Är det skurkaktigt att vara fet?

Av , , Bli först att kommentera 237

Julen, festen och frosseriet. Snart är alltsammans förbi. Bara ett pliktskyldigt nyårsfirande återstår av febrigt förlustande, innan det är dags för den hårda och svåra avhållsamheten. Dags att komma i trim igen, avlägga nyårslöften, lämna middagsresterna åt den framtida julgrisen. Eller? Måste vi verkligen smalna av nu, när allt är så ymnigt, gott och skoj? Varför inte köra på? Bara frossa vidare året ut? Vad skadar det månne med några kilo extra; de kan väl komma till pass ifall tiderna tänker bli knepigare?

Det är förstås dags för ännu en lång "gästtext". Jag vet nämligen att Birger Vikström har svar på tal. Jag hade kunnat konsultera någon mer namnkunnig i denna matfråga, kanske Alfred Jarry eller än hellre François Rabelias, men nu väljer jag återigen att gå till min Birger. Anledningarna till detta val är flera. Den mest uppenbara är att jag vill flagga för ännu en borttappad Vikströmtext, vars nyupptäkt jag tillskriver mig själv. Ett annat skäl är att den Birgernovell som fått fungera som flagg för Dagarnas skum över hela julhelgen, i mitt tycke, inte är särskilt representativ för författaren och därmed inte heller särskilt skojig. Likväl har läsarkretsen svarat bra. Jag tolkar det som att Vikströmhungern är omättlig. Sålunda får den magre norrlandbohemen komma till tals även denna gång, på frågan…

 

          ÄR DET 

    SKURKAKTIGT 

        ATT VARA FET?

Danskarna är ett frodigt folk och man vet att de inte föraktar god mat. Men trots detta (och trots landskamperna och Kristian extyrannen) betraktar vi dem med sympati. Varför då detta med skåningarna? De bor på hitre sidan sundet, de är också ett välmående folkslag och om deras lust till mat råder bland källforskarna ingen oenighet. Ändå röner de inte alltför stor uppskattning. Den fetma som för dansken är ett adelsmärke år för skåningen en belastning (inte bara fysisk). Hur kan det komma sej?

Är det möjligen så att det anses skamligt att äta i Sverige? Kanske inte riktigt, men om någon genom ätandet blir rund och "välväxt" så möter han mycken hån och begabbelse. Som symbol för det djuriskt låga inom människan får han klä skott i alla möjliga sammanhang. I litteraturen, hos karikatyrtecknare, i föredrag och tidningsnotiser avspeglas denna vår böjelse att hylla det andligt-asketiska. Torsten Tegnér blir ett föredöme och kalorijägaren en ljusgestalt i tiden.

Förr kunde en litteraturens hjälte mycket väl vara en till det yttre omfångsrik person. Mr Pickwick var inte mager, och många av de vänligaste farbröderna I Dickens romaner år välnärda.  En monstruöst girig och osympatisk person som mr Nickleby liknar då istället i viss mening ett skelett.

Sympatiskt tecknade skälmar, lustigkurrar, skämtare och verkligt hjärtegoda människor var i äldre litteratur ofta rätt så fetlagda. Och författare kunde skildra gästabud och dagslånga kulinariska festmåltider utan att höja ett fördömande, moraliserande pekfinger. Det rörde sej ändå om en konsumtion i mat och dryck av sådana mätt som en svensk systemdirektör eller krogvärd aldrig ens skulle kunna drömma om. Och i den heliga bok som man får förmoda att även asketen Fransiscus älskade högt, kan man läsa följande tänkvärda ord: "Se, vad jag har funnit bäst för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig glada dagar…

Caesar ville se feta människor omkring sej,. godmodiga själar. Den som älskade mat och dryck ansågs inte heller senare nödvändigtvis vara en oduglig eller lätting. Sandels vräker sej kungligt före slaget vid Pardala by, men när det gäller fruktar han inte kulregnet för den sakens skull. Och för Kulneff, denne färgstarke man, var det huvudsaken att man föll, om det sedan var sabeln eller glaset som var orsaken spelade mindre roll.

De två var ett par av de sista sympatiskt skildrade människorna i svensk litteratur, som tilläts att älska god mat utan tanke på figuren. Mot slutet av artonhundratalet, i socialismens uppvindar, skedde en radikal omvärdering. Det blev plötsligt skurkaktigt att äta och dricka. Den som försåg sej med mycket mat var en bov, en man som med sin breda bak satt på arbetarklassen, åt upp maten för dess svältande barn, smorde sej med flott medan arbetaren blev allt magrare i svett och träldom.

Tendensen gick långt utanför den direkt klasskampsbetonade litteraturen. Spökdinén hos professor Stenkåhl i Strindbergs Svarta fanor t ex . Hur understryks inte de agerandes låga sinnelag, deras djävulskhet, småsinne och hat just genom det motbjudande sätt på vilket de vräker i sej mat. Lösgommen, som en av gästerna plockar ut och in efter behov, matresterna som tornar upp sej som berg på tallrikarna, rapningarna osv är uttryck för de ätandes andliga nivå lika väl som bakdanteriet, fegheten; allt flyter samman tills man känner det som om man såg en flock hyenor kalasande på ett kadaver istället för en samling människor som äter middag.

Jämför med det liv som vissa munkar för i Balzacs noveller om Den Sköna Imperia! De nekar sej minsann ingenting, flottet rinner över deras hakor, de äter, dricker, älskar och lever lusen som det heter. Den Sköna Imperia är en Satir, ett skämt, javisst. Men när vi lämnar munkarna och kurtisanerna åt deras öde så tycker vi inte illa om dem. De har roat oss och vi unnar dem deras mat, deras kvinnor och det flödande vinet.

I Socialistinspirerad litteratur innan sekelskiftet och framåt, den så kallade proletärdiktningen inräknad, har man inte kunnat tillåta sej att betrakta vällevnadsmännniskan genom så förlåtande hornbrillor som dem Balzac använde.

Studerar man en del litteratur från socialismens barndom, för att nu inte tala om artiklar, bevarade tal och karikatyrer, får man lätt det intrycket att arbetarklassens marsch mot makten främst hindrats av en massa orimligt feta människor, som staplats ovanpå varandra kring tronen, altaret och penningpåsen, till en ogenomtränglig barrikad.

Det vilade något förandligat över denna socialismens gryning. Även den asketiske socialistens ideal var de tolv apostlarnas torftiga levnadssätt. Hur mycken smälek fick inte August Palm uppbära för att han tillät sej en sådan vällevnad som att dricka snaps! Det var eldsjälar och röda fanor, de materialistiska tongångarna hade något abstrakt över sej, rent konkret sträckte man inte sina krav längre än till bröd, det heliga brödet, symbol visserligen men ändå.

Inte ens proletariatets egna oförfalskade söner var oantastliga. I skillingtrycket om Petter Jönsson misstänkliggöres han på det grövsta, motivet för hans amerikaresa säges vara att

få äta fläsk och potatis
och sen med flottet få smörja
stövlarna gratis

Petter Jönsson borde ha nöjt sej med att drömma om en råglimpa, då hade han varit en mer sympatisk gestalt.

Kapitalisten, hur fruktansvärt fet framställdes han inte både i text och bild! För många karikatyrister är han också än i dag en magnifikt svällande uppenbarelse med fläskiga fingrar, gärna ringprydda. Vilken kontrast mellan denna standardbild och fotografier exempelvis av Henry Ford eller den oblattunne oljekungen Rockefeller.

I verkligheten kom satiren-karikatyren inte heller att rikta sej mot kapitalisten som reell samhällelig företeelse utan mot uppkomlingen, spekulanten, gulaschen, småfisken i det kapitalistiska träsket, för att använda känd terminologi. Hur mycket djupare, mer blottande är då inte t ex Dreisers bild av finansmannen och titanen Cowperwood, uppkomling kanske även han, men inte av samma art som svartabörshajen. Dreiser ser det väsentliga, vad Cowperwood äter eller dricker är en i grunden fullkomligt ovidkommande sak.

Annars ser vi hur man ofta angriper människor för att de lever alltför flott, även om de har råd därtill. I historieböcker talas med beundran om Karl XII:s spartanska levnadssatt, medan Strindberg energisk uppehåller sej vid de många silvertallrikar och kockar, son kungen hade med sej på sitt ryska fälttåg. (Men Strindberg tyckte dock själv om en "gris till frukost", varför mycket skall varda honom förlåtet.) Hur skojade man inte för övrigt med Görings fetma, precis som om nykteristen och vegetarianen Hitler skulle ha varit en ståtligare produkt av Adams säd.

När får vi uppleva en livsnjutningens renässans här i landet, vilket är något alldeles annat än de barbariska fyllslag som vi numera ägnar oss åt ibland? Fransmännen lär äta middag i modiga två timmar värde dag och de tycks inte må illa av det. Och danskarna är som sagt glada människor, även om de inte fostrat någon Waerland. Häromåret hävdade visserligen en läkare i Jokkmokk, i en skrivelse till medicinalstyrelsen att folket i hans distrikt levde i lyx och överflöd, vilket sades äventyra deras hälsa. Vad det kan finnas för lyx och överflöd i den lapska utmark som kallas Jokkmokk, utom möjligen en sådan läkare, är mej obekant. I det övriga landet lär dock faran för allt för mycket lyx inte vara överhängande. Däremot ligger det en fara i all denna fortsatta predikan om rostfritt stål, snabbluncher och statistiska kaloritabletter. Det fanns en tid, har jag hört, då ett äkta bondbröllop kunde räcka i tre dagar. Ack ja.

