Nu försvinner Dagarnas skum. Jag blir dock kvar på nätet och vid min läst. Ur denna blogg har nämligen något större fötts.

Voila.

TIDSKRIFTEN PROVINS PÅ NÄTET!

http://eprovins.norrlitt.se/

Er förtrogne reser alltså vidare mot nya äventyr inom norrlandslitteraturen, och ni är välkomna att göra mig sällskap. Nättidskriften Provins - eProvins - kommer att uppdateras kontinuerligt, men till lanseringen presenteras ett helt sjok texter. Här finns skönlitterärt stoff av Elin Ruuth, Annika Norlin, Hanna Hindriks, Pernilla Berglund, Hanna Widman och Åsa Boström. Till detta serveras krönike- och essätexter av Johannes Nilsson, Boel Schenlær samt Peo Rask. Dessutom högklassiskt grafiskt material av Mattias Gordon, Pär Boström och Frida Allberg.

Följ eProvins på plats och håll er uppdaterade genom facebookgruppen Provins.

Hanna Hindriks, bosatt i Kassjö utanför Umeå, blev årets novellpristagare. För en timme sedan mottog hon prissumman på 60000 ur PO Enquists hand.

Fantastiskt kul, för detta är en kreativ personlighet som inte varit alldeles okänd i Umeås kulturliv. Men, hon var alltså tidigare opublicerad (vilket varit förutsättningarna för att hon ska kunna få priset).

För juryn har samtliga bidrag varit anonyma, därför är det även lustigt att musikern Annika Norlin blev en av de som tilldelades andrapriset på 10000.

Littfesten rullar vidare i rasande tempo. Allt för mycket intressant händer för att jag ska kunna hålla jämna steg här på bloggen. Råder er därför att följa föredragen - medelst videoteknik - på www.littfest.se. Mycket nöje.

En sak till bara. Av en fantastisk slump (alltså ännu en) håller klubben High Stepping till i TC ikväll, d v s en trappa ner från Folkets Hus. Detta känns passande eftersom att de, med sin sprudlande Northern Soul, tillhör få riktigt intressanta musikklubbar i stan. Bara att köra på hela kvällen då!

Lundberg lägger snusdosan på plats, parkerar vattenflaskan intill och introducerar sig själv som "blott en medelålders lönnfet malmöit". Så följer historien om Lundbergs liv. Den tar sin utgångspunkt från den människofientliga, avhumaniserande arbetsplatsen Yarden...

Följ förelänsing på nätet: http://bambuser.com/channel/Littfest/broadcast/678344

Dagarnas skum befinner sig i Umeås Folkets Hus där årets stora litterära tilldragalse äger rum. Det är dags för Littfest 2010 och trots att klockan är ungär byggnaden redan sprängfull med glada kulturkonässörer.

Ambitionen är att bjuda några ögonblicksbilder från festen här på bloggen - lajvblogga, som det heter.

Första stopp blir Idun där Kristian "Lillefar" Lundberg snart kommer instapplandes för att på snöslaskig skånska orera fritt om sitt moderna arbetarepos Yarden. Många tänker nog att de hellre ser femton pilska Edward Persson-rullar än läser ett ord till om denne sörlänning, vars författarbragder upptagit mången kultursida på sistone, men struntsamma. Den fine poeten och författaren Lundberg är i Umeå nu, och det är vi glada för.

Redan nu vill jag flagga för programpunkten Västerbottniska novellisterkl 16.30,då jag kommer snacka lite Birger Vikström och Thorsten Jonsson tillsammans med Gunnar Balgård och Per-Olof Erixon. Möjligen kommer denna paneldebatt även gå att följa över internet, på littfest.se.

 

Jag sammanfattar tre baksidestexter:

En utfattig och febersjuk man någonstans i ett sydeuropeiskt samhälle, förvirrade drömmar, minnen, åldrande, förintelse, ohyggliga beskrivningar av mänskligt förfall, av organismers sönderfall och mänsklig förnedring. Boken andra halva beskriver en familjs undergång, en gradvis analkande katastrof upplevd i minnet, och med upplevelsen av åldrande, av de individuella begärens utnötning, som genomlöpande tema. Detta kommer ur debutromanen Rytarens röst (1967).

Två män står i ett brandhärjat rum med sprängda rutor. En människa har bott där och han är nu död. Den döde har åstadkommit en slags dagbok via många halvbrända papper och när papprena tagit slut har han fortsatt skrivandet på bord och väggar, ända tills döden klippt av hans liv. Ett liv, målat grått i grått, i samhällets marginaler, där inte ens ett spirande liv kan växa utan måste gå under. Så fortsätter den fristående "romanserien" med Två gram ljus (1971).

En man fängslas och torteras. Den fångne har skräckvisioner om ett nytt, annorlunda samhälle, där han tvingas infoga sig i en totalitär, tekniskt manipulerad gemenskap, där godhet och mänsklig värdighet har blivit något löjligt och otänkbart. Det är den allförlåtande kärleken som slutligen stympas och går under. Fången ställs inför det svåraste. Hhan uppmanas med händerna avrätta sin egen bror. På detta vis avslutar romanen Snön fortsätter att falla (1974) Henri Högbergs undergångstriptyk.

Umefödde författaren Henri Högberg introducerades i dagens Västerbottens-Kuriren. Precis som det sägs i tidningsartikeln, och just som man kan utläsa i textblocken här ovan, är han ingen lättsam berättare. Högbergs stil är visionär, filmisk och surrealistisk. Samtidigt rymmer hans verk (precis som Den andalusiska hunden, för att tala surrealism och film) obehagliga och intensivt levande scener. Det visade sig tidigt svårt att ringa in hans författargärning i det feel good-format som ett intervjureportage ändå är. Opraktiskt och inte särskilt rättvist mot hans verk, men man vill ju trots allt att folk ska läsa till punkt.

Samtal med Sosima

När jag pratade med Henri Högberg diskuterades en hel del. Genom att rada upp några av samtalsämnena får man även en god bild av vad Högberg sysslade med 1967-74... Vi problematiserade hans romaners märkliga, filosofiska upplägg. Som i Snön fortsätter att falla, där en fånge för samtal med drömda gestalter, bland dem munken Sosima, en av Fjodor Dostojevskijs centralfigurer. Vi malde vidare kring bruket av symbolik och influenser från Albert Camus och Jean-Paul Sartre (den litteratur som Högberg i unga år införskaffat på Åkerbloms i Umeå). Vi pratade också om det västerbottniska språkarvet, och den burleska ton som döljer sig där i. Angående vännen Sture Dahlström talade vi om gemensamma utlandsresor och försökte vi pricka in likheterna mellan Stures och Henris böcker, eller snarare bristen på sådana. Hur de kunde de ändå beundra och känna igen sig i varandras litteratur? Stig Larsson och hans blick för detaljer, Frankrike och dess inspirerande kultur, journaliståren och regiarbetene för TV. Det blev ett långt, komplext samtal, som fann många intressanta sidospår. Sedermera har det sprungit vidare via brev och mail.

”Äsch, jag är bara en komplicerad grabb från Umeå”, avbröt Högberg mig till sist. Och så enkelt är det nog. Umeå är en snurrigt komplex stad, trots allt. Ett akademiskt, björkbeklätt cementblock som släppts ned mellan en myggig myr och en stenig kust. I denna nyuppsprängda krater slår folk läger och bryter upp varje dag. Här slipas det till och tillvaratas, materialet från inlandet (faktiska naturesurser, och så människor).

Vilka spår Umeå än sätter i sin besökare, så är det inte samma som de kringliggande städerna. De är något annat. Att vara ett barn av denna många gånger isiga stad är invecklat nog. Att dessutom ha genomlidit en många gånger tilltrasslad uppväxt, ja, då vet ingen åt vilket håll det bär iväg.

Ett stycke äldre modernism

Delar av Henri Högbergs historia har avtäckts, men det saknas en direkt ingång. Som alltid är de författare som introduceras här svåra att finna böcker av. Därför avslutar Dagarnas skum detta inälgg med att publicera ett stycke ur debutromanen Rytarens röst (med Henri Högbergs medgivande). Romanen kom till i ett rus och när den var färdig skickades den till fyra av Sveriges största förlag (the usual suspects). Alla antog den. Högberg kunde välja fritt och valde då Norstedts, eftersom att de en gång gett ut Stig Dagerman.

Partiet här nedan är dagermanskt dystopiskt och dystert, men med en fond lånad av Federico García Lorca. Stilen är karaktäristiskt mässande, poetisk och filmisk. Hur någon kunnat författa en sådan roman, i en tid där realism och realpolitik stod högst på dagordningen är i sig intressant. Än idag fordrar den en van läsare, ett särskilt sinnelag och en känsla för såväl språklig modernism som prosaiska bilder. Håll till godo:

II.

Ja, lejonets skri och rytarens

röst måste tystna och ung-

lejonets tänder brytas ut;

Job

ont hör ont till, som vattnet till floden

    ett barn hade dött, jag gick bakom kistan, en grå fågel hoppade utanför ett av husen, fågeln hade fått tag i ett korvskinn, ögonen var pärlblanka och svarta, processionen speglades i ögonen; först kom kistan, buren högt över huvudena för att sedan sänkas under den svartklädde mannens vänstra armhåla och sedan raden av sörjande svartklädda människor (knotiga, långa, korta, magra, feta; kvinnor med för stora bröst skumpande nedöver magen, unga kvinnor, nästan barn med brösten nätt och jämnt putande över livet, eller de havande med sin spattiga gång som kvigor eller ston eller skalbaggar, med spretiga ben och armar och en formlöst utskjutande mage, alla med stjärtarna indragna mot magarna; egendomligt okvinnliga och omänskliga, med allt det onormala inpressat i det naturligt normala) eller män med nävar som klubbor som avslutning på långa hävstänger som nyttjas i fälten eller smedjan eller vid slaktbänken eller vid bakbordet, och män som var långa med halsarna uttänjda som hade de skruvats uppåt av en osynlig makt för att närma sig himlen, eller halsar som pressats ihop som hade de klubbats nedåt (under årens lopp och växlingar av vår, sommar, höst och vinter) av en tyngande högre makt, eller att de sett för länge och för mycket in i solen och detta var det slags straff som en blind gudom eller någon blind naturkraft utdelat, eller pressats längre och längre ned mot jorden för att allt det andra (inklusive halsen) hörde dit och att allesamman skedde i en lång dröm och plötsligt är drömmen slut och mannen (eller männen) låg där överraskade och kvidande och vaknade till med döda ögon fjättrade mot den blå kupan och att allt var slut (eller att allt började) i alla fall, dessa påtagliga människor; (korta och långa, magra och feta, med allsköns skröpligheter så fort ett visst tidsavsnitt passerat, med eller utan tänder, med ett finger eller flera fingrar krossade i diverse redskap, med sviktande njurar eller skrumpnade levrar, med lemmarna dinglande mellan benen slaka och misstämda, eller suckande invärtes över detta liv men utan att ett ljud förnims eller stiger ut som den tunna röken mellan de förseglade, hoppressade läpparna) som långsamt gled över fågelögats iris, buktade från, yttersidan av pupillen med former påminnande om en skrattspegel och sedan kroppen skjutits mitt för centrum av detta ynkliga klot hastigt återta normala proportioner för att när den nått ett stycke förbi linsens fokus förvandlas till begynnelsens motsats där ryggarna och bakarna sköt tillbaka (segt, tillsynes motvilligt framåt igen) lämnande magar, bröst, halsar och ansikten urholkade och för detta enda ögonblick fastfrusna, låsta och människornas åtbörder stelnade (med kistbärarens högra arm vid midjan och de andra med stela ben och hasande fötter ryckvis skjutande framåt bakåt, och med armarnas stela, växelvisa kast framåt bakåt, eller med händernas baksidor tryckta mot ögongloberna eller händerna för öronen och huvudet vaggande åt sidorna (av sorg, av förtvivlan) eller huvuden böjda, undergivet, mot jorden eller stelt riktade framåt eller med fötterna släpande genom den finmalda sanden som exploderade när fötterna körde igenom lagret av stoff och sedan lämnade fotsulorna med en suck och lade sig bakom hälarna och slutligen spydde ut en slinga, tunn som rök) och kistan så lätt och bräcklig som om den med ett enda, lätt tryck mellan de grova händerna skulle förvandlas till en hög spräckta ribbor med bronsen flagnande mellan fingrarna och benen som flisor: malda mellan en kvarn av hårda knogar (och barnet lik en drömmande med ett leende på läpparna med de små händerna över varandra, i kors över bröstet med den fjuniga skallen betäckt av en tunn, broderad hätta med bollfransar över pannan och med dessa ögon, dessa glober, eller rättare dessa ögonlock redan beskuggade av en hastig framskjutande maskin av tid och förfall (liksom allt annat förslits; metall, känslor, människor) men just där i de diminutiva, slutna fodralet, på ett egenartat sätt tidlös, försjunken i sin egen tid och sin egen rörelse som hejdats mitt i sönderfallet, med alla dessa förstorade kroppar roterande i ångest och tillbedjan, med sorg och förstening planterade i ansikten och åtbörder) och tåget hade då redan nått den yttersta utposten, av kalkade väggar och sjönk som en viskning ned i vägens svacka för att sedan stiga mot höjden och sprida sig över de förbrända fälten och sedan hastigt skjuta samman och i samlad tropp nå fram till platsen för den förutbestämda ritualen (och kroppen sänkt och stöttad mot kistans botten och sidor med bomull, fintrådig och mjuk som vore den nyss plockad från de het fälten, instoppad i munnen för att inte den tandlösa gommen skulle falla ihop, med ögonen inkapslade i tomt mörker, i förbidan, på rygg, med det bräckliga höljet, utsirat, omslutande den kropp som obevekligt, med tanke på grundvattnets och alla de osynliga djurens ihärdiga arbete, en dag skulle malas till en handfull finmalet stoft som ingen skulle kunna skilja från den omgivande jorden) med de svartklädda människornas tystnad störtande från himlen son en flock råkor och prästens mumlande, ihåliga, mjöliga röst och klangen från klockorna och korsen täckande den plötsligt förminskade sprickan i jorden och dödgrävaren som i det ögonblicket (med höger hand mot mössan och del vänstra handens tum- och pekfinger knipande den rödporiga, ådriga och svällande näsan, medveten om sitt upphöjda ansvar, förstenad och ändå förberedd med armar och händer som ofattbart mjuka stjälkar stickande ut från den hårda klippa som föreställde kropp, i mitten av den svartklädda, sörjande skaran, märkvärdigt förberedd, med vetskap om ritualens tågordning och sitt eget särskilda nummer i denna tågordning) tog upp någonting som liknade ett flätat lock till en korg och med mjuka, långsamma, försiktiga rörelser (som om han anade liv under det tunna locket som snart skulle bågna och splittras under jordmassans tyngd eller möjligen av hänsyn till detta särskilda, utvalda ögonblick av tid, med moderns och faderns ögon nitade vid lådan vars porer tycktes upphäva en suck eller ett skri och en rök vällde fram och ångan som nådde de sörjandes näsor fylldes ett ögonblick av träfibrernas harts och pressade fram tårar ur deras ögon) lägger locket över kistan som redan sänkts två fot ned i jorden, till synes djupare än så genom de uppskottade kanterna och då tar mannen med kepsen fram sin skovel (med bladets darrande reflexer stickande i de sänkta ansiktena, med ljuset från reflexerna skjutande upp skuggorna av näsorna mot pannorna, med kinderna urgröpta av sorg och hastiga skuggor över halsarna) och låter skovelbladet slingra fram längs sidorna och framkallar på en kort stund ett otroligt mönster längs den uppskottade mullens kort- och långsidor, varpå prelaten träder fram med lyftade händer och med händerna stelnade i vinden liknar han en stor, svart kråka som plötsligt nitats fast i vinden och avslöjar de trasiga kanterna av vingarna och vinden tar tag i manteln och pressar den mot hans ynkliga mage och mot hans magra lemmar och får tyget att stelna för bråkdelar av sekunder innan scenen bryts då han för ned händerna och flätar dem knäppande (som grenar knäckta i stor brådska) om varandra och plötsligt blir uppmärksam (eftersom han är den ende utomstående och han kan ritualen till leda) på ljudet och generat (eller också med spelad förlägenhet) böjer huvudet sedesamt mot bröstet och låter rösten vibrera i en lång suck och märker då att de stålinfattade, glänsande glasögonen (som ger hans ögon en stickig, förintande blick) faller skramlande ned från näsroten över puckeln på näsan (som i profil gör honom egendomligt lik en redan avliden, historisk och mumifierad påve) och får honom att hastigt avbryta den påbörjade bönen för att skjuta upp bryggan som förenar de bägge runda glasen mot näsroten och efter en ny, ljudlig suck flätar samman fingrarna för att be den bön han redan har inpräglad som på ett ljudband för evigheters evigheter och nu låter strömma genom de torra läpparna (med begynnande rynkor, som varslar om tilltagande ålder och torka, på över- och underläppen) för att sedan låta händerna slappt falla tillbaka, som vore han osäker på fortsättningen och människornas tydliga förvirring (som inte tycks bekomma honom någonting) och dödgrävaren som stampar av otålighet för att fortsätta sitt arbete, då alla anar vad det nya tecknet innebär och de skjuts från varandra, först tveksamt, men sedan med allt större hastighet för att sedan slutgiltigt glida från varandra och på en annan kulle (varpå dödgrävaren tar itu med sitt värv) och anförda av prelaten fortsätter mot kyrkan vars klockor redan tystnat och de två gossarna som redan sänkt sina kors för att sedan höja dem trotsigt mot prelatens order, för att sedan samlas i ett långt led och börja återtaget till sorgehuset som smyckats med döda blommor och döda svarta, kreppappersband och med dystert doftande ris på de tunnslitna hällarna utanför den slitna dörren (då han redan slätar till den rödbruna jorden och lägger ris över upphöjningen och går därifrån med tummen nuddande vid kepsens kant) ...

(ur Rytarens röst, 1967)

Henri Högberg bodde i Umeå från att han föddes 1934 till ungefär 1956. Idag är han verksam på Österlen, varifrån han ger ut tidskriften På Österlen samt driver såväl förlag som antikvariat. Hans senast utgivna bok är Om hytlensk prytningk och permutationer. Däri kan man läsa essäer om resande, religion eller om klassiska författare som Wilhelm Ekelund, Jorge Luis Borges och Raymond Queneau.

God förmiddag,

och välkommen till Dagarnas skums Birgernytt. Detta är bloggen som, allt eftersom, visar sig vara mindre av en blogg som hanterar norrlandslitteratur och kultur. Det blir mer och mer uppenbart att den i själva verket är en egen nyhetskanal för fans av författaren Birger Vikström, tillika ett organ för vikströmpartiet (r).  Detta till somligas förtret och andras rasande glädje. Idag påminner vi de senare om en intressant tilldragelse vid Grubbes bibliotek, Umeå. Allas favoritbloggare och älsklingsskribent Erik Jonsson kommer då att orera fritt kring den glade granbergsträskförfattaren, i nära på en timme. Kl 15.00. 20 kr kostar det att ta del av denna högtidsstund. Välkomna!

Låt oss även bli de första att berätta om det senaste från förlagsfronten. Det har kommit till vår kännedom att Vikströms humoresk Dubbelkrut kommer i nytugåva under 2010! Detta är glädjande på alla sätt och vis. Främst eftersom att Vikströms skildring av det piraterna och det ödesdigra djungelkriget är en av hans mest förbisedda alster, men även för att detta är en bok som fördjupar bilden av författaren avsevärt.

Två saker kan utan prut avslöjas om denna stundande utgivning. För det första är det ett nytt förlag som blandat sig in i leken, och för det andra är det inte heller denna gång tal om något hafsverk. Stor möda läggs i detta nu ner på att ge romanen det lilla extra som en nyutgåva fordrar. Bl a har man öppnat upp Vikströmarkiven på Kungliga Biblioteket och släpat fram författarens opublicerade färgillustrationer. Dessa är, kan jag berätta, högst säregna, glada och trivsamma!

Något om Dubbelkrut (och hans pirater) eller Det ödesdigra dubbelkriget av Birger Vikström med teckningar av Birger Vikström. Förlag, omslag, försäljning mm: Densamme

För er som inte bekantat er med den muntra, självutgivna romanen om den skräckinjagande Dubbelkrut och hans piraters snöpliga öde - - - ni står inför något alldeles unikt. Detta är skruvad, återhållsam humor av finaste sort. Bara en vansinnig, lakonisk författare som Vikström hade kunnat skriva och gett ut den.

Boken tros ursprungligen ha tillkommit som underhållning för en ungdomlig sänggranne på Österåsens sanatorium, även om Vikström gett sitt erkännande åt ett uttalande att den ”skrivits som en protest mot allt falskt djupsinne och kafkeri". Men det ena förskjuter ju inte det andra. För egen del lutar jag mig gärna mot den första teorin. Till exempel tror jag att själva titeln hämtats från den för tiden obehagliga, men hos läkare älskade, lungsotsbehandlingen "dubbelgas". Något som jag inte har minsta fog för. Sedan har berättelsen levt kvar i Vikströms medvetande, kanske tagit ett par turer genom klarakvarteren, ventilerats i glada vänner slag och slutligen nedtecknats i något modifierad form?

Dubbelkrut är omöjlig att placera in i Vikströms författarskap. Visst finns den vikströmska humorn där, men ligger det denna gång någon satir begraven i hans bok? Knappt. Vikström själv ondgjorde sig efter utgivningen över att en norrländsk recensent funnit satiren och ironin blek och meningslös. Birger rev sig i huvudet; "hur i all sin dar lyckades recensenten finna satir i Dubbelkrut? Hur har han överhuvud taget kunnat finna någon mening i boken? Det finns ingen tendens, ingenting alls där” (ST 23/7 1957).

Mot det uttalandet står ett yttrande av Lars Widding: ”det uppges från välunderrättat håll, att boken om Dubbelkrut inte bara är en sjörövarroman utan också en besk satir över folkhemmet”. Widding omtalade att Vikström själv påstått detta, men han tycktes inte viija stå för det, varför han lät formulera påståendet på ovanstående sätt. Vikströms reserverade attityd berodde nog på att hans klart uttalade satir Staden (1951) tidigare fått negativ kritik. Att Dubbelkrut skulle vara en besk satir över folkhemmet är hur som helst svårt att se. Uttalandet får stå för Vikströms och Widdings räkning.

Mottagandet blev annars översvallande. ”Det är en barnbok för vuxna”, skrev Stig Carlsson i Morgontidningen, och fortsatte:

”en numera nästan utdöd litteraturart. Andra författare som prövat sig i genren är Shakespeare, Swift, Sturlason och Twain. De var inte heller så dåliga, men Birger Vikström har förnyat genren ... Dubbelkrut är ett enastående verk i vår vitterhet. Den som inte i tid skaffar sig ett exemplar får verkligen skylla sig själv”.

Olof Lagercrantz ansåg boken vara ”utmärkt rolig, grotesk och behagfull på en gång, full av kvickhet och poesi, lämpad för alla åldrar”. ”Vill det sig väl så kan Dubbelkrut bli en av dessa populära mindre klassiker, som med nöje tas fram när samtida nobelpristagare samlar damm på hyllan”, hoppades Claes Hoogland i Stockholms-Tidningen.

Det kan tyckas märkligt att Vikström följde upp genombrottsromanen De lyckliga åren, med en lättsam lunta av detta slag. Det hade dock sina förklaringar. Framgången med De lyckliga åren gjorde att Vikström blev lite väl optimistisk inför framtiden. I ett odaterat brev till Bonniers ber han förlaget satsa 2500 kronor på honom, för att han ska kunna ta sig ur en ”fullständigt ohållbar situation”. Han skriver vidare:

”Jag är överhopad med skulder framför allt på grund av att jag såg för ljust på framtiden efter framgången med De lyckliga åren. Dessutom har jag varit TBC-sjuk och har haft svårt att återanpassa mej till den friskes (någotsånär) liv igen. Följden har blivit en psykisk depression, som är på väg att helt ödelägga mej. Jag känner mej åsidosatt, jag är bitter och mal på den tanken att allt är meningslöst (duger ingenting till, är misslyckad o s v) och är ibland simpelt avundsjuk på dem som har framgång. Tvånget att skriva 'brödartiklar' plågar mig också.”

Det Sara Lidman en gång skrev, om att Birger kunde synas som en munter pajsare, men rent privat var en sjuhelvetes gnällspik besannas alltså. Längre fram betonar han i a f:

”Det är klart att jag har berättelser nog för att kunna samla ihop till åtminstone ett par böcker men jag vill inte De lyckliga åren komma med något som skulle betecknas som en 'mellanbok'.”

Brevet är det sista av Vikströms hand som finns arkiverat på Bonniers. Att han följande år publicerar Dubbelkrut på eget förlag kan som sagt tyckas förvånande. Det torde emellertid snarare vara frågan om ett vikströmsinfall än en brytning med förlaget. Han hade ju redan tidigare haft planer på att ge ut sin första diktsamling Istället för rakblad (1951) på eget förlag. En viss misstänksamhet mot marmorslottet på Sveavägen, som han en gång kallat det, kan man dock inte bortse från.

Att Vikström behövde pengar stod klart, och inte bara till mat och husrum. Dubbelkrut kan också antas vara tänkt att bekosta Birger Vikströms morfinmissbruk. Och just därför, just p g a sin försäljningssuccé, blev den författarens sista. Med ett verk av detta slag, oerhört publikfriande till sin natur kunde han, utan mellanled, snabbt nå ut till en stor publik och tjäna fina stålars. Vilket han alltså gjorde. Dubbelkrut trycktes upp i ett okänt antal upplagor. Alla sålde slut.

Birger Vikström säljer Dubbelkrut på Söder

Så nu är ni ordentligt förberedda - återigen - på en veritabel kioskvältare!

Detta var allt från Birgernytts tidiga morgonsändning. Nästa gång ska vi prata om en annan författare. Det lovar jag.

Frusen sjö i Vindefjällen.

När jag sjösatte den här bloggen var det inte utan viss oro. Det kändes som att skicka en ensam liten båtlykta ut på svarta sjön. Min starkaste farhåga var att den skulle stjälpas omkull och släckas av fumliga svallvågor. Föga anade jag att en massa människor, i lika små båtar, skulle ro ut mot den och samlas runt det lilla ljuset. Förvånad och upprymd tvingades jag då elda allt mer. Det blev dock svårare och svårare. Bristen på tid och energi som fordrades för att hålla lyktan brinande blev allt mer uppenbar. Ljuset lyste allt svagare över vintermånaderna, för att under februari slockna helt.

Där står jag nu, i mörkret, med en bunt nödraketer. För nog arbetar jag vidare med norrlandslitteraturen. Bl a har jag tillåtit Elvin Enqvist att trampa vidare, ut från Dagarnas skum där han hittills varit huspoet, och vidare ut i världen. En låååång introduktion till Enqvist kuriösa författarskap medföljer nästa nummer av Provins. Snart finns denna tidskrifts senaste nummer i boklådorna.

