Men först...

INLEDNING - LITTERATURENS DÖD OCH PÅNYTTFÖDELSE
(ni som bara vill veta vad ni ska handla till jul hoppar över den här biten)

Att läsningen minskar bland ungfolk är ett så uttjatat problem att jag knappt orkar slutföra den... här... meningen... Så jag börjar i en annan ända: att två stora förlag äger hela bokmarknaden och att de väljer att dränka oss hinkvis, med stora block träck, istället för som tidigare, med många små strilar olust, är inte bara avtändande... Det är hela denna krassa process - med annonskampanjer för ett fåtal sommarstugelitteratörer - som leder till att det svenska språket tillika vår litteratur förblöder. Språket tunnas ut, hos såväl skribenter som läsare och urvalet ny litteraturen krymper. Förflackning råder även internt, inom drakförlagen. Liza Marklunds femteelfte bok blir oundvikligen vattningare än Camilla Läckbergs senaste, Läckbers hastiga replik blir ett mer oinspirerat hantverk än Marklunds stridsrop, och så vidare - in i oändligheten. På pocketlistan finns ett 10-tal beprövade namn med vardera två-tre böcker i ropet - alla marknadsförda i klump. Om 10 år kanske det bara är fem författare man skyltar med och när mina barn skriver sina första bittra blogginlägg kanske det bara finns en? Tacka fan för att ungdomen inte läser böcker.

DU som är gammal, gaggig och gillar att läsa gamla klassiker eller litteratur från den växande, stridande skaran "smala" förlag; Du vet vad jag talar om! Sitta bara still, tacka och ta emot. Gläd dig åt att du kan strosa omkring ostört på loppmarknader och utan konkurrens ropa in de finaste fynden. Roa dig åt - och njut av - att lånekön till Thomas Manns Bergtagen stått på 0 sedan 1962. Förfasa dig först när boken gallrats ut av ditt lokala bibliotek, men le sedan brett igen då det visar sig att just du fick ta över den gamla upplagan i utbyte mot 1 SKr. Alla de böcker du vill ha kan du införskaffa, samma dag som de kommer från tryckeriet. Slutslåda, eller kasserade, är de först om ett år.

Jag tror att romanen - som vi vant oss vid den - är körd. Självfallet kommer Jan Guillou fortsätta skriva böcker, men när alla de andra dinousarierna dött ut har också skorpan jordsvalnat och sanerats. Ingen bryr sig om att läsa/lösa mordgåtor när kan få dem berättade för sig av kommisarie Beck varje fredag. Däremot kommer boken som conversation piece, inredningsdetalj och hantverket sättas i fokus. Det du inte kan få på nätet ska förlagen erbjuda. Det måste de. En bok som ett konstexperiment eller som en kulturell statusmarkör i ditt hem blir allt viktigare. Elallergikers årsbok kommer såklart att stå sig, dess upplaga kommer rent av att öka, men annars trycker man år tvåtusennånting mest upp traditionella böcker för toaläsning eller för att fylla visningsbokhyllorna på IKEA (har f ö någon annan noterat att IKEA Sundsvall äger ungefär 250 inbundna förstaupplagesexemplar av Torgny Lindgrens Ormens väg på hällberget?).

En genre som kommer att härska och söndra under denna stundande tidsålder är annars serien, eller den "grafiska romanen". Serier är som bekant inte längre synomnymt med dagstidningsstrippar. Idag är det en större, friare och autonomare uttrycksform - inte minst i Sverige. Jag fösökte pin-pointa detta i min recension av Pontus Lundkvist roman Okända djur tidigare i år. Lundkvist är serietecknare, men också fanzinist samt alltså även romanförfattare. Hans senaste opus innehåller inga bilder (frånsätt det egnhändigt illustrerade omslaget; f ö en parafras på det som en gång prydde Beppe Wolgers Djur som inte). Ändå ville jag i min recension, som blev en artikel, räkna Lundkvist till den framstormande serietecknarskaran David Liljemark, Henrik Bromander, Simon Gärdenfors m fl (Bromander har f ö också kommit ut med en roman i år). Deras uttryck är, trots skilt innehåll, detsamma. Om 50 år kommer vi inte tycka så, men idag då dessa författare/tecknares genuina och satiriska alster skiljer sig så avsevärt från allt annat som ges ut är utanförskapet en förenande faktor. Jag tror inte att de ser sig själva som serietecknare, åtminstone vet jag att stora delar av deras läsarskara sedan länge begravt det uttrycket.

I min profetia vill jag pricka in 2009 som året då saker börjar röra sig. Seritecknarna blir så sakteliga betraktade som multikonstnärer och deras verk vinner respekt och uppskattning i egen rätt - bara för att man kan hantera en penna behöver man inte längre jämföras med Carl Barks och Lee Falk. Flera kulturredaktioner förstår vikten av att hålla sig med en recensent som kan med detta medium, också VK. Jag är inte den personen, även om jag alltså skrivit om flera av de ovannämnda personerna. Kurirens kille med koll heter Oskar Forsgren och han är själv serietecknare. Han sliter på riktigt bra, men har dessvärre inte (av tid- eller kanske platsskäl) tagit sig an de två, i mitt tycke, tydligaste utslagen för mina teorier om romanens pånyttfödelse. Nämligen...