Att en socialistagitator förr måste tänka på att leva rätt sa torftigt, inte bara av ekonomiska skäl, är annars förståeligt. En anekdot från den tid då seklet var ungt illustrerar till exempel faran för agitatorn att till det yttre bli alltför lik den klassfiende han gisslade.

En sådan agitator, med magen hängande långt ut över talarstolen blev vid ett tillfälle så uppeldad av sina egna ord att han glömde sej, slog ut med armarna och skrek: "Vi svältande proletärer!" Som svältande proletär hade han utseendet mot sej.

Svälten kan sägas vara avskaffad i vårt land och ingen önskar den väl tillbaka utom möjligen den ovan nämnde Jokkmokksläkaren. Men att njuta av det relativa välstånd vi erövrat, den konsten är oss ännu fjärran. Hur sorgligt försummad är inte Kajsa Wargs visdom. Och vad drycker beträffar, där snuddar vi ju vid något närmast kriminellt.

Så talade alltså Birger Vikström, 1960 och därtill i Folket i Bild. Fan tro’t att han inte tordes sätta den text i tryck under sin levnad. Kontroversiell är den ju, om än lekfull, i sitt gäck av den socialistiska rörelse som han många år tillhörde. Det är denne Birger jag gillar. Birger Smädaren, den oerhört ihärdige, närmast dadaistiskt nötande, journalistiskt lagde författaren. Denn Vikström maler ur sig flersidiga nonsensartiklar och -brev som likt förbannat vidrör så många spännande frågor. Jag hoppas kunna återkomma till honom fler gånger under 2010.

Mitt eget ätande har, fina råd till trots avtagit, skrivandet fått ta vid i dess ställe. Jag utlovar sålunda fler texter, bl a  en försenad text om Elfred Berggren, som ju avslutade min artikelserie om De bortglömda författarna i måndagens tidning. Mina nyårslöften avslöjar jag dock inte. Då slår de ju inte in, eller hur det nu fungerar…

 

Hvad i hafven gjort en af dessa minsta…

Av , , Bli först att kommentera 56




Del sex i min serie om Den förlorade norrlandslitteraturen handlar om författaren Elf Norrbo och hans bok Miserere. Denna skissamling från 1912 hörde minsann inte till den samtida nöjesdiktningen. Undertiteln "Skri ur barnhelveten" och det bombastiska mottot som jag tagit till rubrik för denna journalanteckning säger att vi istället fortsätter där Dagarnas skum slutade senast, vid känslan av förtvivlan över människornas lomhördhet.

Det är som att författaren och tidningsmannen Elf Norrbo, med sin elfte prosbok, ville använda det enda återstående medlet för att ruska upp sovande samveten och kalla hjärtan. Med flammande indignation slog han upp dörrarna på vid gavel till de mörkrets boningar, där de omänskligaste av alla ogärningar dagligen begicks utan straff och dom – till de utackorderade barnens hemvist. Det människorna inte hade förmåga att uppfatta med hörseln – det måste de se, om det skulle bli till någon hjälp för detta slags samhällsonda, som först under 20-talet började uppmärksammas och göras till föremål för undersökningar.

Utan tvivel var det en serie uppseendeväckande vanvårdsmål i Malmö som inspirerat hälsingeförfattaren till en del av hans berättelser. Var och annan novell inledes med utdrag ur en tidningsnotis, vars innehåll ofta är råare än de påföljande skönlitterära skildringarna. Den interiörer Norrbo kort och kraftigt målat med starka och levande färger blev under hans hand till hela kapitel ur det lidandets historia; utan någon som helst dämpad belysning eller hänsynstagande för våra ömtåliga nerver. Här möter oss spädbarn slängda på en hög av lumpor med bränvinssuddar i munnen, systematiskt mördade; av de äldre misshandlade och torterade för att genom sitt elände vädja till barmhärtiga människors offervillighet. Notorisk ihjälsvältning och krymplingsfabrikation, var två andra problem vid 1900-talets början. I Miserere möter oss också fostermodern, som när brännvinet inte förmår ödelägga det fysiskt starka materialet, tillgriper den naturerade spriten som skållar barnets munhåla och förvandlar magen till en brännhet ugn, tills döden kommer som en befriare…

 

En omfångsrik och originell produktion

Elf Norrbos borgerliga namn var Johan August Törnblom. Han föddes i Skogs socken i Hälsingland den 23 februari 1862. Om hans barndom är det inte så mycket man vet, men utifrån biografin Pojkdagar från 1923 kan man gott anta att den var lyckligare än de stackars själarnas i Misereres barnahelveten.

Som vuxen försökte sig Elf Norrbo på skogs- och flottningsarbete, blev sedermera brädgårdsförman och som sådan arbetade han fram till 1899. Därefter var han journalist och slutligen chefsredaktör. Det bör heller inte förglömmas att han under en tid arbetade som rallare, eftersom att denna epok satt talrika spår efter sig i hans litterära produktion.

Den litterära produktionen, ja. Elf Norrbos bibliografi är enorm, särskilt med tanke på att han satte igång så sent som vid 40 års ålder. 31 böcker blev det mellan debutantåret 1902 och frånfället 1933. En till tre böcker om året var produktionsmåttet.

Son till en spelman, skrev jag för dagens papperstidning. Norrbo fick förvisso ärva yrket men praktiserade det av allt att döma inte särskilt ofta – även om han ofta avporträtterats med fiol under kind. I min artikel väljer jag ändå att trycka på det trallande i hans språk, framför allt de nymodiga ljudhärmningarna. Huruvida den musikalsika och modernistiska formen för novellen ”Stenkol” lånats av den finske nationalskalden Elmer Diktonius törs jag som sagt inte avgöra, men visst är det underligt att de två hade så mycket gemensamt: fiolspelandet, patoset, klassresan? Diktonius hade ju för övrigt en diktsamling betitlad just Stenkol.

 

Först att skriva om Hitler

Innan detta stickspår om pionjären Norrbo avslutas måste jag stanna några ögonblick inför en märklig liten episod i Norrbos diktande. Jag tar vägen genom ett artikelstycke som passats vidare av den numera avlidne journalisten Albert Andersson:

"Först förvånade det mig mycket, sedan roade det mig ännu mera. I en av sina kalendrar [jo, Norrbo satte ihop sådana också], som han kallade Från stigar och stättor berättar nämligen Elf Norrbo en hundhistoria där ett mera komiskt än fult bedrägeri äger rum. En av huvudpersonerna i bedrägerhistorien är professor och heter Hitler i efternamn."

När man springer på denna passage förvånas man mer än tidigare av Norrbos visionära diktarblick. Men när man senare får veta kalenderns tryckår – 1925 – så står sammanhanget klart och det visionära hos diktaren blir denna gången till intet. Adolf Hitler gjorde ju sin beryktade, misslyckade statskupp i München 1923. Därför är det troligt att tidningsmannen Norrbo skrivit sin berättelse detta år eller året därpå och haft Hitlers namn i friskt minne. I alla händelser torde detta ändå, som Albert Andersson också vill ha sagt, vara första gången som man möter Hitlers namn i den svenska skönlitteraturen.

 

En myriad av tankstreck och utropstecken

Elf Norrbo var först med mycket. En av våra absolut tidigaste arbetarförfattare, har t ex Bernt-Olov Andersson utbristit. Och kanske just därför, för att han var så pass produktiv och sällan särskilt kontemplativ i sitt skrivande, har Norrbos författarskap kommit att bedömas rätt olika. Likväl har en så kritisk granskare som Richard Steffen i sin väldiga översikt av den svenska litteraturen betecknat Elf Norrbo som en av "de mera betydande i den stora skaran av samtida Norrlandsskildrare. Med öppet sinne för naturen, rik erfarenhet av människor och ej sällan fängslande stilkonst, präglade av provensiella uttryck, facktermer och egendomliga ordsammansättningar har han skapat bilder av intensiv kraft".

"Indignationen", säger Steffen, har "stundom givit hans alter en prägel av tendens, men ensidigheten motverkas av en försonande humor. Mestadels fann Elf Norrbo sina motiv i barndomslandet, vars personer och rådande ekonomiska och andliga missförhållanden skoningslöst blottades".

Liknande fina omdömen kan samlas in från flera håll, och av någon anledning oftare från de kvinnliga recensenterna. Författaren Maria Rieck-Müller skrev till exempel notoriskt upp Norrbos böcker i dagspressen. Dock är det inte fritt att man i längden tröttnar på hans otaliga tankstreck och… Plötsliga utrop! Man får trösta sig med att dessa ting så intimt hör samman med spelmanssonens diktning att man inte utan dessa skulle känna igenom honom.

