Frusen sjö i Vindefjällen.

När jag sjösatte den här bloggen var det inte utan viss oro. Det kändes som att skicka en ensam liten båtlykta ut på svarta sjön. Min starkaste farhåga var att den skulle stjälpas omkull och släckas av fumliga svallvågor. Föga anade jag att en massa människor, i lika små båtar, skulle ro ut mot den och samlas runt det lilla ljuset. Förvånad och upprymd tvingades jag då elda allt mer. Det blev dock svårare och svårare. Bristen på tid och energi som fordrades för att hålla lyktan brinande blev allt mer uppenbar. Ljuset lyste allt svagare över vintermånaderna, för att under februari slockna helt.

Där står jag nu, i mörkret, med en bunt nödraketer. För nog arbetar jag vidare med norrlandslitteraturen. Bl a har jag tillåtit Elvin Enqvist att trampa vidare, ut från Dagarnas skum där han hittills varit huspoet, och vidare ut i världen. En låååång introduktion till Enqvist kuriösa författarskap medföljer nästa nummer av Provins. Snart finns denna tidskrifts senaste nummer i boklådorna.

Därutöver har jag lyckats fullborda en studie av ännu en bortglömd umefödd författare. Av de för mig direkt lokala är denne redan stor favorit, vid sidan av Astrid Väring. Lennart Marklund får ursäkta, there's a new boy in town. Författarporträttet kommer att avtäckas här i Västerbottens-Kuriren, inom kort (och då hoppas jag kunna komplettera artikeln med lite mer, utförligare stoff här på Dagarnas skum).

Likaså har serien om de bortglömda författarna hamnat på ritbordet igen. Denna gång för att i lätt modifierat stuk, med extramaterial och kommentatorspår, köras en vända i Norrbottens-Kuriren.

Tidskriften Komma, en av få relevanta kulturtidskrifterna i Norrland, är även på väg att trycka en essä av undertecknad. Den handlar om Birgers b(l)ack pages, norrlandshumoristens andra, väsensskilda, uttryck. Framför allt kan den sägas ta avstamp i tre tidigare opublicerade texter av Birger Vikström.

Vidare har Birger Vikströms roman De lyckliga åren kommit från tryckeriet, komplett med mitt efterord. När recensioner börjar dyka upp ska jag också behandla den här på bloggen. Inte nu.

Eviga Riket-debaclet har också vuxit och skjutit skott, men det vägrar jag uttala mig mer kring. Lagda kort ligger och den nyfikne kan själv finna sin väg genom internets sökmotorer.

Gladeligen berättar jag istället om det senaste kring byskefödde sci-fi-författaren Elfred Berggren (1900-1932). Det står nu klart att mitt arbete leder till ett arkiv efter författaren i Umeå. Dit kommer brev, fotografier och originalmanuskript deporteras. Jag ska själv hjälpa till med katalogiseringen av materialet, så det kan i vanlig ordning ta lite tid innan allt ligger färdigt.

Man kan knappt tro att jag även hunnit företa mig en studie- och nöjesresa upp till vindelfjällen under denna period (se bild), tackat Ja till en valberedningsplats i Norrländska litteratursällskapet samt röstats in i Sara Lidman-sällskapets styrelse. Det är dock sant.

Så visst har en del hänt under den månad som jag varit helt frånvarande på Dagarnas skum. Mer än detta till och med, men det är dessvärre saker som det är för tidigt att orda om.

Jag hoppas att min läsarkrets inte gått och dött ifrån mig under februari/mars, för nu tänker jag försöka få fart i den här gamla skutan. Vi eldar på så länge det ryker och flyter.

"Begravd under rostlavinen och med föraktets

sond i strupen dricker den saltvatten och

svavelsyra för att äntligen utplånas. För-

gäves.

Med fastlåsta hjul backas den gamla skrot-

högen ner i helvetet."

[Nämnde umepoet Lennart Marklund, med kortdikten ”Svensk skrothandel”, ur det uppskjutna självmordet till diktsamling, Den fortsatta resan orimligheten, 1971. Enligt ett brev till förläggaren Jakob Boethius skrevs dikten, som ingår i en längre svit, på resa mellan Malmberget och Umeå. huru vida Marklund färdades medelst en båt förtäljer varken brevet eller lyriksviten.]

Uppdaterad: måndag 15 mars 2010 klockan 12:56