Hösten 2007 utannonserade Svenska Dagbladet – med säkra och stolta versaler – härnösandfödde Doris Dahlin som dagens debutant (Se bilden till höger). Vad som låg under luppen var den redan uppmärksammade bekännelseromanen Skammens boning. Däri berättas, precis som i artikel, om Dahlins uppväxt med sin alkoholiserade pappa, om kampen mot anorexin och om blodtranfusioner. En stickande känsla av otillräcklighet vilar över redogörelsen. Mest påtaglit blir det när man talar om skam. "Först som vuxen fick hon ord på känslan", fastslår artikelförfattaren.
Vi får följa med på en högst påträngande resa, genom grundskolan, via fil kand studier i Umeå och biblioteksutbildning till terapi och krisgrupper. Alltsammans är noga redovisat; de mörka passagerna såväl som slutetapperna då ljuset i slutet av tunneln görs skönt märkbart. Jag skulle säga att det bara är en pusselbit som saknas, en inte så liten uppgift… Den om Dahlins egentliga författardebut.
Jo, för att SvD hade dessvärre varit för kvicka med sitt DEBUTANT-uppslag. Eller om man så vill, 26 år för sena.
Ockupationsleken
I själva verket debuterade Doris Dahlin redan som 19-åring, med boken Ockupationsleken (som dessutom skrevs vid 17 års ålder, men kom ut först efter att Dahlin avlagt examen). Boken är en skildring av några härnösandsungdomars försök att göra sin skola till vad den utger sig för att vara: en plats för medinflytande, där eleverna inte behandlas som inlärningsmaskiner utan som tänkande varelser, där man ska få ifrågasätta lärarnas auktoritet.
Gymnasisterna försöker uppnå förändringar genom att prata med lärare och rektor, men möts av en isande tystnad och total ovilja till meningsutbyte. För att påkalla allmänhetens uppmärksamhet på sin situation beslutar de att ockupera en nybyggd skollokal.
Så smyger sig skamkänslan återigen på. Och den bär samma uttryck som i Dahlin uppföljningsroman. De nyckfulla människorna i den borgliga staden vänder sig mot ungdomarna. Ockupanterna utmålas som busar och ligister. Vuxna människor kastar sten på dem, polisen misshandlar dem, lokaltidningen ger felaktiga referat av händelserna. För ungdomarna är detta skakande, traumatiserande. Det är en helt ny livssituation, och de fylls av skräck inför den nyupptäckta verkligheten.
Framför allt är det myten om demokrati och inflytande som får sig en törn i Dahlins förstlingsverk. Gymnasisternas världsbild är för alltid nedsvärtad. Slutorden är mörka: "Vi var ju bara sjutton ungdomar … nästa gång ler ni inte för då vet ni att det är er vårt hat riktas mot. Då vet vi att det är ni som har makten och att det är ni som måste bort".
Hyllad av S.E Hinton
Dahlins bok fick dock ett trevligare gensvar än hennes skolockupanter. Författaren fick t o m medverka i TV:s kvällsöpet för att prata om den, samt debattera den rådande skolpolitiken. Inom ett par år hann Ockupationsleken komma ut på flera språk. Samtliga upplagor sålde slut. I Danmark hette den Elevoprøret, och i USA kallades den The Sit-In Game. Den prisbelönte författaren S.E. Hinton – som liksom Dahlin var 17-år när hon skrev sin klassiker The Outsiders – älskade The Sit-In Game:
"This is a marvelous book – it captures all the frustration, fear, and most of all the mind-killing boredom perpetuated by school systems. It has all the fine anger of the young – only a young person could have written it; once out of the system a merciful blurring of memory occurs […] It should ve read by adults as well as young people. For the young it can express what they may find difficult to articulate, but for the older ones, it will sharpen the memory of what was, for most, a calculated, chilling attempt to force conformity on us all"
(S.E Hinton, "News from Viking", 21 januari, 1974).
Det är lustigt att utgivningen av Ockupationsleken länge stått utanför Dahlins författarbiografi. Denna lilla framgångssaga, mitt i den ovan redovisade småstadsmisären, förstärker ju bara bilden av Doris Dahlin som ett verkligt maskrosbarn. Ockupationsleken utgör ett komplement till Skammens boning, och vice versa. Genom att läsa båda böckerna förstår man hur noga Dahlin rustat sig under tonåren. Och vilken beundransvärd strid hon gått.