Därutöver har jag lyckats fullborda en studie av ännu en bortglömd umefödd författare. Av de för mig direkt lokala är denne redan stor favorit, vid sidan av Astrid Väring. Lennart Marklund får ursäkta, there's a new boy in town. Författarporträttet kommer att avtäckas här i Västerbottens-Kuriren, inom kort (och då hoppas jag kunna komplettera artikeln med lite mer, utförligare stoff här på Dagarnas skum).

Likaså har serien om de bortglömda författarna hamnat på ritbordet igen. Denna gång för att i lätt modifierat stuk, med extramaterial och kommentatorspår, köras en vända i Norrbottens-Kuriren.

Tidskriften Komma, en av få relevanta kulturtidskrifterna i Norrland, är även på väg att trycka en essä av undertecknad. Den handlar om Birgers b(l)ack pages, norrlandshumoristens andra, väsensskilda, uttryck. Framför allt kan den sägas ta avstamp i tre tidigare opublicerade texter av Birger Vikström.

Vidare har Birger Vikströms roman De lyckliga åren kommit från tryckeriet, komplett med mitt efterord. När recensioner börjar dyka upp ska jag också behandla den här på bloggen. Inte nu.

Eviga Riket-debaclet har också vuxit och skjutit skott, men det vägrar jag uttala mig mer kring. Lagda kort ligger och den nyfikne kan själv finna sin väg genom internets sökmotorer.

Gladeligen berättar jag istället om det senaste kring byskefödde sci-fi-författaren Elfred Berggren (1900-1932). Det står nu klart att mitt arbete leder till ett arkiv efter författaren i Umeå. Dit kommer brev, fotografier och originalmanuskript deporteras. Jag ska själv hjälpa till med katalogiseringen av materialet, så det kan i vanlig ordning ta lite tid innan allt ligger färdigt.

Man kan knappt tro att jag även hunnit företa mig en studie- och nöjesresa upp till vindelfjällen under denna period (se bild), tackat Ja till en valberedningsplats i Norrländska litteratursällskapet samt röstats in i Sara Lidman-sällskapets styrelse. Det är dock sant.

Så visst har en del hänt under den månad som jag varit helt frånvarande på Dagarnas skum. Mer än detta till och med, men det är dessvärre saker som det är för tidigt att orda om.

Jag hoppas att min läsarkrets inte gått och dött ifrån mig under februari/mars, för nu tänker jag försöka få fart i den här gamla skutan. Vi eldar på så länge det ryker och flyter.

"Begravd under rostlavinen och med föraktets

sond i strupen dricker den saltvatten och

svavelsyra för att äntligen utplånas. För-

gäves.

Med fastlåsta hjul backas den gamla skrot-

högen ner i helvetet."

[Nämnde umepoet Lennart Marklund, med kortdikten ”Svensk skrothandel”, ur det uppskjutna självmordet till diktsamling, Den fortsatta resan orimligheten, 1971. Enligt ett brev till förläggaren Jakob Boethius skrevs dikten, som ingår i en längre svit, på resa mellan Malmberget och Umeå. huru vida Marklund färdades medelst en båt förtäljer varken brevet eller lyriksviten.]

Västerbottens-Kurirens kulturuppslag upptas idag helt och hållet av min reaktion på Cult of Lunas utgivning av boken Eviga Riket. Jag riktar kritik mot deras märkliga förlagsinformation, deras uttalande i en VK-intervju den 20/1 2010 samt i förlängningen alla andra intervjuer de gett rörandes sitt påstådda dagboksfynd (i internationell musikpress, såsom Kerrang! och Critical mass).

Min huvudsakliga invändning är att den påstådde dagboksskrivan Holger Nilsson aldrig existerat. Lika lite har hans hustrumord i Yttre Åkulla ägt rum. Bevisligen har heller ingen dagbok lämnats in av Cult of Luna till Västerbottens museum.

Vidare störs jag av den cyniska hållning till psykiskt sjuka som bokprojektet förmedlar. I en tid då mentalvården arbetar lika hårt med att nyansera synen på psykiskt funktionshindrade, som Umedalen gjort med att tvätta sitt gamla mentalsjukhus nedsvärtade fasader, är det förstås vanskligt och olustigt att försöka sudda ut gråszonerna och måla om bilden av de drabbade, som vandrare helt i sina egna världar - morbida och oemottagliga för sin omgivning.

Man hade önskat att de ansvariga läst Johan Cullbergs Mänskliga gränsområden : Om extas, psykos och galenskap, åtminstone dess förord, innan de sjösatte sitt bokprojekt. Som det är nu verkar de inte riktigt begripa vad det är jag riktar kritik mot. Deras svar på min artikel, publicerat i papperstidningen, lyder

"Erik Jonsson har inte läst Eviga Riket. För att kunna föra en kritisk diskussion kring verket hade det varit på sin plats att först ha läst boken i fråga".

Anders Teglunds tolkning av det påstådda dagboksfyndet har inget med detta att göra, vill jag mena. Detta handlar som bekant inte om någon bokrecension. Men är detta viktigt så kan man föra till protokollet att jag lyssnat - mer än en gång på - det inlästa kapitel som finns att tillgå på Cult of Lunas hemsida. Detsamma gäller deras skiva The Eternal Kingdom (för övrigt ett mästerverk inom sin genre) som har kommit till under samma premisser som boken.

Dessa verk ligger inte under luppen i min debattartikel. Jag betraktar dem som konstverk, inte som historiskt förankrade dokument. När dess upphovsmän kommer ut med autenticitetsanspråk som berör särskilt drabbade personer och platser ryter jag emellertid ifrån.

"Att hacka tänder av köld på en vintrig väg gör ett livligare intryck än att läsa femtio vinterdikter hemma vid brasan, skulle jag vilja påstå"

- Willy Kyrklund (1921-2009)

Över ett halvår har förflutit sedan Kyrklunds bortgång. Idag hade han fyllt 89. Citatet ovan känns passande en dag som denna. Det ringar dessutom in författarens fantastiska stilistik. Under hela sitt liv kände Kyrklund en hemsk motvilja mot att kasta sig ut i obegripligheter, och pretendera på att det skulle innebära något märkligt. "Även om det som är värdefullt kan vara svåråtkomligt, innebär det ju ingalunda att det som är svåråtkomligt är värdefullt", sa han själv.

Grattis Willy!

(Behöver öva mig på att skriva korta blogginlägg)

Hösten 2007 utannonserade Svenska Dagbladet - med säkra och stolta versaler - härnösandfödde Doris Dahlin som dagens debutant (Se bilden till höger). Vad som låg under luppen var den redan uppmärksammade bekännelseromanen Skammens boning. Däri berättas, precis som i artikel, om Dahlins uppväxt med sin alkoholiserade pappa, om kampen mot anorexin och om blodtranfusioner. En stickande känsla av otillräcklighet vilar över redogörelsen. Mest påtaglit blir det när man talar om skam. "Först som vuxen fick hon ord på känslan", fastslår artikelförfattaren.

Vi får följa med på en högst påträngande resa, genom grundskolan, via fil kand studier i Umeå och biblioteksutbildning till terapi och krisgrupper. Alltsammans är noga redovisat; de mörka passagerna såväl som slutetapperna då ljuset i slutet av tunneln görs skönt märkbart. Jag skulle säga att det bara är en pusselbit som saknas, en inte så liten uppgift... Den om Dahlins egentliga författardebut.

Jo, för att SvD hade dessvärre varit för kvicka med sitt DEBUTANT-uppslag. Eller om man så vill, 26 år för sena.

Ockupationsleken

I själva verket debuterade Doris Dahlin redan som 19-åring, med boken Ockupationsleken (som dessutom skrevs vid 17 års ålder, men kom ut först efter att Dahlin avlagt examen). Boken är en skildring av några härnösandsungdomars försök att göra sin skola till vad den utger sig för att vara: en plats för medinflytande, där eleverna inte behandlas som inlärningsmaskiner utan som tänkande varelser, där man ska få ifrågasätta lärarnas auktoritet.

Gymnasisterna försöker uppnå förändringar genom att prata med lärare och rektor, men möts av en isande tystnad och total ovilja till meningsutbyte. För att påkalla allmänhetens uppmärksamhet på sin situation beslutar de att ockupera en nybyggd skollokal.

Så smyger sig skamkänslan återigen på. Och den bär samma uttryck som i Dahlin uppföljningsroman. De nyckfulla människorna i den borgliga staden vänder sig mot ungdomarna. Ockupanterna utmålas som busar och ligister. Vuxna människor kastar sten på dem, polisen misshandlar dem, lokaltidningen ger felaktiga referat av händelserna. För ungdomarna är detta skakande, traumatiserande. Det är en helt ny livssituation, och de fylls av skräck inför den nyupptäckta verkligheten.

Framför allt är det myten om demokrati och inflytande som får sig en törn i Dahlins förstlingsverk. Gymnasisternas världsbild är för alltid nedsvärtad. Slutorden är mörka: "Vi var ju bara sjutton ungdomar ... nästa gång ler ni inte för då vet ni att det är er vårt hat riktas mot. Då vet vi att det är ni som har makten och att det är ni som måste bort".

Hyllad av S.E Hinton

Dahlins bok fick dock ett trevligare gensvar än hennes skolockupanter. Författaren fick t o m medverka i TV:s kvällsöpet för att prata om den, samt debattera den rådande skolpolitiken. Inom ett par år hann Ockupationsleken komma ut på flera språk. Samtliga upplagor sålde slut. I Danmark hette den Elevoprøret, och i USA kallades den The Sit-In Game. Den prisbelönte författaren S.E. Hinton - som liksom Dahlin var 17-år när hon skrev sin klassiker The Outsiders - älskade The Sit-In Game:

"This is a marvelous book - it captures all the frustration, fear, and most of all the mind-killing boredom perpetuated by school systems. It has all the fine anger of the young - only a young person could have written it; once out of the system a merciful blurring of memory occurs [...] It should ve read by adults as well as young people. For the young it can express what they may find difficult to articulate, but for the older ones, it will sharpen the memory of what was, for most, a calculated, chilling attempt to force conformity on us all"

(S.E Hinton, "News from Viking", 21 januari, 1974).
 

Det är lustigt att utgivningen av Ockupationsleken länge stått utanför Dahlins författarbiografi. Denna lilla framgångssaga, mitt i den ovan redovisade småstadsmisären, förstärker ju bara bilden av Doris Dahlin som ett verkligt maskrosbarn. Ockupationsleken utgör ett komplement till Skammens boning, och vice versa. Genom att läsa båda böckerna förstår man hur noga Dahlin rustat sig under tonåren. Och vilken beundransvärd strid hon gått.

_________________________________________________________

Läs även min anmälan av Doris Dahlins Ockupationsleken (och generationskamraten Monica Kronlunds Hallå? Dra åt helvete!) i Tidningen Allehanda (se bild till höger).

Artikeln "Med ung, sund vrede" är en del av mitt eviga projekt att åsynliggöra norrländska författarskap och vidga begreppet Norrlandslitteratur.

Texten finns även som PDF.

Mer om Doris Dahlin hittar du på hennes hemsida

http://dorisdahlin.se/

(som glädjande nog uppdaterats med information om Ockupationsleken, sedan jag sist kikade in)

Halleluja! Nu har jag fått se det lilla miraklet!

De första provtryckningar av De lykliga åren har genomförts, och alltsammans förflöt förhållandevis smärtfritt. Om en vecka eller två torde nyutgåvan av Birger Vikströms opus beviljas tillstånd att lämna förlagskällaren. Inte en dag försent hade jag viljat utbrista, men det är inte helt sant.

Lillrackaren rymmer i a f 278 sidor. De sista åtta utgörs av mitt framsvettade efterord. Sex månader tog den texten att korrigera, ytterligare nio månader upptogs av förarbete.

Jag låter bjuda på bokbaksidan, som adopterats ur nämnda eftertext:

Under veckan som gick gjorde sig Elvin Enqvist – på god väg att bli Dagarnas skums husförfattare – påmind igen. Men inte heller denna gång gavs ångermanlänningen en ordentlig presentation. Det där kompletta författarporträttet låter fortfarande vänta på sig. Nej, istället berättade jag i en artikel, skriven för Norrbottens-Kuriren, hur det kom sig att Elvin Enqvist uppehöll sig i Gammelstad, samt vilken betydelse hans treåriga vistelse fick för det framtida världsarvet.

Läs om Enqvist envetna strider med Luleå kommun, för kyrkstadens bevarande, här:

Föfattaren som fattade tycke för Gammelstad

Och ifall man missat tidigare journalanteckningar om den Bjärtråfödde författaren återfinns de här:

Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder

Elvin Enqvist : En blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren

Det gnager på mig att jag sammanställt så mycket information om denne driftige diktare, att jag lagt ner otaliga timmars researcharbete, men skrivit närapå ingenting om hans verk! Den vackra diktsamlingen Vilse behandlas förvisso i den första bloggposten och fotoboken Kyrkstad förekommer förstås i NK-artikeln, men om Enqvists romaner och noveller har inget sagts.

Nio böcker skrev Elvin Enqvist under sitt nästan 100 år långa liv:

Etyder, 1938
Vilse, 1940
Gilja : en berättelse från mellersta Norrland, 1942
Skärvor, 1943
Löv, 1950
Spårsnö, 1974
Skrivstycken, 1977
Kyrkstad, 1978
Ballad : efter en ångermanländsk bondesägen, 1986

De allra flesta är diktsamlingar, men ett par undatag finns. Som bekant är Kyrkstad ett slags prosaiskt dokumentationsverk med vackert fotomaterial. Mordballaden Gilja är kanske det närmaste man kommer en roman, om man bortser från Spårsnö som är tre längre noveller. Ballad (med kolteckningar av Barbara Staffansdotter Hallström) är också en sorts sammanhängande, men mycket prosasik berättelse. Den bärs dock främst fram av ett genomgående gnistrande, poetiskt språk.

De många arbetena och de få böckerna

Detta är förstås en väldigt brokig och tunn bunt böcker, för en man som burit runt på gåspenna under närapå 60 år. Delvis har detta att göra med Elvin Enqvist ständiga uppbrott och vitt skilda arbeten. Han var journalist, planeringsman, lantbruksbiträde, busskonduktör, dekorationsmålare, förrådsbiträde, järnsågare, svarvare, kanonslipare och sekreterare på ett advokatkantor. Enqvist hade dessutom uppenbart svårt att förena sina intressanta arbetsmiljöer med sitt skrivande. Bara kanonslipartiden utnyttjats litterärt (i diktcykeln ”Verkstad”, i debutboken).

Dessa vardagliga bryderier plågade honom svårt; först ett par timmar in på natten kunde han börja skriva av sig dem. Som en slags rening. ”Att skriva är ju en gåva som man fått sådär oförskyllt”, lär Enqvist en gång ha berättat för vännen Lars Gustav Hellström, ”men det är en gåva som oftast kostar många gånger mer än man från början har lust att betala. Fast ändå gör man det. Därför att  man inte kan annat. Därför att det man har inom sig måste bli till dikt för att man skall få frid med sig själv. Att man sedan kanske ändå inte lyckas med det, det är en annan historia.”

Enqvist haussades ändå upp något ofantligt efter sina fyra första verk, med sina luftigt klingande naturstycken och mörka nocturner, varpå han utan försoning skrevs in i samlingen Den unga parnassen (1947); en serie porträtt  över framtidens stora och kommande författare, bl a Werner Aspenström, Gunnar Ekelöf, Stig Dagerman, Elsa Grave och Maria Wine. Förhoppningarna på Elvin Enqvist var just så stora. Att han däremot inte funnit sin slutgiltiga uttrycksform ännu hymlade man lika lite med som författaren själv. Det var ju bara en tidsfråga innan han skulle hitta helt rätt. I Enqvist fanns måhända ”fröet till den lyriska Norrlandsskildrare som kan ta vid där Pelle Molin en gång slutade”. Så skrev man.

Ett 25-årigt uppehåll

Den uppmärksamme läsaren har redan noterat att Enqvistbibliografin har ett gapande hål. Det öppnar sig åren efter Den unga parnassen och markerar en 25-årig blockering hos författaren, en oförmåga att svara upp mot omgivningens förväntningar. Gammelstadstiden är dess starkaste manifestation. Kyrkstadsisolationen var ett desperat försök att dra sig undan larmet och finna inre harmoni. Hur det gick med det vet vi ju (annars, läs blogginlägget om författarens intentioner). Det är klart möjligt att Enqvist faktiskt författade en ”1700-talsroman, men att den refuserades. Under dessa år mottog han nämligen flertalet refuser. Alla kom med samma omdöme: ”Hr Enqvist besitter en fantastisk talang. Vi är sålunda övertygade om att han förmår återkomma med något bättre än detta insända stoff”.

Det ligger i sakernas natur att författare blir kritiskt granskade av sina förläggare, men efter 24 år kände Enqvist att det fick vara nog. Genom författarförlaget, ett förlag som ägdes och drevs av 250 författare och verkade i syfte att ge skribenterna direkt inflytande över utgivningen, fick han ut sin comeback Spårsnö. Skulle någon fråga mig så svarar jag att denna bok innehåller det absolut bästa Enqvist skrivit.

 

Spårnsnö

Denna pocketbok rymmer tre enkla men uttrycksfulla berättelser från lappmarken. Samtliga äger rum mellan åren 1897 till 1917, och behandlar de särskilda existensvillkoren i denna mark. Det var en mörk tid för samerna. Lappland tillhörde dem men individuell äganderätt till mark var okänd. Vid denna tid förde först skogskonjukturen och sedan malmfyndigheterna en mängd svenska lycksökare upp mot Lappland. De fick lagfart på jorden och koloniserade vida områden som tidigare brukats av samerna. Svenskarna öppnade butiker, sålde brännvin och klådde dem på pengar. Många samer gick under vid mötet med denna främmande kultur. Och det är bakgrunden till de tre berättelserna. Alla kretsar kring brottstycken, eftersom de byggts upp av gamla tidningsnotiser som Enqvist funnit makabra och spunnit vidare på.

Den längsta, ”Mellan vattnen”, handlar just om denna konfrontation mellan en renskötande familj och tre malmletare. Huvudpersonen Stor-Abraham begär inte annat än att fortsätta leva enligt samernas urgamla seder. Inkräktarna hotar hans trygghet genom att sätta ifråga hans rätt till jorden. Dessutom super de och svinar ned. Sista droppen bli att Stor-Abrahams egen dotter fylls med sprit och förnedras grovt. I en oerhört dramatisk uppgörelse lyckas fadern skjuta sig fri och hämta hem henne. Hon är dock förlorad.  Hellre än att återvända hem vill den räddade följa förövarna ned till staden. Stor-Abraham svarar då med att spika in sin redlösa dotter i en kåta för att självdö.

De två andra berättelserna är kortare. I titelnovellen ”Spårsnö” förföljer en svartsjuk same sin antagonist på skidor ut i snövidderna. Han skjuter ner den jagade och vräker honom i lägerelden för att dö. Men tidigare misstankar om oförrätter visar sig plötsligt ogrundade. De är snarare en följd av det svaghetstillstånd huvudpersonen hamnat i genom sprit och ensamhetens sjukliga fantasier. Stämningen är genomgående laddad. I den sista texten, ”Poker i Kangas” övergår det till ren häxdans. Korten virvlar i luften, och brännvinet flödar. I sitt raseri skjuter de druckna pokerspelarna ut en säng med en döende gumma i vedbon, för att hon ojar sig och stör i spelandet. På natten snubblar någon över hennes stelfrusna arm. Kanske är det vargen som slitit henne ur bädden?

Enqvists stil är knapp vilket  bidrar till att skapa en förtätad, rå stämning. Han är skicklig i att arbeta med antydningar. Den krypande stämningen byggs upp med sparsamma slag på trolltrumman (jo, jag vet att man inte får kalla den så). Hans lyriska bakgrund slår igenom i språket, taktfast. Det är ett mörkt violoncellackord, som passar bra till det norrlandsgotiska temat i berättelserna. Till en del liknar novellförfattaren Enqvist Nordmalings Thorsten Jonsson. Man skulle också kunna karaktärisera stilen som hårdkokt, men det gäller då främst de två första berättelserna. I ”Poker i Kangas” närmar han sig istället en suggestiv symbolism som i mycket påminner om den ryske författaren Andrej Belyj. Det är ett ovanligt inslag i svensk prosa. Och mycket väl genomfört.

Jag skulle önska att samtidens läsare fann sin ingång till Enqvist just genom denna märkliga bok. Den är i högsta grad tillgänglig genom bibliotek och internetbokhandlare (såsom bokborsen.se och antikvariat.net). Därtill är den i sitt enkla pocketutförande mycket billig. Som läsupplevelse betraktat, däremot, är den enorm.

Foto: Elvin Enqvist, "Minus Fyrtio. Forty degrees below freezing point" ur Kyrkstad.

PS. En annan, som på inrådan läst Spårsnö, och såklart gillat den är Vicky Uhlander. Läs hennes omdöme här. DS.


 

Samtidigt som jag började gräva runt i Lennart Marklunds författarskap sattes också mina första spadtag i Bonniers Nya Lyrikserie. BNL var en bunt små, små böcker som utkom under 60-talet, i syfte att utforska Sveriges mer dimhöljda litteraturlandskap. Somligt var intressant, annat var direkt anskrämligt. Summerat är det kanske just bredden, den stora mängden mystiska upphovsmän och -kvinnor, som bjuder en att söka sig tillbaka till bokserien.

En brokig blanding poeter gör sig påminda genom dessa häften: obskyra, oävna, otidsenliga röster. Bengt Hörberg och Hans Boij är exempel på två udda diktare, vars författarskap tagit sin början här. Och att Marklund från Umeå fick inleda bokserien med sin dystra debut Elden och tystnaden talar samma tydliga språk. Om honom och hans underliga livsöde vet vi emellertid lite mer idag. Därför tänkte jag istället skriva något kort – det lilla jag känner och vet – om en annan av dessa BNL-poeter.

Inledningsvis ska det fastslås att damerna i Bonniers Nya Lyrikserie är minst lika egenartade som herrarna... Det började med introduktionen till författaren och översättaren Ingegärd Martinell, och hennes lugnt oeftergivliga strävan till känslomässig klarhet. Och det fortsatte med Leena Helka (bilden) och hennes energiska försök att disciplinera en oregerlig ingivelse. Martinell har lyckats hålla sig kvar i det litterära medvetendet, med en serie barnböcker samt åtskilliga uppdrag för Svenska barnboksakademien. Men Leena Helka, vem minns henne idag?

Säregen men tilltyglad poesi

Helka föddes i finska Rauma, 1924, på ett av årets sista dagar. Hon klev över gränsen till Sverige ett tiotal år senare för att göra läger i Luleå. Där kom hon även i fortsättningen att uppehålla sig, verka och lära känna sitt diktlandskap. Hon har alltså viss koppling till Norrland, trots att hon a priori har skrivit dikter, noveller och sagor på sitt finska modersmål. Först under 60-talet tar det svenska språket och den nordsvenska miljötäckningen plats i författarskapet. Det sista som jag läste var att hon nu åter bor i Finland där hon avslutat sitt yrkesverksamma liv som bildlärare.

Helkas förhållande till livet och ordet var vid 60-talets begynnelse häftigt. Hon var märkbart sträng mot sin språkliga egenart; man kan säga att hon tvingade på den ett schema som inte passar. Läsarna och kritikerna kunde alltså skönja såväl det säregna som det tilltyglade, fast de fastnade ofta för det senare - med följd att de goda recensionerna uteblev. Sju systrar (1962), som ingår i nämnda lyrikserie, innehöll t ex uteslutande fyraradingar – vilket ansågs banalt och lite stelt.

Det är nog sant också, att formen betydde mera våld än en rimlig tuktan av impulsiviteten kan ha krävt. I Sju systrar rör sig Helka som alltid mellan lyriken och aforismen. Hon håller sig med höga tankar, men det är desvärre bara i undantagsfall hon lyckades förena naturlig fräschör med tvångsmässig sobrietet – som i dikten ”Gammal kvinna”:

"Så kort var livet - vilken synvilla

när man mätte den från barndomshemmet -

så kort

men såhär trött hann jag bli."

Anspänningarna släpper

Ändå fanns där en dold spänning i hennes programmatiska avspändhet, som till mycket påminner om Göran Sonnevis (vars diktsamling Outfört faktiskt klev in som nummer två i Bonniers Nya Lyriksere). Författarinnnan har en påfallande förmåga att få de korta stroferna att bränna till vid kontakt med läsaren. Denna miniatyrpoesi kring väsentligheterna har just sådana kvaliteter som gör att man med förväntingar ser fram emot att läsa en fortsätting. Det skulle dock dröja ytterligare ett par år innan den fann sin allra finaste form. Det är som om Leena Helka successivt gav utrymme för en mera positiv tilltro till naturen i sina dikter: lite liv och luft mellan raderna. Därefter följde en efterlängtad avlastning av de extatiska förväntningar som höll henne lyft över den smutsiga vardagen – ett begynnande avsked till de naivistiska och åtskruvade. I diktsamlingen Fosterbarn från 1965 möter man en slags smart och snygg ”nyenkelhet”, för att tala med Sonja Åkerssonälskaren. Här är Helkas poesi glasklar och snyggt krass. Den är faktiskt - sina 5 år till trots - mycket kompatibel med vår samtid.

Sålunda får denna lilla anmälan rinna ut, med ett parti ur en av Leena Helkas finaste diktsviter, "Vinter", hämtad just från samlingen Fosterbarn:

"Mörkret tränger in.
Det är vanlig tid på eftermiddagen.
Grannarna ylar
i sina burar.
Staden spikar spikar i spikar.
Vid alla köksbord
sitter tonårsflickor och skriver:
"Jag har små ögon och stora fötter.
Varför måste det vara tvärtom?
Jag hittade i somras en fyrklöver
men det hjälpte inte det minsta.
Vad ska jag göra?"
Den gamla slarviga tiden
hasar fram
eller slinker iväg kvickt
glad över ingen fick syn på en.
Luktar lök.
Det är middagstiden
i morgonrock.
Nu dukar signaturerna
"Oviss framtid" bord.
Det blir mörkare. Ögonen minskar
och fötterna växer med tiden.

Himmelens skönhet
glider som vågor över hela dess ödslighet.
Här vid sömnens rand växer det ännu gräs.
Tröttheten håller om mig som en gammal god kvinna.
Hon har tårar i ögonen - i mina ögon.
De gamla goda kvinnornas gungstolar
har förmultnat - känn
hur jordens yta rör sig.
Där gungar de och sticker gräs.

Grannens barn gråter.
Ännu är det grannens barn som skriker
högt.
Grannens barn får gråta
hela huset till sömns.
Han gråter för att husets mardrömmar.
Ur häxornas grytor stiger rök.
Det är där
man gör av feta barn talgljus
och av de magras hud lampskärmar
-aftonlampor och stämningsljus-
men så underligt
att bara ett av barnen gråter.
Grannens barn bara gråter.
Grannens barn får tänder."