 

Skulden faller på varje enskild individ

Vad nu särskilt Miserere angår, så har författaren i de flesta av skisserna lyckats göra ämnet så litterärt njutbart som möjligt. Stilen är jämnare än i tidigare verk och lider inte av den korthuggenhet som i föregående arbeten hotade att bli till manér. När man ryser tillbaka för de oskyldigt lidna plågorna, sker de inte för att de skildrats sensationellt motbjudande, utan därför att man känner att allt här är så som livet i all sin obönhörliga grymhet ter sig – sådant som vi människor gjort det till. Norrbos noveller ger liv till Nietzsches ord om att vår värld egentligen bara kan rättfärdigas som estetiskt fenomen.

Den är en förskräcklig bok, Elf Norrbos, men den är också en bra bok. Miserere kom som en maning om att samhällets gemensamma skuld faller på varje enskild individ, att man inte kan se livets ström rinna förbi, utan att sträcka ut sin hand och bärga spillrorna som sugs ned av strömvirvlarna. "Verkade han förgäves", har författaren Per Nilsson-Tannér frågat sig?

Ytligt sätt är anmälaren, i en minnesartikel för Norrländsk tidskrift, beredd att bejaka frågan. "Men så", menar Nilsson-Tannér, "får den glömde författaren icke bedömas. Han gladde och roade, förargade och inspirerade sin samtid under en mansålder". Endast de stora genierna blir i det långa loppet och utsedda till våra följeslagare genom generationer, men det är heller ingen ringa uppgift, påpekar Nilsson-Tannér, att bli uppskattad och folkkär medan man ännu lever.

 

 

Bertil Köhler på tråden

Av , , Bli först att kommentera 81

I min senaste journalanteckning bad jag att få återkomma om två dagar… Ifall inget särskilt inträffade dessförinnan. Nu har något trevligt hänt! Vicky Uhlander, en av föreståndarna på bloggen Sex böcker och en film, har tagit tillvara på ett av mina litteraturtips och skrivit en oerhört läsvärd artikel därav.

Det handlar om Dödsmässa av Bertil Köhler. Vad Vicky tillfört med sin läsning är en vidare redogörelse kring känsloförnimmelserna i denna sinnliga roman. Bilder och linjer som kan vara svåra för en person av min generation att ringa in har Vicky lyckats fånga och reflekterat kring. Läs därför hennes fina text.

 

Snabbintervju med Bertil Köhler

Jag fick för övrigt fatt i författaren själv under morgonen, Bertil Köhler vill säga. På andra sidan telefontråden möttes jag av en oerhört sympatisk och av allt att döma harmonisk röst. Efter några år i Gävle, Umeå och Stockholm, fanns Gällivareefödde Köhler återigen på plats i Norrbotten.

Ungefär såhär förflöt vårt samtal:

Bertil, när jag nyligen skrev om Dödsmässa konstaterade jag att det är en närmast gotisk historia, en mörk saga frigjord från det för arbetare och journalister typiska, realistiska romanstoffet? Vilka författare känner du närmast släktskap med?

Svårt att säga. På den tiden läste man 40-talisterna. Lars Ahlin och Stig Dagerman var portalfigurer. Den sistnämndes verk är väl de som främst påminner om Dödsmässa, men om han fungerade som en direkt influens vet jag inte. Tror inte det. En författare som jag läst på senare år, vars stil kan jämföras med min, är i a f Thomas Wolfe. Hans Se hemåt, ängel (Look Homeward, Angel, 1929) påminner om Dödsmässa [Ser ni , jag skrev ju det i min första anmälan! /EJ].

Från början är i alla fall Dödsmässa fragment ur ett barndomsminne av en faster som dött. De bubblade upp till ytan under min tid som journalist vid Arbetarbladet. Historien vidrör en lokal vandringslegend om en lappuggla som flög in genom hennes fönster, varpå hon sakta tynade bort. Sjukdomsorsaken var TBC. Lite verklighetsstoff finns med andra ord. Boken måste emellertid förstås som en kör av plågade röster – en grupp människor som för en dialog med döden.

Du måste ha känt dig ganska ensam inom din genre vid slutet av 50-talet?

Ja, det gjorde jag. Dödsmässa publicerades samtidigt som den mer samhällstillvända litteraturen växte fram, du vet, Göran Palm och det gänget. Det var inte riktigt mitt bord; jag låg åt ett annat håll. Det fanns ett gäng författare som jag rörde mig kring och kom väl överens med på den tiden: PC Jersild, Sam Lidman, Lennart Engström, Sven Delblanc och Kjell Sundberg. De tillhörde min närmsta krets under åren jag skrev som mest skönlitterärt (förutom mina romaner blev det ett par noveller i Folket i Bild och tidningen Politiken i Danmark).

Menar du Kjell Sundberg, densamme som Gävleförfattaren, han som omkom i en trafikolycka?

Precis. Kjell var dock en svår typ att komma överens med; han kunde uppfattas som lite överlägsen. Jag törs nog påstå att jag var av något mer ödmjuk karaktär. Samtidigt var Sundberg en oerhört lovande författare, som ju dessvärre inte heller kom att ge ifrån sig särskilt många böcker, fast av andra skäl än mina.

Vad var egentligen anledningen till att du inte skrev fler romaner – de fick ju helt makalösa mottaganden i pressen?

Jag fick arbete inom Boliden AB:s informationsverksamhet. Det var ett krävande arbete som fordrade att man var insatt i det man gjorde. För min del innebar det att sätta sig in i den kemiska industrin, biologin och förutsättningarna inom gruvrörelsen. Det prosaiska tankesättet trubbades av med åren. Såhär i efterhand kan jag ångra att det inte blev ytterligare något år som journalist. Under den tiden fanns andra förutsättningar att tänka litterärt. Man gick, precis som det brukar sägas om författare, ständigt och formulerade berättelser i tanken.

Jag tror på en renässans för Dödsmässa. Ett tiotal läsare har hört av sig till mig om råd för att få tag i den; boken är ju praktiskt taget omöjlig att finna. I Umeå är den t ex stulen (eller förlagd) på universitetsbiblioteket. Har du några avslutande tips på vad jag kan säga till dem?

Haha, det var värst… Jag vet inte. Den finns här på biblioteket i Luleå i a f, kanske man kan fjärrlåna den? Roligt att du tror på den, måste jag säga.

Nikanor Teratologen och den fortsatta frågan om norrlandgotikens vara…

Av , , 3 kommentarer 90




Ett par hundra nya läsare har anslutit sedan Dagarnas Skum lyftes in direkt under kultursidorna. Ni är välkomna! Det känns oerhört angenämt att kravla sig upp ur anonymitetens träskmarker på http://vk.se/blogg – att äntligen få flyta på ytskummet. Så länge man kan trycka bråkiga textblock direkt i nyllet på den glade kultursideskonnässören finns ingen anledning att slå av på takten, tvärtom. I’m Forever Blowing Bubbles, som de sjunger på Upton Park. Alltsammans känns hissnande och lite skrämmande. Sålunda skriver jag av mig ordentligt denna gång.

 

En kort resumé, till tjänst för nytillkomna läsare

Jag ska lite kort berätta om vad som försigår här. Men det får gå fort; vi får som sagt inte förlora fart. Just nu pågår nämligen en fullständig sondering på norrländska böcker som slarvats bort under 1900-talet. Umepoeten Lennart Marklunds två diktsamlingar, Sture Hammenskogs roman Farmarna, Britt-Marie Eklunds lyriska debut Lek med skärvor, Walter Hülphers novellsamling Ockulta noveller samt nu senast Elsa Forsgrens formexperiment Resa mellan ensamheter, har introducerats i papperstidningen under rubriken Den förlorade Norrlandslitteraturen. Här på bloggen tar de böcker som ingår i följetongen ett extra ärevarv, varje måndag. Därutöver introduceras ännu någon märklig bok med Norrlandsanknytning, vanligen veckovis. Igår landade vi i Sundsvallsfödde Ragnar Åslunds ekivoka satir Svenska bordeller, och dessförinnan Bengt Köhlers mörka saga Dödsmässa. Somliga författare, t ex Birger Vikström, ligger mig nära om hjärtat, så de återkommer i journalanteckningarna. Andra, som Sara Lidman och de andra bjässarna, flyter främst förbi i förbifarten.

Men allt är inte granris som berör. I den snåriga litteraturskogen finns flertalet sörländska, och utländska, författarskap som engagerar på lika sätt. Dagarnas skum är även en plats för recensioner av smalare verk – även om det kanske inte riktigt framkommit såhär långt. Fler intressanta anmälningar är dock att vänta. Till en början kommer de att presenteras under rubriken ”julklappstips”… De blir så många som hinns med. Och detta gäller för hela verksamheten, under vissa perioder måste jag tyvärr sälja bort mina texter till tidningsredaktioner – men jag försäkrar er om att det enbart är i syfte att överleva.