(du som valde att skippa mitt mässande börjar läsa här)

...Loka Kanarps Pärlor och Patroner och David Liljemarks Boltzius.

För nytillkomna läsare kan vi berätta att undertecknad precis utlyst de i rubriken nämnda verken till pionjärsarbeten i en ny form av berättartradition. Och som synes av bilderna här ovan finns fler som är inne på samma spår. En konkurrerande dagstidning (blir man väl tvungen att skriva) har gjort stor sak av de två böckerna. Liljemark och Kanarp har rent av förärats en förstasida vardera och detta i landets ledande kulturdel (jo, så är det). De som någon gång prövat att livnära sig på kultur förstår att detta är av viss betydelse - inte bara för försäljning utan även för framtida kreditabilitet.

Vad är det då, som Schottenius och gänget sett hos Liljemark och Kanarp? Jo, för det första är det två djupt originella berättelser (händanefter struntar vi helt i termen serier, ok?) som tagit kraft ur personlig passion. den ena handlar om den mytomspunne helbrägdagörelsepredikanten Fredrik August Boltzius (1836-1910) medan den andra tecknar "60 historiska kvinnoporträtt" på lika många sidor (alltifrån Greta Garbo till Ulrike Meinhoff till mindre kända som Aggie Jones och Elaine Morgan). Här avtäcks alltså ännu en beröringspunkt: det närmast idéhistoriska berättandet.

När Steve Sem-Sandberg skrev sin nyligen augustprisade De fattiga i Łódź använde han sig som brukligt av den beprövade metoden att smälta samman fakta och fiktion, att med berättarglädje driva fram ett dystert kapitel människohistoria. Detsamma kan sägas om Pärlor och patroner och Boltzius. Hos båda författarna är tonen lekfull, men budskapet tungt, ibland laddat. Ambitionen är folkbildning. Detta är knappast nytt (Henrik Langes 80 romaner för den som har bråttom kan nämnas som exempel på en annan nyutkommen bok som använder illustrationer och humor för att på ett enkelt didaktiskt sätt undervisa den litterärt vilsnekommne). Det som är nytt här är det storskaliga, det vida greppet och de efterföljande ovationerna från kritikerkåren (som jag för enkelhetens skull låter DN stå som ensam representant för).

Innehållet i sig är enkelt upplagt. Båda författarna tecknar bra, utan att briljera. de har sina invanda rultiga karikatyrstilar - vilka gott fyller sina ändamål. Kanarps stil är förvisso något mer detaljerad, medan David Liljemark har arbetat desto mer med språket. Karaktärerna i Boltzius pratar en särpräglad värmländska som krävit ett närmast eget fonetiskt alfabet. Det är för mig vad Nikanor Teratologens västerbottniska måste vara för en skåning; exotiskt, svulstigt och skrattretande.

Ännu mer arbete har Liljemark lagt ner på research. Av bokens 361 sidor är 224 (!) fotnoter! De är förvisso rikligt illustrerade, och kompletterade med gamla artikelutdrag, men ändå... 224 sidor fotnoter! Lägg till Sånger, Källförteckning samt Kronologi och du har den enda boken som behövs i fallet Boltzius. Klart är åtminstone att ingen mer kommer våga sig på att skriva om mannen i fråga, aldrig någonsin.

Loka Kanarps researcharbete ligger på en annan nivå. Istället för att fördjupa sig i ett livsöde skummar hon på en större yta, letar efter de pikanta detaljerna. Tekniken bidrar till att skapa moderna ingångar till i flera fall uttjatade biografier, och vid andra stunder finna något helt nytt, många gånger mer väsentligt än vad som tidigare sagts. Vad som är särskilt befriande i Pärlor och patroner är det icke-glorifierande upplägget. Kanarp tvekar aldrig för att plocka upp modedrottningen Coco Chanels nazisympatier. Inte heller fördömer hon dem. Hon bara konstaterar att det omdömmeslösa är något könslöst och självklart. Hon finner tendensen hos kvinnliga seriemördare, upptäksresanden, konstnärer etc. Sonderingen är fullständig.

Dessa två verk, av Kanarp och Liljemark, är del 1 i min serie julklappstips. De lämpar sig för allt från högstadieelever till pensionärer. Båda böckerna är lika enkla att ta till sig, som de är öppna för fortsatt fördjupning och forskning. Kanske att Pärlor och patroner är mer av en table book till typen som är i farten, medan den lite mer omfångsrika Boltzius snarare torde attrahera en läsglad, något äldre kulturkonessör.

OBS! I vanlig ordning är detta böcker som större boklådor och varuhus inte har förstånd att köpa in, men nätleverantörer som t ex adlibris har dem.