Är återigen satt i arbete, men tyvärr mindre som skribent och desto mer inom vården. Därför förlöper inte bloggandet i den takt man kunnat önska. Likväl trängs jag att klämma ur mig något om det senaste numret av Provins, det som jag tidigare utannonserat. Nu finns nämligen nummer 4 2009 i handeln. Konstigt vore det väl annars.

Jag råder alla att införskaffa tidskriftsnumret, om inte för Tomas Tidholms mässande prosa så väl för Elin Berges underbara Sune Jonsson-pastischer: en bildserie över provinsens punkrockare med nedslag i David Sandströms Brändöstudio, Frida Hyvönens Flarken och Dennis Lyxzéns Mullsjötorp. Det är kulturkollision så det gnistrar om det, och samtidigt förbannat vackert. Tänk att Sune Jonsson faktiskt är på väg att få en värdig arvtagare, och detta samma år som hans sorgliga bortgång. Elin Berge är en fotograf att följa. Har du inte redan sett hennes skimrande fotoutställning om de thailändska kvinnorna i Norrlands inland kan du med gott samvete skaffa dig ett exemplar av hennes bejublade fotobok, tillsammans med senaste Provins alltså.

En annan anledning till att tjacka ett ex norrländsk litterär tidskrift är för att ytterligare bekanta sig med Elsa Forsgren - Modernisten från Vittangi. Jag har som bekant redogjort för henne i VK, en gång i papperstidningen och en gång här på Dagarnas skum. Vid det senare tillfället påtalade jag att det fanns en alldeles häpnadsväckande historia som ramar in hennes märkliga livsöde. Det är den som berättas i min Provinsessä.

Faktum är att vår norrländska författare står staty i Uppsala. Det är Elsa Forsgren som dansar till näckens pipa utanför Uppsala Centralstation. Dessutom är det Elsa Forsgren som gör den glorifierade Mariagestalten på trätriptyken i Jukkasjärvi kyrka. Båda verken av nationalkonstnären Bror Hjorth. Hur detta kommer sig får man emellertid läsa sig till i Provins. Varför jag väljer att göra denna anmälan är för att tidskriftens sättare olyckligtvis bommat att infoga bilder på dessa konstverk. Det är alltså frågan om ännu en komplettering. För dig som redan har införskaffat nämnda Provinsnummer, eller planerar att göra det, följer här ett bildappendix:

Till vänster: "Lilla skaldinnan", Etsning av Bror Hjorth föreställandes författaren Elsa Forsgren, framställd som den livgivande Peiven Neita, Soldottern, ur den samiska mytologin.

Mitten: Hjorthstatyn "Näckens polska" i Uppsala, med Vittangiförfattaren fångad i rörelse.

Till höger: "Stående kvinna", Blyertsteckning av Hjorth med Forsgren som modell.

Nedan: Detalj ur Jukkasjärvitriptyken. Elsa Forsgren gör den samiska Jungfru Maria. Nere till höger syns Artur Lundkvist kurtisera och Stina Aronsson.

Som sagt... Den fulla förklaringen finns i senaste Provins.

Julen, festen och frosseriet. Snart är alltsammans förbi. Bara ett pliktskyldigt nyårsfirande återstår av febrigt förlustande, innan det är dags för den hårda och svåra avhållsamheten. Dags att komma i trim igen, avlägga nyårslöften, lämna middagsresterna åt den framtida julgrisen. Eller? Måste vi verkligen smalna av nu, när allt är så ymnigt, gott och skoj? Varför inte köra på? Bara frossa vidare året ut? Vad skadar det månne med några kilo extra; de kan väl komma till pass ifall tiderna tänker bli knepigare?

Det är förstås dags för ännu en lång "gästtext". Jag vet nämligen att Birger Vikström har svar på tal. Jag hade kunnat konsultera någon mer namnkunnig i denna matfråga, kanske Alfred Jarry eller än hellre François Rabelias, men nu väljer jag återigen att gå till min Birger. Anledningarna till detta val är flera. Den mest uppenbara är att jag vill flagga för ännu en borttappad Vikströmtext, vars nyupptäkt jag tillskriver mig själv. Ett annat skäl är att den Birgernovell som fått fungera som flagg för Dagarnas skum över hela julhelgen, i mitt tycke, inte är särskilt representativ för författaren och därmed inte heller särskilt skojig. Likväl har läsarkretsen svarat bra. Jag tolkar det som att Vikströmhungern är omättlig. Sålunda får den magre norrlandbohemen komma till tals även denna gång, på frågan...

          ÄR DET 

    SKURKAKTIGT 

        ATT VARA FET?

Danskarna är ett frodigt folk och man vet att de inte föraktar god mat. Men trots detta (och trots landskamperna och Kristian extyrannen) betraktar vi dem med sympati. Varför då detta med skåningarna? De bor på hitre sidan sundet, de är också ett välmående folkslag och om deras lust till mat råder bland källforskarna ingen oenighet. Ändå röner de inte alltför stor uppskattning. Den fetma som för dansken är ett adelsmärke år för skåningen en belastning (inte bara fysisk). Hur kan det komma sej?

Är det möjligen så att det anses skamligt att äta i Sverige? Kanske inte riktigt, men om någon genom ätandet blir rund och "välväxt" så möter han mycken hån och begabbelse. Som symbol för det djuriskt låga inom människan får han klä skott i alla möjliga sammanhang. I litteraturen, hos karikatyrtecknare, i föredrag och tidningsnotiser avspeglas denna vår böjelse att hylla det andligt-asketiska. Torsten Tegnér blir ett föredöme och kalorijägaren en ljusgestalt i tiden.

Förr kunde en litteraturens hjälte mycket väl vara en till det yttre omfångsrik person. Mr Pickwick var inte mager, och många av de vänligaste farbröderna I Dickens romaner år välnärda.  En monstruöst girig och osympatisk person som mr Nickleby liknar då istället i viss mening ett skelett.

Sympatiskt tecknade skälmar, lustigkurrar, skämtare och verkligt hjärtegoda människor var i äldre litteratur ofta rätt så fetlagda. Och författare kunde skildra gästabud och dagslånga kulinariska festmåltider utan att höja ett fördömande, moraliserande pekfinger. Det rörde sej ändå om en konsumtion i mat och dryck av sådana mätt som en svensk systemdirektör eller krogvärd aldrig ens skulle kunna drömma om. Och i den heliga bok som man får förmoda att även asketen Fransiscus älskade högt, kan man läsa följande tänkvärda ord: "Se, vad jag har funnit bäst för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig glada dagar...

Caesar ville se feta människor omkring sej,. godmodiga själar. Den som älskade mat och dryck ansågs inte heller senare nödvändigtvis vara en oduglig eller lätting. Sandels vräker sej kungligt före slaget vid Pardala by, men när det gäller fruktar han inte kulregnet för den sakens skull. Och för Kulneff, denne färgstarke man, var det huvudsaken att man föll, om det sedan var sabeln eller glaset som var orsaken spelade mindre roll.

De två var ett par av de sista sympatiskt skildrade människorna i svensk litteratur, som tilläts att älska god mat utan tanke på figuren. Mot slutet av artonhundratalet, i socialismens uppvindar, skedde en radikal omvärdering. Det blev plötsligt skurkaktigt att äta och dricka. Den som försåg sej med mycket mat var en bov, en man som med sin breda bak satt på arbetarklassen, åt upp maten för dess svältande barn, smorde sej med flott medan arbetaren blev allt magrare i svett och träldom.

Tendensen gick långt utanför den direkt klasskampsbetonade litteraturen. Spökdinén hos professor Stenkåhl i Strindbergs Svarta fanor t ex . Hur understryks inte de agerandes låga sinnelag, deras djävulskhet, småsinne och hat just genom det motbjudande sätt på vilket de vräker i sej mat. Lösgommen, som en av gästerna plockar ut och in efter behov, matresterna som tornar upp sej som berg på tallrikarna, rapningarna osv är uttryck för de ätandes andliga nivå lika väl som bakdanteriet, fegheten; allt flyter samman tills man känner det som om man såg en flock hyenor kalasande på ett kadaver istället för en samling människor som äter middag.

Jämför med det liv som vissa munkar för i Balzacs noveller om Den Sköna Imperia! De nekar sej minsann ingenting, flottet rinner över deras hakor, de äter, dricker, älskar och lever lusen som det heter. Den Sköna Imperia är en Satir, ett skämt, javisst. Men när vi lämnar munkarna och kurtisanerna åt deras öde så tycker vi inte illa om dem. De har roat oss och vi unnar dem deras mat, deras kvinnor och det flödande vinet.

I Socialistinspirerad litteratur innan sekelskiftet och framåt, den så kallade proletärdiktningen inräknad, har man inte kunnat tillåta sej att betrakta vällevnadsmännniskan genom så förlåtande hornbrillor som dem Balzac använde.

Studerar man en del litteratur från socialismens barndom, för att nu inte tala om artiklar, bevarade tal och karikatyrer, får man lätt det intrycket att arbetarklassens marsch mot makten främst hindrats av en massa orimligt feta människor, som staplats ovanpå varandra kring tronen, altaret och penningpåsen, till en ogenomtränglig barrikad.

Det vilade något förandligat över denna socialismens gryning. Även den asketiske socialistens ideal var de tolv apostlarnas torftiga levnadssätt. Hur mycken smälek fick inte August Palm uppbära för att han tillät sej en sådan vällevnad som att dricka snaps! Det var eldsjälar och röda fanor, de materialistiska tongångarna hade något abstrakt över sej, rent konkret sträckte man inte sina krav längre än till bröd, det heliga brödet, symbol visserligen men ändå.

Inte ens proletariatets egna oförfalskade söner var oantastliga. I skillingtrycket om Petter Jönsson misstänkliggöres han på det grövsta, motivet för hans amerikaresa säges vara att

få äta fläsk och potatis
och sen med flottet få smörja
stövlarna gratis

Petter Jönsson borde ha nöjt sej med att drömma om en råglimpa, då hade han varit en mer sympatisk gestalt.

Kapitalisten, hur fruktansvärt fet framställdes han inte både i text och bild! För många karikatyrister är han också än i dag en magnifikt svällande uppenbarelse med fläskiga fingrar, gärna ringprydda. Vilken kontrast mellan denna standardbild och fotografier exempelvis av Henry Ford eller den oblattunne oljekungen Rockefeller.

I verkligheten kom satiren-karikatyren inte heller att rikta sej mot kapitalisten som reell samhällelig företeelse utan mot uppkomlingen, spekulanten, gulaschen, småfisken i det kapitalistiska träsket, för att använda känd terminologi. Hur mycket djupare, mer blottande är då inte t ex Dreisers bild av finansmannen och titanen Cowperwood, uppkomling kanske även han, men inte av samma art som svartabörshajen. Dreiser ser det väsentliga, vad Cowperwood äter eller dricker är en i grunden fullkomligt ovidkommande sak.

Annars ser vi hur man ofta angriper människor för att de lever alltför flott, även om de har råd därtill. I historieböcker talas med beundran om Karl XII:s spartanska levnadssatt, medan Strindberg energisk uppehåller sej vid de många silvertallrikar och kockar, son kungen hade med sej på sitt ryska fälttåg. (Men Strindberg tyckte dock själv om en "gris till frukost", varför mycket skall varda honom förlåtet.) Hur skojade man inte för övrigt med Görings fetma, precis som om nykteristen och vegetarianen Hitler skulle ha varit en ståtligare produkt av Adams säd.

När får vi uppleva en livsnjutningens renässans här i landet, vilket är något alldeles annat än de barbariska fyllslag som vi numera ägnar oss åt ibland? Fransmännen lär äta middag i modiga två timmar värde dag och de tycks inte må illa av det. Och danskarna är som sagt glada människor, även om de inte fostrat någon Waerland. Häromåret hävdade visserligen en läkare i Jokkmokk, i en skrivelse till medicinalstyrelsen att folket i hans distrikt levde i lyx och överflöd, vilket sades äventyra deras hälsa. Vad det kan finnas för lyx och överflöd i den lapska utmark som kallas Jokkmokk, utom möjligen en sådan läkare, är mej obekant. I det övriga landet lär dock faran för allt för mycket lyx inte vara överhängande. Däremot ligger det en fara i all denna fortsatta predikan om rostfritt stål, snabbluncher och statistiska kaloritabletter. Det fanns en tid, har jag hört, då ett äkta bondbröllop kunde räcka i tre dagar. Ack ja.

Att en socialistagitator förr måste tänka på att leva rätt sa torftigt, inte bara av ekonomiska skäl, är annars förståeligt. En anekdot från den tid då seklet var ungt illustrerar till exempel faran för agitatorn att till det yttre bli alltför lik den klassfiende han gisslade.

En sådan agitator, med magen hängande långt ut över talarstolen blev vid ett tillfälle så uppeldad av sina egna ord att han glömde sej, slog ut med armarna och skrek: "Vi svältande proletärer!" Som svältande proletär hade han utseendet mot sej.

Svälten kan sägas vara avskaffad i vårt land och ingen önskar den väl tillbaka utom möjligen den ovan nämnde Jokkmokksläkaren. Men att njuta av det relativa välstånd vi erövrat, den konsten är oss ännu fjärran. Hur sorgligt försummad är inte Kajsa Wargs visdom. Och vad drycker beträffar, där snuddar vi ju vid något närmast kriminellt.

Så talade alltså Birger Vikström, 1960 och därtill i Folket i Bild. Fan tro't att han inte tordes sätta den text i tryck under sin levnad. Kontroversiell är den ju, om än lekfull, i sitt gäck av den socialistiska rörelse som han många år tillhörde. Det är denne Birger jag gillar. Birger Smädaren, den oerhört ihärdige, närmast dadaistiskt nötande, journalistiskt lagde författaren. Denn Vikström maler ur sig flersidiga nonsensartiklar och -brev som likt förbannat vidrör så många spännande frågor. Jag hoppas kunna återkomma till honom fler gånger under 2010.

Mitt eget ätande har, fina råd till trots avtagit, skrivandet fått ta vid i dess ställe. Jag utlovar sålunda fler texter, bl a  en försenad text om Elfred Berggren, som ju avslutade min artikelserie om De bortglömda författarna i måndagens tidning. Mina nyårslöften avslöjar jag dock inte. Då slår de ju inte in, eller hur det nu fungerar...

Idag för 51 år sedan dog Birger Vikström. Förra året hade jag min första Birgertext inne i VK, med anledning av 50-årsdagen. Ikväll lägger jag (förhoppningsvis) sista handen på efterordet till nyutgåvan av De lyckliga åren, just den 22:a december. Därefter tar Erik Jonsson och Dagarnas Skum jullov. Fast det ska förbanne mig firas med måtta och respekt för den döde. Birger själv kräktes på julen, det skrev han så ofta han fick tillfälle. Föräldralös och hemlös som han var hela sitt vuxna liv (som till råga på allt började redan vid 16 års ålder), är det en smula förståligt. Och därför, för att Birger Vikström hade för vana att knuffa omkull julgranar på stadens torg, är mitt senaste litteraturfynd - en ny, glättig Birgernovell om just julen - så överraskande.

Innan jag ger er texten, måste jag säga något om min älskade Birger Vikströms novellkonst. Det finns nämligen två olika sorters Birgerberättelser: De kända och De okända. Med en okänd Birgernovell åsyftas inte en oläst eller opublicerad text. Nej, bara en okatologiserad sådan. Det är så med Birger Vikström att han skrev för brödfödan - d v s okonstlat och ogenerat, ibland helt utan skam i kroppen. Birger Vikström kunde sälja en text för en kvarts hyra, en ny basker eller bara ett glas öl. Kanske är det just därför som han samlat en så entusiastisk skara fans under åren - alltsedan hans död 1958 till idag.

En av dessa dedikerade, poeten Ann Smith, gjorde det till sin sakt att arbeta fram en första katalog över Birgers kända texter (komplett med år, tidskriftsnamn, -nummer mm). Per Svensson, f d radioman på P4, har fortsatt hennes arbete, liksom bl a jag. Antalet katalogiserade, kända Birger Vikström-noveller blir med andra ord bara fler och fler. Sist jag räknade var de legio, kring 200 stycken. Men då ska man komma ihåg att fler av dem är uddaversioner av redan tryckta texter, omskrivna för att inbringa en extra slant till författarens ofta gapande fickor. Ändå tror jag att det finns ett 100-tal till där ute, som inte tecknats ner i registren. Som fog för detta har jag blott min unga erfarenhet; jag har för vana att finna rätt på en ny BV-text per månad - och detta utan att leta särskilt aktivt.

Det senaste Birger-fyndet då... Denna text som publicerades i Folkpensionären 1952 är inte på något som helst vis representativ för Vikström och egentligen inte särskilt frän och bitsk, så varför publicera den här? Jo, lite skoj är det ändå med julen i Birgers lilla Granbergsträsk, kilometrarna utanför Jörn; ett kulturhistoriskt dokument av det sällsynta slaget. Göran Marklund - frid även över hans minne - hade onekligen glatts. Och tänk att Birger Vikström kunde folkhemsfiera sig så pass, bara för att tjäna en liten slant! Nöden har ingen lag heter det ju, men han måste verkligen ha känt att han horade ut sig denna gång. Hur det än sved tycker jag att han gjort det förbannat bra. att skriva i avsmak är inte vidare enkelt. Ändå, med Folkpensionärens läsarkrets och den lilla ytan i åtanke lyckades julhataren Birger förmodligen förmedla en ganska genuin julkänsla, när han skrev...

Detta var alltså i en liten by i det avsides liggande Västerbotten. Där trodde vi barn inte pa jultomtar i vanlig mening hur många vi än såg avbildade på julkort och julbonader. Vi visste hur det hängde ihop med den där saken. Vi fick nämligen själva vara jultomtar.

Redan i mitten av december utsågs jultomtarna, fyra stycken, av vilka två skulle dela ut julklappar i byns östra del och två i dess västra del. Redan flera veckor före jullovet började vi också i skolan tala om vem som kunde tänkas som jultomte i år. Det förekom nära nog regelrätt kandidatnominering, det tisslades och tasslades och intrigerades och överlades. Så värst stor betydelse hade väl inte dessa överläggningar, ty vem som egentligen utsåg de fyra jultomtarna visste ingen i skolan utom möjligen magistern, men honom vågade ingen fråga om den saken. Om det fanns någon särskild juliomskommitté bland de äldre eller om man rent av utsåg årets tomtar vid någon byastämma, visste vi ingenting om. Faktum kvarstod, att redan en vecka före julafton var de blivande jultomtarna utsedda och fick meddelande om den saken. Aldrig från någon bestämd person från år till år, utan än från den ena, än från den andra; oftast dock från de blivande jultomtarnas föräldrar.

Det var min äldste bror som talade om för mej att jag skulle vara jultomte det året. Jag hade då en vecka på mej att sätta mej in i rollen, att prova tomteansikten och känna ansvarets tjusning. Rollen som jultomte skulle aldrig återkomma, det visste jag. Aldrig gick en pojke runt byn i skägg och luva mer än en julafton. Nästa år skulle någon annan fylla min plats. Man må förstå att jag ingalunda underskattade betydelsen av min utnämning. Ingen ny riddade av serafimerorden skulle kunna ta emot sin nya värdighet med större allvar än jag tog emot min.

Tomtemasken var en viktig sak, och otaliga dylika provades framför köksspegeln under min äldre brors vänliga översikt och, som jag ofta tyckte, alltför skämtsamma kommentarer. Jultomtesysslan var ingenting att skämta med. Den var, åtminstone för mej, nära nog viktigare än julen själv. En gammal päls lånades från en granne och provades. Stora lappskor på fötterna hörde till utrustningen, röda skoband med stora tofsar likaledes. En jultomte fick inte se ut hur som helst. Det var noga med hans yttre. Inte mindre viktig var hans förmåga att säga god jul med den rätta inlevelsen. Jag övade den saken i många kvällar i olika röstlägen, med olika betoning och röststyrka. Jag visste mycket väl, att jultomtarnas uppträdande brukade debatteras ivrigt under juldagarna, kritiken gav då sina rosor och törnen, och slarvade man med någon detalj, så kunde det lätt bli mer av det senare slaget än vad som var trevligt.

Nej, ingen kunde påstå att jag slarvade med repetitionerna för årets stora roll. Tvärtom sa min bror nån dag före julafton, att han började bli trött på att varje kväll höra mig säga god jul och finns här några snälla barn och liknande ramsor. Men han nekade mej inte att öva, ty även han insåg väl vilken viktig person jag blivit genom min nya utnämning.

Så kom äntligen julafton. En pojke från granngården, Gösta, kom tidigt till mej den dagen. Han var den andre jultomten, och vi tillbringade hela eftermiddagen i upphöjd uvskildhet, i en kammare ivrigt planerande kvällens rundvandring. Vi försökte tänka ut roliga infall att komma med, ty sådant var mycket uppskattat. Vid sextiden pa kvällen var vi klara med allt, stod påklädda och färdiga med ullvantar och luvor, pälsar och skägg. En käpp var hade vi också, vilken skulle användas att hötta och till äventyrs även att slåss med. Dels var det tradition att jultomtar var lättretade personer, som när man i någon gård vågade ett skämtsamt ord om deras utseende, rusade fram mot den vanvördige och höttade med käppen; dels skulle jultomtarna också enligt gammal sed gräla en smula sinsemellan.

Det var en stjärnklar himmel, som välvde sig över oss, när vi vandrade i väg i vårt viktiga värv. Luften var kylig, röken från husen steg rakt mot himlen, och snön gnistrade. Det var precis sådant väder som det bör vara en julafton men som det ju inte alltid är. Efter oss drog vi en kälke med julklappar i; det var sådana som lämnats till oss från olika håll och som vi ansvarade för. De flesta julklapparna fanns dock i en låda i farstun i varje hus. Där skulle naturligtvis alla klappar kunnat ha sin plats, men det passade sej inte. Då skulle jultomtarna inte ha behövt någon kälke. Var och en som vet något om jultomtar vet också att man inte kan tänka sej sådana komma dinglande lösa och lediga som om de bara var ute och tog sej en promenad för nöjes skull. Nej, De skulle dra en kälke efter sej på sin färd från gård till gård, den saken var klar. De allra yngsta, som hängde i fönsterna för att se när jultomtarna kom efter vägen, skulle bli besvikna, om de såg dem komma alldeles tomhänta. De skulle tycka, att det var skräp med sådana tomtar. Nej, en kälke skulle vara med, och på den skulle finnas den största korg som byn kunde uppleta. Om det sen inte fanns så mycket i korgen, spelade mindre roll, men korgen skulle vara stor.

Julklappsutdelningen gick fint. Överallt strålade ljus, och överallt satt man vid bordet och åt, när vi kom, ty så skulle det vara. Sedan fick jultomten alltid något, en karamell, ett äpple eller något annat gott. I en del hus yrkade man på att vi på en gång skulle äta upp vad vi fått, men det ställde sej ju en smula svårt. Att äta med tomtemask på är inte lätt, varför vi alltid avböjde sådana förslag under hänvisning till att sakerna skulle sparas till tomtebarnen och tomtefrun.

Vi kom dit där jag bodde, där det var svårast att agera tomte naturtroget. Men där var det ett sa mycket större nöje att få läsa vad som stod på en del paket: Till jultomten. Dessa lades på bordet, och som tacksam jultomte lovade jag att komma och hämta dem senare på kvällen. Vi kom också till Göstas hem, där det även fanns paket adresserade till tomten själv.

Att gå runt alla gårdarna tog nära tre timmar i anspråk, ty man fick inte slarva sej genom programmet. Det skulle pratas i gårdarna och berättas om hur det var att vara jultomte och höttas med käppen och tala med de minsta barnen. Man måste se till att man blev en omtyckt jultomte.

Vid niotiden var alla gårdar avverkade. På vägen mellan dem hade en del godsaker slunkit in vägen under tomteskägget och vidare ned i magen. Det var alltså inte precis några utsvultna jultomtar, som från den sista gården skulle gå direkt hem till sej. Skulle göra det ja. Det blev inte riktigt så.

Ödet ville nämligen att jultomtarna, som gick mellan gårdarna i byns östra del, var färdiga med sitt värv ungefär samtidigt som vi i västbyn. Vi befann oss då mitt i byn, de likaså och alla fyra fick syn på varandra på landsvägen. Ett sådant sammanträffande hände ju inte alla år, men när det hände, brukade det inte avlöpa helt fridfullt. Det började med några snöbonar och övergick till närkamp så som traditionen bjöd. Ty denna talade om djupt rotad fiendskap mellan tomtarna i byns västra del och tomtarna i dess östra del. Ett sådant krig var förresten, det insåg vi snart, en mycket värdig avslutning på en lyckad om än kortvarig jultomtetillvaro.

Vi vräkte varandra i snödrivorna, käpparna flög i luften, och tomteskäggen fladdrade. Maskerna gick till spillo, och vi började snart mera likna snögubbar än jultomtar. Från de närmaste gårdarna åsågs bataljon med stort intresse, och uppmuntrande tillrop eggade till nya nappatag. Men sedan tog tröttheten överhanden. Innanför pälsarna rann svetten i strömmar, och fred slöts till nästa jul. Men då skulle någon annan vara jultomte, någon annan skulle öva rollen och ta emot kritikens omdöme dagen efter.

Vi gick hem var och en till sitt nöjda med kvällen så som tioåriga jultomtar kan vara. Från alla fönster i varje gård lyste vänliga ljus, på himlen brann stjärnorna klarare, tycktes det, än vad de brukade göra annars. Och hemma väntade paket, oöppnade hemlighetsfulla paket adresserade till jultomten själv.

Del sex i min serie om Den förlorade norrlandslitteraturen handlar om författaren Elf Norrbo och hans bok Miserere. Denna skissamling från 1912 hörde minsann inte till den samtida nöjesdiktningen. Undertiteln "Skri ur barnhelveten" och det bombastiska mottot – som jag tagit till rubrik för denna journalanteckning – säger att vi istället fortsätter där Dagarnas skum slutade senast, vid känslan av förtvivlan över människornas lomhördhet.

Det är som att författaren och tidningsmannen Elf Norrbo, med sin elfte prosbok, ville använda det enda återstående medlet för att ruska upp sovande samveten och kalla hjärtan. Med flammande indignation slog han upp dörrarna på vid gavel till de mörkrets boningar, där de omänskligaste av alla ogärningar dagligen begicks utan straff och dom – till de utackorderade barnens hemvist. Det människorna inte hade förmåga att uppfatta med hörseln – det måste de se, om det skulle bli till någon hjälp för detta slags samhällsonda, som först under 20-talet började uppmärksammas och göras till föremål för undersökningar.

