En pålitlig metod för att upptäcka nya spännande latinamerikanska litteratörer är att spana efter de samtida författare som Roberto Bolaño räknade bland sina favoriter. Ett annat, latare tillvägagångssätt är att invänta Torbjörn Elenskys rekommendationer i DN. Oavsett vilken av dessa vägar man väljer kommer man så småningom att hamna hos Horacio Castellanos Moya och hans febriga roman Sanslöshet, nyligen översatt till klanderfri svenska av Yvonne Blank.

Castellanos Moya är "den enda författaren i min generation", vittnade Bolaño, "som kunde berätta om skräcken i det hemliga Vietnam som Latinamerika under lång tid var”. Förlaget Leopard har emellertid valt ett annat av hans utlåtanden till Sanslöshets innerflik:

”Castellanos Moya skriver som om han befann sig djupt ner i någon av sitt hemlands många vulkaner. Det här låter som magisk realism. Men det finns inget magiskt med hans böcker förutom möjligtvis hans medvetna stil ...”

Om Bolano lite skämtsamt kallat sina alteregon ”inälvsrealister” så hör Castellanos Moya och hans karaktärer snarare hemma inom den modernistiska ”kräkas galla”-traditionen där Louis-Ferdinand Céline och Thomas Bernhard är husgudar. Rent språkligt surfar han på samma forsande vågslagsstilen, med meterlånga meningar, som Bernhard. Något genuint och alkemiskt kommer av denna hopkoppling av Bernhards språk och de fasor Castellanos Moya valt till sitt ämne. Det är som om en ny livsmiljö har hittats – en där gamla förhöljda vidrigheter för en gångs skull inte transformeras till våldsamma reklamslogans. Detta ärliga och rättframma uttryck tycks ha tagit sin början med debutromanen Revulsion: Thomas Bernhard in San Salvador (1997), enligt kritikerna en taggtrådsmonolog mot allt salvadoranskt: det genomkorrupta statsuniveristetet, gerillan som kryper för de rika, den skock lönnmördare som utgör militären, horhusen, ölen. För Castellanos Moya innebar Revulsion såväl berömmelse som dödshot i El Salvador. Allt sedan denna ”succé” lever han i exil – just nu i Tokyo.

Det är dock från fristaden Pittsburgh som det hallucinatoriska mästerverket Sanslöshet plågats fram. Redan 2004 kom romanen på spanska och har sedan dess ”översatts till en mängd språk”, som det brukar heta. Så nog är det på tiden att också vi får bekanta oss med mannen som inte sällan klassas som Centralamerikas intressantaste författare.

1100 sidor med tätskrivna vittnesmål

Sanslöshet kretsar kring en namnlös man i ett namnlöst land. Denne ångestdrivne och paranoide journalist har anlitats av den katolska kyrkan för att kopiera och redigera 1100 sidor med tätskrivna vittnesmål från indianer som terroriserats och torterats av landets militär. De väpnade styrkorna kan än idag hävda en fruktansvärd makt över landet, och självklart är de inte alltför nöjda med rapporten berättaren redigerar eller med någon annan som förknippas med den. Hur ska den ”depraverade ateisten” hantera det mörka och enorma materialet han ombetts organisera upp? Och hur kommer det att påverka honom? Detta är två av de många frågor som – frånsett den starka prosan – gör Sanslöshet till gripande, krypande, påträngande läsning.

Romanen för sig med en absurd och, mitt i det blodiga allvaret, politiskt inkorrekt humor som springer ur huvudpersonens tölpaktighet och barnsliga fåfänga. Genom att transkribera meningar berättaren finner särskilt fängslande till sin privata anteckningsbok försöker han, med självbeskriven "sjuk fantasi", bearbeta innehållet. Han prövar de dräpande fragmenten på alla alla han möter i hopp om att också andra ska kunna uppskatta sentensernas ”klang” och ”underliga syntaktiska konstruktioner”, som påminner honom om poeten César Vallejo. De flesta reagerar naturligtvis med att känna obehag. Detsamma drabbar Sannslöshets läsare redan på förstasidan:

"Jag är inte riktigt normal i huvudet, löd meningen som jag markerade med gul överstrykningspenna och som jag till och med skrev av i mitt privata anteckningsblock, för det här var inte vilken banal mening som helst, inget som någon hade hävt ur sig bara för skojs skull, långt därifrån, dessutom var det den mening som hade gjort starkast intryck på mig av det jag läst under min första arbetsdag, den mening som hade gjort mig alldeles snurrig efter min första djupdykning i de ettusen etthundra tätskrivna sidorna som min vän Erick hade lämnat på mitt skrivbord så att jag skulle kunna bilda mig en egen uppfattning om vad det var för slags jobb jag hade framför mig. Jag är inte riktigt normal i huvudet, upprepade jag för mig själv, djupt gripen av den mentala störning som den stackars kaqchikelindianen hade drabbats av efter att ha sett sin familj mördas, djupt gripen av att mannen verkade fullt medveten om anledningen till att hans psykiska apparat hade brutits ner, nämligen att han skadad och maktlös hade tvingats se på när soldater från hans eget lands armé med ett hångrin hackade sönder hans barn med machete för att omedelbart därefter ge sig på hans hustru, en stackars kvinna som befann sig i chock på grund av att även hon hade varit tvungen att se på när soldaterna förvandlade hennes fyra små barn till skälvande köttslamsor."

Det tysta ältandet

För berättaren sammanfattar inte bara uttalandet Jag är inte riktigt normal i huvudet det mentala tillståndet hos tiotusentals människor, det leder honom även till slutsatsen att det i sviterna av tortyren och det tysta ältandet vid det här laget är ett helt lands befolkning som är onormal i huvudet. På nästan varje uppslag finns ytterligare en sådan lös, distanserande och alltid kursiverad mening som fångar in uppmärksamhet och tanke: "Husen var sorgsna för nu fanns det inga människor kvar i dem", "Grisarna äter på honom, de gnager på hans skelett", "Ibland vet jag inte ens varifrån hatet kommer och vem jag ska hämnas på ibland".

Genom denna omsorgsfullt ordnade mix av återkommande, halvt kvävda vittnesmål och ögonblicksbilder av militärt barbareri drivs läsaren ut i ett hemsökt mörker. På en kyrkogård som samtidigt är ett vanhelgat minnesmonument finner man sig lämnad och psykiskt skändad, med känslan av att litteraturen ibland kan vara lika obarmhärtigt grym som den historia den skildrar. Sanslöshet rekommenderas sålunda till den luttrade och cyniske läsaren som är i behov av att ryckas upp ur sin ledsamma sömngång, med en luggning som får det att brinna till i hårsäckarna. Engagerade, varma och själaglada individer förtjänar en trivsammare julhelg.

NOT: I vanlig ordning finns en roman som Castellanos Moyas inte att tillgå hos de större boklådor och varuhus där mer utslätad litteratur inhandlas. Dock hinner den enkelt fram till dig innan jul ifall du skyndar dig att beställer den via adlibris eller direkt från de trevliga typerna på Leopard förlag.

Men först...

INLEDNING - LITTERATURENS DÖD OCH PÅNYTTFÖDELSE
(ni som bara vill veta vad ni ska handla till jul hoppar över den här biten)

Att läsningen minskar bland ungfolk är ett så uttjatat problem att jag knappt orkar slutföra den... här... meningen... Så jag börjar i en annan ända: att två stora förlag äger hela bokmarknaden och att de väljer att dränka oss hinkvis, med stora block träck, istället för som tidigare, med många små strilar olust, är inte bara avtändande... Det är hela denna krassa process - med annonskampanjer för ett fåtal sommarstugelitteratörer - som leder till att det svenska språket tillika vår litteratur förblöder. Språket tunnas ut, hos såväl skribenter som läsare och urvalet ny litteraturen krymper. Förflackning råder även internt, inom drakförlagen. Liza Marklunds femteelfte bok blir oundvikligen vattningare än Camilla Läckbergs senaste, Läckbers hastiga replik blir ett mer oinspirerat hantverk än Marklunds stridsrop, och så vidare - in i oändligheten. På pocketlistan finns ett 10-tal beprövade namn med vardera två-tre böcker i ropet - alla marknadsförda i klump. Om 10 år kanske det bara är fem författare man skyltar med och när mina barn skriver sina första bittra blogginlägg kanske det bara finns en? Tacka fan för att ungdomen inte läser böcker.

DU som är gammal, gaggig och gillar att läsa gamla klassiker eller litteratur från den växande, stridande skaran "smala" förlag; Du vet vad jag talar om! Sitta bara still, tacka och ta emot. Gläd dig åt att du kan strosa omkring ostört på loppmarknader och utan konkurrens ropa in de finaste fynden. Roa dig åt - och njut av - att lånekön till Thomas Manns Bergtagen stått på 0 sedan 1962. Förfasa dig först när boken gallrats ut av ditt lokala bibliotek, men le sedan brett igen då det visar sig att just du fick ta över den gamla upplagan i utbyte mot 1 SKr. Alla de böcker du vill ha kan du införskaffa, samma dag som de kommer från tryckeriet. Slutslåda, eller kasserade, är de först om ett år.

