensvisan om skjutbanemordet i Umeå 1902:

Där har ni det: Kärlek, svek och ond bråd död. Jag har inte kunnat hitta någon melodi, men tycker absolut att den ska framföras som en norrländsk November Rain.

Prova själva att föreställa er den så, tonsatt och iscensatt a la Guns N' Roses episka ballad. Men istället för guitarristen Slash (med nonchalant uppknäppt gubbrocksskjorta och fimp i mun piskandes upp ökendamm utanför nån sydstatskyrka), tänk er vår egen Roger Pontare, iklädd orredräkt, frustandes i snöstorm och stampandes i lerblandat slask! Tänk er slutligen att få veva i gång den dängan på sin grammofon klockan halv åtta en torsdagsmorgon. Då kan kvasi-Kirchsteiger vägg-i-vägg renovera, spisa Einstürzende Neubaten (eller vad sjutton han nu gör) bäst han vill.

Uppdaterad: tisdag 10 november 2009 klockan 13:49