Utan tvivel var det en serie uppseendeväckande vanvårdsmål i Malmö som inspirerat hälsingeförfattaren till en del av hans berättelser. Var och annan novell inledes med utdrag ur en tidningsnotis, vars innehåll ofta är råare än de påföljande skönlitterära skildringarna. Den interiörer Norrbo kort och kraftigt målat med starka och levande färger blev under hans hand till hela kapitel ur det lidandets historia; utan någon som helst dämpad belysning eller hänsynstagande för våra ömtåliga nerver. Här möter oss spädbarn slängda på en hög av lumpor med bränvinssuddar i munnen, systematiskt mördade; av de äldre misshandlade och torterade för att genom sitt elände vädja till barmhärtiga människors offervillighet. Notorisk ihjälsvältning och krymplingsfabrikation, var två andra problem vid 1900-talets början. I Miserere möter oss också fostermodern, som när brännvinet inte förmår ödelägga det fysiskt starka materialet, tillgriper den naturerade spriten som skållar barnets munhåla och förvandlar magen till en brännhet ugn, tills döden kommer som en befriare...

En omfångsrik och originell produktion

Elf Norrbos borgerliga namn var Johan August Törnblom. Han föddes i Skogs socken i Hälsingland den 23 februari 1862. Om hans barndom är det inte så mycket man vet, men utifrån biografin Pojkdagar från 1923 kan man gott anta att den var lyckligare än de stackars själarnas i Misereres barnahelveten.

Som vuxen försökte sig Elf Norrbo på skogs- och flottningsarbete, blev sedermera brädgårdsförman och som sådan arbetade han fram till 1899. Därefter var han journalist och slutligen chefsredaktör. Det bör heller inte förglömmas att han under en tid arbetade som rallare, eftersom att denna epok satt talrika spår efter sig i hans litterära produktion.

Den litterära produktionen, ja. Elf Norrbos bibliografi är enorm, särskilt med tanke på att han satte igång så sent som vid 40 års ålder. 31 böcker blev det mellan debutantåret 1902 och frånfället 1933. En till tre böcker om året var produktionsmåttet.

Son till en spelman, skrev jag för dagens papperstidning. Norrbo fick förvisso ärva yrket men praktiserade det av allt att döma inte särskilt ofta – även om han ofta avporträtterats med fiol under kind. I min artikel väljer jag ändå att trycka på det trallande i hans språk, framför allt de nymodiga ljudhärmningarna. Huruvida den musikalsika och modernistiska formen för novellen ”Stenkol” lånats av den finske nationalskalden Elmer Diktonius törs jag som sagt inte avgöra, men visst är det underligt att de två hade så mycket gemensamt: fiolspelandet, patoset, klassresan? Diktonius hade ju för övrigt en diktsamling betitlad just Stenkol.

Först att skriva om Hitler

Innan detta stickspår om pionjären Norrbo avslutas måste jag stanna några ögonblick inför en märklig liten episod i Norrbos diktande. Jag tar vägen genom ett artikelstycke som passats vidare av den numera avlidne journalisten Albert Andersson:

"Först förvånade det mig mycket, sedan roade det mig ännu mera. I en av sina kalendrar [jo, Norrbo satte ihop sådana också], som han kallade Från stigar och stättor berättar nämligen Elf Norrbo en hundhistoria där ett mera komiskt än fult bedrägeri äger rum. En av huvudpersonerna i bedrägerhistorien är professor och heter Hitler i efternamn."

När man springer på denna passage förvånas man mer än tidigare av Norrbos visionära diktarblick. Men när man senare får veta kalenderns tryckår – 1925 – så står sammanhanget klart och det visionära hos diktaren blir denna gången till intet. Adolf Hitler gjorde ju sin beryktade, misslyckade statskupp i München 1923. Därför är det troligt att tidningsmannen Norrbo skrivit sin berättelse detta år eller året därpå och haft Hitlers namn i friskt minne. I alla händelser torde detta ändå, som Albert Andersson också vill ha sagt, vara första gången som man möter Hitlers namn i den svenska skönlitteraturen.

En myriad av tankstreck och utropstecken

Elf Norrbo var först med mycket. En av våra absolut tidigaste arbetarförfattare, har t ex Bernt-Olov Andersson utbristit. Och kanske just därför, för att han var så pass produktiv och sällan särskilt kontemplativ i sitt skrivande, har Norrbos författarskap kommit att bedömas rätt olika. Likväl har en så kritisk granskare som Richard Steffen i sin väldiga översikt av den svenska litteraturen betecknat Elf Norrbo som en av "de mera betydande i den stora skaran av samtida Norrlandsskildrare. Med öppet sinne för naturen, rik erfarenhet av människor och ej sällan fängslande stilkonst, präglade av provensiella uttryck, facktermer och egendomliga ordsammansättningar har han skapat bilder av intensiv kraft".

"Indignationen", säger Steffen, har "stundom givit hans alter en prägel av tendens, men ensidigheten motverkas av en försonande humor. Mestadels fann Elf Norrbo sina motiv i barndomslandet, vars personer och rådande ekonomiska och andliga missförhållanden skoningslöst blottades".

Liknande fina omdömen kan samlas in från flera håll, och av någon anledning oftare från de kvinnliga recensenterna. Författaren Maria Rieck-Müller skrev till exempel notoriskt upp Norrbos böcker i dagspressen. Dock är det inte fritt att man i längden tröttnar på hans otaliga tankstreck och... Plötsliga utrop! Man får trösta sig med att dessa ting så intimt hör samman med spelmanssonens diktning att man inte utan dessa skulle känna igenom honom.

Skulden faller på varje enskild individ

Vad nu särskilt Miserere angår, så har författaren i de flesta av skisserna lyckats göra ämnet så litterärt njutbart som möjligt. Stilen är jämnare än i tidigare verk och lider inte av den korthuggenhet som i föregående arbeten hotade att bli till manér. När man ryser tillbaka för de oskyldigt lidna plågorna, sker de inte för att de skildrats sensationellt motbjudande, utan därför att man känner att allt här är så som livet i all sin obönhörliga grymhet ter sig - sådant som vi människor gjort det till. Norrbos noveller ger liv till Nietzsches ord om att vår värld egentligen bara kan rättfärdigas som estetiskt fenomen.

Den är en förskräcklig bok, Elf Norrbos, men den är också en bra bok. Miserere kom som en maning om att samhällets gemensamma skuld faller på varje enskild individ, att man inte kan se livets ström rinna förbi, utan att sträcka ut sin hand och bärga spillrorna som sugs ned av strömvirvlarna. "Verkade han förgäves", har författaren Per Nilsson-Tannér frågat sig?

Ytligt sätt är anmälaren, i en minnesartikel för Norrländsk tidskrift, beredd att bejaka frågan. "Men så", menar Nilsson-Tannér, "får den glömde författaren icke bedömas. Han gladde och roade, förargade och inspirerade sin samtid under en mansålder". Endast de stora genierna blir i det långa loppet och utsedda till våra följeslagare genom generationer, men det är heller ingen ringa uppgift, påpekar Nilsson-Tannér, att bli uppskattad och folkkär medan man ännu lever.

En pålitlig metod för att upptäcka nya spännande latinamerikanska litteratörer är att spana efter de samtida författare som Roberto Bolaño räknade bland sina favoriter. Ett annat, latare tillvägagångssätt är att invänta Torbjörn Elenskys rekommendationer i DN. Oavsett vilken av dessa vägar man väljer kommer man så småningom att hamna hos Horacio Castellanos Moya och hans febriga roman Sanslöshet, nyligen översatt till klanderfri svenska av Yvonne Blank.

Castellanos Moya är "den enda författaren i min generation", vittnade Bolaño, "som kunde berätta om skräcken i det hemliga Vietnam som Latinamerika under lång tid var”. Förlaget Leopard har emellertid valt ett annat av hans utlåtanden till Sanslöshets innerflik:

”Castellanos Moya skriver som om han befann sig djupt ner i någon av sitt hemlands många vulkaner. Det här låter som magisk realism. Men det finns inget magiskt med hans böcker förutom möjligtvis hans medvetna stil ...”

Om Bolano lite skämtsamt kallat sina alteregon ”inälvsrealister” så hör Castellanos Moya och hans karaktärer snarare hemma inom den modernistiska ”kräkas galla”-traditionen där Louis-Ferdinand Céline och Thomas Bernhard är husgudar. Rent språkligt surfar han på samma forsande vågslagsstilen, med meterlånga meningar, som Bernhard. Något genuint och alkemiskt kommer av denna hopkoppling av Bernhards språk och de fasor Castellanos Moya valt till sitt ämne. Det är som om en ny livsmiljö har hittats – en där gamla förhöljda vidrigheter för en gångs skull inte transformeras till våldsamma reklamslogans. Detta ärliga och rättframma uttryck tycks ha tagit sin början med debutromanen Revulsion: Thomas Bernhard in San Salvador (1997), enligt kritikerna en taggtrådsmonolog mot allt salvadoranskt: det genomkorrupta statsuniveristetet, gerillan som kryper för de rika, den skock lönnmördare som utgör militären, horhusen, ölen. För Castellanos Moya innebar Revulsion såväl berömmelse som dödshot i El Salvador. Allt sedan denna ”succé” lever han i exil – just nu i Tokyo.

Det är dock från fristaden Pittsburgh som det hallucinatoriska mästerverket Sanslöshet plågats fram. Redan 2004 kom romanen på spanska och har sedan dess ”översatts till en mängd språk”, som det brukar heta. Så nog är det på tiden att också vi får bekanta oss med mannen som inte sällan klassas som Centralamerikas intressantaste författare.

1100 sidor med tätskrivna vittnesmål

Sanslöshet kretsar kring en namnlös man i ett namnlöst land. Denne ångestdrivne och paranoide journalist har anlitats av den katolska kyrkan för att kopiera och redigera 1100 sidor med tätskrivna vittnesmål från indianer som terroriserats och torterats av landets militär. De väpnade styrkorna kan än idag hävda en fruktansvärd makt över landet, och självklart är de inte alltför nöjda med rapporten berättaren redigerar eller med någon annan som förknippas med den. Hur ska den ”depraverade ateisten” hantera det mörka och enorma materialet han ombetts organisera upp? Och hur kommer det att påverka honom? Detta är två av de många frågor som – frånsett den starka prosan – gör Sanslöshet till gripande, krypande, påträngande läsning.

Romanen för sig med en absurd och, mitt i det blodiga allvaret, politiskt inkorrekt humor som springer ur huvudpersonens tölpaktighet och barnsliga fåfänga. Genom att transkribera meningar berättaren finner särskilt fängslande till sin privata anteckningsbok försöker han, med självbeskriven "sjuk fantasi", bearbeta innehållet. Han prövar de dräpande fragmenten på alla alla han möter i hopp om att också andra ska kunna uppskatta sentensernas ”klang” och ”underliga syntaktiska konstruktioner”, som påminner honom om poeten César Vallejo. De flesta reagerar naturligtvis med att känna obehag. Detsamma drabbar Sannslöshets läsare redan på förstasidan:

"Jag är inte riktigt normal i huvudet, löd meningen som jag markerade med gul överstrykningspenna och som jag till och med skrev av i mitt privata anteckningsblock, för det här var inte vilken banal mening som helst, inget som någon hade hävt ur sig bara för skojs skull, långt därifrån, dessutom var det den mening som hade gjort starkast intryck på mig av det jag läst under min första arbetsdag, den mening som hade gjort mig alldeles snurrig efter min första djupdykning i de ettusen etthundra tätskrivna sidorna som min vän Erick hade lämnat på mitt skrivbord så att jag skulle kunna bilda mig en egen uppfattning om vad det var för slags jobb jag hade framför mig. Jag är inte riktigt normal i huvudet, upprepade jag för mig själv, djupt gripen av den mentala störning som den stackars kaqchikelindianen hade drabbats av efter att ha sett sin familj mördas, djupt gripen av att mannen verkade fullt medveten om anledningen till att hans psykiska apparat hade brutits ner, nämligen att han skadad och maktlös hade tvingats se på när soldater från hans eget lands armé med ett hångrin hackade sönder hans barn med machete för att omedelbart därefter ge sig på hans hustru, en stackars kvinna som befann sig i chock på grund av att även hon hade varit tvungen att se på när soldaterna förvandlade hennes fyra små barn till skälvande köttslamsor."

Det tysta ältandet

För berättaren sammanfattar inte bara uttalandet Jag är inte riktigt normal i huvudet det mentala tillståndet hos tiotusentals människor, det leder honom även till slutsatsen att det i sviterna av tortyren och det tysta ältandet vid det här laget är ett helt lands befolkning som är onormal i huvudet. På nästan varje uppslag finns ytterligare en sådan lös, distanserande och alltid kursiverad mening som fångar in uppmärksamhet och tanke: "Husen var sorgsna för nu fanns det inga människor kvar i dem", "Grisarna äter på honom, de gnager på hans skelett", "Ibland vet jag inte ens varifrån hatet kommer och vem jag ska hämnas på ibland".

Genom denna omsorgsfullt ordnade mix av återkommande, halvt kvävda vittnesmål och ögonblicksbilder av militärt barbareri drivs läsaren ut i ett hemsökt mörker. På en kyrkogård som samtidigt är ett vanhelgat minnesmonument finner man sig lämnad och psykiskt skändad, med känslan av att litteraturen ibland kan vara lika obarmhärtigt grym som den historia den skildrar. Sanslöshet rekommenderas sålunda till den luttrade och cyniske läsaren som är i behov av att ryckas upp ur sin ledsamma sömngång, med en luggning som får det att brinna till i hårsäckarna. Engagerade, varma och själaglada individer förtjänar en trivsammare julhelg.

NOT: I vanlig ordning finns en roman som Castellanos Moyas inte att tillgå hos de större boklådor och varuhus där mer utslätad litteratur inhandlas. Dock hinner den enkelt fram till dig innan jul ifall du skyndar dig att beställer den via adlibris eller direkt från de trevliga typerna på Leopard förlag.

I min senaste journalanteckning bad jag att få återkomma om två dagar... Ifall inget särskilt inträffade dessförinnan. Nu har något trevligt hänt! Vicky Uhlander, en av föreståndarna på bloggen Sex böcker och en film, har tagit tillvara på ett av mina litteraturtips och skrivit en oerhört läsvärd artikel därav.

Det handlar om Dödsmässa av Bertil Köhler. Vad Vicky tillfört med sin läsning är en vidare redogörelse kring känsloförnimmelserna i denna sinnliga roman. Bilder och linjer som kan vara svåra för en person av min generation att ringa in har Vicky lyckats fånga och reflekterat kring. Läs därför hennes fina text.

Snabbintervju med Bertil Köhler

Jag fick för övrigt fatt i författaren själv under morgonen, Bertil Köhler vill säga. På andra sidan telefontråden möttes jag av en oerhört sympatisk och av allt att döma harmonisk röst. Efter några år i Gävle, Umeå och Stockholm, fanns Gällivareefödde Köhler återigen på plats i Norrbotten.

Ungefär såhär förflöt vårt samtal:

Bertil, när jag nyligen skrev om Dödsmässa konstaterade jag att det är en närmast gotisk historia, en mörk saga frigjord från det för arbetare och journalister typiska, realistiska romanstoffet? Vilka författare känner du närmast släktskap med?

Svårt att säga. På den tiden läste man 40-talisterna. Lars Ahlin och Stig Dagerman var portalfigurer. Den sistnämndes verk är väl de som främst påminner om Dödsmässa, men om han fungerade som en direkt influens vet jag inte. Tror inte det. En författare som jag läst på senare år, vars stil kan jämföras med min, är i a f Thomas Wolfe. Hans Se hemåt, ängel (Look Homeward, Angel, 1929) påminner om Dödsmässa [Ser ni , jag skrev ju det i min första anmälan! /EJ].

Från början är i alla fall Dödsmässa fragment ur ett barndomsminne av en faster som dött. De bubblade upp till ytan under min tid som journalist vid Arbetarbladet. Historien vidrör en lokal vandringslegend om en lappuggla som flög in genom hennes fönster, varpå hon sakta tynade bort. Sjukdomsorsaken var TBC. Lite verklighetsstoff finns med andra ord. Boken måste emellertid förstås som en kör av plågade röster - en grupp människor som för en dialog med döden.

Du måste ha känt dig ganska ensam inom din genre vid slutet av 50-talet?

Ja, det gjorde jag. Dödsmässa publicerades samtidigt som den mer samhällstillvända litteraturen växte fram, du vet, Göran Palm och det gänget. Det var inte riktigt mitt bord; jag låg åt ett annat håll. Det fanns ett gäng författare som jag rörde mig kring och kom väl överens med på den tiden: PC Jersild, Sam Lidman, Lennart Engström, Sven Delblanc och Kjell Sundberg. De tillhörde min närmsta krets under åren jag skrev som mest skönlitterärt (förutom mina romaner blev det ett par noveller i Folket i Bild och tidningen Politiken i Danmark).

Menar du Kjell Sundberg, densamme som Gävleförfattaren, han som omkom i en trafikolycka?

Precis. Kjell var dock en svår typ att komma överens med; han kunde uppfattas som lite överlägsen. Jag törs nog påstå att jag var av något mer ödmjuk karaktär. Samtidigt var Sundberg en oerhört lovande författare, som ju dessvärre inte heller kom att ge ifrån sig särskilt många böcker, fast av andra skäl än mina.

Vad var egentligen anledningen till att du inte skrev fler romaner - de fick ju helt makalösa mottaganden i pressen?

Jag fick arbete inom Boliden AB:s informationsverksamhet. Det var ett krävande arbete som fordrade att man var insatt i det man gjorde. För min del innebar det att sätta sig in i den kemiska industrin, biologin och förutsättningarna inom gruvrörelsen. Det prosaiska tankesättet trubbades av med åren. Såhär i efterhand kan jag ångra att det inte blev ytterligare något år som journalist. Under den tiden fanns andra förutsättningar att tänka litterärt. Man gick, precis som det brukar sägas om författare, ständigt och formulerade berättelser i tanken.

Jag tror på en renässans för Dödsmässa. Ett tiotal läsare har hört av sig till mig om råd för att få tag i den; boken är ju praktiskt taget omöjlig att finna. I Umeå är den t ex stulen (eller förlagd) på universitetsbiblioteket. Har du några avslutande tips på vad jag kan säga till dem?

Haha, det var värst... Jag vet inte. Den finns här på biblioteket i Luleå i a f, kanske man kan fjärrlåna den? Roligt att du tror på den, måste jag säga.

Ett par hundra nya läsare har anslutit sedan Dagarnas Skum lyftes in direkt under kultursidorna. Ni är välkomna! Det känns oerhört angenämt att kravla sig upp ur anonymitetens träskmarker på http://vk.se/blogg – att äntligen få flyta på ytskummet. Så länge man kan trycka bråkiga textblock direkt i nyllet på den glade kultursideskonnässören finns ingen anledning att slå av på takten, tvärtom. I'm Forever Blowing Bubbles, som de sjunger på Upton Park. Alltsammans känns hissnande och lite skrämmande. Sålunda skriver jag av mig ordentligt denna gång.

En kort resumé, till tjänst för nytillkomna läsare

Jag ska lite kort berätta om vad som försigår här. Men det får gå fort; vi får som sagt inte förlora fart. Just nu pågår nämligen en fullständig sondering på norrländska böcker som slarvats bort under 1900-talet. Umepoeten Lennart Marklunds två diktsamlingar, Sture Hammenskogs roman Farmarna, Britt-Marie Eklunds lyriska debut Lek med skärvor, Walter Hülphers novellsamling Ockulta noveller samt nu senast Elsa Forsgrens formexperiment Resa mellan ensamheter, har introducerats i papperstidningen under rubriken Den förlorade Norrlandslitteraturen. Här på bloggen tar de böcker som ingår i följetongen ett extra ärevarv, varje måndag. Därutöver introduceras ännu någon märklig bok med Norrlandsanknytning, vanligen veckovis. Igår landade vi i Sundsvallsfödde Ragnar Åslunds ekivoka satir Svenska bordeller, och dessförinnan Bengt Köhlers mörka saga Dödsmässa. Somliga författare, t ex Birger Vikström, ligger mig nära om hjärtat, så de återkommer i journalanteckningarna. Andra, som Sara Lidman och de andra bjässarna, flyter främst förbi i förbifarten.

Men allt är inte granris som berör. I den snåriga litteraturskogen finns flertalet sörländska, och utländska, författarskap som engagerar på lika sätt. Dagarnas skum är även en plats för recensioner av smalare verk – även om det kanske inte riktigt framkommit såhär långt. Fler intressanta anmälningar är dock att vänta. Till en början kommer de att presenteras under rubriken ”julklappstips”... De blir så många som hinns med. Och detta gäller för hela verksamheten, under vissa perioder måste jag tyvärr sälja bort mina texter till tidningsredaktioner – men jag försäkrar er om att det enbart är i syfte att överleva.

Slutligen finner vi oss utan egen förskyllan inblandade i ett stort spektakel, ett dystert skådespel men med blod i kulisserna. Nyläsningar av melankoliska författare som Elvin Enqvist, Edvin Bergdahl samt ovan nämnda Hülphers och Köhler har blivit till eldkol i en stor tankemaskin, vars enda mål är att utröna ifall det i våra trakter kan utskönjas en parallell till vad man i staterna kallar "Southern Gothic" – Sydstatsgotik. Dessa första tankefoster finns för allmän beskådan under rubriken Finns en särskild Norrlandsgotik?

Vidare funderingar kring norrlandsgotiken

Nu har det ödslas nog med tid åt återblickar. Det är dags att ta nya krafttag om den sistnämnda diskussionen kring den norrländska gotiken. Professor Anders Öhman, författare till den med rätta Ivar Lo-Johansson-priset-belönade avhandlingen De förskingrade : Norrland, moderniteten och Gustav Hedenvind-Eriksson har, efter privat beställning, snabbt sammanfattat de tendenser som jag tidigare försökt påvisa som en "kulturell" kamp mot exotiserande eller förtryckande projiceringar söderifrån, gentemot det norrländska (stadsbons möte med timmerkojan t ex), men också – som åtminstone i Olof Högbergs fall – en strävan att visa att Norrland också har en historia och sagor, myter, legender etc.

För den som behöver få detta ytterligare förklarat och/eller fördjupat kan det sägas gå i ton med Öhmans diskussion kring Pelle Molin-novellen "Historien om Gunnel" i De förskingrade (en bok som finns att köpa i välsorterade boklådor). Kort och gott handlar den symboliska kortnovellen om en ung norrlänning som leder ett verbalt uppror mot en sörländsk professor; en äldre man som även visar sig vara hans far. I texten ges kraftiga uttryck för en aversion mot de projiceringar som Öhman radar upp här ovan. anders Öhmans Gunnel-analys sätter fingret på Vi mot De-problematiken, och detta överensstämmer även med den samhällskritiska tonen inom det jag kallar norrlandsgotik.

Vad som inte låter sig förklaras lika lätt är det mordiska, mörka och stundom masochistiska som ryms inom exempelvis Hülphers "gotik", eller den som ges uttryck för i Elsa Forsgrens novell ”Mörker” (se tidigare inlägg om Forsgren). Där rasar en intern uppgörelse. Lika ofta bybor emellan som inom psykets egna ramar. Det senare är tydligt hos Hülphers, men kanske mest påtaglig hos Elvin Enqvist som gjort det till sin sak att avglorifera, mala ner och stampa sönder jaget – i diktsamlingen Vilse och i novellen "Poker i Kangas" (för att nämna två exempel ur spridda genrer).

Har detta med det kringflackandet, vagabondslivet och rotlösheten att göra; frågor och förhållanden som ofta plågat den norrländske författaren? Kanske, svarar Öhman, och förtydligar att hans hastiga replik till frågan om norrlandsgotiken ju främst berörde den identitetspolitiska och optimistiska kamp-varianten. Han instämmer emellertid i att det även finns en mörkare sida av den, som drar åt intolerans, inavel och främlingsmisstänksamhet. Men den undviks ofta eftersom den stryker fördomar och projiceringar medhårs. Kanske att där också finns en slags jag-destruktion som kan komma av de flyktiga hemmen? Det vore onekligen en komplicerad, men intressantare förklaring, ifall det går att belägga.

Nikanor Teratologen som norrlandsgotiker?

En författare som aldrig väjt för dessa ingredienser och dessutom laborerar flitigt med de för Southern Gothic så typiska utslagen av grotesk, fantastik och civilisationskritik är Nikanor Teratologen från Skellefteå. Varför detta till synes utmärkta exempel inte lyfts in i diskussion tidigare är för att hans romaner lätt kan uppfattas som parafraser på, snarare än paralleller, till sydstatsgotiken – som ju hade sin storhetstid under femtiotalet. Teratologens våldsamma språklek Äldreomsorgen i Övre Kågedalen publicerades 1992. Därför är det kanske snarare ett post-norrlandsgotiskt verk, och i detta prefixsnår försöker vi undvika att trassla in oss.

Trots allt kan det vara intressant att reflektera över vilka stilgrep Teratologen experimenterar med. Språkligt sett har de grävts upp ur de sedan länge begravda norrländska dialektexperimenten som kulminerade och vann internationellt erkännande i och med Sara Lidmans Tjärdalen (1953). ”Vissa kritker”, menade Helmer Grundström redan 1959 (i ett brev till författarkollegan Astrid Väring), ”tycks tro att det norrländska uttrycket föddes i och med Sara Lidmans debut, men de är själva födda på 50-talet och vet inte bättre”. Det är också tydligt att Teratologen grävt djupare och lånat inspiration från exempelvis Högbergs knotiga norrlandsbondska. För mig är det lika mycket detta barska, temperamentsfulla språk han parafraserar, men i ett saligt hopkok med sitt lokala skelleftemål.

Tilltalet hos Teratologen är direkt, ofta célinskt avyxat i ändelserna (eller avsnoppat i enlighet med gammelnorrländskt, stereotypt talspråk). Det är även bibliskt högmodigt och vredgat, till varje sentens laddat med mening och poesi (som hos Sara och Torgny). Självklart är Morfar och Pyret i Teratologens Äldreomsorgen... löjligt pladdriga (otidesenligt talföra även i modernt sammanhang), men här är som sagt tal om en språkövning, en inventering och en katalog – till bristningsgränsen späckad med fridlyst språk. Uttrycksformen har till syfte att introducera stereotypa karaktärer, tänja på dem till absurditet och belysa dess inneboende dårskap – just som i sydstatsgotiken. Och, märk väl, det är inte frågan om att moralisera kring exempelvis inavel och främlingsfientlighet. Snarare än att skriva pekpinnesprosa vill Teratologen höja en rabelaistisk sköld; han vill chockera istället för att predika. Predikanten är den som ska förlöjligas, såväl hos nihilisten Teratologen som hos Flannery O'Connor (den Southern Gothic författare som närmast delar Teratologens gudssyn). I en intervju för den idag nedlagda, internationella publikationen Loyal (Issue #6, 2003) förtydligar Kågeförfattaren sina litterära intentioner:

”When I wrote my first book Äldreomsorgen i Övre Kågedalen the printed language lay in its death-troes, I mean in my mind, in my view, in my imagination... I couldn't stand the ordinary literary or official language, it felt dead and disgusting, totally fucking depleted of vitaly and relevance. So I had to write like a retarded ten-year-old using the backwoodsdialect from Västerbotten, mutiliating the narrative, whipping it into an obscene frenzy, trying desperately to inject some substance in the anemic repertoire of literary bullshit clichés. I also did it as a megalomaniacally humble homage, with lots of greetings to the great forerunners in the process of making prose translucent, visceral, virulent and savagely humoristic [...] I will write atleast one more volume totally saturated with the harsch and gloomy dialect that I prefer to treat like a 'ritual' language, only using the words once, rescuing and preserving them in a memorable context.”

