Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder

När dagstidningarna är fulla med Idol-trams och nyhetsflödet på din facebook går på repeat – när den kala samtiden blivit alltför påfrestande – vad gör man då? Svaret är enkelt. På universitetsbiblioteket finns ett gäng mikrofilmsapparater med vilka du kan få dina nyheter serverade efter eget behag. Personligen brukar jag börja någonstans 70 år bak i tid. Efter att harmoni uppstått vågar jag mig framåt, sakta, sakta… Dock sällan längre än ett halvsekel från dags dato (möjligen framåt helgerna, när man vet att vila väntar).

Idag stannade jag som brukligt vid december 1959, och se vem jag fann: vår vän Elvin Enqvist! Författaren från Ångermanland som jag skrev lite kring för ett par veckor sedan. Ni vet han, den förfinade arbetarbohemen som diktade så vackert kring naturens mystik och stadens plågsamheter. Nu är Norrlands egen Charles Baudelaire plötsligt femtio år fyllda, och dagen till ära intervjuas han av Norrbottens-Kuriren. Titta…

…en sådan bild! Den ostyriga locken, fjäderpennan, cigarillen. Enqvists själ vandrar mellan rokoko och senromantiken. Och så den effektsökande tidningsrubriken!

Den gamle dandyn sitter i kyrkstuga #100 i Gammelstad, Luleå. Det är enligt 1931:års lagförordning förbjudet för turister att inkvartera sig i stugorna, men det skiter Elvin Enqvist i. Planen är att färdigställa en ny storslagen "1700-talsroman". Miljön måste vara såväl fridfull som tidsenlig och inspirerande.

Men det är svårt. Det finns så förbaskat mycket att vredgas över…

Smaka bara på denna svada:

"- Och varför just en 1700-talsroman (frågar NK:s reporter)?
– Ja, man har en bättre överblick över den tid som gått, man har den samlad, ser den lättare som helhet, svarar författaren.
– Men det är inte allt, jag känner också personligen mycket starkt för 1700. Då hade man en inre förfining, då levde man med stil. Idag är det tuggummi, skinntröjor och negermusik. Nej tack.
– Vad är det du skriver (fortsätter tidningens utsände)?
– En kärleksroman. Lyrisk, romantisk, just så som man inte får skriva idag. Vem läser numera "Princesse de Cleve’s" eller "Genjl"? Utsökta romaner båda två. De kom till för 200 år sedan. Och vi har Hamsuns "Viktoria" från 1898.
– Men idag är kärleken någonting annat, fortsätter Enqvist, i dag är den en halv liter brännvin på ett danshak. Välj ut ett offer bara. Hasa runt några varv… Ska vi kila hem till mej… Jasså inte. Nåväl det finns fler. En idag och en i morgon. Hur många hinner jag med före påsk? Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder. Men ingen kärlek, nej inte kärlek.
– Och kvinnan, är hon en kvinna längre? Jag begriper mig inte på henne. Hur kan hon finna sig i all nedbusning, alla knölfasoner? Har hon inte längre någon självaktning? Trivs hon verkligen innerst inne med att vara ett bolster vilket som helst?
Tänk om hon kunde säga:
– Jag är trött på edra busfasoner, jag har en själ jag med!
Men hon tiger och finner sig i det. Vill inte skilja sig från mängden, vill inte vara omodern. Ja, bevare mig vilken fårskock, kära ni vilken fårskock." 

Där har ni det: "negermusik", pighångel", "hundfröjder", "nedbusning", "knölfasoner" – för i tiden fick man visst uttrycka sig precis hur fan som helst.

Enqvists roman blev det mig veterligen inget av. Istället följde ett 24 års långt uppehåll från författandet. Förmodligen blev samtiden alltför påtaglig för den moralkonservative vagabonden.

Om han bara hade haft en mikrofilmsapparat i sin kyrkstuga, eller automatiska Dagarnas skum-uppdateringar i mobilen.