_________________________________________________________
Läs även min anmälan av Doris Dahlins Ockupationsleken (och generationskamraten Monica Kronlunds Hallå? Dra åt helvete!) i Tidningen Allehanda (se bild till höger).
Artikeln "Med ung, sund vrede" är en del av mitt eviga projekt att åsynliggöra norrländska författarskap och vidga begreppet Norrlandslitteratur.
Texten finns även som PDF.
Mer om Doris Dahlin hittar du på hennes hemsida
(som glädjande nog uppdaterats med information om Ockupationsleken, sedan jag sist kikade in)
Föfattaren som fattade tycke för Gammelstad
Denna pocketbok rymmer tre enkla men uttrycksfulla berättelser från lappmarken. Samtliga äger rum mellan åren 1897 till 1917, och behandlar de särskilda existensvillkoren i denna mark. Det var en mörk tid för samerna. Lappland tillhörde dem men individuell äganderätt till mark var okänd. Vid denna tid förde först skogskonjukturen och sedan malmfyndigheterna en mängd svenska lycksökare upp mot Lappland. De fick lagfart på jorden och koloniserade vida områden som tidigare brukats av samerna. Svenskarna öppnade butiker, sålde brännvin och klådde dem på pengar. Många samer gick under vid mötet med denna främmande kultur. Och det är bakgrunden till de tre berättelserna. Alla kretsar kring brottstycken, eftersom de byggts upp av gamla tidningsnotiser som Enqvist funnit makabra och spunnit vidare på. 
Samtidigt som jag började gräva runt i Lennart Marklunds författarskap sattes också mina första spadtag i Bonniers Nya Lyrikserie. BNL var en bunt små, små böcker som utkom under 60-talet, i syfte att utforska Sveriges mer dimhöljda litteraturlandskap. Somligt var intressant, annat var direkt anskrämligt. Summerat är det kanske just bredden, den stora mängden mystiska upphovsmän och -kvinnor, som bjuder en att söka sig tillbaka till bokserien.
Helka föddes i finska Rauma, 1924, på ett av årets sista dagar. Hon klev över gränsen till Sverige ett tiotal år senare för att göra läger i Luleå. Där kom hon även i fortsättningen att uppehålla sig, verka och lära känna sitt diktlandskap. Hon har alltså viss koppling till Norrland, trots att hon a priori har skrivit dikter, noveller och sagor på sitt finska modersmål. Först under 60-talet tar det svenska språket och den nordsvenska miljötäckningen plats i författarskapet. Det sista som jag läste var att hon nu åter bor i Finland där hon avslutat sitt yrkesverksamma liv som bildlärare.
Ändå fanns där en dold spänning i hennes programmatiska avspändhet, som till mycket påminner om Göran Sonnevis (vars diktsamling Outfört faktiskt klev in som nummer två i Bonniers Nya Lyriksere). Författarinnnan har en påfallande förmåga att få de korta stroferna att bränna till vid kontakt med läsaren. Denna miniatyrpoesi kring väsentligheterna har just sådana kvaliteter som gör att man med förväntingar ser fram emot att läsa en fortsätting. Det skulle dock dröja ytterligare ett par år innan den fann sin allra finaste form. Det är som om Leena Helka successivt gav utrymme för en mera positiv tilltro till naturen i sina dikter: lite liv och luft mellan raderna. Därefter följde en efterlängtad avlastning av de extatiska förväntningar som höll henne lyft över den smutsiga vardagen – ett begynnande avsked till de naivistiska och åtskruvade. I diktsamlingen Fosterbarn från 1965 möter man en slags smart och snygg ”nyenkelhet”, för att tala med Sonja Åkerssonälskaren. Här är Helkas poesi glasklar och snyggt krass. Den är faktiskt – sina 5 år till trots – mycket kompatibel med vår samtid.
Är återigen satt i arbete, men tyvärr mindre som skribent och desto mer inom vården. Därför förlöper inte bloggandet i den takt man kunnat önska. Likväl trängs jag att klämma ur mig något om det senaste numret av Provins, det som jag tidigare utannonserat. Nu finns nämligen nummer 4 2009 i handeln. Konstigt vore det väl annars.
Senaste kommentarerna