Inte nog med att Teratologen svär sin tilltro till norrländskan som ett vapen – precis som författaren William S. Burroughs såg sig som en agent vars enda avsikt var att injicera dos efter dos med språkliga virus i en kall och närapå glädjeresistent samhällskropp... Nikanor vill använda detta tillhygge till att piska liv i hela svenska språket. Mest intressant för vår Norrland-Amerikanska södern-jämförelse är dock att han väljer att klassificera sitt verktyg som ”backwooddialect from Västerbotten”. Backwood är en lummig term som används för att definiera Nordamerikas mest isolerade skogstrakter, men under vårt sista decennium har blivit allt mer synonymt med söderns träskmarker.

Det bästa har sparats till sist. Med intervjun i Loyal följer ett helt kapitel ur Äldreomsorgen..., i engelsk tolkning av den luttrade översättaren Einar Heckscher (se bild). Heckscher har slipat den grovhuggna Västerbottniskan till värsta sortens hillbillylingo med inslag av sydstatsslang. Talande nog inleds partiet med att karaktären Morfar sitter i en gungstol och virkar på sönderns speciella flagg. Som vanligt tar han genast ton:

”'Long as ye can have others suffer, dere ain't no reason killin' yerself, Grandpa slobbered jovially. He was asittin' dere in his rockin' chair, crochetin' a Confderence flag. 'Ein Heldenleben' was afadin' out, an' Larri Isokyrpä an' Torsten Murkström were busy fadin' out them as well, sayin' their thanks for a good cheer. Grandpa had put som strychnine in that coffee, an' I thought they might as well have it. Ye have to come up with some fresh fun' an' games when things go get tedious. Larri stayed with us a little longer, lookin' me in the eye, jerkin' his heid like a spastic and slobberin' an' shit, but so fuckin' what, din't help none. He was one bad ruffian of a dowser, any kids he could put his hands on he turned two noseholes into one. Now they were alyin' dere lips all blueberry blue, an' Grandpa put his bobbin' an' breezy slobberin' aside an' stepped up to them ...”

”En busbas till brånsinnar” har blivit ”one bad ruffian of a dowser” och ”la ifrån sä söihla” har transkriberats ”put his bobbin' an' breezy slobberin' aside”. Det mörkt komiska är ändå väl bibehållet. Här står den gamle, xenofobiske, norrländska torparen – som vi skulle passa oss för att dra fram i ljuset – och gnatar med den bigotte hillbyllin. Och de tycks komma väl överens.

En vemodighet som gått på tomgång

Vad lär oss detta? Nja, vi ska inte dra på för stora växlar. Som jag skrev tidigare vill jag inte heller beblanda Teratologen med de andra norrlandsgotikerna, eftersom att tendenserna de reagerade på inte främst var den språkliga förflackningen eller de tjatiga klichéerna. Författare som Hülphers sökte en egen mystik, för att understryka Anders Öhmans observation. Däremot tror jag att det ligger något i detta med kompatibiliteten mellan de två provinsiella språken, och ytterligare något oupptäckt i det ”kulturella” kriget som dessa romankaraktärer för från kolonierna. Vemodigheten har gått på tomgång genom seklen, och för att de karga omständigheterna inte ska trötta ut dem fullständigt, har den inkorporerats i karaktären som något knivskarpt med bejublansvärt. Däri ligger jagdestruktionen och det masochistiska, om du frågar mig. Inom litteraturen fungerar det som för Rimbaud, poeten som ville skapa litteratur genom att komma till en slags upplösning av sinnesförnimmelserna och ett upp-och-ner-vändande av alla värden.

Teratologen har kopplat den illa dolda, inneboende svårmodigheten till en skränig förstärkare; nu kan de små nyanserna utskiftas och förstås. I parodien finns förstås ett uns av sanning.

Efter denna skissartade harang tar Dagarnas skum en tvådagarspaus för att återkomma med ett julklapps- och boktips från El Salvador (ifall inget anmärkningsvärt inträffar dessförinnan).

Gå ingenstans. Jag är inte klar med er ännu. Förutom min Elsaartikel i VK, som det bloggas om här nedan, har jag även varit i samröre med Sundsvalls Tidning under veckan. Detta med anledning av konstnären Kristian Olssons vernisage på Galleri Granen.

Potpurri av terrorism, fanatism och hedendom

Vi tar det igen. Kristian Olsson (bilden till höger) är en gammal bekant vars verksamhet jag följer noga. Hans insatser för den experimentella undergroundkulturen i Sverige kan aldrig överskattas. Med Sundsvall som bas har Olsson producerat black metal, drivit distributionsbolag, snickrat ihop fanzines samt nästan på egen hand skakat liv i en skraltig industrimusiksscen. Två egna, närmast klassiska bandprojekt är Survival Unit och Alfarmania.

Sedan en tid tillbaka är han även konstnär. Temat för Olssons konst är allt som oftast det snåriga, svåra, okända, otrevliga, olidliga, elaka, jävliga, mörka, skadliga, svinga och smärtsamma. Opiater och granater. Ondska och satskap. Terrorism, fanatism, hedendom - allt i en salig röra.

Olssons aggressiva och subversiva konstutställningen hade många behållningar, varav besökarna var den lustigaste. Inte helt oväntat uteblev etablissemangsfolket. Däremot dök en hel del "scum of the earth" upp, för att citera Kristian: "lågliv, nsbm-stekare, konspirationskokon, taxistalinister, fyllon, knarkare, en och annan lokalprofil, folk anknutna till SLPE + några krimare. Nån snubbe från Vice där också". Innan stängning hörde dessutom SÄPO av sig till konstnären, med en förmyndande hälsning om att de bevakade utställningen noga; "så ingen behövde vara orolig".

Min artikel handlade för den skull inte bara om Kristian Olsson, även om han alltid är förtjänt av en gnutta extra uppmärksamhet för sitt idoga arbete. Nej, anledningen till att jag skrev den var för att lyfta fram en för Sundsvallsborna lokalfödd författare, vid namn Ragnar Åslund.

Bordellpappan Åslund

Åslund (1931-1986) är författare till kultboken över alla andra i Sverige: Svenska bordeller : En kartläggning av etablissemang i Sverige, till tjänst för resande och turister, 1967. Det är precis som titeln antyder en exposé över svenska horhus. 55 stycken, samtliga beskrivna och poängsatta tillsammans med sina aktörer. Det enda kruxet är att  - förmodligen - inget av dem har existerat. Boken syftar, precis som Olssons konst, snarare till att störa, stöta och mana till eftertanke. Med sina beskrivningar av bordellernas kringliggande atmosfär kommer dessutom en serie rejält osmickrande bilder av Sveriges storstäder.

Kristian Olsson valde att använda Ragnar Åslunds (bilden snett ovan) klassiska beskrivning av Sundsvall till ett av sina kollage och därav min tidningsartikel. Texten lyder:

”Sundsvall karakteriseras bäst med begreppen materialism, obildning, egoism, råhet. Invånarna har grova och frånstötande drag, och deras intresse kretsar huvudsakligen kring poker, boxning och hästspel. Trakten, som är den tätast befolkade i Sverige, vimlar av tattare, skojare, dagdrivare och gangsters, speciellt koncentrerade till förorterna Skönsberg och Svartvik. Hur den store konstnären och esteten Lars Ahlin kunnat utvecklas i denna ohyggliga miljö är en gåta men,det sägs ju för all del att det växer rosor på gödselhögar.”

Umeå beskrivs, i Åslunds bok, först och främst som en skolstad och viktig trafikpunkt: lugn och saktmodig. Men författaren konstaterar också att harmonin stundom störs av färjeförbindelsen med Finland “varifrån små snedögda knivbärare skeppas över varje onsdag och lördag”.

Omöjliga antikvariska böcker

Jag har rotat och ryckt en hel del i detta författarskap som sträcker sig längre än till bara skämtskrifter. Ettriga försök att samla ihop böckerna har gjorts, utan större lycka. Några av romanerna finns att köpa, men kronjuvelen Svenska bordeller... är omöjlig (ifall någon blev sugen på att läsa den). Att den stulits från nio av tio svenska bibliotek talar sitt enkla språk. Då och då dyker kultboken upp på diverse internetauktioner; ett bud på 1000-2000 kronor brukar då räcka för ett ordentligt naggat, i regel sönderläst, exemplar.

En annan av Åslunds mer eftersökta böcker är Ju mer vi är tillsammans : Modärn lekbok i erotik, 1966. Ingenting kunde vara mer opportunt under det sena 60-talet än att parodiera pornografi. Författaren fick därmed renommé som satiriker och bibehöll samtidigt den pornografiska effekten för den stora läsgrupp som lockades därav. Därför såg Åslund till att göra "porrodin" till sin egen genre. Såhär lyder ett favoritavsnitt ur Ju mer vi är tillsammans:

"RUMMET

    Ett bra grupparbetsrum bör ha en speciell atmosfär. Det duger inte med vilken miljö som helst.
    Arbetsrum är inte bra, inte heller kök eller hall och absolut inte sovrum. Badrum är tänkbart endast i några specialfall av samlag under vatten.
    Vardagsrum är acceptabelt, gillestuga förträffligt. Men idealet är biblioteket.
    Till och med den mest oerfarne eller okänslige grips av en sällsam upphetsning, när han träder in i ett bibliotek. Hans lem styvnar, tungan känns torr och sträv, och han grips av en lätt yrsel. Hos kvinnan blir skötet fuktigt, andhämtningen blir märkbart snabbare, en viss aggressivitet gör sig märkbar.
    Redan de offentliga biblioteken har i längden en upphetsande inverkan; de pensionsmässiga ungmör, som tjänstgör som funktionärer på dess institutioner, präglas av en dåsig kättja, som gör ett bisarrt intryck i den påtvungna stillheten och tystnaden. Man vet ännu inte varför just bibliotek har denna effekt, men vissa rön talar för att det rör sig om en fysisk snarare än en psykisk påverkan. I Die sexualpatologischen Probleme des Durchschnittsalters [s. 68 ff] ger Herbert Balmer ett flertal exempel på sådan betingning och drar för sin del slutsatsen, att det är bibliotekets speciella lukt som påverkar individerna i eggande riktning. Det är onödigt att här gå in på hans bevis för riktigheten av denna hypotes. Låt oss endast med Balmer konstatera att icke ens tio välmalda noshörningshorn torde uppväga doften av en inkunabel!"

Även denna bok är svårt att få tag på. Inte stulen på alla bibliotek, men väl från de flesta antikvariat. Utdrag därur har emellertid publicerats i Lasse O'Månssons bokserie HJäLP! som åtminstone gick att köpa under 60- och 70-talet.

Om man ändå vill läsa Åslund

Mitt sista tips, på en Åslundbok som faktiskt går att finna rätt på, är novellsamlingen Kära barn! från 1978. Det är lite vanligare att man finner denna i boklådorna. Kära barn! är en satir över samtiden - såsom den kunde uppfattas av en kämpande skribent under 70-talet. Framför allt bjuder Åslund på ett par fantastiska karikatyrer av sina kollegor: Jan Myrdal, Lars Gustafsson m fl.

(bilden till höger: den senare Ragnar Åslund, ca 1980)

Precis som jag skrev i min ST-artikel har vi fria kulturentreprenörer som Kristian Olsson att tacka för att återkommande påminnelser om dessa säregna och störiga verk. I sitt plöjande längst sidfårorna stöter de inte sällan in en djupt begravd juvel. Olsson påminde mig om Åslund, vilket satte fart på maskineriet. Innan det blivit försent har jag hunnit kontakta författarens änka för såväl de ovan redovisade uppgifterna som denna texts två Åslundfoton.

Tack till Ulla-Britt och Bo Åslund, och Kristian Olsson.

Ragnar Åslunds brokiga bibliografi:

1) Resor i tiden. [Dikter]. Sthlm: Tiden 1963.
2) Främmande språk. [Dikter]. Sthlm: Tiden 1964.
3) Vara i fred. Upps.: Bokgillet 1965.
4) Ju fler vi är tillsammans. [Modärn lekbok i erotik]. Sthlm: Bok o. bild 1966.
5) Svenska bordeller. [En kartläggning av etablissemang i Sverige, till tjänst för resande och turister.] Sthlm: Williams 1967.
6) Företagsekonomisk ordbok. Av Erik Eriksson, Ragnar Åslund. Sthlm: Brevsk 1969. Ny upplaga 1970.
7) Det handlar om dig. D. 1, [Programhäfte]. Diskussionsförslagen utarb. av Ragnar Åslund, Åke W. Edfeldt, Kommittén för television och radio i utbildningen, Riksförbundet för sexuell upplysning. Sthlm; Tiden-Barnängen 1970.
8) Skolans ekonomiska uppslagsbok. Kombinerad uppslags- och faktabok för grundläggande ekonomisk utbildning. Av Ingvar Körberg, Ragnar Åslund. Sthlm: Sparfrämjandet 1974. Ny reviderad upplaga 1976.
9) Pingvinstaten. En studie i sammanhållning. [Roman]. Gbg: Zinderman 1975.
10) 100 ord i ekonomin. [Liten faktasamling]. Sthlm: Sparfrämjandet 1975.
11) Kära barn! Gbg: Zinderman 1978.
12) Ådalen. [En motbild]. Johanneshov: BLK förlag 1981.
13) Mandala. Johanneshov: BLK förlag 1982.
14) Överklassen från sin bästa sida. [En roman]. Johanneshov: BLK förlag 1983.

Några ytterligare personuppgifter:

Född 10/6 1931 i Sundsvall (Västernorrlands län, Medelpad) av fabriksarbetare Carl Åslund och Hanna Boman. Gift man 23/1 1954. Handelsgymnasium 1959, pedagogisk utbildning 1961-1962. Kyrkobokförd (1978) i Enskede, Stockholms stad (Stockholms län, Södermanland). Mantalsskriven (1978) på samma ort. Varit förlagsredaktör (BLK förlag m fl), utbildningskonsulent och utredningsman i Svenska skadeförsäkringsföreningen (föreningen upphörde 1967). Död 10/10 1986.
 

Som vanligt anknyter måndagens journalanteckningar till VK:s sjudelade artikelserie om den bortglömda norrlandslitteraturen som undertecknad knåpat ihop. Den här gången har turen kommit till den oefterrättliga Elsa Gunborg Forsgren (f. 1920) från Vittangi. En oerhört fänglsande författare, med ett hjärta som blöder för alla "stackars i världen", och ett lika engagerade eget - sakta förblödande - livsöde.

Enligt utsago var hon nöjd med att inte ha blivit skonad; "Det är dom skonade som ingenting vet om Verkligheten"...

Men något är annorlunda denna Dagarnas skum-måndag. Vad som här följer är ingen vidsträckt, elaborerad essä...

Nej, ånej! Den texten har redan krängts bort till Provins, en genomsympatisk norrländsk kulturtidsskrift som jag tänker tvinga alla att bekanta sig med. Det är dessutom en publikation som erbjuder sina skribenter skäliga arvoden, vilket jag är i stort behov av. I Provins nummer 4/2009 - som borde finnas tillgänglig under veckan ligger sålunda en flersidig, slössamt illustrerad introduktion till gåtan Elsa Forsgren och bara pyr.

Där kan man bl a få lära sig hur det kommer sig att författaren till Resa mellan ensamheter står staty (!) i Uppsala, och varför vi inte tidigare känt till detta. Man får läsa om hur Forsgren smyger förbi i andra författares romaner och dikter samt att hennes porträtt skeppats iväg för vansinnessummor på svenska auktionsverk.

Vid närmare eftertanke hann det där allra sista inte tryckas in i Provinstexten, eftersom det överraskande nog inträffade en vecka efter att jag avslutade mitt ett år långa researcharbete kring Vittangiskalden. Men när man köpt Provins, och läst essän, kan man lätt slå sig ned vid sin dator och blint förlita sig på alla dess sökverktyg; de sista bitarna pusslas ihop på egen hand. Och det är väl värt mödan. Jag lovar att ni kommer förvånas.

Närapå allt runt denna människa är annars förlorat. Brev är bortkastade. Noveller och manuskript förtörda. Hennes farbror, Selångerspredikanten och målaren Arild Forsgren (1890-1944), är inte fullt obekant. Men Elsa Forsgren är som ett levande spöke. Fullständigt förbigången i alla uppslagsverk. Hon är nog den enda Bonniersförfattare jag vet, som inte finns upptagen i Svenskt författarlexikon - ett tiobandsverk som mäter en hyllmeter och samlar i stort sett alla som publicerat sig mellan 1900-1975. Därför känns det desto väsentligare att skriva hennes historia - bit för bit.

Helt klar med Elsa är jag nog inte. Det vore väl värt att studera hennes målerier och gå på djupet med hennes många gånger antydda konstnärsförbindelser. Brevuppgifter som samlats in under året tyder på att Forsgren studerade under Adolf Hallman i Rom (som hon komiskt nog refereade till som Adolf H). Elsa har gjort verk - i blyerts, i olja och tusch. Flera personporträtt, även självporträtt. De få som jag lyckats få en glimt av är personstudier i olja, uttrycksfullt realistiska. Precis som hennes litterära personporträtt.

En av dessa korta textutdrag kan jag bjuda på innan jag lämnar er åt några dagars väntan på nästa Provins. Det författade kvinnoporträttet får passera som en slags parallell till kolteckningen här nedan

"Ansiktet är längst på tvären. Väldiga kindknotor hindrar plattan att bågna in. Runt ögonen är utskjutande stövalkar, alla slag drar de åt sig som sugmunnar. Där inne i hålornas heta mörker ligger ögonen undanlagda. Svarta, vidöppna, ofantliga, fyllda av vatten och ve. Det är den enda färgen på hela människan, dessa blodiga ögon. Ett gammalt värkande ärr går snett från ena näsvingen till andra hakspetsen, det är munnen. Omkring det gula ansiktet står en vit hårgloria ut som de vilda strålarna från en tovig måne."

(Ur novellen "Mörker", ytterligare en portion norrlandsgotik, som ingår i Resa mellan ensamheter, 1950, samt antologin Litterärt i norr, 1954. Teckningen fungerar som omslagsvinjett till Forsgrens enda roman)

Dagarnas skums norrlandsgotikssondering fortsätter. Denna gång har vi funnit rätt på en 50-årsjubilerande roman som utspelar sig i en karg norrlandsmiljö med dimhöljda, vattensjuka myrar och ensliga byar.

Men först en kort resumé.

I Sverige finns fyra, snart fem, böcker med titeln Dödsmässa. Vi har Arne Dahls kriminalromanen från 2004 som många har semesterskummat. Säkert lever även den brittiske bästsäljarförfattaren Clare Francis Dödsmässa (Requiem) kvar i minnet, trots att den prånglades ut för över 17 år sedan. Vidare har vi Ramón J. Senders kortroman Dödsmässa (Réquiem por un campesino español), författad 1960. Denna symboltäta spanska klassiker har ett något mer finlitterärt snitt. Senders Dödsmässa kom på svenska redan 1962, men misslyckades alltså, trots tidigt försök och fin kritik, med att göra titeln till sin egen. Om tre månader infaller ett nytt recensiondatum som kanske en och annan kulturredaktörer skrivit ned i sin almanacka. Då får vi nämligen en översättning av thrillerförfattaren Reginald Hills Midnight Fugue, den elfte i ordningen. På svenska kommer denna skräckhistoria att heta... Ja, gissa vad?

Har jag glömt någon Dödsmässa?

Jomenvisst. Vi skulle ju återvända till den norrländska gotiken. Vår egen Dödsmässa författades redan 1959; den är dödsmässaoriginalet!

För femtio år sedan ansågs Bertil Köhlers (bilden) författardebut vara av särskilt intresse för Norrbotten. Köhler var en gällivarefödd journalist vid Arbetarbladet i Gävle, och förstlingsverket kom ut hos Bonniers. Anmälarna hade emellertid inga svårigheter att lokalisera handlingen till Gällivare. En del valde till och med att klassificera den mörka sagan som en nyckelroman.

"Där fåglarna flyger in flyger livet ut", var en rad som citerades i nästan samtliga recensioner. Förmodligen fann man denna flyktiga strof särskilt representativ för en pressande, sprängtät text, med små och få ventilerande holkhål. Dödsrädslan, ångesten, går som en grovt markerad tråd, genomsyrar hela handlingen i Köhlers debut.

Köhler (f. 1926) riskerar inte att människorna ska irra bort för honom - han rör sig inte med så många. Bara de närmaste kring Albertin, hon som ligger på dödsbädden och vars förestående död injagar den djupaste dödsångest hos omgivningen. Utom hos mor Ulrika. Ulrika har "förträfflighetsdjävulen som hyresgäst", är ondskefullhetens personifierad, och den som som med sjuklig tillfredsställelse söker jaga upp stämningen, inge fasa för döden och domedagsstämningar hos byborna.

Medan Albertin kämpar dödskampen i kökssoffan sin sista solnedgångstimme över Vasara bjuder Ulrika till att göra bot och bättring - håller lagårdsmässa på en mjölkpall för att göra upp med sig själv. Hon lyckas inte göra sig fri från sin egen förträfflighet. Inte ens vid kontakten med döden kan detta hårdhudade väsen uppge föraktet för det som är vedertaget heligt för de andra byborna. Hon hör liksom inte hemma i Albertins och Alfons kök denna natt då tre djupt gripna människor genomlider dödsmässan.

I detta psykotiska avsnitt kulminerar romanen, och det är en mycket stark höjdpunkt. Köhler berättar suggestivt, med djup inlevelse och nyanserat språk. Jag törs knappt häva ur mig följande, men i sina allra bästa stunder påminner stilen om en annan skönlitterärt begåvnings stil, ingen mindre än Thomas Wolfes. Köhlers språk är med andra ord oerhört bra - romanens största styrka.

Miljön har lånats från den egna födelsebygden, Gällivare. Detta rådde för recensenterna ingen tvekan kring. De geografiska rågångarna är så påtagligt markerade. En skribent väljer rent av att precisera karaktären Hjalmars flyktväg undan dödsångesten ut till myrområdet efter ordlingsvägen: "förbi Lappens stuga, förbi Sörgrens hus".

Hjalmar, förresten, är den mest klassiskt gotiskt orienterade figuren i romanen. Han är ute för att söka döden. Han kallar på liemannen med högljudda ångestskrin. Och blir bönhörd. Han håller sin egen dödsmässa, ensam ute på myren, samtidigt som makan Fia talar tröstens ord i Albertinas kök för den närmast sörjande Alfons. Fia har tidigare haft sin själskamp i storladan ute på kyrkovallen och komit till klarhet på sitt sätt.

Dödsmässan är en språkligt kristallklar och tematiskt kryptisk roman, mycket oförtjänt glömd. Kanske lever den ändå i Gällivarebornas minne? Det finns ju som sagt många hållpunkter för lokaliseringen. Älven, sågverket, Ölbacken och Rökarna är några av dem. Hör Hannasgården också hemma i den verkliga miljön - vad vet väl en Umebo? - kanske Dödsmässan rent av skulle kunna betecknas som en nyckelroman. Detta förtar i så fall inte bokens värde. Människorna är så fint och levande utmejslade att dikten inte kan ifrågasättas.

Som en del av den norrlandsgotiska kanon vi håller på att ringa in är i alla fall Köhlers debutroman självskriven.

___________________________________________________________________
FOTNOT: Idag kan Bertil Köhler se tillbaka på ett långt arbetsliv inom fler olika fält. Bl a som medförfattare till Mats Arehns flerfaldigt belönade filmdebut Maria (1975). En handfull böcker blev det också. Ur den dock knapra skönlitterära produktionen förtjänar även uppföljningsromanen Ryttare vid floden (1960) att nämnas.

Idag gick min text om Walter Hülphers in i tidningen. Det är en artikel som tidigare tryckts Örnsköldsviks-Allehanda och kringliggande tidningar, men då i något annorlunda form. Där och då såldes Hülphers in som ”Ångermanlands Edgar Allen Poe”, och en större grej gjordes av textutdraget ur novellen "Levande begravd". Det kunde ju ångermanlänningarna behöva, resonerade jag, en riktig skräckförfattare! För han var verkligen en kuslig karl, Walter, men också en viktig byggsten i det norrländska författarhuset - en konstig, knarrande dörr som svajar och slår i snålblåsten.

Det särskilda Poe-nedslaget gjordes på bekostnad av några strukna partier. De trycktes istället trycktes in i Västerbottens-Kuriren-texten – dels det om samhörigheten med konstnären Bror Lindh och Rackengruppen men även slutpartiet om de senare nazistsympatiserna... Beslutet var i högsta grad medvetet och kan sägas ha fattats på Hülphers egen begäran. ”Bränn alla mina papper efter min död”, ska han ha sagt. Först efter en tids forskande förstod jag varför.

Precis som det sägs i min artikel var E. Walter Hülphers en föregångare i mycket. Han var en av de första svenska arbetarförfattarna, en pionjär inom krigsjournalistiken och en av våra tidigaste mystiker. Hülphers var filmrecensent när mediet var nytt, vegetarian under hela sitt vuxna liv, teosof, ockultist, helbrägdagörare osv. Nazistsympatisör var han också, under en några år av sitt liv, och därmed var allt annat tillintetgjort. Rollen som den anrika familjen Hülphers svartaste får var slutligen befäst.

Jag ska lägga fram hela historien, så är det gjort.

En gång för alla.

Bara jag kunde sluta radavsluta som Marcus Birro.

Poetiskt med en mening per rad.

Hülphers och SNP

År 1933 märks den första kopplingen mellan Walter Hülphers och Svenska Nationalsocialistiska Partiet. Det är intet mer än en sval och saklig god jul-önskning i tidskriften Vår kamp som Hülphers undertecknat med sitt namn. Några till sådana skulle det bli, för samma tidskrift. Någonstans kallar han sig också partimedlem. Däremot finns inga brinnande artiklar för partiets sak, som annars var lag vad gällde Hülphers, bara försiktiga högtidshälsningar och gratulationer. 1939 slutar det.

Intressant är att årtalet sammanfaller med ett minne som berättas för mig av ett av Walter Hülphers barnbarn. Minnet är odaterat, men alldeles bestämt från andra världskrigets utbrott, och liknar något som Nikanor Teratologen kunde ha skrivit. Barnbarnet var inte gammalt men minns ändå klart och tydligt att morfar packat in honom i bilen, tillsammans med en spade och en mystiskt koffert. Resan ledde till en gammal åker i Arvika. Walter bad om grävhjälp och när gropen var så pass djup att barnbarnet just kunde ta sig upp kastades kofferten ner. Den unge pojken visste vad som låg där i. Han hade fluktat i den förrut och sett den märkliga tyska uniformen. Vad allt detta innebar kunde han däremot inte begripa förrän långt senare.