Slutligen finner vi oss utan egen förskyllan inblandade i ett stort spektakel, ett dystert skådespel men med blod i kulisserna. Nyläsningar av melankoliska författare som Elvin Enqvist, Edvin Bergdahl samt ovan nämnda Hülphers och Köhler har blivit till eldkol i en stor tankemaskin, vars enda mål är att utröna ifall det i våra trakter kan utskönjas en parallell till vad man i staterna kallar "Southern Gothic" – Sydstatsgotik. Dessa första tankefoster finns för allmän beskådan under rubriken Finns en särskild Norrlandsgotik?

Vidare funderingar kring norrlandsgotiken

Nu har det ödslas nog med tid åt återblickar. Det är dags att ta nya krafttag om den sistnämnda diskussionen kring den norrländska gotiken. Professor Anders Öhman, författare till den med rätta Ivar Lo-Johansson-priset-belönade avhandlingen De förskingrade : Norrland, moderniteten och Gustav Hedenvind-Eriksson har, efter privat beställning, snabbt sammanfattat de tendenser som jag tidigare försökt påvisa som en "kulturell" kamp mot exotiserande eller förtryckande projiceringar söderifrån, gentemot det norrländska (stadsbons möte med timmerkojan t ex), men också – som åtminstone i Olof Högbergs fall – en strävan att visa att Norrland också har en historia och sagor, myter, legender etc.

För den som behöver få detta ytterligare förklarat och/eller fördjupat kan det sägas gå i ton med Öhmans diskussion kring Pelle Molin-novellen "Historien om Gunnel" i De förskingrade (en bok som finns att köpa i välsorterade boklådor). Kort och gott handlar den symboliska kortnovellen om en ung norrlänning som leder ett verbalt uppror mot en sörländsk professor; en äldre man som även visar sig vara hans far. I texten ges kraftiga uttryck för en aversion mot de projiceringar som Öhman radar upp här ovan. anders Öhmans Gunnel-analys sätter fingret på Vi mot De-problematiken, och detta överensstämmer även med den samhällskritiska tonen inom det jag kallar norrlandsgotik.

Vad som inte låter sig förklaras lika lätt är det mordiska, mörka och stundom masochistiska som ryms inom exempelvis Hülphers "gotik", eller den som ges uttryck för i Elsa Forsgrens novell ”Mörker” (se tidigare inlägg om Forsgren). Där rasar en intern uppgörelse. Lika ofta bybor emellan som inom psykets egna ramar. Det senare är tydligt hos Hülphers, men kanske mest påtaglig hos Elvin Enqvist som gjort det till sin sak att avglorifera, mala ner och stampa sönder jaget – i diktsamlingen Vilse och i novellen "Poker i Kangas" (för att nämna två exempel ur spridda genrer).

Har detta med det kringflackandet, vagabondslivet och rotlösheten att göra; frågor och förhållanden som ofta plågat den norrländske författaren? Kanske, svarar Öhman, och förtydligar att hans hastiga replik till frågan om norrlandsgotiken ju främst berörde den identitetspolitiska och optimistiska kamp-varianten. Han instämmer emellertid i att det även finns en mörkare sida av den, som drar åt intolerans, inavel och främlingsmisstänksamhet. Men den undviks ofta eftersom den stryker fördomar och projiceringar medhårs. Kanske att där också finns en slags jag-destruktion som kan komma av de flyktiga hemmen? Det vore onekligen en komplicerad, men intressantare förklaring, ifall det går att belägga.

 

Nikanor Teratologen som norrlandsgotiker?

En författare som aldrig väjt för dessa ingredienser och dessutom laborerar flitigt med de för Southern Gothic så typiska utslagen av grotesk, fantastik och civilisationskritik är Nikanor Teratologen från Skellefteå. Varför detta till synes utmärkta exempel inte lyfts in i diskussion tidigare är för att hans romaner lätt kan uppfattas som parafraser på, snarare än paralleller, till sydstatsgotiken – som ju hade sin storhetstid under femtiotalet. Teratologens våldsamma språklek Äldreomsorgen i Övre Kågedalen publicerades 1992. Därför är det kanske snarare ett post-norrlandsgotiskt verk, och i detta prefixsnår försöker vi undvika att trassla in oss.

Trots allt kan det vara intressant att reflektera över vilka stilgrep Teratologen experimenterar med. Språkligt sett har de grävts upp ur de sedan länge begravda norrländska dialektexperimenten som kulminerade och vann internationellt erkännande i och med Sara Lidmans Tjärdalen (1953). ”Vissa kritker”, menade Helmer Grundström redan 1959 (i ett brev till författarkollegan Astrid Väring), ”tycks tro att det norrländska uttrycket föddes i och med Sara Lidmans debut, men de är själva födda på 50-talet och vet inte bättre”. Det är också tydligt att Teratologen grävt djupare och lånat inspiration från exempelvis Högbergs knotiga norrlandsbondska. För mig är det lika mycket detta barska, temperamentsfulla språk han parafraserar, men i ett saligt hopkok med sitt lokala skelleftemål.

Tilltalet hos Teratologen är direkt, ofta célinskt avyxat i ändelserna (eller avsnoppat i enlighet med gammelnorrländskt, stereotypt talspråk). Det är även bibliskt högmodigt och vredgat, till varje sentens laddat med mening och poesi (som hos Sara och Torgny). Självklart är Morfar och Pyret i Teratologens Äldreomsorgen… löjligt pladdriga (otidesenligt talföra även i modernt sammanhang), men här är som sagt tal om en språkövning, en inventering och en katalog – till bristningsgränsen späckad med fridlyst språk. Uttrycksformen har till syfte att introducera stereotypa karaktärer, tänja på dem till absurditet och belysa dess inneboende dårskap – just som i sydstatsgotiken. Och, märk väl, det är inte frågan om att moralisera kring exempelvis inavel och främlingsfientlighet. Snarare än att skriva pekpinnesprosa vill Teratologen höja en rabelaistisk sköld; han vill chockera istället för att predika. Predikanten är den som ska förlöjligas, såväl hos nihilisten Teratologen som hos Flannery O’Connor (den Southern Gothic författare som närmast delar Teratologens gudssyn). I en intervju för den idag nedlagda, internationella publikationen Loyal (Issue #6, 2003) förtydligar Kågeförfattaren sina litterära intentioner:

”When I wrote my first book Äldreomsorgen i Övre Kågedalen the printed language lay in its death-troes, I mean in my mind, in my view, in my imagination… I couldn’t stand the ordinary literary or official language, it felt dead and disgusting, totally fucking depleted of vitaly and relevance. So I had to write like a retarded ten-year-old using the backwoodsdialect from Västerbotten, mutiliating the narrative, whipping it into an obscene frenzy, trying desperately to inject some substance in the anemic repertoire of literary bullshit clichés. I also did it as a megalomaniacally humble homage, with lots of greetings to the great forerunners in the process of making prose translucent, visceral, virulent and savagely humoristic […] I will write atleast one more volume totally saturated with the harsch and gloomy dialect that I prefer to treat like a ’ritual’ language, only using the words once, rescuing and preserving them in a memorable context.”

Inte nog med att Teratologen svär sin tilltro till norrländskan som ett vapen – precis som författaren William S. Burroughs såg sig som en agent vars enda avsikt var att injicera dos efter dos med språkliga virus i en kall och närapå glädjeresistent samhällskropp… Nikanor vill använda detta tillhygge till att piska liv i hela svenska språket. Mest intressant för vår Norrland-Amerikanska södern-jämförelse är dock att han väljer att klassificera sitt verktyg som ”backwooddialect from Västerbotten”. Backwood är en lummig term som används för att definiera Nordamerikas mest isolerade skogstrakter, men under vårt sista decennium har blivit allt mer synonymt med söderns träskmarker.

Det bästa har sparats till sist. Med intervjun i Loyal följer ett helt kapitel ur Äldreomsorgen…, i engelsk tolkning av den luttrade översättaren Einar Heckscher (se bild). Heckscher har slipat den grovhuggna Västerbottniskan till värsta sortens hillbillylingo med inslag av sydstatsslang. Talande nog inleds partiet med att karaktären Morfar sitter i en gungstol och virkar på sönderns speciella flagg. Som vanligt tar han genast ton:

”’Long as ye can have others suffer, dere ain’t no reason killin’ yerself, Grandpa slobbered jovially. He was asittin’ dere in his rockin’ chair, crochetin’ a Confderence flag. ’Ein Heldenleben’ was afadin’ out, an’ Larri Isokyrpä an’ Torsten Murkström were busy fadin’ out them as well, sayin’ their thanks for a good cheer. Grandpa had put som strychnine in that coffee, an’ I thought they might as well have it. Ye have to come up with some fresh fun’ an’ games when things go get tedious. Larri stayed with us a little longer, lookin’ me in the eye, jerkin’ his heid like a spastic and slobberin’ an’ shit, but so fuckin’ what, din’t help none. He was one bad ruffian of a dowser, any kids he could put his hands on he turned two noseholes into one. Now they were alyin’ dere lips all blueberry blue, an’ Grandpa put his bobbin’ an’ breezy slobberin’ aside an’ stepped up to them …”

”En busbas till brånsinnar” har blivit ”one bad ruffian of a dowser” och ”la ifrån sä söihla” har transkriberats ”put his bobbin’ an’ breezy slobberin’ aside”. Det mörkt komiska är ändå väl bibehållet. Här står den gamle, xenofobiske, norrländska torparen – som vi skulle passa oss för att dra fram i ljuset – och gnatar med den bigotte hillbyllin. Och de tycks komma väl överens.

