En pålitlig metod för att upptäcka nya spännande latinamerikanska litteratörer är att spana efter de samtida författare som Roberto Bolaño räknade bland sina favoriter. Ett annat, latare tillvägagångssätt är att invänta Torbjörn Elenskys rekommendationer i DN. Oavsett vilken av dessa vägar man väljer kommer man så småningom att hamna hos Horacio Castellanos Moya och hans febriga roman Sanslöshet, nyligen översatt till klanderfri svenska av Yvonne Blank.

Castellanos Moya är "den enda författaren i min generation", vittnade Bolaño, "som kunde berätta om skräcken i det hemliga Vietnam som Latinamerika under lång tid var”. Förlaget Leopard har emellertid valt ett annat av hans utlåtanden till Sanslöshets innerflik:

”Castellanos Moya skriver som om han befann sig djupt ner i någon av sitt hemlands många vulkaner. Det här låter som magisk realism. Men det finns inget magiskt med hans böcker förutom möjligtvis hans medvetna stil ...”

Om Bolano lite skämtsamt kallat sina alteregon ”inälvsrealister” så hör Castellanos Moya och hans karaktärer snarare hemma inom den modernistiska ”kräkas galla”-traditionen där Louis-Ferdinand Céline och Thomas Bernhard är husgudar. Rent språkligt surfar han på samma forsande vågslagsstilen, med meterlånga meningar, som Bernhard. Något genuint och alkemiskt kommer av denna hopkoppling av Bernhards språk och de fasor Castellanos Moya valt till sitt ämne. Det är som om en ny livsmiljö har hittats – en där gamla förhöljda vidrigheter för en gångs skull inte transformeras till våldsamma reklamslogans. Detta ärliga och rättframma uttryck tycks ha tagit sin början med debutromanen Revulsion: Thomas Bernhard in San Salvador (1997), enligt kritikerna en taggtrådsmonolog mot allt salvadoranskt: det genomkorrupta statsuniveristetet, gerillan som kryper för de rika, den skock lönnmördare som utgör militären, horhusen, ölen. För Castellanos Moya innebar Revulsion såväl berömmelse som dödshot i El Salvador. Allt sedan denna ”succé” lever han i exil – just nu i Tokyo.

Det är dock från fristaden Pittsburgh som det hallucinatoriska mästerverket Sanslöshet plågats fram. Redan 2004 kom romanen på spanska och har sedan dess ”översatts till en mängd språk”, som det brukar heta. Så nog är det på tiden att också vi får bekanta oss med mannen som inte sällan klassas som Centralamerikas intressantaste författare.

1100 sidor med tätskrivna vittnesmål

Sanslöshet kretsar kring en namnlös man i ett namnlöst land. Denne ångestdrivne och paranoide journalist har anlitats av den katolska kyrkan för att kopiera och redigera 1100 sidor med tätskrivna vittnesmål från indianer som terroriserats och torterats av landets militär. De väpnade styrkorna kan än idag hävda en fruktansvärd makt över landet, och självklart är de inte alltför nöjda med rapporten berättaren redigerar eller med någon annan som förknippas med den. Hur ska den ”depraverade ateisten” hantera det mörka och enorma materialet han ombetts organisera upp? Och hur kommer det att påverka honom? Detta är två av de många frågor som – frånsett den starka prosan – gör Sanslöshet till gripande, krypande, påträngande läsning.

Romanen för sig med en absurd och, mitt i det blodiga allvaret, politiskt inkorrekt humor som springer ur huvudpersonens tölpaktighet och barnsliga fåfänga. Genom att transkribera meningar berättaren finner särskilt fängslande till sin privata anteckningsbok försöker han, med självbeskriven "sjuk fantasi", bearbeta innehållet. Han prövar de dräpande fragmenten på alla alla han möter i hopp om att också andra ska kunna uppskatta sentensernas ”klang” och ”underliga syntaktiska konstruktioner”, som påminner honom om poeten César Vallejo. De flesta reagerar naturligtvis med att känna obehag. Detsamma drabbar Sannslöshets läsare redan på förstasidan:

"Jag är inte riktigt normal i huvudet, löd meningen som jag markerade med gul överstrykningspenna och som jag till och med skrev av i mitt privata anteckningsblock, för det här var inte vilken banal mening som helst, inget som någon hade hävt ur sig bara för skojs skull, långt därifrån, dessutom var det den mening som hade gjort starkast intryck på mig av det jag läst under min första arbetsdag, den mening som hade gjort mig alldeles snurrig efter min första djupdykning i de ettusen etthundra tätskrivna sidorna som min vän Erick hade lämnat på mitt skrivbord så att jag skulle kunna bilda mig en egen uppfattning om vad det var för slags jobb jag hade framför mig. Jag är inte riktigt normal i huvudet, upprepade jag för mig själv, djupt gripen av den mentala störning som den stackars kaqchikelindianen hade drabbats av efter att ha sett sin familj mördas, djupt gripen av att mannen verkade fullt medveten om anledningen till att hans psykiska apparat hade brutits ner, nämligen att han skadad och maktlös hade tvingats se på när soldater från hans eget lands armé med ett hångrin hackade sönder hans barn med machete för att omedelbart därefter ge sig på hans hustru, en stackars kvinna som befann sig i chock på grund av att även hon hade varit tvungen att se på när soldaterna förvandlade hennes fyra små barn till skälvande köttslamsor."

Det tysta ältandet

För berättaren sammanfattar inte bara uttalandet Jag är inte riktigt normal i huvudet det mentala tillståndet hos tiotusentals människor, det leder honom även till slutsatsen att det i sviterna av tortyren och det tysta ältandet vid det här laget är ett helt lands befolkning som är onormal i huvudet. På nästan varje uppslag finns ytterligare en sådan lös, distanserande och alltid kursiverad mening som fångar in uppmärksamhet och tanke: "Husen var sorgsna för nu fanns det inga människor kvar i dem", "Grisarna äter på honom, de gnager på hans skelett", "Ibland vet jag inte ens varifrån hatet kommer och vem jag ska hämnas på ibland".

Genom denna omsorgsfullt ordnade mix av återkommande, halvt kvävda vittnesmål och ögonblicksbilder av militärt barbareri drivs läsaren ut i ett hemsökt mörker. På en kyrkogård som samtidigt är ett vanhelgat minnesmonument finner man sig lämnad och psykiskt skändad, med känslan av att litteraturen ibland kan vara lika obarmhärtigt grym som den historia den skildrar. Sanslöshet rekommenderas sålunda till den luttrade och cyniske läsaren som är i behov av att ryckas upp ur sin ledsamma sömngång, med en luggning som får det att brinna till i hårsäckarna. Engagerade, varma och själaglada individer förtjänar en trivsammare julhelg.

NOT: I vanlig ordning finns en roman som Castellanos Moyas inte att tillgå hos de större boklådor och varuhus där mer utslätad litteratur inhandlas. Dock hinner den enkelt fram till dig innan jul ifall du skyndar dig att beställer den via adlibris eller direkt från de trevliga typerna på Leopard förlag.

Uppdaterad: fredag 18 december 2009 klockan 12:12