För författaren Hülphers innebar krigsutbrottet slutet på det offentliga livet. Jag tror även, i ärlighetens namn, att han i samma stund övergav nationalsocialismen som ideologi, precis som han lämnat arbetarrörelsen i unga år. När de politiska rörelserna blev alltför naivistiska, tafatta och folkliga ryggade i regel Hülphers undan. Det som intresserade honom var inte det realpolitiska, utan de privata, själsliga dimensionerna.

Han hade sökt en krets och en rörelse som kunde förklara och förvalta hans utanförskap. Nu stod han alldeles ensam. Alla sveken – mot vänner och partikamrater – innebar förstås fullständig isolering. Och hade han tidigare varit lite intresserad av mystik så var han nu fullständigt engagerad och insyltad i det ockulta. Från ett litet kyffe i det gemensamma familjehemmet kom han att verka de sista åren. Till middagarna kom han ut, och då hände det ibland att han dröjde sig kvar i salongen för att berätta en spökhistoria för barnen eller kurera något ont knä med sina salvor och örter.

Detta är vad jag vet. Alla papper och arbeten från dessa år har blivit till aska. Alldeles säkert försvann otaliga fina historier från de norrländska skogarnas mörkaste vrår i elden, liksom svenska översättningar av och introduktioner till dåtidens största mystiker. Säkert brann även något brev från August Strindberg upp (de två var till synes vagt bekanta och publicerade sig ibland i samma antologier och tidskrifter).

Walter Hülphers valde mellan två ytteligheter: att bli ihågkommen som en skurk eller att glömmas helt. Jag hoppas med detta ha tillfört lite gråskalor till de skarpa konturerna.

Idén om en särskild "Norrlandsgotik"

Tidigare i mitt skrivande och bloggande har jag lite slarvigt kastat omkring uttrycket ”norrlandsgotik”. Det är en term som jag funnit på själv. En lek med den amerikanska genrebeteckningen ”Southern gothic”. Nu, när jag genom Hülphers återigen nosat på ämnet, vill jag förtydliga vad jag menar - i hopp om att en dag vinna ära och erkännande för detta uttryck (nåja).

Först och främst, Southern gothic är en subgenre inom den gotiska romanen, unik för amerikansk litteratur. Liksom inom klassisk Gothic fiction (d v s de nu kanoniserade skräckhistorier från 1700-1800-talet) förlitar man sig på övernaturliga, ironiska eller ovanliga händelser för att styra handlingen – men till skillnad från sin föregångare, används dessa verktyg också för att utforska sociala frågor och avslöja den kulturella karaktären inom den amerikanska södern. För att göra detta tar författarna hjälp av klassiska gotiska arketyper, t ex damen i nöd eller den hjältemodiga riddaren och framställer dem på ett mer modernt och realistiskt sätt - omvandlar dem till exempelvis till en hätsk och tillbakadragen ungmö, eller en vitklädd hipsteradvokat med mörka baktankar.

Ett av de mest anmärkningsvärda dragen inom genren är det "groteska" - detta inkluderar språk, situationer, platser eller symboler som ofta besitter vissa störande och olustiga egenskaper, vanligtvis trångsynthet och självgodhet. Genom att vända upp och ner på värderingar och överträda gränser ges större möjligheter att belysa obehagliga aspekter av söderns kultur, utan att vara alltför bokstavlig eller se ut att vara alltför moralistisk.

En handfull namnkunniga författare som brukar räknas till Southern gothic-genren är Poppy Z. Brite, William Faulkner, Flannery O'Connor, Cormac McCarthy och Katherine Anne Porter. Dramtikern Tennessee Williams beskrev Southern Gothic som en stil som fångat "en intuition, av en underliggande förskräcklighet i det moderna levernet." Min favorit inom genren, Flannery O'Connor, lär ha hävt ur sig att "allt som kommer ut i södern kommer att kallas groteskt av en nordlig läsare, och om det är groteskt, då det kommer att kallas realistiskt.” Detta uttalande har legat till grund för min egen tankemodell om norrlandsgotiken, där väderstrecken alltså är de omvända.

Som jag sagt tidigare - i prologen till min artikelserie om Den Förlorade Norrlandslitteraturen - är det svårt att definiera det klassiska norrländska skrivandet, utifrån annat än geografi: Norrlands författare som en skara röster från stor-Sveriges kolonier. Inom den egna författarrörelsen brottades man länge med att befria sig från den sydliga, sneda blicken som bara såg naturmystisk exotism och flyktiga arbetarideal. Det är detta Olof Högberg (som f ö inte heller var någon oäven ockultist) ryter ifrån mot med sin roman Den stora vreden.

Hur som helst... Jag vill istället vittna om det inom 1900-talets norrlandsdiktning som drar åt det gotiska romantiserandet, snarare än den politisk realismen. Författare som Elvin Enquist (som jag numera anser vara helt och fullt introducerad genom Dagarnas skum), Edvin Bergdahl (se artikel i Norrbottens-Kuriren) och Walther Hülphers är tre tydliga exempel. Gemensamt för dessa författare är en sorts subtil och suggestiv civilisationskritik. Staden och samtiden görs till något absurt och främmande när den moderna människan plockas upp och släpps ner utanför dess utkanter. I skogen och på myren har tiden stått still; där gäller uråldriga lagar. Där finns inget gott eller ont, men desto mer av direkt liv och död.

(Fotot här uppe till höger - knäppt på Jörns hembygdsgård - är skickat att på konstnärligt vis illustrera detta)

Dessa förhållanden har såklart skildras tidigare, under 1700- och 1800-talet, men då hade ännu inte moderniteten gjort inträde: brutit upp och trasat sönder de yttre uttrycken och ställt upp det nya som kontrast. Det är mellan de två världskrigen, under industrialiseringen, som saker händer med litteraturen. Elvin Enqvist illustrerar hjälplösheten hos såväl sig själv som sina medmänniskor i diktsamlingen Vilse, Edvin Bergdahl författar ett magstarkt parti om Armasjärviolyckan i oktober 1940 där 46 soldater dränks i en kolsvart sjö och spelar shack om sitt liv med döden i en 12-sidors svit, medan Walter Hülphers – mästaren i genren – har sina ”skogshistorier” som nästan alltid tilldrar sig i en vagt upplyst timmerstuga där en tidningsman eller annan stadsmänniska sökt en välbehövlig tillflykt, men snart kommer att möta svårare insikter.

Ungefär så tänker jag när jag fläker ur mig uttrycket Norrlandsgotik. Alltsammans är fragmentariskt och schematiskt upplagt, men jag behöver termen, för att kunna katalogisera vissa lika ostyriga och kringflackande författarskap.

Detta är alltså en arbetsmodell och ett eget verktyg som jag delar med mig av. Förhoppning finns om att kunna utveckla och göra skola av termen vad det lider. Att Alfhild Agrells märkliga roman Guds drömmare (recenserad av undertecknad) - som har sådana likheter med Flannery O'Connors Southen Gothic-klassiker Blodsbunden – kommit i nyutgåva under 2009 är ett järtecken.

Jag ska gå genom mörka skyar, som Dan Andersson skrev.

När dagstidningarna är fulla med Idol-trams och nyhetsflödet på din facebook går på repeat - när den kala samtiden blivit alltför påfrestande - vad gör man då? Svaret är enkelt. På universitetsbiblioteket finns ett gäng mikrofilmsapparater med vilka du kan få dina nyheter serverade efter eget behag. Personligen brukar jag börja någonstans 70 år bak i tid. Efter att harmoni uppstått vågar jag mig framåt, sakta, sakta... Dock sällan längre än ett halvsekel från dags dato (möjligen framåt helgerna, när man vet att vila väntar).

Idag stannade jag som brukligt vid december 1959, och se vem jag fann: vår vän Elvin Enqvist! Författaren från Ångermanland som jag skrev lite kring för ett par veckor sedan. Ni vet han, den förfinade arbetarbohemen som diktade så vackert kring naturens mystik och stadens plågsamheter. Nu är Norrlands egen Charles Baudelaire plötsligt femtio år fyllda, och dagen till ära intervjuas han av Norrbottens-Kuriren. Titta...

...en sådan bild! Den ostyriga locken, fjäderpennan, cigarillen. Enqvists själ vandrar mellan rokoko och senromantiken. Och så den effektsökande tidningsrubriken!

Den gamle dandyn sitter i kyrkstuga #100 i Gammelstad, Luleå. Det är enligt 1931:års lagförordning förbjudet för turister att inkvartera sig i stugorna, men det skiter Elvin Enqvist i. Planen är att färdigställa en ny storslagen "1700-talsroman". Miljön måste vara såväl fridfull som tidsenlig och inspirerande.

Men det är svårt. Det finns så förbaskat mycket att vredgas över...

Smaka bara på denna svada:

"- Och varför just en 1700-talsroman (frågar NK:s reporter)?
- Ja, man har en bättre överblick över den tid som gått, man har den samlad, ser den lättare som helhet, svarar författaren.
- Men det är inte allt, jag känner också personligen mycket starkt för 1700. Då hade man en inre förfining, då levde man med stil. Idag är det tuggummi, skinntröjor och negermusik. Nej tack.
- Vad är det du skriver (fortsätter tidningens utsände)?
- En kärleksroman. Lyrisk, romantisk, just så som man inte får skriva idag. Vem läser numera "Princesse de Cleve's" eller "Genjl"? Utsökta romaner båda två. De kom till för 200 år sedan. Och vi har Hamsuns "Viktoria" från 1898.
- Men idag är kärleken någonting annat, fortsätter Enqvist, i dag är den en halv liter brännvin på ett danshak. Välj ut ett offer bara. Hasa runt några varv... Ska vi kila hem till mej... Jasså inte. Nåväl det finns fler. En idag och en i morgon. Hur många hinner jag med före påsk? Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder. Men ingen kärlek, nej inte kärlek.
- Och kvinnan, är hon en kvinna längre? Jag begriper mig inte på henne. Hur kan hon finna sig i all nedbusning, alla knölfasoner? Har hon inte längre någon självaktning? Trivs hon verkligen innerst inne med att vara ett bolster vilket som helst?
Tänk om hon kunde säga:
- Jag är trött på edra busfasoner, jag har en själ jag med!
Men hon tiger och finner sig i det. Vill inte skilja sig från mängden, vill inte vara omodern. Ja, bevare mig vilken fårskock, kära ni vilken fårskock." 

Där har ni det: "negermusik", pighångel", "hundfröjder", "nedbusning", "knölfasoner" - för i tiden fick man visst uttrycka sig precis hur fan som helst.

Enqvists roman blev det mig veterligen inget av. Istället följde ett 24 års långt uppehåll från författandet. Förmodligen blev samtiden alltför påtaglig för den moralkonservative vagabonden.

Om han bara hade haft en mikrofilmsapparat i sin kyrkstuga, eller automatiska Dagarnas skum-uppdateringar i mobilen.

Av de författare som hittills behandlats i serien om Den förlorade norrlandslitteraturen är Britt-Marie Eklund tveklöst den som varit svårast att komma in på livet. Det är egendomligt besvärligt att finna uppgifter om hennes person - lättare blir det inte av att den desto mer namnkunnige Britt Eklands födelsenamn är just Britt-Marie Eklund. Men svårast är ändå att tolka och förstå de få uppgifter jag har. Därför har jag inte heller särskilt mycket mer material att redogöra för; symptomatiskt nog saknas till och med ett porträtt av författaren.

Klart är i a f att Norsjöförfattarren besitter mer talang än många av sina samtida kollegor. Hennes språk strömmar friskt och klart. Likväl, av de sju jag arbetat med i min följetong, är hon den mest fåordiga. Jag har aldrig riktigt vetat vad jag skulle skriva om henne. För egen del kändes det mest bara viktigt att lyfta in hjortronen i min artikel – som referens och symbol. Det kan låta rätt så corny, men det är så jag vill se henne, med en medvetet romantiserande blick: på den litterära västerbottenskartan är Eklund som ett sällsynt guldglimmande bär.

I en av mina älsklingsromaner – Hjortronlandet – av en av mina absoluta favoritförfattare – Sara Lidman – finns en karaktär som kallas Märit Skrattars. Även om Märit inte kommer in förrän två tredjedelar av romanen passerat är hon på sätt och vis dess sköldemärke. Kronotorparfamiljen Skrattars har ett oräkneligt antal avkomlingar varav Märit inte bara är den vackraste utan dessutom ett geni och en gåta. Högst vart sjunde eller vart tionde år kunde en sådan människa springa upp ur Norrlands karga myrar bland starrgräs och kråkris. Hon strålar och förgyller som en regnbåge: ”Munnen färdig att förneka och trösta, den snattrade vit och röd och ögonen var glänsande glada”. Som en ”snåtterblomma” beskrivs Märit, efter hjortronplantans hela färgspektrum. Det är det enda sätt man kan förstå mysteriet Märit på. Hon är på samma gång romanens mest fascinerande och minst trovärdiga karaktär (Icke trovärdig i den bemärkelsen att hennes deterministiska karaktär och livsöde snarare påminner om de franska naturalisternas hjältinnor än kvinnorna i 50-talets arbetarromaner). Sara skriver:

"En vacker människa är en härlig syn och svår. Den som icke orkar dess oro och icke näns fly kan fösöka kväva skönheten, hälla skopor av smickersirap över den tills den kvamnar och lämnar vad vanligt är ifred. Märit undgick den döden; hennes svar stänkte högt som salt skum medan den söta smeten föll till jorden." (Hjortronlandet, s. 149)

Precis som kronotorparen på sin gård lär sig snarare än lärs sin yrkesroll, tillskansar sig Märit sin kunskap, inte genom läroverket utan på egen hand. Samma förmåga att tolka, behärska och transformera landskapet som torparen har, har Märit över sina böcker och sin kunskap. Färdigheterna har tränats upp genom deltagande och imitation snarare än genom formaliserad undervisning.

Så föreställer jag mig också Eklunds framfart under 50-talet - norrlandslitteraturens guldår. Hon dyker upp lite varstans, som sanningssäganade essäist i tidskriften Perspektiv samt i redaktionsgruppen för den unika Lyckselepublikationen Ultima (tilsammans med Lennart Frick, Lars Englund, Tore Frängsmyr, Sten Hanson och Sigvard Karlsson). I dessa sammanhang är hon ofta ensam kvinna, och hennes egentliga intresse tycks vara tämligen svalt. Men plötsligt, när hon väl väljer att gör sig hörd, då fullständigt briljerar hon. Den på annan plats citerade essän "Poesin från sidan" (i Perspektiv 7/1959) är ett av många exempel. Ett längre biografiskt parti ur den lyder:

"Varför skriver vi då? Vi kontorsflickor, gymnasister, fördrömda handelsbiträden och hemmafruar? Alla vi som inte har råd att betrakta vårt skrivande som ett arbete. Alla vi som dras med dåligt samvete både för att vi skriver och för att vi inte skriver. För att middagsdisken står över, för att ungen vantrivs när mamma skriver, för att golvet är dammigt, krukväxterna sloknar och strumpkorgen dignar över. Och i andra hand (eller är det i första?), för att vi är så ynkliga, att vi låter dessa saker påverka oss till den grad, att vi känner oss maktlösa och kanske frestas att tystna. För 'någonstans inom oss' finns det något som säger, att verkligheten också låter sig erövras och uttryckas genom ord, genom rytm, genom poesi, och att vi bör fortsätta att skriva om inte för andras så för vår egen skull.

För inte inbillar vi oss att vår dikt är oumbärlig, att den ska kunna förändra världen. Inte tror vi att den ska kunna förhindra krig och avund och hat och våld. Ja, kanske på mycket lång sikt, men så långt vågar vi inte hoppas. Men vi kan ändå inte upphöra att reagera inför det onda och svåra på kanske ett starkare sätt än andra, så som vi också reagerar häftigare inför livets djävlighetet i smått."

Här skulle jag kunna - och borde kanske egentligen - sluta referar, men det vore att behandla en essä av det här slaget högst orättvist. Eklund har tagit utgångspunkt ur en liten handryckning, just som i fallet med hennes poesi, för att låta rörelsen växa. När fördämningarna brister flyter de krassa, sonjaåkenskonska vardagsbetraktelserna ut i en ordström med kosmiska metaforer. Fortsättningen lyder alltså:

"Lyriken kan vara ett glas vatten åt den som törstar eller ett glas vin för den som önskar lätt berusning. Den kan vara en främmande och underfundig doft som stryker förbi eller ett leende som klyver din trötta vardag. Men att begränsa poesin till bara en estetisk angelägenhet är att stympa den, att rycka loss den ur sitt levande sammanhang. Poesin är också hunger, växande, smärta, nederlag och kanske - seger. Stig Sjödin säger att utgångspunkten för hans dikt alltid varit en konflikt. Han är säkert inte ensam om den erfarenheten. Mellan ofullkomligheten i de mänskliga relationerna, över klyftan mellan ande och materia, mellan vintergator och stjärnsystem, mellan det goda jag vill och det onda jag gör, mellan det ynkliga och det oerhörda spänner poeten sin dikt, flyktig som regnbågen, bräcklig för den tungfotade tanken men ändå - en räddning. För honom. Kanske också för några fler."

Så kunde det glimma och explodera om Eklund, mellan månader och år av tystnad. Så egentligen var hon inte ointresserad. Nog ville hon göra mer av sitt författarskap. Sanningen är väl snarare att Britt-Marie Eklund stannade vid den första handrörelsen, middagsdisken, ungen, det dammiga golvet, den slokande krukväxten och den dignande strumpkorgen. Vardagslivet - först i Stockholm, sedan åter i Norsjö - kom emellan: bondgården, barnen och de andra husmorsbestyren...

Tidigare nämnde författaren Lennart Frick är en av de sörjande. Han äger den enda kopian av en färdigskriven uppföljare till Lek med skärvor som legat klar för tryck i snart 50 år. Och det är som att bära på en uråldrig förbannelse, eller snarare ett brutet löfte. Det titellösa diktverket kommer nog aldrig se dagens ljus. Eklund ville inte köra den genom pressarna då, eftersom det skulle innebära en katastrof för hennes ”normala liv”. Vännerna lyckades inte få henne att ändra sig. Idag, när saker ser annorlunda ut, har istället världen omkring förändrats. Miljön Eklund beskriver är en annan och läsarskaran bortsprungen.

Dikten om döden i de norrländska byarna och gårdarna som står med tomma ögon (den jag citerar i min artikel) har suttit upptejpad på bokhylleskanten en bra tid nu. Jag går förbi den varje morgon och kväll, funderar lite förstrött på dess innebörd och försöker ibland relatera plats till person. I den norrländska uppbrottslitteraturen är geografi och identitet två sidor av samma mynt, och denna sak kan aldrig vara nog påträngande och känslosam. Eyvind Johnson och Birger Vikström bytte naturlivet mot tidslivet. De sprängde i kraft av sin egen okuvliga princip naturlivets trånga gräns och gick som av nöd ut i det historiska livet. I deras fall kan man säga att den hemlöse hellre uppfinner en ny värld än bebor den redan kända. För Britt-Marie Eklund och för Sara Lidmans Märit var det tvärtom. De föddes med stora begåvningar men valde båda det simpla livet på en bondgård.
 

Men först...

INLEDNING - LITTERATURENS DÖD OCH PÅNYTTFÖDELSE
(ni som bara vill veta vad ni ska handla till jul hoppar över den här biten)

Att läsningen minskar bland ungfolk är ett så uttjatat problem att jag knappt orkar slutföra den... här... meningen... Så jag börjar i en annan ända: att två stora förlag äger hela bokmarknaden och att de väljer att dränka oss hinkvis, med stora block träck, istället för som tidigare, med många små strilar olust, är inte bara avtändande... Det är hela denna krassa process - med annonskampanjer för ett fåtal sommarstugelitteratörer - som leder till att det svenska språket tillika vår litteratur förblöder. Språket tunnas ut, hos såväl skribenter som läsare och urvalet ny litteraturen krymper. Förflackning råder även internt, inom drakförlagen. Liza Marklunds femteelfte bok blir oundvikligen vattningare än Camilla Läckbergs senaste, Läckbers hastiga replik blir ett mer oinspirerat hantverk än Marklunds stridsrop, och så vidare - in i oändligheten. På pocketlistan finns ett 10-tal beprövade namn med vardera två-tre böcker i ropet - alla marknadsförda i klump. Om 10 år kanske det bara är fem författare man skyltar med och när mina barn skriver sina första bittra blogginlägg kanske det bara finns en? Tacka fan för att ungdomen inte läser böcker.

DU som är gammal, gaggig och gillar att läsa gamla klassiker eller litteratur från den växande, stridande skaran "smala" förlag; Du vet vad jag talar om! Sitta bara still, tacka och ta emot. Gläd dig åt att du kan strosa omkring ostört på loppmarknader och utan konkurrens ropa in de finaste fynden. Roa dig åt - och njut av - att lånekön till Thomas Manns Bergtagen stått på 0 sedan 1962. Förfasa dig först när boken gallrats ut av ditt lokala bibliotek, men le sedan brett igen då det visar sig att just du fick ta över den gamla upplagan i utbyte mot 1 SKr. Alla de böcker du vill ha kan du införskaffa, samma dag som de kommer från tryckeriet. Slutslåda, eller kasserade, är de först om ett år.

Jag tror att romanen - som vi vant oss vid den - är körd. Självfallet kommer Jan Guillou fortsätta skriva böcker, men när alla de andra dinousarierna dött ut har också skorpan jordsvalnat och sanerats. Ingen bryr sig om att läsa/lösa mordgåtor när kan få dem berättade för sig av kommisarie Beck varje fredag. Däremot kommer boken som conversation piece, inredningsdetalj och hantverket sättas i fokus. Det du inte kan få på nätet ska förlagen erbjuda. Det måste de. En bok som ett konstexperiment eller som en kulturell statusmarkör i ditt hem blir allt viktigare. Elallergikers årsbok kommer såklart att stå sig, dess upplaga kommer rent av att öka, men annars trycker man år tvåtusennånting mest upp traditionella böcker för toaläsning eller för att fylla visningsbokhyllorna på IKEA (har f ö någon annan noterat att IKEA Sundsvall äger ungefär 250 inbundna förstaupplagesexemplar av Torgny Lindgrens Ormens väg på hällberget?).

En genre som kommer att härska och söndra under denna stundande tidsålder är annars serien, eller den "grafiska romanen". Serier är som bekant inte längre synomnymt med dagstidningsstrippar. Idag är det en större, friare och autonomare uttrycksform - inte minst i Sverige. Jag fösökte pin-pointa detta i min recension av Pontus Lundkvist roman Okända djur tidigare i år. Lundkvist är serietecknare, men också fanzinist samt alltså även romanförfattare. Hans senaste opus innehåller inga bilder (frånsätt det egnhändigt illustrerade omslaget; f ö en parafras på det som en gång prydde Beppe Wolgers Djur som inte). Ändå ville jag i min recension, som blev en artikel, räkna Lundkvist till den framstormande serietecknarskaran David Liljemark, Henrik Bromander, Simon Gärdenfors m fl (Bromander har f ö också kommit ut med en roman i år). Deras uttryck är, trots skilt innehåll, detsamma. Om 50 år kommer vi inte tycka så, men idag då dessa författare/tecknares genuina och satiriska alster skiljer sig så avsevärt från allt annat som ges ut är utanförskapet en förenande faktor. Jag tror inte att de ser sig själva som serietecknare, åtminstone vet jag att stora delar av deras läsarskara sedan länge begravt det uttrycket.

I min profetia vill jag pricka in 2009 som året då saker börjar röra sig. Seritecknarna blir så sakteliga betraktade som multikonstnärer och deras verk vinner respekt och uppskattning i egen rätt - bara för att man kan hantera en penna behöver man inte längre jämföras med Carl Barks och Lee Falk. Flera kulturredaktioner förstår vikten av att hålla sig med en recensent som kan med detta medium, också VK. Jag är inte den personen, även om jag alltså skrivit om flera av de ovannämnda personerna. Kurirens kille med koll heter Oskar Forsgren och han är själv serietecknare. Han sliter på riktigt bra, men har dessvärre inte (av tid- eller kanske platsskäl) tagit sig an de två, i mitt tycke, tydligaste utslagen för mina teorier om romanens pånyttfödelse. Nämligen...

(du som valde att skippa mitt mässande börjar läsa här)

...Loka Kanarps Pärlor och Patroner och David Liljemarks Boltzius.

För nytillkomna läsare kan vi berätta att undertecknad precis utlyst de i rubriken nämnda verken till pionjärsarbeten i en ny form av berättartradition. Och som synes av bilderna här ovan finns fler som är inne på samma spår. En konkurrerande dagstidning (blir man väl tvungen att skriva) har gjort stor sak av de två böckerna. Liljemark och Kanarp har rent av förärats en förstasida vardera och detta i landets ledande kulturdel (jo, så är det). De som någon gång prövat att livnära sig på kultur förstår att detta är av viss betydelse - inte bara för försäljning utan även för framtida kreditabilitet.

Vad är det då, som Schottenius och gänget sett hos Liljemark och Kanarp? Jo, för det första är det två djupt originella berättelser (händanefter struntar vi helt i termen serier, ok?) som tagit kraft ur personlig passion. den ena handlar om den mytomspunne helbrägdagörelsepredikanten Fredrik August Boltzius (1836-1910) medan den andra tecknar "60 historiska kvinnoporträtt" på lika många sidor (alltifrån Greta Garbo till Ulrike Meinhoff till mindre kända som Aggie Jones och Elaine Morgan). Här avtäcks alltså ännu en beröringspunkt: det närmast idéhistoriska berättandet.

När Steve Sem-Sandberg skrev sin nyligen augustprisade De fattiga i Łódź använde han sig som brukligt av den beprövade metoden att smälta samman fakta och fiktion, att med berättarglädje driva fram ett dystert kapitel människohistoria. Detsamma kan sägas om Pärlor och patroner och Boltzius. Hos båda författarna är tonen lekfull, men budskapet tungt, ibland laddat. Ambitionen är folkbildning. Detta är knappast nytt (Henrik Langes 80 romaner för den som har bråttom kan nämnas som exempel på en annan nyutkommen bok som använder illustrationer och humor för att på ett enkelt didaktiskt sätt undervisa den litterärt vilsnekommne). Det som är nytt här är det storskaliga, det vida greppet och de efterföljande ovationerna från kritikerkåren (som jag för enkelhetens skull låter DN stå som ensam representant för).

Innehållet i sig är enkelt upplagt. Båda författarna tecknar bra, utan att briljera. de har sina invanda rultiga karikatyrstilar - vilka gott fyller sina ändamål. Kanarps stil är förvisso något mer detaljerad, medan David Liljemark har arbetat desto mer med språket. Karaktärerna i Boltzius pratar en särpräglad värmländska som krävit ett närmast eget fonetiskt alfabet. Det är för mig vad Nikanor Teratologens västerbottniska måste vara för en skåning; exotiskt, svulstigt och skrattretande.