 

En vemodighet som gått på tomgång

Vad lär oss detta? Nja, vi ska inte dra på för stora växlar. Som jag skrev tidigare vill jag inte heller beblanda Teratologen med de andra norrlandsgotikerna, eftersom att tendenserna de reagerade på inte främst var den språkliga förflackningen eller de tjatiga klichéerna. Författare som Hülphers sökte en egen mystik, för att understryka Anders Öhmans observation. Däremot tror jag att det ligger något i detta med kompatibiliteten mellan de två provinsiella språken, och ytterligare något oupptäckt i det ”kulturella” kriget som dessa romankaraktärer för från kolonierna. Vemodigheten har gått på tomgång genom seklen, och för att de karga omständigheterna inte ska trötta ut dem fullständigt, har den inkorporerats i karaktären som något knivskarpt med bejublansvärt. Däri ligger jagdestruktionen och det masochistiska, om du frågar mig. Inom litteraturen fungerar det som för Rimbaud, poeten som ville skapa litteratur genom att komma till en slags upplösning av sinnesförnimmelserna och ett upp-och-ner-vändande av alla värden.

Teratologen har kopplat den illa dolda, inneboende svårmodigheten till en skränig förstärkare; nu kan de små nyanserna utskiftas och förstås. I parodien finns förstås ett uns av sanning.

Efter denna skissartade harang tar Dagarnas skum en tvådagarspaus för att återkomma med ett julklapps- och boktips från El Salvador (ifall inget anmärkningsvärt inträffar dessförinnan).

Bomber och bordeller i Sundsvall

Av , , 3 kommentarer 82

Gå ingenstans. Jag är inte klar med er ännu. Förutom min Elsaartikel i VK, som det bloggas om här nedan, har jag även varit i samröre med Sundsvalls Tidning under veckan. Detta med anledning av konstnären Kristian Olssons vernisage på Galleri Granen.

 

Potpurri av terrorism, fanatism och hedendom

Kristian OlssonVi tar det igen. Kristian Olsson (bilden till höger) är en gammal bekant vars verksamhet jag följer noga. Hans insatser för den experimentella undergroundkulturen i Sverige kan aldrig överskattas. Med Sundsvall som bas har Olsson producerat black metal, drivit distributionsbolag, snickrat ihop fanzines samt nästan på egen hand skakat liv i en skraltig industrimusiksscen. Två egna, närmast klassiska bandprojekt är Survival Unit och Alfarmania.

Sedan en tid tillbaka är han även konstnär. Temat för Olssons konst är allt som oftast det snåriga, svåra, okända, otrevliga, olidliga, elaka, jävliga, mörka, skadliga, svinga och smärtsamma. Opiater och granater. Ondska och satskap. Terrorism, fanatism, hedendom – allt i en salig röra.

Olssons aggressiva och subversiva konstutställningen hade många behållningar, varav besökarna var den lustigaste. Inte helt oväntat uteblev etablissemangsfolket. Däremot dök en hel del "scum of the earth" upp, för att citera Kristian: "lågliv, nsbm-stekare, konspirationskokon, taxistalinister, fyllon, knarkare, en och annan lokalprofil, folk anknutna till SLPE + några krimare. Nån snubbe från Vice där också". Innan stängning hörde dessutom SÄPO av sig till konstnären, med en förmyndande hälsning om att de bevakade utställningen noga; "så ingen behövde vara orolig".

Min artikel handlade för den skull inte bara om Kristian Olsson, även om han alltid är förtjänt av en gnutta extra uppmärksamhet för sitt idoga arbete. Nej, anledningen till att jag skrev den var för att lyfta fram en för Sundsvallsborna lokalfödd författare, vid namn Ragnar Åslund.

 

Bordellpappan Åslund

Åslund (1931-1986) är författare till kultboken över alla andra i Sverige: Svenska bordeller : En kartläggning av etablissemang i Sverige, till tjänst för resande och turister, 1967. Det är precis som titeln antyder en exposé över svenska horhus. 55 stycken, samtliga beskrivna och poängsatta tillsammans med sina aktörer. Det enda kruxet är att  – förmodligen – inget av dem har existerat. Boken syftar, precis som Olssons konst, snarare till att störa, stöta och mana till eftertanke. Med sina beskrivningar av bordellernas kringliggande atmosfär kommer dessutom en serie rejält osmickrande bilder av Sveriges storstäder.

Kristian Olsson valde att använda Ragnar Åslunds (bilden snett ovan) klassiska beskrivning av Sundsvall till ett av sina kollage och därav min tidningsartikel. Texten lyder:

”Sundsvall karakteriseras bäst med begreppen materialism, obildning, egoism, råhet. Invånarna har grova och frånstötande drag, och deras intresse kretsar huvudsakligen kring poker, boxning och hästspel. Trakten, som är den tätast befolkade i Sverige, vimlar av tattare, skojare, dagdrivare och gangsters, speciellt koncentrerade till förorterna Skönsberg och Svartvik. Hur den store konstnären och esteten Lars Ahlin kunnat utvecklas i denna ohyggliga miljö är en gåta men,det sägs ju för all del att det växer rosor på gödselhögar.”

Umeå beskrivs, i Åslunds bok, först och främst som en skolstad och viktig trafikpunkt: lugn och saktmodig. Men författaren konstaterar också att harmonin stundom störs av färjeförbindelsen med Finland “varifrån små snedögda knivbärare skeppas över varje onsdag och lördag”.

 

Omöjliga antikvariska böcker

Jag har rotat och ryckt en hel del i detta författarskap som sträcker sig längre än till bara skämtskrifter. Ettriga försök att samla ihop böckerna har gjorts, utan större lycka. Några av romanerna finns att köpa, men kronjuvelen Svenska bordeller… är omöjlig (ifall någon blev sugen på att läsa den). Att den stulits från nio av tio svenska bibliotek talar sitt enkla språk. Då och då dyker kultboken upp på diverse internetauktioner; ett bud på 1000-2000 kronor brukar då räcka för ett ordentligt naggat, i regel sönderläst, exemplar.

En annan av Åslunds mer eftersökta böcker är Ju mer vi är tillsammans : Modärn lekbok i erotik, 1966. Ingenting kunde vara mer opportunt under det sena 60-talet än att parodiera pornografi. Författaren fick därmed renommé som satiriker och bibehöll samtidigt den pornografiska effekten för den stora läsgrupp som lockades därav. Därför såg Åslund till att göra "porrodin" till sin egen genre. Såhär lyder ett favoritavsnitt ur Ju mer vi är tillsammans:

"RUMMET

    Ett bra grupparbetsrum bör ha en speciell atmosfär. Det duger inte med vilken miljö som helst.
    Arbetsrum är inte bra, inte heller kök eller hall och absolut inte sovrum. Badrum är tänkbart endast i några specialfall av samlag under vatten.
    Vardagsrum är acceptabelt, gillestuga förträffligt. Men idealet är biblioteket.
    Till och med den mest oerfarne eller okänslige grips av en sällsam upphetsning, när han träder in i ett bibliotek. Hans lem styvnar, tungan känns torr och sträv, och han grips av en lätt yrsel. Hos kvinnan blir skötet fuktigt, andhämtningen blir märkbart snabbare, en viss aggressivitet gör sig märkbar.
    Redan de offentliga biblioteken har i längden en upphetsande inverkan; de pensionsmässiga ungmör, som tjänstgör som funktionärer på dess institutioner, präglas av en dåsig kättja, som gör ett bisarrt intryck i den påtvungna stillheten och tystnaden. Man vet ännu inte varför just bibliotek har denna effekt, men vissa rön talar för att det rör sig om en fysisk snarare än en psykisk påverkan. I Die sexualpatologischen Probleme des Durchschnittsalters [s. 68 ff] ger Herbert Balmer ett flertal exempel på sådan betingning och drar för sin del slutsatsen, att det är bibliotekets speciella lukt som påverkar individerna i eggande riktning. Det är onödigt att här gå in på hans bevis för riktigheten av denna hypotes. Låt oss endast med Balmer konstatera att icke ens tio välmalda noshörningshorn torde uppväga doften av en inkunabel!"

Även denna bok är svårt att få tag på. Inte stulen på alla bibliotek, men väl från de flesta antikvariat. Utdrag därur har emellertid publicerats i Lasse O’Månssons bokserie HJäLP! som åtminstone gick att köpa under 60- och 70-talet.

 

Om man ändå vill läsa Åslund

Mitt sista tips, på en Åslundbok som faktiskt går att finna rätt på, är novellsamlingen Kära barn! från 1978. Det är lite vanligare att man finner denna i boklådorna. Kära barn! är en satir över samtiden – såsom den kunde uppfattas av en kämpande skribent under 70-talet. Framför allt bjuder Åslund på ett par fantastiska karikatyrer av sina kollegor: Jan Myrdal, Lars Gustafsson m fl.

