Dagarnas skums norrlandsgotikssondering fortsätter. Denna gång har vi funnit rätt på en 50-årsjubilerande roman som utspelar sig i en karg norrlandsmiljö med dimhöljda, vattensjuka myrar och ensliga byar.

Men först en kort resumé.

I Sverige finns fyra, snart fem, böcker med titeln Dödsmässa. Vi har Arne Dahls kriminalromanen från 2004 som många har semesterskummat. Säkert lever även den brittiske bästsäljarförfattaren Clare Francis Dödsmässa (Requiem) kvar i minnet, trots att den prånglades ut för över 17 år sedan. Vidare har vi Ramón J. Senders kortroman Dödsmässa (Réquiem por un campesino español), författad 1960. Denna symboltäta spanska klassiker har ett något mer finlitterärt snitt. Senders Dödsmässa kom på svenska redan 1962, men misslyckades alltså, trots tidigt försök och fin kritik, med att göra titeln till sin egen. Om tre månader infaller ett nytt recensiondatum som kanske en och annan kulturredaktörer skrivit ned i sin almanacka. Då får vi nämligen en översättning av thrillerförfattaren Reginald Hills Midnight Fugue, den elfte i ordningen. På svenska kommer denna skräckhistoria att heta... Ja, gissa vad?

Har jag glömt någon Dödsmässa?

Jomenvisst. Vi skulle ju återvända till den norrländska gotiken. Vår egen Dödsmässa författades redan 1959; den är dödsmässaoriginalet!

För femtio år sedan ansågs Bertil Köhlers (bilden) författardebut vara av särskilt intresse för Norrbotten. Köhler var en gällivarefödd journalist vid Arbetarbladet i Gävle, och förstlingsverket kom ut hos Bonniers. Anmälarna hade emellertid inga svårigheter att lokalisera handlingen till Gällivare. En del valde till och med att klassificera den mörka sagan som en nyckelroman.

"Där fåglarna flyger in flyger livet ut", var en rad som citerades i nästan samtliga recensioner. Förmodligen fann man denna flyktiga strof särskilt representativ för en pressande, sprängtät text, med små och få ventilerande holkhål. Dödsrädslan, ångesten, går som en grovt markerad tråd, genomsyrar hela handlingen i Köhlers debut.

Köhler (f. 1926) riskerar inte att människorna ska irra bort för honom - han rör sig inte med så många. Bara de närmaste kring Albertin, hon som ligger på dödsbädden och vars förestående död injagar den djupaste dödsångest hos omgivningen. Utom hos mor Ulrika. Ulrika har "förträfflighetsdjävulen som hyresgäst", är ondskefullhetens personifierad, och den som som med sjuklig tillfredsställelse söker jaga upp stämningen, inge fasa för döden och domedagsstämningar hos byborna.

Medan Albertin kämpar dödskampen i kökssoffan sin sista solnedgångstimme över Vasara bjuder Ulrika till att göra bot och bättring - håller lagårdsmässa på en mjölkpall för att göra upp med sig själv. Hon lyckas inte göra sig fri från sin egen förträfflighet. Inte ens vid kontakten med döden kan detta hårdhudade väsen uppge föraktet för det som är vedertaget heligt för de andra byborna. Hon hör liksom inte hemma i Albertins och Alfons kök denna natt då tre djupt gripna människor genomlider dödsmässan.

I detta psykotiska avsnitt kulminerar romanen, och det är en mycket stark höjdpunkt. Köhler berättar suggestivt, med djup inlevelse och nyanserat språk. Jag törs knappt häva ur mig följande, men i sina allra bästa stunder påminner stilen om en annan skönlitterärt begåvnings stil, ingen mindre än Thomas Wolfes. Köhlers språk är med andra ord oerhört bra - romanens största styrka.

Miljön har lånats från den egna födelsebygden, Gällivare. Detta rådde för recensenterna ingen tvekan kring. De geografiska rågångarna är så påtagligt markerade. En skribent väljer rent av att precisera karaktären Hjalmars flyktväg undan dödsångesten ut till myrområdet efter ordlingsvägen: "förbi Lappens stuga, förbi Sörgrens hus".

Hjalmar, förresten, är den mest klassiskt gotiskt orienterade figuren i romanen. Han är ute för att söka döden. Han kallar på liemannen med högljudda ångestskrin. Och blir bönhörd. Han håller sin egen dödsmässa, ensam ute på myren, samtidigt som makan Fia talar tröstens ord i Albertinas kök för den närmast sörjande Alfons. Fia har tidigare haft sin själskamp i storladan ute på kyrkovallen och komit till klarhet på sitt sätt.

Dödsmässan är en språkligt kristallklar och tematiskt kryptisk roman, mycket oförtjänt glömd. Kanske lever den ändå i Gällivarebornas minne? Det finns ju som sagt många hållpunkter för lokaliseringen. Älven, sågverket, Ölbacken och Rökarna är några av dem. Hör Hannasgården också hemma i den verkliga miljön - vad vet väl en Umebo? - kanske Dödsmässan rent av skulle kunna betecknas som en nyckelroman. Detta förtar i så fall inte bokens värde. Människorna är så fint och levande utmejslade att dikten inte kan ifrågasättas.

Som en del av den norrlandsgotiska kanon vi håller på att ringa in är i alla fall Köhlers debutroman självskriven.

___________________________________________________________________
FOTNOT: Idag kan Bertil Köhler se tillbaka på ett långt arbetsliv inom fler olika fält. Bl a som medförfattare till Mats Arehns flerfaldigt belönade filmdebut Maria (1975). En handfull böcker blev det också. Ur den dock knapra skönlitterära produktionen förtjänar även uppföljningsromanen Ryttare vid floden (1960) att nämnas.

Uppdaterad: onsdag 16 december 2009 klockan 10:21