Ännu mer arbete har Liljemark lagt ner på research. Av bokens 361 sidor är 224 (!) fotnoter! De är förvisso rikligt illustrerade, och kompletterade med gamla artikelutdrag, men ändå... 224 sidor fotnoter! Lägg till Sånger, Källförteckning samt Kronologi och du har den enda boken som behövs i fallet Boltzius. Klart är åtminstone att ingen mer kommer våga sig på att skriva om mannen i fråga, aldrig någonsin.

Loka Kanarps researcharbete ligger på en annan nivå. Istället för att fördjupa sig i ett livsöde skummar hon på en större yta, letar efter de pikanta detaljerna. Tekniken bidrar till att skapa moderna ingångar till i flera fall uttjatade biografier, och vid andra stunder finna något helt nytt, många gånger mer väsentligt än vad som tidigare sagts. Vad som är särskilt befriande i Pärlor och patroner är det icke-glorifierande upplägget. Kanarp tvekar aldrig för att plocka upp modedrottningen Coco Chanels nazisympatier. Inte heller fördömer hon dem. Hon bara konstaterar att det omdömmeslösa är något könslöst och självklart. Hon finner tendensen hos kvinnliga seriemördare, upptäksresanden, konstnärer etc. Sonderingen är fullständig.

Dessa två verk, av Kanarp och Liljemark, är del 1 i min serie julklappstips. De lämpar sig för allt från högstadieelever till pensionärer. Båda böckerna är lika enkla att ta till sig, som de är öppna för fortsatt fördjupning och forskning. Kanske att Pärlor och patroner är mer av en table book till typen som är i farten, medan den lite mer omfångsrika Boltzius snarare torde attrahera en läsglad, något äldre kulturkonessör.

OBS! I vanlig ordning är detta böcker som större boklådor och varuhus inte har förstånd att köpa in, men nätleverantörer som t ex adlibris har dem.

”Något år senare kom jag tillbaka till Arvidsjaur för att bl a framträda och berätta om bakgrunden till Farmarna. Jag upptäckte då till min oerhörda förvåning att i Arvidsjaur tror man på Farmarna som på Den heliga skrift. Allt jag skrivit är sant, allt har inträffat i verkligheten, och mina försäkringar att det mesta är uppdiktat, påhittat, rena fantasier, avfärdas med överseende småleenden.”

Ovanstående vittnesmål lämnade Sture Hammenskog till tidskriften Provins, några år innan författarens död. Hans verk Farmarna står som del två i min serie om Den bortglömda Norrlandslitteraturen (i papperstidningen varje måndag). Förutom min artikel och följande komplement har ganska litet skrivits om denna bok som fått sådan kultstatus i Arvidsjaur. Dess innehåll lever kanske främst vidare genom muntligt berättande.

Att få tag på ett eget, tryckt exemplar är praktiskt taget omöjligt (jag har själv försökt, och misslyckats). Det tycks emellertid som att ett tiotal original passas runt mellan bygdens invånarna; de som var med och de som minns farmartiden, eller åtminstone inbillar sig det...

Hammenskog vittnar nämligen vidare, om hur han kunde bli uppringd av någon gammal klasskamrat från Arvidsjaur som han inte haft någon kontakt med sedan han slutade skolan. Oftast ville de prata om Farmarna. ”Middagen hos doktorn tycker jag är särskilt rolig att läsa om”, sa en av dem, ”för min pappa var med den gången”. Hammenskog blev helt förstummad och kom sig inte ens att försöka få honom att förstå att middagen hos doktorn, som beskrivs i boken, aldrig ägt rum utan helt och hållet är en uppdiktad historia. Människor från Arvidsjaur fortsatte att komma fram till honom och berätta hur väl de mindes den eller den händelsen. Det var vid det laget lönlöst att protestera. Myten hade blivit verklighet.

OVAN: Arvidsjaursborna minns farmarna, ca 2002

* * *

Visst fanns ett farmarkollektiv, det kan ingen förneka! Under senare delen av 40-talet var de i farten – och den multibegåvade Gösta ”Falinken” Sörlind var själva navet i den spinnande cirkeln. De var genuina musiker, bohemer och levnadskonstnärer. Falinken och framför allt Piraten (som modellerats efter gitarristen Jan-Erik Granström) kunde dagligen återfinnas vid sitt stambord på Martins Café där de ägnade sig åt sin favoritsysselsättning, ändlöst fikande. Eller som de sa, på sitt egna språk: ”tidssänkning”.

En av anledningarna till att denna krets kom att betraktas med skumma ögon, och med tiden mytologiseras, var kanske just den egna kultur de skapade, och framför allt detta egna språk. Man filade ständigt på fyndiga uttryck och kodade slaviskt plats- och personnamn. J-E Granström kunde t ex kallas för ”Björkbäck” i en skrivelse till de lokala myndigheterna, Björks pensionat (som förekommer i boken) kallades sålunda ”Talls” och favorituttrycket 1:04 smögs in varhelst det passade.

På Falinkens tid var 1:04 liktydigt med GRATIS. 1 krona och 4 öre var priset för en kopp kaffe och en mandelkubbe på Martins Café – eller ”Tins” som man sa på farmarspråk – och med tanke på hur länge man faktiskt fick sitta och värma sig, pimpla påtår och prata igenom livets allvar för 1 krona och 4 öre, var det ju nästan gratis.

Sture fann sig i a f snabbt tillrätta bland farmarna. Som inflyttad sörlänning som aldrig riktigt lyckats smälta in i samhället, kunde han plötsligt känna sig hemma och reservationslöst accepterad (detsamma gällde f ö hans bror, Nils Olov ”Noa” Andersson, som blev kvar i Norrbotten – och kom att göra sig känd som en röst i radio).

Farmarna representerade dock den förbjudna frukten: att umgås med sådana individer var inte accepterat för en välartad prästson. Sture Andersson hette den unge spolingen på den tiden. Men sedan gjorde han ett val... Och kanske var det just i den stunden som hans blygsamma men högst originella författarbana formades? När de misstrodda, ovårdade och ofta berusade bohemerna med sina sociala tentalker kramade om den unge Sture, då droppade storyn till Farmarna fram. Boken gavs ut på Bonniers 1965 och upphovsmannen kallade sig hädanefter Hammenskog, författare!

Lite ironiskt är det... Det vildaste och roligaste som någonsin skrivits om denna landsända skrevs – oavsett Mikael Niemis och Bengt Pohjanens invändningar – av en skåning.

BILDEN: Husbandet Carioca uppträder i Paveljongen
Fr v: Rolf Steinvall bas Ivan Marklund gitarr, Odal Wiklund trummor och Gösta "Falinken" Sörlind, dragspel.

Ur Arvidsjaurs fotoarkiv.

Med anledning av borgarnas testprojekt med kulturutskrivningar i vården, mina tidigare artiklar om diverse sanatorieförfattare, alla mina äldreboendevikariat, samt för att jag helt enkelt känner för det, vill jag publicera en 77 år gammal essä.

"Sjukdomens andliga mysterium" skrevs av Ludvig ”Lubbe” Nordström (avmålad av Leander-Engström här till höger) på uppdrag av den obskyra tidskriften Vi och ni. Det var en publikation som utgavs från Österåsens sanatorium och redigerades av Elfred Berggren (den bortglömde Science Fiction-författaren från Byske som jag ånyo råder er att läsa på om i Provins #2 2009) , tillsammans med inrättningens legendariske överläkare Helge Dahlstedt. I dessa dagar finns bara två kända exemplar av det nämnda tidskriftnumret vilket leder mig att tro att essän gått Lubbeforskarna förbi (ännu en orsak att publicera den).

Den korta texten berör som sagt en hel del av vad jag sysslat med på senare tid och har varit till viss hjälp när jag sökt svaret till varför så många betydelsefulla verk författats vid dödens rand, av sjuka och svårt plågade. ”Lubbe” tar ett vitt grepp om problematiken sjukdom och kultur, och utvinner en serie påståenden som är såväl provokativa som tänkvärda.

Min ursprungliga tanke var att låta Umeåkonstnären Gerd Aurells fantastiska "vårdkonst" (som gör mig chockad och glad var gång jag besöker de korridorer i NUS där de hänger) illustrera Lubbes text, men då jag precis ägnat en timme åt att fastställa att essän är fri att smälla upp här så orkar jag inte åka på ännu en rättighetsresa.

Håll till godo!

Sjukdomens andliga mysterium

Är det säkert, att den mänskliga kulturen skulle sett ut, som den gör om icke sjukdom funnits? Är det säkert, att den skulle haft samma andliga basis, samma andliga normer, som den har, utan sjukdomens inverkan? Står mänskligheten i en tacksamhetsskuld till sjukdomen, som den icke klargjort för sig, och måste de sjuka räknas in, i en hel rad fall, bland mänsklighetens välgörare och heroer.

     Bekant är de moderna psykologernas så gott som enstämmiga åsikt, att genialitet sammanhänger eller är besläktad med själssjukdom, liksom vissa kulturfilosofers mening, att hela kulturen ytterst skulle vara ett sjukhusfenomen. Mest outrerad har ju en dylik åsikt framträtt hos Nietzsche, speciellt i hans syn på kristendomen.

     Hela denna fråga om sjukdomens eventuella värde för kulturen sammanhänger med den kardinala frågan i mänsklighetens liv, vilket som är det viktigaste: individens självförstoring eller individens självförminskning.

     Nietzsche själv svarar, mot vad man skulle tro: individens självförminskning. Ty han predikar det stora jaget, men fördömer självet, d v s han predikar individens plikt att nå högsta möjliga skaparkraft, och han anvisar såsom enda väg till det målet den absoluta hårdheten mot självet, alltså förintandet av all själviskhet, varav uppenbart följer individens frigörelse från sig själv och uppgående i en högre livsform, vilken han, som bekant, kallar övermänniskan eller gudens.

     Denna väg är emellertid redan känd dels genom visa filosofiska läror från den klassiska antiken, dels och förnämst genom kristendomen, vars hela grundlära ingenting annat är än kravet på det andliga jagets frigörelse från det kroppsliga självet och närmande till det gudomliga.

     Både för kristendomen och för Nietzsche leder alltså vägen i sista hand till seger över det materiella självet, d v s till självförminskning.

     Alla människor är emellertid icke så andligt konstruerade, att de kunna fatta och följa en Kristus eller en Nietzsche, de ha svårare för att övervinna självet än för något annat, och de skulle aldrig i forna tider kommit, aldrig i våra dagar komma till den punkten utan ett ytterst kraftigt hjälpmedel.

     Det hjälpmedlet är sjukdomen. Egen eller närstående individers.

     Kultur består ju, enklast uttryckt, i hänsyn, hjälpsamhet, solidaritet. Hade nu alla människor i alla tider varit kärnfriska, är det icke så säkert, att dessa egenskaper någonsin kommit att uppträda på jorden, utan en fortsatt strid mellan alla dessa övervägande muskelbetonade skulle förmodligen ha existerat i kulturens ställe.

     Men hos den kroppsligt bräcklige, den av sjukdomen träffade, har mångtusenårig erfarenhet visat, att det framträtt de mest betydelsefulla kompensationer för vikande eller svikande muskelstyrka och hälsa, nämligen ett finare utvecklat nervsystem, en stegrad sensibilitet, och dessa svaga och sjuka ha med sina fina nerv-instrument upptäckt en hel värld, som gått de friska förbi, formens, färgens, tonens, tankens värld, ur vilken känslan, dikten, musiken, vetenskapen, tekniken steg för steg ha utvecklats, men därmed även filosofien och religionen, som innebära upplevelsen av alla individers andliga gemenskap.

     Svagheten och sjukdomen ha vidare framkallat medlidandet, hjälpsamheten och självuppoffringen hos de friska och starka, ha, kort sagt, gett dem en själ.

     Ta bort allt detta, och allt vad vår tids människor räkna som livets grundvärden försvinner, natt breder sig över världen och alla människosläktets mödor te sig såsom förgäves.

     Men till detta resultat, att ha bidragit till skapandet av kulturen, ha de sjuka nått endast på en väg: genom att själva segra över sjukdomen med andliga vapen, tålighet, själisk tapperhet, levande intresse för de friskas dem förmenade liv. Det har väckt de friskas förundran och vördnad, det har kommit dem att i de sjuka se gudomens uppenbarare, heliga män och kvinnor, mystiskt skapade och skapande heroer.

     Det är på denna heroism det andliga livet, d v s kulturen skapats, genom de svagas och sjukas tapperhet, vilken väckt de friskas vördnad, genom de friskas därav skapade andliga förfining, och så har kulturen framträtt såsom en gemensamhetsskapelse av de friska och de sjuka.

     Vi bekämpa i våra dagar sjukdomen med alla medel. Skulle det då vara ett misstag? Nej. Under årtusendenas gång, under utvecklingen från djur till människa, har en ständigt fortgående självförminskning ägt rum, och vi kunna se mot en tid, då dess krav skall vara levande för alla. Kanske skall denna självförminskningens definitiva seger visa sig sammanfalla med den definitiva segern över sjukdomarna, kanske ingår ett dylikt sammanfallande i världsförloppets allmänna ekonomi.

     Då skall en minnesstod resas åt alla de otaliga, tåliga skaror av sjuka, som, utan att veta det, hjälpt mänskligheten fram med sina lidanden, och det skall bli monumentet över en okänd soldat, som betytt vida mer än världskrigets, ty denna framtidens okända soldat skall uppfattas såsom den vilken vann segern för den andliga värld, som en dag skall härska utan slut.

Ludvig Nordström

2010 tycks bli Birger Vikströms år, med föreläsningar, samtal och studieresor. Dessutom stundar återutgivningen av De lyckliga åren. Nu jävlar kommer Sara Lidmans ödesmättade profetia prövas på allvar... "När de som nu är 50 har levat ut vet ingen mer vem Birger Vikström var", spådde hon 1977. Många av dessa 50-åringarna måste ha passerat vidare vid det här laget. Fältet är alltså öppet, men långt ifrån kalt och snålblåsigt. Möjligheterna att förskansa sig kunskap om detta omskakande och unika författaröde är många. En preliminär Birger Vikström-kalender skulle kunna se ut såhär:

Januari - Nyutgivning av De lyckliga åren i Umeåförlaget h:ströms lovvärda serie Norrland. Boken kommer förses med ett efterord samt förmodligen även ett tidigare opublicerat appendix.

21 Februari - Jag föreläser om Birger Vikströms liv och författarskap på Ersboda bibliotek. Osäker på om detta är det exakta datumet - mer info följer.

17 Mars - Föreläser igen, denna gång vid Grubbe bibliotek.

9 april - Under Umeås internationella litteraturfestival, lagom till Per Olov Enquists utdelande av det årliga novellpriset på 100.000 spänn, har undertecknad inbjudits till att samtala med norrlandslitteratursnestorn Gunnar Balgård om Birger Vikström och hans fantastiska novellkonst.

11 Maj - Dags för ännu en bussresa upp till Birgers Granbergsträsk, bl a för ett besök vid författarens minnesutställning. Jag kommer att agera cicero på resan, förmodligen flankerad av någon mer. Resan går i Bokcaféet Pilgatans regi.

Dessutom kommer det förmodligen finnas anledning att dröja sig kvar vid bokcaféet Pilgatan under våren, då även de anmält intresse om att klämma in en föreläsning kring Birgers liv och författarskap.

För de som inte kan vänta tills 2010 bjuder jag på en kortare föreläsning redan ikväll, på Sävar bibliotek. 19.00 är tiden (och jag tror att det är GRATIS). Enligt länken ska jag berätta om Birgers "gnistrande karriär från kolmilorna i glesbygden till ära och berömmelse i huvudstaden" - vilket låter som ett svårt företag, eftersom att dessa år nog var de minst lyckliga i Birgers liv. I alla fall, många anekdoter från staden blir det, liksom presentation av lite nytt material rörandes Birger och hans tidiga författarskap från skogsbarackerna, samt annat smått och gott.

Vi möts på Sävar biblioteket ikväll, om inte senare.

...poststämplat i Marrakech, och med en lukt av kamelspillning och opiumvallmo. Nej, riktigt så diktade inte Pär Lagerkvist. Avsändare är dock den mytomspunne översättaren och frankofilen Elias Wraak, på resa i Nordafrika.... Eller bor han månne där?

Eftersom att innehållet (en liten lapp och ett gammalt foto) delvis berör och belyser mitt föregående inlägg om Lennart Marklund här på bloggen har jag valt att publicera det. Hoppas inte den ljusskygge Wraak misstycker.

Det har spekulerats i vem han egentligen är, denne mystiske man, som med glasklar och isig skärpa, gett oss svenskar Rimbaud, Huysmans, Verlaine och Lautréamont. De få personuppgifter som gjorts tillgängliga - född 1918 på Fårö - har antagits vara uppdiktade, för att leda blickarna i riktning mot en nu bortgången demonregissör. Andra har menat att han är densamme som Nikanor Teratologen. Teratologen har dock nekat och pekat på det orimliga i att hinna översätta i Wraaks takt samtidigt som man skriver kulturktik, romaner och översätter Nietzsche (vilket Teratologen gjorde samtidigt som Wraak arbetade med sin kongeniala Huysmansöversättning samt redigerade Res Publica-antologin "Rimbauds Nej"). Det måste också påpekas att deras översättningstekniker är vitt skilda. Teratologen kör sina tolkar genom ett teratologiskt filter; det som kommer ut påminner oerhört mycket om Kågeförfatatrens eget språk, medan Wraak låter överordna ordens betydelser. Rytm och ton kommer i andra hand.

Fler än Teratologen har förstås förelagits gömma sig bakom pseudonymen. Det smickrar oss norrlänningar att även Carl-Göran Ekerwald nominerats - men också han är en allt för upptagen man.

I en brevintervju som jag gjorde med Wraak för ganska precis fem år sedan bubblade förstås den oundvikliga frågan upp. Hans mallarmistiska svar förtjänar att reciteras:

"Jag är en annan. Om jag varit tvungen att släpa på någon slags identitet, ett groteskt omvärldsspäckat ego, hade jag aldrig kunnat ta mig in i och översätta författarskapen som intresserar mig ... Det är inget koketterande med anonymitet, utan tvärtom en förutsättning för arbetet. Det finns en stor frihet i genomskinligheten, en spöklik friktionslöshet i förhållandet till författaren."

(Ur Subaltern 1/2004 Tema: "Apokalyps")

Jag har något restnoterat. Denna gång rör det sig inte om något brett författarskap eller ens ett särskilt märkligt människoöde. Bara en liten anmälan, om ännu en undanskuffad tunn bok innan 2009 runnit undan. Den finns i kuriosakabinetten som jag kallar hembibliotek och har hamnat överst i högen eftersom att den skrevs för 50 år sedan. Upphovsmannen var en kyrkans man från Nederluleå. Han reste österut med ett packe kristendom, men återvände till Norrland med motsvarande mängd japansk folktro.

Jag vill presentera en Nattavaarapräst med det annorlunda namnet Selfrid Ershammar (1908-2001) som gjorde det till sin sak att skildra shintoismen, Japans nationalreligion. 1959 var shinto för de flesta nordbor inte mer än en flyktig term som de mindes från folkskolan. Redan Lafcadio Hearn framhöll att det tog honom 14 år att fatta något av japanskt väsen. Även för norrlänningen Ershammar som tillsammans med sin fru Hanna levt och missionerat i Kina under ett decennium, och sedan i Japan 4 år, blev det till ett av livets stora mysterium och studieämnen.

Under tiden i Japan slog det honom otaliga gånger i vilket oerhört grepp shinto höll praktiskt taget varje Japan. Livsföringen utgestaltades till mycket stor del av religionen. Som kristen missionär – avrådd från att befatta sig med avgudadyrkan och vidskepelse – fann sig Ershammar därför försatt i en permanent konfliktssituation. Han beskriver problemet i förordet till sin bok Shinto : Gudarnas väg:

”Utan rätt själavård utsättes den kristne för risker från tvenne ytterligheter: antingen kommer han, sig själv ovetande måhända, att i sin tro och gudsdyrkan inblanda sådant som trots allt fortfarande gör honom till en avgudadyrkare, eller ock kommer den kristne – i välförstådd strävan att avsäga sig all hednisk villfarelse – att bli en bildstormare, att avklippa band som kunnat och bort behållas, band utan egentlig religiös natur. Därigenom isolerar han sig själv från släkt och folk och går miste om rika tillfällen att bära ett kristet vittnesbörd.”

Därmed har Selfrid avslöjat något om shinotismens fascination. Vad han vidare tycks vilja förklara, ja nästan urskulda, när han en oktoberkväll i sin prästgård i Nattavaara författar sitt förord, är att hans mission varit ett slag i luften. Som självgod missionär hade han underskattat den svåra färdled som han satts att lotsa fram andra på. Framför allt hade han underskattat shinto, denna gamla tro som format miljoners liv, som under flertalet historiska tillfällen drivit upp den nationella lidelsen till fullständigt vanvett och som alltjämt visade sig vara en mäktig faktor att räkna med.

Vad han istället lyckades åstadkomma, genom nitiskt kunskapssamlande, var en andlig introduktion till en religion som i vedertagen mening saknar teologi. Ershammar blev den förste att översätta shintoismens olika uttryck och betydelser till nordiskt tungomål. Det bemödade honom många svårigheter, men resultatet är såväl informativt som poetiskt – färgat av egna filosofiska betraktelser. Jag vill blott ge ett prov på detta, hämtat ur kapitlet ”Döden och livet efter döden”:

”Det mest vederstyggliga och onda är döden. På döden vill man icke tänka, om döden vill man icke tala. Att dö – shinu – omskrivs på många sätt, det mest använda uttrycket är nakunaru – tillintetblivelse ... Shinto avskyr till den grad döden, att den överlåtit åt en konkurrerande religion att ta hand om de beklagansvärda avlidna. Shinto ivrar för att få hand om de nyfödda barnen, emedan de kommer att bidraga till att det onda, döden, besegras, men den låter buddhismen sköta om jordfästningar och begravningar ... Man tänker sig att själen under 49 dagar efter dödsfallet dröjer sig kvar i omedelbar närhet av hemmet eller graven (som ligger på en buddhistisk gravgård). Omkring dessa platser kan man en mörk januarinatt se själen svävande omkring i luften som en rund och blek eldkula. Så småningom lämnar den dock sina hemtrakter för att ingå i ett liv på en mer permanent plats som kan vara antingen Toko-yo – Det eviga landet, eller ock Yomutsu-kuni – Dysterhetens land. Toko-yo är den höga himmelsplatån som motsvarar paradiset medan Yoni utgör den mörka motsvarigeheten till Hades eller Gehenna.”

Shinto är en panteistisk religion som förkunnar att allt som existerar är gudomlig ande, även det onda. Hela universum är gudomlig ande och det gudomliga är immanent i universum. Shinto hävdar att det inte finns någon gud som är skild från världen. Det vi uppfattar som materiellt är i själva verket gudomlig inkarnation. Den fysiska kroppen är en form som gudomlig ande antagit för sitt eget materiella förblivande, för att undgå tillitetblivelse. Människorna är alltså ”jordiska gudar” eller ”gudamänniskor”.

Ershammar är en fena på detta – allt som rör själva trosupfattningen – men framför allt vill han påtala shintoismens stora betydelse för Japans historia, i synnerhet vad det gäller landets konflikter. Många shintopräster har varit aktiva militärer och rent filosofiskt är shinto onekligen en högst lämplig krigarreligion. Flera kapitel i Shinto : gudarnas väg ägnas åt att utröna sambanden mellan andra världskriget och Japans allians med Tyskland. Detta har inte undersökts nog, menar Ershammar. I hög grad beror det på att när de för kriget och nederlaget ansvariga politikerna i Japan gick i döden inte alls lär ha talat om Shinto. Istället bad de buddhistiska böner. Ministrarna kom sålunda att ”bokföras” som buddhister. Vi som lärt av citatet ovan vet emellertid att japanen under sin livstid mer eller mindre är i shintoismens händer för att i sedan efter sitt frånfälle – i och med förlusten, skammen och döden – överantvardas åt buddhismen.

Hittills har lite sagts om författaren själv, och jag kommer inte heller göra någon djupdykning där. Hans senare liv var högst väsensskilt från detta verk. En annan av Ershammars stora passioner förtjänar dock att nämnas. Han var en flitig och engagerad fotograf (vilket man än idag kan spår av ute på nätet). Därför måste Ershammar ha trivts ypperligt i ett bergigt och stundom snötäckt Japan. I vilket fall var det just eftersom komministern lyckades förena sina två intressen, foto och religion, med ett både nykter och vackert språk som han vann kritikernas gunst. En recensent skrev:

”De illustrationer som är med bidrar i hög grad till att levandegöra texten och förhöja bokens värde. Dansaren på templets plattform har till:talat anm.:s fantasi och glatt hans hjärta ... Svenskarna äger här ett religionsvetenskapligt standardverk av bästa märke. Selfrid Ershammarss insatser kommer för alltid att bevara hans namn ärat och aktat”.

Hur det än blev med hågkomsten så tycks i a f Ershammars introduktion ha stått emot tidens tand. Den är trots sin fotografiska och språkliga bildrikedom ovanligt återhållsam och vetenskaplig i sitt anspråk – i synnerhet som den är utgiven av Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag. Texten är emellertid inget beställningsjobb eller några ytliga turistuttryck. Den bärs framåt av en egen frågeställning och rymmer därmed även en smula originalitet. Man förvånas inte av att se den refereras till i en handfull dagsaktuella avhandlingar.

Jag bryter helgvilan för ett kort reklamavbrott.

Den som ett två par ögon att se med har också noterat att den här bloggen till huvudsak handlar om norrlandslitteratur. Man kan få sin beskärda dos av ämnet här på plats men skulle det inte vara nog finns sedan en tid tillbaka möjlighet att ta steget vidare, ut på Facebook.

Ni vet de där störiga funktionerna på Facebook som gör det möjligt att skicka saker mellan användare (en virtuell blomma, en blinkande nalle o s v)? Jo, de blev precis lite mindre enerverande. Med applikationen Norrlandslitteratur kan du nämligen skicka norrländska litteraturklassiker till dina vänner!

Efter att du klickat iväg ett par stycken, och de har blivit accepterade, låses ett par nya nordsvenska verk upp. Några stycken i taget.

Är du riktigt flitig kommer du in på mer obskyra titlar.

Perfekt att uppvakta dina kulturterroster till vänner med, och man kan såklart skicka en liten hälsning med gåvan.

Du hittar applikationen genom Facebooks sökfunktion. Skriv bara in "Norrlandslitteratur".

Mycket nöje.

Fredag den 13:e. Idag firas Werner Aspenström som föddes den 13 november 1918. Själv har jag ägnat förmiddagen till att föreläsa om Werners vän Birger Vikström på Umedalens bibliotek. I publiken fanns många intresserade och intressanta åhörare, bland annat en dam vars far – framkom det – figurerar i romanen De lyckliga åren: skomakaren med det långa ståtliga namnet och det förkortade benet. Helt underbart!