(bilden till höger: den senare Ragnar Åslund, ca 1980)

Precis som jag skrev i min ST-artikel har vi fria kulturentreprenörer som Kristian Olsson att tacka för att återkommande påminnelser om dessa säregna och störiga verk. I sitt plöjande längst sidfårorna stöter de inte sällan in en djupt begravd juvel. Olsson påminde mig om Åslund, vilket satte fart på maskineriet. Innan det blivit försent har jag hunnit kontakta författarens änka för såväl de ovan redovisade uppgifterna som denna texts två Åslundfoton.

 

Tack till Ulla-Britt och Bo Åslund, och Kristian Olsson.

 

Ragnar Åslunds brokiga bibliografi:

1) Resor i tiden. [Dikter]. Sthlm: Tiden 1963.
2) Främmande språk. [Dikter]. Sthlm: Tiden 1964.
3) Vara i fred. Upps.: Bokgillet 1965.
4) Ju fler vi är tillsammans. [Modärn lekbok i erotik]. Sthlm: Bok o. bild 1966.
5) Svenska bordeller. [En kartläggning av etablissemang i Sverige, till tjänst för resande och turister.] Sthlm: Williams 1967.
6) Företagsekonomisk ordbok. Av Erik Eriksson, Ragnar Åslund. Sthlm: Brevsk 1969. Ny upplaga 1970.
7) Det handlar om dig. D. 1, [Programhäfte]. Diskussionsförslagen utarb. av Ragnar Åslund, Åke W. Edfeldt, Kommittén för television och radio i utbildningen, Riksförbundet för sexuell upplysning. Sthlm; Tiden-Barnängen 1970.
8) Skolans ekonomiska uppslagsbok. Kombinerad uppslags- och faktabok för grundläggande ekonomisk utbildning. Av Ingvar Körberg, Ragnar Åslund. Sthlm: Sparfrämjandet 1974. Ny reviderad upplaga 1976.
9) Pingvinstaten. En studie i sammanhållning. [Roman]. Gbg: Zinderman 1975.
10) 100 ord i ekonomin. [Liten faktasamling]. Sthlm: Sparfrämjandet 1975.
11) Kära barn! Gbg: Zinderman 1978.
12) Ådalen. [En motbild]. Johanneshov: BLK förlag 1981.
13) Mandala. Johanneshov: BLK förlag 1982.
14) Överklassen från sin bästa sida. [En roman]. Johanneshov: BLK förlag 1983.

Några ytterligare personuppgifter:

Född 10/6 1931 i Sundsvall (Västernorrlands län, Medelpad) av fabriksarbetare Carl Åslund och Hanna Boman. Gift man 23/1 1954. Handelsgymnasium 1959, pedagogisk utbildning 1961-1962. Kyrkobokförd (1978) i Enskede, Stockholms stad (Stockholms län, Södermanland). Mantalsskriven (1978) på samma ort. Varit förlagsredaktör (BLK förlag m fl), utbildningskonsulent och utredningsman i Svenska skadeförsäkringsföreningen (föreningen upphörde 1967). Död 10/10 1986.
 

Den oefterrättliga

Av , , Bli först att kommentera 106

Som vanligt anknyter måndagens journalanteckningar till VK:s sjudelade artikelserie om den bortglömda norrlandslitteraturen som undertecknad knåpat ihop. Den här gången har turen kommit till den oefterrättliga Elsa Gunborg Forsgren (f. 1920) från Vittangi. En oerhört fänglsande författare, med ett hjärta som blöder för alla "stackars i världen", och ett lika engagerade eget – sakta förblödande – livsöde.

Enligt utsago var hon nöjd med att inte ha blivit skonad; "Det är dom skonade som ingenting vet om Verkligheten"…

Men något är annorlunda denna Dagarnas skum-måndag. Vad som här följer är ingen vidsträckt, elaborerad essä…

Nej, ånej! Den texten har redan krängts bort till Provins, en genomsympatisk norrländsk kulturtidsskrift som jag tänker tvinga alla att bekanta sig med. Det är dessutom en publikation som erbjuder sina skribenter skäliga arvoden, vilket jag är i stort behov av. I Provins nummer 4/2009 – som borde finnas tillgänglig under veckan ligger sålunda en flersidig, slössamt illustrerad introduktion till gåtan Elsa Forsgren och bara pyr.

Där kan man bl a få lära sig hur det kommer sig att författaren till Resa mellan ensamheter står staty (!) i Uppsala, och varför vi inte tidigare känt till detta. Man får läsa om hur Forsgren smyger förbi i andra författares romaner och dikter samt att hennes porträtt skeppats iväg för vansinnessummor på svenska auktionsverk.

Vid närmare eftertanke hann det där allra sista inte tryckas in i Provinstexten, eftersom det överraskande nog inträffade en vecka efter att jag avslutade mitt ett år långa researcharbete kring Vittangiskalden. Men när man köpt Provins, och läst essän, kan man lätt slå sig ned vid sin dator och blint förlita sig på alla dess sökverktyg; de sista bitarna pusslas ihop på egen hand. Och det är väl värt mödan. Jag lovar att ni kommer förvånas.

Närapå allt runt denna människa är annars förlorat. Brev är bortkastade. Noveller och manuskript förtörda. Hennes farbror, Selångerspredikanten och målaren Arild Forsgren (1890-1944), är inte fullt obekant. Men Elsa Forsgren är som ett levande spöke. Fullständigt förbigången i alla uppslagsverk. Hon är nog den enda Bonniersförfattare jag vet, som inte finns upptagen i Svenskt författarlexikon – ett tiobandsverk som mäter en hyllmeter och samlar i stort sett alla som publicerat sig mellan 1900-1975. Därför känns det desto väsentligare att skriva hennes historia – bit för bit.

Helt klar med Elsa är jag nog inte. Det vore väl värt att studera hennes målerier och gå på djupet med hennes många gånger antydda konstnärsförbindelser. Brevuppgifter som samlats in under året tyder på att Forsgren studerade under Adolf Hallman i Rom (som hon komiskt nog refereade till som Adolf H). Elsa har gjort verk – i blyerts, i olja och tusch. Flera personporträtt, även självporträtt. De få som jag lyckats få en glimt av är personstudier i olja, uttrycksfullt realistiska. Precis som hennes litterära personporträtt.

En av dessa korta textutdrag kan jag bjuda på innan jag lämnar er åt några dagars väntan på nästa Provins. Det författade kvinnoporträttet får passera som en slags parallell till kolteckningen här nedan

"Ansiktet är längst på tvären. Väldiga kindknotor hindrar plattan att bågna in. Runt ögonen är utskjutande stövalkar, alla slag drar de åt sig som sugmunnar. Där inne i hålornas heta mörker ligger ögonen undanlagda. Svarta, vidöppna, ofantliga, fyllda av vatten och ve. Det är den enda färgen på hela människan, dessa blodiga ögon. Ett gammalt värkande ärr går snett från ena näsvingen till andra hakspetsen, det är munnen. Omkring det gula ansiktet står en vit hårgloria ut som de vilda strålarna från en tovig måne."

(Ur novellen "Mörker", ytterligare en portion norrlandsgotik, som ingår i Resa mellan ensamheter, 1950, samt antologin Litterärt i norr, 1954. Teckningen fungerar som omslagsvinjett till Forsgrens enda roman)

 

Dödsmässa på gällivaremyr

Av , , 10 kommentarer 107

Dagarnas skums norrlandsgotikssondering fortsätter. Denna gång har vi funnit rätt på en 50-årsjubilerande roman som utspelar sig i en karg norrlandsmiljö med dimhöljda, vattensjuka myrar och ensliga byar.

Men först en kort resumé.

I Sverige finns fyra, snart fem, böcker med titeln Dödsmässa. Vi har Arne Dahls kriminalromanen från 2004 som många har semesterskummat. Säkert lever även den brittiske bästsäljarförfattaren Clare Francis Dödsmässa (Requiem) kvar i minnet, trots att den prånglades ut för över 17 år sedan. Vidare har vi Ramón J. Senders kortroman Dödsmässa (Réquiem por un campesino español), författad 1960. Denna symboltäta spanska klassiker har ett något mer finlitterärt snitt. Senders Dödsmässa kom på svenska redan 1962, men misslyckades alltså, trots tidigt försök och fin kritik, med att göra titeln till sin egen. Om tre månader infaller ett nytt recensiondatum som kanske en och annan kulturredaktörer skrivit ned i sin almanacka. Då får vi nämligen en översättning av thrillerförfattaren Reginald Hills Midnight Fugue, den elfte i ordningen. På svenska kommer denna skräckhistoria att heta… Ja, gissa vad?

Har jag glömt någon Dödsmässa?

Jomenvisst. Vi skulle ju återvända till den norrländska gotiken. Vår egen Dödsmässa författades redan 1959; den är dödsmässaoriginalet!

För femtio år sedan ansågs Bertil Köhlers (bilden) författardebut vara av särskilt intresse för Norrbotten. Köhler var en gällivarefödd journalist vid Arbetarbladet i Gävle, och förstlingsverket kom ut hos Bonniers. Anmälarna hade emellertid inga svårigheter att lokalisera handlingen till Gällivare. En del valde till och med att klassificera den mörka sagan som en nyckelroman.