Jag tror att romanen - som vi vant oss vid den - är körd. Självfallet kommer Jan Guillou fortsätta skriva böcker, men när alla de andra dinousarierna dött ut har också skorpan jordsvalnat och sanerats. Ingen bryr sig om att läsa/lösa mordgåtor när kan få dem berättade för sig av kommisarie Beck varje fredag. Däremot kommer boken som conversation piece, inredningsdetalj och hantverket sättas i fokus. Det du inte kan få på nätet ska förlagen erbjuda. Det måste de. En bok som ett konstexperiment eller som en kulturell statusmarkör i ditt hem blir allt viktigare. Elallergikers årsbok kommer såklart att stå sig, dess upplaga kommer rent av att öka, men annars trycker man år tvåtusennånting mest upp traditionella böcker för toaläsning eller för att fylla visningsbokhyllorna på IKEA (har f ö någon annan noterat att IKEA Sundsvall äger ungefär 250 inbundna förstaupplagesexemplar av Torgny Lindgrens Ormens väg på hällberget?).

En genre som kommer att härska och söndra under denna stundande tidsålder är annars serien, eller den "grafiska romanen". Serier är som bekant inte längre synomnymt med dagstidningsstrippar. Idag är det en större, friare och autonomare uttrycksform - inte minst i Sverige. Jag fösökte pin-pointa detta i min recension av Pontus Lundkvist roman Okända djur tidigare i år. Lundkvist är serietecknare, men också fanzinist samt alltså även romanförfattare. Hans senaste opus innehåller inga bilder (frånsätt det egnhändigt illustrerade omslaget; f ö en parafras på det som en gång prydde Beppe Wolgers Djur som inte). Ändå ville jag i min recension, som blev en artikel, räkna Lundkvist till den framstormande serietecknarskaran David Liljemark, Henrik Bromander, Simon Gärdenfors m fl (Bromander har f ö också kommit ut med en roman i år). Deras uttryck är, trots skilt innehåll, detsamma. Om 50 år kommer vi inte tycka så, men idag då dessa författare/tecknares genuina och satiriska alster skiljer sig så avsevärt från allt annat som ges ut är utanförskapet en förenande faktor. Jag tror inte att de ser sig själva som serietecknare, åtminstone vet jag att stora delar av deras läsarskara sedan länge begravt det uttrycket.

I min profetia vill jag pricka in 2009 som året då saker börjar röra sig. Seritecknarna blir så sakteliga betraktade som multikonstnärer och deras verk vinner respekt och uppskattning i egen rätt - bara för att man kan hantera en penna behöver man inte längre jämföras med Carl Barks och Lee Falk. Flera kulturredaktioner förstår vikten av att hålla sig med en recensent som kan med detta medium, också VK. Jag är inte den personen, även om jag alltså skrivit om flera av de ovannämnda personerna. Kurirens kille med koll heter Oskar Forsgren och han är själv serietecknare. Han sliter på riktigt bra, men har dessvärre inte (av tid- eller kanske platsskäl) tagit sig an de två, i mitt tycke, tydligaste utslagen för mina teorier om romanens pånyttfödelse. Nämligen...

(du som valde att skippa mitt mässande börjar läsa här)

...Loka Kanarps Pärlor och Patroner och David Liljemarks Boltzius.

För nytillkomna läsare kan vi berätta att undertecknad precis utlyst de i rubriken nämnda verken till pionjärsarbeten i en ny form av berättartradition. Och som synes av bilderna här ovan finns fler som är inne på samma spår. En konkurrerande dagstidning (blir man väl tvungen att skriva) har gjort stor sak av de två böckerna. Liljemark och Kanarp har rent av förärats en förstasida vardera och detta i landets ledande kulturdel (jo, så är det). De som någon gång prövat att livnära sig på kultur förstår att detta är av viss betydelse - inte bara för försäljning utan även för framtida kreditabilitet.

Vad är det då, som Schottenius och gänget sett hos Liljemark och Kanarp? Jo, för det första är det två djupt originella berättelser (händanefter struntar vi helt i termen serier, ok?) som tagit kraft ur personlig passion. den ena handlar om den mytomspunne helbrägdagörelsepredikanten Fredrik August Boltzius (1836-1910) medan den andra tecknar "60 historiska kvinnoporträtt" på lika många sidor (alltifrån Greta Garbo till Ulrike Meinhoff till mindre kända som Aggie Jones och Elaine Morgan). Här avtäcks alltså ännu en beröringspunkt: det närmast idéhistoriska berättandet.