Fredag den 13:e. Som vanligt när jag talar om den allvarsamme humoristen Birger blir det lite skratt och desto mer eftertanke. Birger Vikströms död strax före julafton 1958 avslutade ett författarskap som spände över 13 år och vars synliga resultat är åtta böcker av vilka den sista, 13 historier blev den sista under Vikströms levnad. Talet 13 i boktiteln var sannolikt ett uttryck för författarens benägenhet att vilja understryka de mindre lyckade och olyckliga sidorna av livet. Livet själv gav honom också 13 år att ge offentlighet åt sin syn på tillvaron. Birger var tuberkulossjuk. Under de sista åren kände han sig särskilt dödsmärkt.

Fredag den 13:e. Kommer jag kunna återknyta till födelsedagsbarnet Werner Aspenström i denna journalanteckning? Absolut. En som kom den sorgmodige Birger Vikström nära var just Aspenström. I sina memoarer skriver han:

"En lång tid vistades [Birger] på sanatorium och vi sände schackdrag till varandra [...] Hans brev var uppsluppna och tokroliga, men så en dag kom ett förtvivlat och naket slutbrev. Det tycks ha förhållit sig på det viset att han på den tiden var inställd på att dö, han preparerade sig bland annat genom att läsa Gamla testamentet från pärm till pärm. Rädslan parerade han med hjälp av en skämtsam jargong, spel av olika slag [...] Schack, poker och Gamla Testamentet, det är ingen onaturlig kombination. Hans förtvivlan kom sig av att han av läkaren just fått besked om att han skulle överleva – överleva, men aldrig återfå sin forna styrka och duga till skogsarbete. Då och då måste han fly från litteraturen och litteratörerna in bland timmerträden, det var en nödvändig motvikt, menade han och fruktade att det nu inte skulle bli något bevänt med hans böcker heller."

Korrespondensen mellan Werner och Birger finns inte bevarad. Werners änka Signe Lund-Aspenström, tvivlar på om det ens funnits någon. Snarare kan det ha varit en omskrivning för Birgers nattliga telefonsamtal som hon själv gärna redogör för, utan bibelkoketterandet och schack- och pokerspelandets romantiska skimmer:

Jag minns en kväll då telefonen ringde och jag svarade. Och genast började gråta. ”Det är Birger Vikström. Han håller på att dö. Han är alldeles utom sig!”. Werner kom till telefonen. Han talade länge och lugnande med Birger. Något som hjälpte till slut. Werners ord hade tröstat honom. Birger tydde sig efter detta ofta till Werner med sina bekymmer, med sin mycket svåra ångest. Vilken smittade av sig på mig, så verklig var den.

Fredag den 13:e. Birgers dag. Bakom humoristen från Jörn dolde sig en författare med allvarlig syftning som ville uppenbara eländets form i dess olika skepnader. Aspenströms urskiljningslösa skönskrivning klär honom lika illa som narrkåpan han tilldelades av dåtidens recensenter. Birger Vikström såg sig själv som mer än ”en lekare vid en rastplats”. Framför allt värnande han genuiniteten över allt annat.

Källor:

Birger Vikström, De lyckliga åren (Stockholm, 1954), s 171 (om skomakaren).

Werner Aspenström, ”Shack och shackvänner”, i Nina Burtons (red.) Vissa sidor och ovissa: artiklar och essäer (Stockholm 1979), s 173-174.

Brev från Signe Lund-Aspenström till Erik Jonsson, avsänt från Mariaberget, 24/10 2008, i bloggförfattarens ägo.

Min recension av Kurt Salomonsons Sveket gav fin respons – från såväl väntat som oanat håll. Detta har fått min encyklopediska slumpgenerator till hjärna att spotta ur sig de mest märkliga ting. Under de senaste dagarna har jag till exempel tänkt oproportionerligt mycket på Elvin Enqvist.  Vilken sund människa går runt och funderar kring honom?

Enqvist föddes i Bjärtrå, Västernorrland och var diktare, men framför allt knegare. Utan att på tidstypiskt och onyanserat lovsjunga arbetaren bar han genom livet på en stark yrkesstolthet. Karaktäristiken känns igen från den 20 år yngre Salomonson; och precis som Hjoggböleförfattaren föredrog Enqvist att spela solo, hellre än i orkester.

Saker och ting ter sig så märkliga. I år fyller Salomonsson 80 år, Enqvist skulle samma vecka firat 100 år. Här, i november månad 2009, sammanstrålar alltså två säregna norrlänningar som bar penna och block med sig till fabriken. I övrigt är likheterna få.

Kurt Salomonson och hans patos känner vi ganska väl. Jubilaren Enqvist var något annan, något mycket märkligt. Han växte upp i skydd av borgerligheten, som son till en köpman. Därför föll det sig rimligt och rätt att slussa in honom i Kungliga Tekniska Högskolans ingenjörsutbildning. Efter avlagd examen följde också en planenlig anställning vid Bofors kanonverkstad. Där hade han kunnat bli sittandes, ifall inte hans inneboende oro (eller vardande konstnärssjäl, som det heter) lockat ut honom till skogsbaracker och arbetarbostäder.

Under en period i sitt liv arbetade han som fri maskinist och bodde under tiden i en kyrkstuga i Gammelstad, där han samlade bilder och intryck från den säregna miljön. Han reste mycket och blev aldrig riktigt hemmahörandes. Genom allt bar han med sig två skilda världar i sitt bröst: det sociala livet bland människor och vagabondens avskilda sfär.

De apokalyptiska bilderna var Elvin Enqvists signum. En skogsdunge kunde bli en samling tusensträngande sjungande grenharpor, som med stormrvridna galgmanhänder kämpade med att hålla månen uppe. Gnagande ensamhet och öronbedövande ödslighet var två återkommande paradoxer i diktningen.

När man läser Enqvist drabbas man av intrycket att han aldrig sovit, utan tagit varje bjudet tillfälle att gå på lång nattvandring, älta ensamheten och beklaga det sorgliga i människans ekorrhjulstillvaro.

Ibland känner man som att man lyssnar en dekadent dandy, en blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren. Hos ångestfågeln Enqvist återfinns sällan någon verklig dramatik eller udd i fabrikerna, staden eller arbetarkampen – dessa scenerier berörs bara i förbigående (”Kör mig vart ni vill i staden! / Säg mig, vet ni, var jag bor? / Jag har intet hus i staden! / Kasta ur mig, där ni tror!”). Däremot kan man i naturens växlingar tvingas konfrontera såväl liv som död. Ett sådant stycke norrlandsgotik återfinns i dikten "Drunknad":

"DET VAR JAG, som gick ned

        mig i Svartmyra tjärn

och aldrig man hittade sedan.

Jag minns jag sjönk

från luft och ljus

en solig sommarsöndag,

när spångens mossigt murkna bro

gled undan över djupet.

Det sista jag såg var skogen, som stod

hög med sin orgelmusik,

och himmelens dunvita, drivande moln

och knippan med vattenklöver – 

En namnlös skräck

tog hårt kring min hals

och i greppet jag sparkade vilt,

men mjuka och dyiga händer drog

mig långsamt ned mot djupet.

Jag trodde att skogarna

sjöng i mitt bröst,

när lungorna fylldes med vatten,

och tiden stod stilla

en eldklar minut,

medan mitt liv sjönk förbi mig.

I glömda år

jag styvnad stått

med händerna sträckta mot ljuset."

”När ljuset släcks, jag brukar först göra min entré”, skrev han på annan plats, ”för att spela en marsch, en vals eller en largo till scenen där man dör”.

Vad detta mörkervurmande och denna gnagande tomheten kom av kan man bara spekulera i. Kanske manades det fram i efterdyningarna av uppbrottet från ett stabilt borgerligt familjeliv? Eller också berodde sorgmodet på kvarlevande rester och erfarenheter av just det? I Salomonsons Sveket finns i a f en karaktär som påminner om Enqvist. Johannes Mäster heter denne solitär, som brutit upp från en akademisk karriär för att pröva livet som arbetare. Också där slutar det med elände och ångest.

Slutligt och fullständigt slöt sig mörkret runt Elvin Enqvist först den 18 november 1998. Han blev närapå 90 år, men på något underligt vis bortglömd. Dikten "Eftermäle" känns (trots att den skrevs 58 år innan hans död) som ett lämpligt slutackord:

"SKICKADES hämta ett lerkrus med vatten!

Gick – och blev borta i ovädersnatten.

Lerkruset fann vi bland lövtäta snår –

av honom själv ej det ringaste spår!"

Elvin Enqvists Bibliografi: Etyder : dikter (1938), Vilse : dikter (1940), Gilja : en berättelse från mellersta Norrland (1942), Skärvor : dikter (1943), Löv : dikter (1950), Spårsnö : dikter och berättelser (1974), Skrivstycken : dikter och berättelser (1977), Kyrkstad : fotoreportage (1978), Ballad [efter en ångermanländsk bondesägen] : dikter (1986).

Se även: "Möte vid 'Döda huset'" i tidskriften Perspektiv 1/1962.

"Detta är en sann historia. Det hände på riktigt. Män kommer att förneka det. Kvinnor kommer att betvivla det. Men jag ger er sanningen här, naken, sårbar och störande verklig. Jag ber om er förlåtelse på förhand. Hata inte spelaren ... hata spelet."

Så säljs Neil Strauss kioskvältare Spelet in. Enligt förlagets fabler är det en "både fascinerande och provocerande berättelse om raggningstekniker". Nu finns dessutom en uppföljare ($!), tvåbokspaketet Spelets regler, "ett måste för dig som vill veta mer om spelet och utveckla dina raggningstekniker".

Pfff... Jag förstår inte att det finns losers som läser den smörjan. Som jag ser det finns redan en ultimat fältstudie i förförelseteknik och krogdynamik. Den skrevs för tidningen Kris av en ung Skelleftegrabb som just tagit sig i kast med Europas böljande klubbkultur. Det är exakt 30 år sedan nu, men Stig Larssons essä "Det belysta diskoteket" står sig ännu idag. Redogörelsen är genomgående briljant, men för att börja någonstans så inleds den betydligt mer modest och stringent än Strauss svada:

"det är svårt för mig att skriva om det här, om diskoteket. För att skriva krävs en kylig distans. Du måste se igenom fenomenen. Och du måste tänka. Om diskoteket skulle ha en filosofi skulle det vara att man inte ska tänka utan enbart vara. Att dansa med en kritisk självreflektion är lika svårt som att läsa Hegel starkt berusad. Så att skriva om diskotek blir den verkliga motsatsen till att vara på ett diskotek. Jag ska alltså inte inbilla dig att jag ska försöka återskapa känslan av att vara där, som en ciceron följa dig genom det rökiga mörkret utan tvärtom: jag ska skala av mina egna erfarenheter intill den torra roten. Tycker du att det är hårt och stelt och otäckt kan du ju sluta läsa här".

Där börjar "Stickan", med att presentera förutsättningarna och sedermera ge en hastig introduktion till DJ- och discokulturens framväxt och historia, för att sedan gå loss på det annorlunda regelsystem som råder i mörkret och ljudsorlet; hur underligt vi inte förhåller oss till varandra.

Diskoteket framträder som ett krigstillstånd där det egna jaget härskar oinskränkt. Alltså, i den unisona men paradoxala upplevelsen av att denna plats mystik och utstrålning i själva verket kommer från en själv. Konkretare ska det förstås bli. Detta är inget new age-svammel, hellre skulle jag kalla ”Det belysta diskoteket” en suntzuisk Art of War för krograggaren.

Larsson landar snart i detta med blicken. "Den man föreställer sig ska bli ens partner försöker man då trollbinda och förföra genom framför allt blicken". På krogen, menar Stig, uppfattar man inte längre att man ser med blicken utan att man ses med den:

"Så till blickens magi. Ögonen avslöjar nästan alltid mer än vad de vill göra. Dessa små millimeterförändringar kan avgöra en kväll och kanske också ett helt liv. Då man möter någon krävs det att man är fullständigt övertygad om att man är den självklara partnern för denna. Tror man inte ens på det själv lär ju ingen annan tro det heller. Blicken ger liksom säkerheten. Om man inte upplever allting som självklart märks det lättast på ens blick. Och behärskar man inte situationen, behärskar situationen en själv. Det är just dessa aspekter, den fullständiga koncentrationen av kroppen i en värld som verkar bunden av dunkla lagar, som ger diskoteket dess laddning och attraktion".

Vad som är intressant med Stigs analys, är precis som i fallet med hans romaner, det kategoriska tänket. Visst, medger författaren, handlar raggandet om vilja och ambition, men det är långt ifrån alltid som det räcker. Utan förbehåll och insäljande floskler, som i fallet Strauss, konstaterar Larsson att faktiskt ingen står i kraft att välja sin utstrålning. Det som ytterst sett bestämmer människors relationer på den skräniga klubben är deras utseenden. I människornas självförståelse är deras utseende, denna ytliga och godtyckliga faktor, ofta viktigare än till exempel deras lön. Och det är på grund av detta, att man reduceras till yta, som man så sällan ser intellektuella svänga sina lurviga på klubben. De går hellre till pubar där de kan presentera sina värdefullare företräden: personligheten och livshistorian. Är du en sådan som vegeterar bland självhjälpsböcker och gärna analyserar dina misslyckade upplockningsförsök bland vänner så kanske du i själva verket inte hör hemma på krogen?

Jag går inte särskilt ofta ut på det Larsson kallar diskotek (men idag kanske snarare kan kategoriseras som ungdomligt dansställe) – men visst har det hänt. Vad som är lustigt är att jag vid två av få tillfällen, då jag förärat Umeås uteliv min närvaro, fått en skymt av Stygge-Stig (som min vän Patrik säger). Här i Umeå. Ute på lokal. Självaste Stig Larsson.

Han är jämngammal med min far, över 50 år, men likväl skönt oförändrad. Det är utan tvekan något med den där blicken, som genast möter en när man tittar i hans riktning; den är genomborrande, sökande och analyserande – precis som hans essäer.

NOT:

Essän ”Det belysta diskoteket” publicerades först i tidningen Kris (juli, 1979) som är oerhört svår att få tag på.

Den finns emellertid återutgiven i Stig Larssons Artiklar 1975-2004 (Bonniers, 2006).

Det går bra att skvallra om Vertigo och deras bryderier, eftersom att de älskar uppmärksamheten! Det händer alltid en massa runt Södermalmsförlaget, och det är som det ska vara.

Sålunda förvånas jag föga då det framkommer att författaren Gunnar Blå - det galna geniet bakom Klumpigheten, Cykelreperatörskan m fl - uppmanats publicera sin nästa roman medhelst det sociala internetverktyget Twitter. Denna förfrågan kommer alltså direkt från den annars så marknadskänslige förlagschefen Carl-Michael Edenborg. Så typiskt det vore, och så tråkigt för de bokvurmare som samlat Blå i små bibliofilupplagor, de som i stilla mak åkt med på Blåtåget.

Frågan är ifall man inte ska vänta in nästa grej. Twitter börjar väl redan nu uppfattas som alltför episkt av dagens hotta trendsetters?

För någon månad sedan fotoredigerade jag själv ihop den dystopiska förutsägelsen här nedan:

Lyckligtvis... på Facebook, denna plats för bikt och självrannsakan, ljuder redan protester.

Saxat:

PS. C-M Edenborg gratuleras, inte bara till den goda insikten, utan även till det stundande giftermålet med den begåvade serietecknaren Loka Kanarp. DS.

...forts från föregående inlägg:

Självklart blev jag besviken. Visserligen talar vi här om en framtidsskildring, men likaså en fullständigt skogstokig Stefan och Krister-utläggning kring Södertäljes kommunalpolitik. I korthet handlar uppsättningen om en fryntlig man som dricker sig kalas och fylledrucken vaknar upp 100 år fram i tid. Vad han möts av är inte robotar och andra tekniska innovationer utan en serie mindre kontroversiella dumheter i form av planlös vattendragning, ostrukturerat brobygge och dyra priser på bröd (förmodligen en serie brännande politiska frågor i Södertälje vid sekelskiftet):

"Sen vaknar du frampå natten / och törstar och vill ha vatten. / Men stadsfullmäktige som i en klump / sa: - Släck törsten, om du kan, med / kaffesump, / ty vatten får du ej förutan pump."

Utan att låta mig nedslås beställer jag tappert efter nästa pockande titel: Millionärskojare, samhällsskyddare, mutkolvar och kulsprutemän i landet under Sveriges rikes lag [1926]. Jag tänker att här har gått ett par år. Lindholm måste ha mognat en aning och framför allt sjappat från Södertälje. Det har an också. Nu framträder han istället som en rasande pamflettskrivare som avtäcker och ryter åt svåra brottstycken – framför allt storföretagens sprithandel och smuggelbrott. Den aggressiva skriften skulle säkert vara intressant ifall bara ett av dessa företag eller en av dess upphovsmän vore bekanta för mig. Det är de inte.

Men varför inte försöka gå på en av romanerna? Att finna rätt på en Umeåskildring vore ju ypperligt. Efter en hastig blick i min egenhändigt komponerade och högst bristfälliga bibliografiska förteckning över Lindholms brottstycken finner jag Där hafvet börjar : två berättelser från kusten [1909] som följer direkt på romanen Fjället, skogen och myren : tre norrlandssägner [1908]. Att vagabonden Valdemar gjort resan över fjället, genom skog och myr för att sedan fastnat vid och förtrollats av det norrländska kustlandet känns naturligt och spännande. 

Men se icket! Det visar sig att Lindholm gått på en längre tur än så. Halvvägs in i läsningen, med "pojkar och stintor" som talar en obegripligt flott och subtil slags humoristisk allmogeslang à la bondkomik av högst tvivelaktig etnografisk exakthet, finner jag att hafvet som åsyftas är Atlanten och kustlandet är det vid Göteborg. Vildmarks- och revyfantomen har överlistat mig igen. De retsamma orden på sidan 32 i Där hafvet börjar maler fortfarande i huvudet:

 ”Hur skönt det känns att få vara riktigt fri från allt och alla! Att vara fullkomligt gömd och borta från alla människor, som vore jag död! Det är en säregen, nästan vällustig känsla [...] likt en aning om något underbart – som en gäckande gåta – som en aldrig svinnande hägring.”

Men vad är det för en liten lapp som stuckits in mitt i boken? Jo, en gammal lånebeställning från Universitetsbiblioteket, och från en viss Kjell-Arne Brändström, Litt.Vet, Umeå. Se där. Kanske var min förvillelse förlåtlig? Jag försöker i a f föreställa mig att fler, betydligt mer erfarna forskare, har stupat här.

Misslyckande 3: Vari Valdemars många pseudonymer och löst sammanhängande men icke desto mindre otroliga åtaganden uppdagas

Ytterligare några månader går innan jag får en påminnelse från biblioteket om att det är dags att återlämna Där hafvet börjar. Väl vid återlämningsdisken känner jag mig ynklig över att jag inte lagt manken till och följt upp spåren bättre. Några riktigt snåriga lexikon skulle kanske vara behjälpliga; det tunga artilleriet som sträcker sig bortom standardluntor som Svenska män och kvinnor skulle göra susen.

Aj aj, den tanken borde ha förträngts i tid. Det är nämligen nu som De gamle vise informerar mig om Waldemar Lindholms olika pseudonymer:  Kristian Ahlenius, Lucas M. Flower, Mathias, Tommy Allen, Sven Högerman m fl. Så går en dag från mitt liv och ännu ett dussin titlar sprängs in i min Lindholmbibliografi. 

Författarskapet är vid det här laget oöverskådligt. Kvoten 1 bok/år räcker inte längre. Mina papper är fulla av hysteriska titlar som hade roat mig vilken annan dag som helst: Varulfven : En berättelse från fjäll och haf [1909], Nils Örn, prins av lappland : historisk-romantisk berättelse [1910], Robinson på Lill-Fårö och andra norrländska äventyr [1934], Pojkar, djur och odjur [1938] och så Den lilla ilskan [1907] som skulle kunna vara en parodi på Sundsvallsförfattaren Olof Högbergs Den stora vreden [1906]. 

Jag bestämmer mig för att kontrollera det sistnämnda antagandet. Vad har jag kvar att förlora? Efter ett besök vid bibliotekets mikrofilmsapparater visar det sig också att Lindholm var redaktionssekreterare i Sundsvalls-Posten när Högberg vann Idunpriset för sin klassiker.

Via tidningsartiklarna återfinns ytterligare två förbluffande biografiposter. För det första tycks det som att Lindholm promoverats till hedersdoktor vid Yale University 1925 (!). För det andra syns det som att han bara några år senare presenteras som chefredaktör och ansvarig utgivare av Vännäs Tidning. Snabba kast. Dubbelkoll. Jovisst. Vid fjällforsen brus är en publikation, som trots det Pelle Molin-klingande och topografiskt missvisande namnet, kan antas ha viss beröring med grannkommunen Vännäs. Bokens undertitel lyder nämligen ”Sångvals. Text. Vännäs.”

Här någonstans känner jag, som gammal Vännäsbyson, att det får vara nog med Valdemar narrande.

Fullständigt invirad i lockande och lösa snubbeltrådar konstaterar jag: Det blir ingen minnesartikel om Valdemar Lindhom.

Ni som följt mitt "bloggande" via facebook känner igen denna följetong där särskilda författare uppvaktas postumt, på deras respektive födelsedagar. Andra har kanske läst någon eller några av mina artiklar inom genren? T ex den om den bortglömde Bodenförfattaren Edvin Bergdahl som skulle ha fyllt hundra för någon månad sedan. I mediebruset kan det vara svårt att finna anledning att ånyo uppmärksamma de som skrev och huserade för länge länge sedan. Desto enklare då att dagen till ära plocka upp en bok, en dikt eller bara en strof.

Dagens födelsedagsbarn är Moa Martinsson. Hon föddes 2 november 1890 i Vårdnäs, Östergötland. Det är sålunda 119-årsdagen vi firar, eller om man är lite skruvat lagd: 80-årsjubileumet för Moa och Harry Martinssons bröllopsdag.

Jag har en liten - men icke desto mindre intressant - fil över Martinsson i mitt författarkartotek. Där ligger några favoritdikter, en gammal uppsats om Kvinnor och äppelträd, något tidningsklipp och så ett gammalt brev, daterat den 18/11 1950. Det senare kan vara kul att lägga under luppen eftersom att det avsändes strax efter Moas 60-årsdag, samt att det har viss västerbottnisk anknytning.  Mottagare var nämligen vår Birger Vikström.

Vikström var för tiden inbegripen i en komplicerad skaparkris. Hans eviga kringflackande, hans olyckliga pokerspel och hans lika skadliga alkoholintag gjorde det svårt att spotta ur sig sammanhållna texter. Likväl stövlade han på, och ådrog sig en och annan blånagel i sin marsch mot parnassen. Bl a hade hans nyutkomna satir över Stockholm, Staden [1951], precis piskats hårt av dagspressen (än idag, i minnesskrifter, är detta det verk som brukar rankas lägst i Vikströms författarskap).

Kanske var det detta som fick Moa Martinsson, som av allt att döma bara var en ytlig bekant, att skicka honom ett uppmuntrande brev. Moa skriver (och här tar jag mig friheten att klippa):

Kära Birger [...] Jag har skrivit så många brev, sänt så mycket böcker (på grund av lögnaktigheten att jag fyller sextio år, eller har fyllt, gudskelov) att jag inte minns vem och vad jag skrivit. [...] Byråkrat kan jag aldrig bli.
Det här brevet blir ett dåligt brev, för jag har just nu beslutat att sluta röka. Just som jag skulle skriva till dig. Och jag brukar alltid först tända cigaretten innan jag sätter mig till maskinen. Jag får såna där ryck ibland. I regel är det halsen som säger ifrån.
Tack kärastora kollega för din bok! Jag svalde den ögonblickligen. När allt gnat och jämmer i dålig mollton är glömt, då står du kvar i bland svenska arbetardiktare. [...] Du kanske skulle ta igen dig nu, du skriver i varje fall utmärkt då du ligger på sjukhus. Jag skrev några kapitel i Drottning Grågyllen på sjukhus. - - - -
Ibland är det skönt att komma ifrån det gamla vanliga, bara man inte har alltför ont. Jag hade ett elände för jag måste opereras och sen fick jag ligga och kräkas en hel vecka.
Ibland är det visst bra att kräkas. Det följer så mycket annat med, sinnet också blir rent, ibland även vid en kräkning.
Det kväljer rätt som oftast nu inför allt prat om krig och alla utläggningar i tidningar och radio. Du är ung och har väl inte hunnit tröttna, men jag är verkligen trött på det stinkande babblet. [...]
En norrlänning, [Nils] Parling, har skrivit en utmärkt norrlandsroman.
Ni två kompletterar varandra, men han blev körd från sågverket av arbetsledningen där, bara för att han skrev den där boken och nu är han fågelfri. Jag ska låta sända en boken, det är nog mycket du känner igen.
Tack min vän för din strålande bok. Jag är stolt att du sände mig den. Du är som en och annan skådespelare som aldrig behöver gå i teaterskola, utan är färdig för sina roller utan pekpinne. Du är stigen med humor, vett och allt, direkt ur folkdjupet. Du är en kompensation för så mycket akademiskt tyrrani [sic].
Hej min vän
tillgivna
Moa

PS. Jag började röka igen [...] men ska sluta om ett par dar. DS.
 

(Jag har aldrig sett detta sex sidor långa brev nämnas någon annan stans, trots att det ligger för allmän beskådan i Moa Martinssons arkiv. Likaså finns en kopia vid Birger Vikströms minnesutställning i Granbergsträsk).

Så skrev Moa - om författandet, livet och hälsan. Uppmaningen om sjukhusinläggning var säkert ingen omedveten passning heller. 1950 är Birgers TBC ganska dålig och det oavbrutna festandet gjorde inte saken bättre. Det var allmänt känt att han lallade runt med sitt liv. En annan som skrev och rådde honom att ta tag i situationen var Sara Lidman (men det är en annan historia). Birger lyssnade i a f, som oftast, bara halvhjärtat på de fina råden. Var det något som Granbergsträsksonen hade svårt för var det förmyndare och förståsigpåare, celebra författare var inget undantag. Han trampade på ytterligare något år i Klarakvarteren innan kroppen definitivt sade stopp. 1952 inleddes Birgers längsta sanatorievisit, under vilken han också skrev sin främsta roman, De lyckliga åren.

Men det skulle handla om Moa. Hon var ju också något av en själabrännare, och däri ligger väl kanske främst de bådas släktskap (d v s på det privata planet), även om hon hade vett att staka ut en medelväg mellan förnuft och känsla. Balansen därimellan var tvivelslöst viktig. Detta att handla snabbt och rätt. Och blev det inte rätt på en gång så var det bara att bita ihop och gå vidare. Avslutningsorden får bli dessa välciterade rader, som hon någonstans skrev:

”Men du skall inte alltför ofta utsätta dig för att be om ursäkt eller förlåtelse. Det kan så lätt bli en vana. Den som ofta ber om förlåtelse gör ofta orätt.”

Grattis Moa.