"Där fåglarna flyger in flyger livet ut", var en rad som citerades i nästan samtliga recensioner. Förmodligen fann man denna flyktiga strof särskilt representativ för en pressande, sprängtät text, med små och få ventilerande holkhål. Dödsrädslan, ångesten, går som en grovt markerad tråd, genomsyrar hela handlingen i Köhlers debut.

Köhler (f. 1926) riskerar inte att människorna ska irra bort för honom – han rör sig inte med så många. Bara de närmaste kring Albertin, hon som ligger på dödsbädden och vars förestående död injagar den djupaste dödsångest hos omgivningen. Utom hos mor Ulrika. Ulrika har "förträfflighetsdjävulen som hyresgäst", är ondskefullhetens personifierad, och den som som med sjuklig tillfredsställelse söker jaga upp stämningen, inge fasa för döden och domedagsstämningar hos byborna.

Medan Albertin kämpar dödskampen i kökssoffan sin sista solnedgångstimme över Vasara bjuder Ulrika till att göra bot och bättring – håller lagårdsmässa på en mjölkpall för att göra upp med sig själv. Hon lyckas inte göra sig fri från sin egen förträfflighet. Inte ens vid kontakten med döden kan detta hårdhudade väsen uppge föraktet för det som är vedertaget heligt för de andra byborna. Hon hör liksom inte hemma i Albertins och Alfons kök denna natt då tre djupt gripna människor genomlider dödsmässan.

I detta psykotiska avsnitt kulminerar romanen, och det är en mycket stark höjdpunkt. Köhler berättar suggestivt, med djup inlevelse och nyanserat språk. Jag törs knappt häva ur mig följande, men i sina allra bästa stunder påminner stilen om en annan skönlitterärt begåvnings stil, ingen mindre än Thomas Wolfes. Köhlers språk är med andra ord oerhört bra – romanens största styrka.

Miljön har lånats från den egna födelsebygden, Gällivare. Detta rådde för recensenterna ingen tvekan kring. De geografiska rågångarna är så påtagligt markerade. En skribent väljer rent av att precisera karaktären Hjalmars flyktväg undan dödsångesten ut till myrområdet efter ordlingsvägen: "förbi Lappens stuga, förbi Sörgrens hus".

Hjalmar, förresten, är den mest klassiskt gotiskt orienterade figuren i romanen. Han är ute för att söka döden. Han kallar på liemannen med högljudda ångestskrin. Och blir bönhörd. Han håller sin egen dödsmässa, ensam ute på myren, samtidigt som makan Fia talar tröstens ord i Albertinas kök för den närmast sörjande Alfons. Fia har tidigare haft sin själskamp i storladan ute på kyrkovallen och komit till klarhet på sitt sätt.

Dödsmässan är en språkligt kristallklar och tematiskt kryptisk roman, mycket oförtjänt glömd. Kanske lever den ändå i Gällivarebornas minne? Det finns ju som sagt många hållpunkter för lokaliseringen. Älven, sågverket, Ölbacken och Rökarna är några av dem. Hör Hannasgården också hemma i den verkliga miljön – vad vet väl en Umebo? – kanske Dödsmässan rent av skulle kunna betecknas som en nyckelroman. Detta förtar i så fall inte bokens värde. Människorna är så fint och levande utmejslade att dikten inte kan ifrågasättas.

Som en del av den norrlandsgotiska kanon vi håller på att ringa in är i alla fall Köhlers debutroman självskriven.

___________________________________________________________________
FOTNOT: Idag kan Bertil Köhler se tillbaka på ett långt arbetsliv inom fler olika fält. Bl a som medförfattare till Mats Arehns flerfaldigt belönade filmdebut Maria (1975). En handfull böcker blev det också. Ur den dock knapra skönlitterära produktionen förtjänar även uppföljningsromanen Ryttare vid floden (1960) att nämnas.

Finns en särskild Norrlandsgotik?

Av , , 4 kommentarer 92




Idag gick min text om Walter Hülphers in i tidningen. Det är en artikel som tidigare tryckts Örnsköldsviks-Allehanda och kringliggande tidningar, men då i något annorlunda form. Där och då såldes Hülphers in som ”Ångermanlands Edgar Allen Poe”, och en större grej gjordes av textutdraget ur novellen "Levande begravd". Det kunde ju ångermanlänningarna behöva, resonerade jag, en riktig skräckförfattare! För han var verkligen en kuslig karl, Walter, men också en viktig byggsten i det norrländska författarhuset – en konstig, knarrande dörr som svajar och slår i snålblåsten.

Det särskilda Poe-nedslaget gjordes på bekostnad av några strukna partier. De trycktes istället trycktes in i Västerbottens-Kuriren-texten – dels det om samhörigheten med konstnären Bror Lindh och Rackengruppen men även slutpartiet om de senare nazistsympatiserna… Beslutet var i högsta grad medvetet och kan sägas ha fattats på Hülphers egen begäran. ”Bränn alla mina papper efter min död”, ska han ha sagt. Först efter en tids forskande förstod jag varför.

Precis som det sägs i min artikel var E. Walter Hülphers en föregångare i mycket. Han var en av de första svenska arbetarförfattarna, en pionjär inom krigsjournalistiken och en av våra tidigaste mystiker. Hülphers var filmrecensent när mediet var nytt, vegetarian under hela sitt vuxna liv, teosof, ockultist, helbrägdagörare osv. Nazistsympatisör var han också, under en några år av sitt liv, och därmed var allt annat tillintetgjort. Rollen som den anrika familjen Hülphers svartaste får var slutligen befäst.

Jag ska lägga fram hela historien, så är det gjort.

En gång för alla.

Bara jag kunde sluta radavsluta som Marcus Birro.

Poetiskt med en mening per rad.

 

Hülphers och SNP

År 1933 märks den första kopplingen mellan Walter Hülphers och Svenska Nationalsocialistiska Partiet. Det är intet mer än en sval och saklig god jul-önskning i tidskriften Vår kamp som Hülphers undertecknat med sitt namn. Några till sådana skulle det bli, för samma tidskrift. Någonstans kallar han sig också partimedlem. Däremot finns inga brinnande artiklar för partiets sak, som annars var lag vad gällde Hülphers, bara försiktiga högtidshälsningar och gratulationer. 1939 slutar det.

Intressant är att årtalet sammanfaller med ett minne som berättas för mig av ett av Walter Hülphers barnbarn. Minnet är odaterat, men alldeles bestämt från andra världskrigets utbrott, och liknar något som Nikanor Teratologen kunde ha skrivit. Barnbarnet var inte gammalt men minns ändå klart och tydligt att morfar packat in honom i bilen, tillsammans med en spade och en mystiskt koffert. Resan ledde till en gammal åker i Arvika. Walter bad om grävhjälp och när gropen var så pass djup att barnbarnet just kunde ta sig upp kastades kofferten ner. Den unge pojken visste vad som låg där i. Han hade fluktat i den förrut och sett den märkliga tyska uniformen. Vad allt detta innebar kunde han däremot inte begripa förrän långt senare.

För författaren Hülphers innebar krigsutbrottet slutet på det offentliga livet. Jag tror även, i ärlighetens namn, att han i samma stund övergav nationalsocialismen som ideologi, precis som han lämnat arbetarrörelsen i unga år. När de politiska rörelserna blev alltför naivistiska, tafatta och folkliga ryggade i regel Hülphers undan. Det som intresserade honom var inte det realpolitiska, utan de privata, själsliga dimensionerna.

Han hade sökt en krets och en rörelse som kunde förklara och förvalta hans utanförskap. Nu stod han alldeles ensam. Alla sveken – mot vänner och partikamrater – innebar förstås fullständig isolering. Och hade han tidigare varit lite intresserad av mystik så var han nu fullständigt engagerad och insyltad i det ockulta. Från ett litet kyffe i det gemensamma familjehemmet kom han att verka de sista åren. Till middagarna kom han ut, och då hände det ibland att han dröjde sig kvar i salongen för att berätta en spökhistoria för barnen eller kurera något ont knä med sina salvor och örter.

Detta är vad jag vet. Alla papper och arbeten från dessa år har blivit till aska. Alldeles säkert försvann otaliga fina historier från de norrländska skogarnas mörkaste vrår i elden, liksom svenska översättningar av och introduktioner till dåtidens största mystiker. Säkert brann även något brev från August Strindberg upp (de två var till synes vagt bekanta och publicerade sig ibland i samma antologier och tidskrifter).

Walter Hülphers valde mellan två ytteligheter: att bli ihågkommen som en skurk eller att glömmas helt. Jag hoppas med detta ha tillfört lite gråskalor till de skarpa konturerna.

 

Idén om en särskild "Norrlandsgotik"

Tidigare i mitt skrivande och bloggande har jag lite slarvigt kastat omkring uttrycket ”norrlandsgotik”. Det är en term som jag funnit på själv. En lek med den amerikanska genrebeteckningen ”Southern gothic”. Nu, när jag genom Hülphers återigen nosat på ämnet, vill jag förtydliga vad jag menar – i hopp om att en dag vinna ära och erkännande för detta uttryck (nåja).

