Umedalenaffären

Västerbottens-Kurirens kulturuppslag upptas idag helt och hållet av min reaktion på Cult of Lunas utgivning av boken Eviga Riket. Jag riktar kritik mot deras märkliga förlagsinformation, deras uttalande i en VK-intervju den 20/1 2010 samt i förlängningen alla andra intervjuer de gett rörandes sitt påstådda dagboksfynd (i internationell musikpress, såsom Kerrang! och Critical mass).

Min huvudsakliga invändning är att den påstådde dagboksskrivan Holger Nilsson aldrig existerat. Lika lite har hans hustrumord i Yttre Åkulla ägt rum. Bevisligen har heller ingen dagbok lämnats in av Cult of Luna till Västerbottens museum.

Vidare störs jag av den cyniska hållning till psykiskt sjuka som bokprojektet förmedlar. I en tid då mentalvården arbetar lika hårt med att nyansera synen på psykiskt funktionshindrade, som Umedalen gjort med att tvätta sitt gamla mentalsjukhus nedsvärtade fasader, är det förstås vanskligt och olustigt att försöka sudda ut gråszonerna och måla om bilden av de drabbade, som vandrare helt i sina egna världar – morbida och oemottagliga för sin omgivning.

Man hade önskat att de ansvariga läst Johan Cullbergs Mänskliga gränsområden : Om extas, psykos och galenskap, åtminstone dess förord, innan de sjösatte sitt bokprojekt. Som det är nu verkar de inte riktigt begripa vad det är jag riktar kritik mot. Deras svar på min artikel, publicerat i papperstidningen, lyder

"Erik Jonsson har inte läst Eviga Riket. För att kunna föra en kritisk diskussion kring verket hade det varit på sin plats att först ha läst boken i fråga".

Anders Teglunds tolkning av det påstådda dagboksfyndet har inget med detta att göra, vill jag mena. Detta handlar som bekant inte om någon bokrecension. Men är detta viktigt så kan man föra till protokollet att jag lyssnat – mer än en gång på – det inlästa kapitel som finns att tillgå på Cult of Lunas hemsida. Detsamma gäller deras skiva The Eternal Kingdom (för övrigt ett mästerverk inom sin genre) som har kommit till under samma premisser som boken.

Dessa verk ligger inte under luppen i min debattartikel. Jag betraktar dem som konstverk, inte som historiskt förankrade dokument. När dess upphovsmän kommer ut med autenticitetsanspråk som berör särskilt drabbade personer och platser ryter jag emellertid ifrån.