När Steve Sem-Sandberg skrev sin nyligen augustprisade De fattiga i Łódź använde han sig som brukligt av den beprövade metoden att smälta samman fakta och fiktion, att med berättarglädje driva fram ett dystert kapitel människohistoria. Detsamma kan sägas om Pärlor och patroner och Boltzius. Hos båda författarna är tonen lekfull, men budskapet tungt, ibland laddat. Ambitionen är folkbildning. Detta är knappast nytt (Henrik Langes 80 romaner för den som har bråttom kan nämnas som exempel på en annan nyutkommen bok som använder illustrationer och humor för att på ett enkelt didaktiskt sätt undervisa den litterärt vilsnekommne). Det som är nytt här är det storskaliga, det vida greppet och de efterföljande ovationerna från kritikerkåren (som jag för enkelhetens skull låter DN stå som ensam representant för).

Innehållet i sig är enkelt upplagt. Båda författarna tecknar bra, utan att briljera. de har sina invanda rultiga karikatyrstilar - vilka gott fyller sina ändamål. Kanarps stil är förvisso något mer detaljerad, medan David Liljemark har arbetat desto mer med språket. Karaktärerna i Boltzius pratar en särpräglad värmländska som krävit ett närmast eget fonetiskt alfabet. Det är för mig vad Nikanor Teratologens västerbottniska måste vara för en skåning; exotiskt, svulstigt och skrattretande.

Ännu mer arbete har Liljemark lagt ner på research. Av bokens 361 sidor är 224 (!) fotnoter! De är förvisso rikligt illustrerade, och kompletterade med gamla artikelutdrag, men ändå... 224 sidor fotnoter! Lägg till Sånger, Källförteckning samt Kronologi och du har den enda boken som behövs i fallet Boltzius. Klart är åtminstone att ingen mer kommer våga sig på att skriva om mannen i fråga, aldrig någonsin.

Loka Kanarps researcharbete ligger på en annan nivå. Istället för att fördjupa sig i ett livsöde skummar hon på en större yta, letar efter de pikanta detaljerna. Tekniken bidrar till att skapa moderna ingångar till i flera fall uttjatade biografier, och vid andra stunder finna något helt nytt, många gånger mer väsentligt än vad som tidigare sagts. Vad som är särskilt befriande i Pärlor och patroner är det icke-glorifierande upplägget. Kanarp tvekar aldrig för att plocka upp modedrottningen Coco Chanels nazisympatier. Inte heller fördömer hon dem. Hon bara konstaterar att det omdömmeslösa är något könslöst och självklart. Hon finner tendensen hos kvinnliga seriemördare, upptäksresanden, konstnärer etc. Sonderingen är fullständig.

Dessa två verk, av Kanarp och Liljemark, är del 1 i min serie julklappstips. De lämpar sig för allt från högstadieelever till pensionärer. Båda böckerna är lika enkla att ta till sig, som de är öppna för fortsatt fördjupning och forskning. Kanske att Pärlor och patroner är mer av en table book till typen som är i farten, medan den lite mer omfångsrika Boltzius snarare torde attrahera en läsglad, något äldre kulturkonessör.

OBS! I vanlig ordning är detta böcker som större boklådor och varuhus inte har förstånd att köpa in, men nätleverantörer som t ex adlibris har dem.

Jag blev tvärtyst, men var så lugna... Fyradagarsuppehållet beror inte på att jag lärt mig kontrollera mina värsta bloggarspasmer, utan på att jag arbetat på andra skrivprojekt. Under den gångna veckan har även en del värdsligt drabbat mig. Både tråkiga saker som feber med halsont och roliga saker som nya bokfynd och omnämnanden i i SvD.

Se där. Plötsligt blev jag lite mer personlig. Det måste jag kanske - knäppa upp lite - nu när jag vet att så många läser vad jag skriver. Alla "gillanden" på mina tidigare bloggtexter har hållt mig i toppskiktet på VK-bloggens interna popularitetslista i snart två veckor, vilket i förlägningen drar åt sig fler läsare. Jag tackar hjärtligast och lovar att försöka svara upp mot förväntningarna.

Julklappstips utlovas

Min artikelserie i den tryckta tidningen (och på nätet) rullar vidare, men det vet ni ju. Där är jag även skyldig ett tack för alla intressanta eller bara peppande mail. Försöker ge utförliga svar på frågor och restnoterar en del nya uppgifter som kommer att följas upp i sinom tid. Självklart fortsätter jag även att erbjuda komplementerande bloggtexter om respektive författarskap, varje måndag, precis som tidigare.