Först och främst, Southern gothic är en subgenre inom den gotiska romanen, unik för amerikansk litteratur. Liksom inom klassisk Gothic fiction (d v s de nu kanoniserade skräckhistorier från 1700-1800-talet) förlitar man sig på övernaturliga, ironiska eller ovanliga händelser för att styra handlingen – men till skillnad från sin föregångare, används dessa verktyg också för att utforska sociala frågor och avslöja den kulturella karaktären inom den amerikanska södern. För att göra detta tar författarna hjälp av klassiska gotiska arketyper, t ex damen i nöd eller den hjältemodiga riddaren och framställer dem på ett mer modernt och realistiskt sätt – omvandlar dem till exempelvis till en hätsk och tillbakadragen ungmö, eller en vitklädd hipsteradvokat med mörka baktankar.

Ett av de mest anmärkningsvärda dragen inom genren är det "groteska" – detta inkluderar språk, situationer, platser eller symboler som ofta besitter vissa störande och olustiga egenskaper, vanligtvis trångsynthet och självgodhet. Genom att vända upp och ner på värderingar och överträda gränser ges större möjligheter att belysa obehagliga aspekter av söderns kultur, utan att vara alltför bokstavlig eller se ut att vara alltför moralistisk.

En handfull namnkunniga författare som brukar räknas till Southern gothic-genren är Poppy Z. Brite, William Faulkner, Flannery O’Connor, Cormac McCarthy och Katherine Anne Porter. Dramtikern Tennessee Williams beskrev Southern Gothic som en stil som fångat "en intuition, av en underliggande förskräcklighet i det moderna levernet." Min favorit inom genren, Flannery O’Connor, lär ha hävt ur sig att "allt som kommer ut i södern kommer att kallas groteskt av en nordlig läsare, och om det är groteskt, då det kommer att kallas realistiskt.” Detta uttalande har legat till grund för min egen tankemodell om norrlandsgotiken, där väderstrecken alltså är de omvända.

Som jag sagt tidigare – i prologen till min artikelserie om Den Förlorade Norrlandslitteraturen – är det svårt att definiera det klassiska norrländska skrivandet, utifrån annat än geografi: Norrlands författare som en skara röster från stor-Sveriges kolonier. Inom den egna författarrörelsen brottades man länge med att befria sig från den sydliga, sneda blicken som bara såg naturmystisk exotism och flyktiga arbetarideal. Det är detta Olof Högberg (som f ö inte heller var någon oäven ockultist) ryter ifrån mot med sin roman Den stora vreden.

Hur som helst… Jag vill istället vittna om det inom 1900-talets norrlandsdiktning som drar åt det gotiska romantiserandet, snarare än den politisk realismen. Författare som Elvin Enquist (som jag numera anser vara helt och fullt introducerad genom Dagarnas skum), Edvin Bergdahl (se artikel i Norrbottens-Kuriren) och Walther Hülphers är tre tydliga exempel. Gemensamt för dessa författare är en sorts subtil och suggestiv civilisationskritik. Staden och samtiden görs till något absurt och främmande när den moderna människan plockas upp och släpps ner utanför dess utkanter. I skogen och på myren har tiden stått still; där gäller uråldriga lagar. Där finns inget gott eller ont, men desto mer av direkt liv och död.

(Fotot här uppe till höger – knäppt på Jörns hembygdsgård – är skickat att på konstnärligt vis illustrera detta)

Dessa förhållanden har såklart skildras tidigare, under 1700- och 1800-talet, men då hade ännu inte moderniteten gjort inträde: brutit upp och trasat sönder de yttre uttrycken och ställt upp det nya som kontrast. Det är mellan de två världskrigen, under industrialiseringen, som saker händer med litteraturen. Elvin Enqvist illustrerar hjälplösheten hos såväl sig själv som sina medmänniskor i diktsamlingen Vilse, Edvin Bergdahl författar ett magstarkt parti om Armasjärviolyckan i oktober 1940 där 46 soldater dränks i en kolsvart sjö och spelar shack om sitt liv med döden i en 12-sidors svit, medan Walter Hülphers – mästaren i genren – har sina ”skogshistorier” som nästan alltid tilldrar sig i en vagt upplyst timmerstuga där en tidningsman eller annan stadsmänniska sökt en välbehövlig tillflykt, men snart kommer att möta svårare insikter.

Ungefär så tänker jag när jag fläker ur mig uttrycket Norrlandsgotik. Alltsammans är fragmentariskt och schematiskt upplagt, men jag behöver termen, för att kunna katalogisera vissa lika ostyriga och kringflackande författarskap.

Detta är alltså en arbetsmodell och ett eget verktyg som jag delar med mig av. Förhoppning finns om att kunna utveckla och göra skola av termen vad det lider. Att Alfhild Agrells märkliga roman Guds drömmare (recenserad av undertecknad) – som har sådana likheter med Flannery O’Connors Southen Gothic-klassiker Blodsbunden – kommit i nyutgåva under 2009 är ett järtecken.

Jag ska gå genom mörka skyar, som Dan Andersson skrev.

 

Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder

Av , , 5 kommentarer 88

När dagstidningarna är fulla med Idol-trams och nyhetsflödet på din facebook går på repeat – när den kala samtiden blivit alltför påfrestande – vad gör man då? Svaret är enkelt. På universitetsbiblioteket finns ett gäng mikrofilmsapparater med vilka du kan få dina nyheter serverade efter eget behag. Personligen brukar jag börja någonstans 70 år bak i tid. Efter att harmoni uppstått vågar jag mig framåt, sakta, sakta… Dock sällan längre än ett halvsekel från dags dato (möjligen framåt helgerna, när man vet att vila väntar).

 

Idag stannade jag som brukligt vid december 1959, och se vem jag fann: vår vän Elvin Enqvist! Författaren från Ångermanland som jag skrev lite kring för ett par veckor sedan. Ni vet han, den förfinade arbetarbohemen som diktade så vackert kring naturens mystik och stadens plågsamheter. Nu är Norrlands egen Charles Baudelaire plötsligt femtio år fyllda, och dagen till ära intervjuas han av Norrbottens-Kuriren. Titta…

 

 

…en sådan bild! Den ostyriga locken, fjäderpennan, cigarillen. Enqvists själ vandrar mellan rokoko och senromantiken. Och så den effektsökande tidningsrubriken!

 

Den gamle dandyn sitter i kyrkstuga #100 i Gammelstad, Luleå. Det är enligt 1931:års lagförordning förbjudet för turister att inkvartera sig i stugorna, men det skiter Elvin Enqvist i. Planen är att färdigställa en ny storslagen "1700-talsroman". Miljön måste vara såväl fridfull som tidsenlig och inspirerande.

 

Men det är svårt. Det finns så förbaskat mycket att vredgas över…

Smaka bara på denna svada:

"- Och varför just en 1700-talsroman (frågar NK:s reporter)?
– Ja, man har en bättre överblick över den tid som gått, man har den samlad, ser den lättare som helhet, svarar författaren.
– Men det är inte allt, jag känner också personligen mycket starkt för 1700. Då hade man en inre förfining, då levde man med stil. Idag är det tuggummi, skinntröjor och negermusik. Nej tack.
– Vad är det du skriver (fortsätter tidningens utsände)?
– En kärleksroman. Lyrisk, romantisk, just så som man inte får skriva idag. Vem läser numera "Princesse de Cleve’s" eller "Genjl"? Utsökta romaner båda två. De kom till för 200 år sedan. Och vi har Hamsuns "Viktoria" från 1898.
– Men idag är kärleken någonting annat, fortsätter Enqvist, i dag är den en halv liter brännvin på ett danshak. Välj ut ett offer bara. Hasa runt några varv… Ska vi kila hem till mej… Jasså inte. Nåväl det finns fler. En idag och en i morgon. Hur många hinner jag med före påsk? Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder. Men ingen kärlek, nej inte kärlek.
– Och kvinnan, är hon en kvinna längre? Jag begriper mig inte på henne. Hur kan hon finna sig i all nedbusning, alla knölfasoner? Har hon inte längre någon självaktning? Trivs hon verkligen innerst inne med att vara ett bolster vilket som helst?
Tänk om hon kunde säga:
– Jag är trött på edra busfasoner, jag har en själ jag med!
Men hon tiger och finner sig i det. Vill inte skilja sig från mängden, vill
inte vara omodern. Ja, bevare mig vilken fårskock, kära ni vilken fårskock." 

Där har ni det: "negermusik", pighångel", "hundfröjder", "nedbusning", "knölfasoner" – för i tiden fick man visst uttrycka sig precis hur fan som helst.

 

Enqvists roman blev det mig veterligen inget av. Istället följde ett 24 års långt uppehåll från författandet. Förmodligen blev samtiden alltför påtaglig för den moralkonservative vagabonden.

 

Om han bara hade haft en mikrofilmsapparat i sin kyrkstuga, eller automatiska Dagarnas skum-uppdateringar i mobilen.