Utöver detta måste jag inleda en ny inläggsserie här på Dagarnas Skum. Det har kommit så mycket bra recensionsmaterial i min brevlåda på sistonde. Skulle jag försöka täcka av alltsammans i papperstidningen skulle det spräcka kulturredaktören Sara Meidells budget, för att inte säga hela Västerbottens-Kurirens, och gav jag detta material - till mestadels böcker - de utförliga analyser de förtjänar skulle det slå lika hårt mot bandbredden på www.vk.se. Lösningen blir den finurliga följetongen "Julklappstips" - en serie snabba bokanmälningar. Premiär imorgon.

Strage sågar Idol...
Tills dess tycker jag att alla Umeåbor kan ta sig tid att begrunda det som journalisten och författaren Fredrik Strage (bilden) skrev i sin DN på stan-krönika idag (numera tillgänglig på nätet). Det handlar om Idol, och om körslaget. Hade den publicerats i VK skulle Strage ha stenats till döds av den lokala, Idol-Tovetroende trärosmilisen. Nu är hans svada emellertid författad på, och med, viss distans - även om hans ingress är ganska tippspetsad: "kan inte begripa att hundratusentals människor lyssnar på 'Idol'-Tove utan att få lust att dricka cyanid"

Som svuren fiende till den folkliga tv-underhållning som tillåts dominera nöjesjournalistiken i Sverige, "som inte är god och glad utan sinnessjuk och pervers" (som Strage skriver), är det med stor glädje jag citerar ett par rader ur krönikan:

"...jag tar 'Idol' för vad det är: lidande. Jag har lyssnat på massor av goth- och metallband som vill förmedla dödsångest - men inga av dem har gjort det på riktigt - inte som 'Idol'-deltagarna med sina glasartade blickar, likstela poser och själlösa röster. Att se dem uppträda var som att stirra på en tapet på en cancerklinik"

Vidare, från Strages TV-soffa (som han ligger febrig och nerbäddad i, därav detta självplågeri):

"När jag trodde att programmet omöjligt kunde bli värre klev en blondlockig konfirmand upp på scen och ylade sig igenom nollnolltalets gräsligaste låt: Sandi Thoms 'I wish I was a punkrocker (with flowers in my hair)'. 'Det känns härligt', sa hon om låtvalet. 'Du är jättebra', sa juryn efteråt. 'Idol'-Tove, som hon hette, fick inte ens en tillrättavisning om att punkare inte har blommor i sitt hår (såvida de inte vill ha stryk av andra punkare)"...

Minns att en annan VK-bloggare och -skribent, Josefin Isaksson, poängterat samma sak i en text om Sandi Thoms landsplåga. I vilket sammanhang minns jag inte, däremot kommer jag att det var roligt - främst eftersom Josefin Isaksson, ifall jag inte misstar mig, har rötter inom den inte så hippietoleranta Sharp Skin-kulturen. Hon visste med andra ord vad hon talade om, och hon röt ifrån i ren frustration.

...Och Körslaget
Jag har tack och lov ingen relation till TV-programmet Körslaget, som Strage sedan feberfrustar om, men den här biten väckte såväl skratt som kraftigt medlidande med krönikören:

"...Körslaget, en tv-tävling där klämkäcka körer våldtar rockhistorien. Först våldtog Caroline af Ugglas kör Ebba Gröns '800 grader'. Sedan våldtog Larz Kristerz-sångarens Stefan Nykvists kör Metallicas 'Enter Sandman'. Deltagarna spexade, grimaserade, gjorde djävulstecken och spelade luftgitarr framför kameran. Jag satt förstummad framför teven och tänkte: 'Det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är...'"

Tack, Strage! Vad lustigt är att denna monstruösa kapning gick i tryck samma dag som DN Kultur skriver om de blodtörstigaste sågningarna. Listan - som i sin tur kommer från Nöjesguiden - är ofantligt skval. Signifikant nog toppas den av Linda Skugges jovialiska läppglansrecension av Björn Ranelids "Kvinnan är första könet". Ett berättigat påhopp, men inte alls en särskilt fyndig Skuggetext. Strages är både träffande och läsvärd.

Men imorgon alltså, Julklappstips #1. Och på måndag: nästa författarskap i serien om den bortglömda norrlänningarna och deras böcker. Håll ut, trogna läsare!